080213 Enbart förlåtelse

Enbart förlåtelse, det svåraste av allt är att förlåta sig själv. Förlåta andra är lätt i jämförelse med att förlåta sig själv. All den otillräcklighet som jag bär på, alla misslyckanden, alla krossade drömmar och brustna förhoppningar. Allt det ska jag förlåta mig för. Det är inte lätt att förlåta, än mindre sig själv. Men jag försöker, förlåt mig.

Att förlåta, kunna lämna något bakom sig. Låta det vara, lägga det bakom mig, förlåta det som hänt och förlåta mig själv. Förlåta mig för att jag inte är den jag vill vara. Förlåt för att jag är tjock, för att jag är trött, att jag inte är rik. Förlåt för allt. Förlåt. Det är så lätt att säga, att skriva, men att verkligen förlåta sig själv för sin otillräcklighet, för allt det man inte uppnått, det är svårt. Förlåt mig för att jag inte kan förlåta mig.

Allt sedan min utmattningsdepression har jag jobbat med förlåtelse, att finna vägar att förlåta mig själv för mina brister. Att förlåta är att acceptera sin egen ofullkomlighet, otillräcklighet och sin oförmåga. Förlåta är att acceptera sina brister men också att vilja förändra dem jag kan förändra. Men hur skall jag kunna förlåta mig själv för min otillräcklighet, för att jag inte klarat det jag velat, det jag vill. Att förlåta är att ge upp, men också att kunna gå vidare. Tänk att kunna förlåta sig själv, lägga sig ner och känna att man duger. Duger för den man är. Förlåten för sina brister, omtyckt för den man är.

År efter år har jag brottats med just förlåtelsen, att finna den, att kunna känna hur jag förlåter mig själv. Massor har jag förlåtit mig själv för och kunnat lämna bakom mig. Men det finns så mycket att förlåta, så många brister, så mycket otillräcklighet, så många o att förlåta. Att bara lyfta fram en enda sak att förlåta sig själv är jobbigt. Tänk att kunna säga. Jag förlåter mig själv för att jag inte lever tillsammans med alla mina barn. Hur ska jag kunna förlåta mig för det? Hur ska jag finna en väg att förlåta att jag inte finns där i vardagen. Att jag inte är deras dagliga far, bara en pappa då och då. Hur ska jag finna vägar att förlåta mig för det?

Eller hur ska jag förlåta att jag inte orkar vara den jag vill, att jag inte lever i min drömvärld. Att jag inte känner mig lycklig och glad trotts allt som jag har. Förlåt mig för dessa känslor, förlåt. Att förlåta är så svårt, att verkligen förlåta och acceptera sig själv för sina fel, för sina brister. Förlåta och kunna älska sig själv, för den man är. Ständigt jobbar jag med min förlåtelse. Ständigt förlåter jag mig och ständigt finner jag nytt att förlåta. Denna evinnerliga otillräcklighet.

Tänk att kunna sätta sig ner en enda kväll och känna sig nöjd, förnöjsam med sig själv med det jag gjort, med det jag förmår. Var dag stiger jag upp och gör det jag förmår idag. Vissa dagar är det massor, andra helt otillräckligt. Det är dessa andra dagar som jag skall förlåta mig själv.

Enbart förlåt, så som jag förlåter andra vill jag förlåta mig själv.

Enbart förlåt säger jag till mig själv för att jag inte bättre lyckades beskriva behovet av förlåtelse.

Peter PC Carlsson