Enbart lycka att se dig le, att se dig ta ditt första stapplande steg. Enbart lycka att få se mina barn växa, se dem gro, se hur de lyfter sina vingar och lämnar sitt bo. Lycka att se, lycka att vara med, att bidra, att vara här, här för er. Jag ser på mina barn och vet att jag har gjort mitt, jag har lämnat det arv som krävs, ett underbart arv till världen.  Världen har blivit lite bättre just till följd av att jag har levt, till följd av vad jag lämnat efter mig. Underbara älskade, underbart älskade, underbart att älska, att älskas och att vara just älskad. Underbart älskade barn.

Jag tror att lycka är något vi skapar i stunden, fångar i stunden och lever med i stunden. Det är i just stunder som vi får nöja oss, som vi får leva för. Jag vet hur mörkret ser ut, men inte vart det slutar, vart ljuset regerar. Men vart jag än är, vart jag än finns så skingrar en enda tändsticka det mörker som ligger likt en blöt filt över mig.

Lycka är att ge, att ge liv till det som behöver min hjälp. Små och tafatta barn, oförlösta känslor. Liv, att ge, att föda. Födas och att uppfylla. Jag uppfyller världen med mina barn. Likt Abraham fyller jag världen. Mina söner befolkar den och de blir talrika likt himlens alla stjärnor, bara de får tid på sig, att gro, att växa.

Det är mitt arv, mina barn, mina söner och det skönhet som bor inom dem. Gud jobbade i sex dagar, lade sig sedan ner och såg på sitt värk, såg att det var gott. Sedan vilade han den sjunde dagen. En lång dag.
Jag ser på mitt verk, fyra barn, fyra söner, jag ser på dem och ser att det är gott. Nu kan jag vila, ett år eller två, kanske tre.

Vackert är det att se, att känna den lycka som enbart barn och deras kärlek kan fylla oss med. Enbart de kan ge oss just det som fyller oss med obetingad kärlek. Med oreserverad glädje och lust att älska, att förälska och att vårda.

Underbara barn, individer som växer, som lever sina liv. Tidigt formar de mig som far, driver mig dit de vill, dit jag accepterar. Vi fostrar varandra i respekt, förståelse men aldrig i lydnad. Jag vet att du försöker du lille plutt. Men vi fostrar varandra, ömt, ibland med tårar, ibland med skratt. Vi fostrar och söker förstå. Förståelse bär fostrans namn.

Älskade barn, alltid så nära, alltid här, alltid med mig, vad jag än går, vad jag än gör. Mitt arv till världen mitt arv är ni. Enbart det största arv som jag kan ge. Enbart det, enbart så.

Peter PC Carlsson