Enbart skör är tiden. Skört är livet, sårbart. Vi är sårbara när vi lever. Ändå är det det enda vi kan göra, leva, såra och såras, läka och läkas. Om och om igen. Bräckligheten är en del av våra liv, är vårt liv. Av vår tid. Skör är den första vinterfrostens is, tun och bräcklig. Stilla ligger den och vilar, flyter tunn på ytan. Likt livet, tunt, flytande, skört och bräckligt.

Nyfödda barn, fyller sina lungor för första gången, och tömmer dem i ett enda långt skrik. Skört, bräckligt. En tunn tråd håller oss kvar.

Färd med bilen, halka och glättighet. Ett skrämmande möte, plåt som for förbi. Skört, bräkligt. Ömt är livet, är tiden vi vårdar. Tunn är tråden som håller oss kvar. Jag lever av längtan, av lust att se, att finnas, här, för dig, för mig. Att finnas, bara så, enbart det. Ett liv på e tråd, så skört, så ömt så värt att vårda.

Det finns stunder då jag glömmer, inte mins den gåva jag fått. Inte längre förstår vikten att värna, värdet av att vårda och bevara den sköra tråd jag håller i min hand. Inget koppel, inget band, enbart tråden mellan liv och en dödlig rand.

Just så skört, just så ömt, som en tråd av silke, en tråd av spindelnät. Tunt, men segt, evinnerligt segt är livets tråd. Vi väver den, var dag, var stund spinner jag min tråd. Ibland utan tanke, ibland med lust att måla en bestående väv. Men skört är livet, är tiden vi fått att vårda. En dag passerar och tråden närmar sig sitt slut. Enbart så, enbart det är vår tid, en utmätt tråd, att bevara, att hålla i vår hand.

Kom, kom och väv med mig, trassla in din tråd i min, låt oss vävas ihop, leva samman, bilda ett mönster och lämna spår. Nya trådar som spinner sina liv, som väver sin väv.

Skört är livet, underbart skört. Kom, kom ge mig din sköra tråd, jag skall hålla den, vårda den och väva den. Men jag vill också dra i den, dra och tänja din tråd, sträcka ut, töja dig mot gränsen, stärka dig.

Så kom, kom till mig, dra i mig, töj på mig! Gör något med mig. En skör tråd som ligger orörd är varken vacker, skör eller stärkt. Den bara ligger där, ligger stilla samlandes damm. Väntande, längtande så brister den i gråt. Dra i mig, kom och ta i mig. Rör vid mig, vidrör mig, berör och förför mig Giv mig kraft att svinga mig fram, låt mig sträcka min tråd. Dra i den, känna hur den tänjs, hur den nästan brister. Hur jag lever, fult och nästan farligt. Tänj, tänj, min tråd. Låt den sträckas, låt mig känna att jag leker. Inte skrumpna som en välfylld lever. Dra i mig, kom dra i mig.

Låt mig göra saltomortaler, låt mig våga livet får dig. Kanske faller jag, kanske skadas jag, liksom du, men vi läks om inte tråden brister. Jag är glad att du läkt, att du finner mening att vara kvar. Det gör jag. Så tag min hand, se min blick. Låt oss klättra igen, och kasta oss ut. Låt oss falla, låt oss leva, om så bara för en kort, kort stund. Låt oss känna tråden tänjas, tills den nästan brister. Lev, lev, min vän. Kom, kom och lev med mig. Tänj din gräns, väv din tråd. Låt oss spinna, låt oss väva den.

Enbart så, enbart det. Skört och så underbart oförstört.

Peter PC Carlsson