Enbart annorlunda känner jag mig. Inte förmer, inte heller mindrevärdig, bara annorlunda. Alltid lite i utkanten, alltid lite vid sidan av, alltid en bit bort, aldrig riktigt med. Som om jag vore en del av något men ändå inte. En bit av mig hör till, kan anpassa sig leva ut och leva med. En annan bit av mig står vid sidan av och kan inte ta del, kan inte känna sig delaktig. Annorlunda brukade jag tänka och reagera som liten, kunde inte ta del av allt glam och stoj som killarna gjorde. Annorlunda såg jag på dem som stöttes ut, som inte fick vara med. Jag fick men ville inte.

Så många som är annorlunda, som viker av från det som de starka bestämt är rätt. Jag är stark, jag har alltid varit stark så nog skulle jag också kunna bestämma. Men jag vill inte! Var och en har rätt att själv definiera sitt liv, hur den vill leva, vill vara. Annorlunda är det normala, vi är alla på ett eller annat vis annorlunda, vi viker av i något sammanhang. Men normen styr i varje läge och jag kan inte känna mig bekväm i den.

Som kille ska man växa upp och vara tuff, lite kaxig, gärna hacka på de lite svagare och inte allt för intresserad av skolan. Jag ville inte vara tuff, ville inte vara kaxig blev arg när några blev retade och jag gillade skolan. Vi människor är flockdjur, så vi tyr oss till och söker flocken. Vi anpassar oss för att höra till, att duga, att bli accepterade. Flocken har inte plats för det annorlunda, det avvikande.

I kanten av flocken står jag, betraktar, kan koderna och vet hur jag skall agera för att få höra till, för att få vara med, för att vara en av er. Vi är alla annorlunda, vi är alla avvikande det är bara frågan om när vi är det. Att höra till att vara tillhörig för den jag är, för de vi är oavsett att vi är annorlunda, att vi viker av. Jag vill leva fullt och helt vill accepteras för den jag är, annorlunda.

Enbart annorlunda

Peter PC Carlsson