Enbart en bekräftelse på att vi duger, på att vi är bra, på att vi är Ok söker vi. Ständigt, ständigt vill vi bli bekräftade. Duger jag? Är jag OK. Vi köper och konsumera för att känna oss bra, för att bli OK. Snälla säg att jag är bra, säg att jag är duktig, säg att jag duger! Men för helvete säg att jag duger!

Att bli älskad att bli sedd för den vi är, är grundläggande behov. Hjalmar Söderberg skriver i sin bok "Doktor Glas" från 1905:  "Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad."

Ständigt söker vi bekräftelse på att vi är OK. En del mer än andra. En del behöver dagligen och stundligen framhäva sig själva för att bekräftas att de är bra. Jag har mött så många som har en ständigt behov av bekräftelse, antagligen för att de inte känner sig tillräckliga. För att de inte kan känna att de duger. Otillräckligheten står ständigt på lur. Ständigt jagas vi av monster i vårt huvud som hävdar att vi måste, att vi borde att vi skulle. Ständigt, ständigt.

Så snälla säg att jag duger! Att jag är bra för den jag är.

För ett par år sedan lästa jag extra på universitet. Det var mitt i den tid då jag var sjukskriven för utbrändhet. På en anslagstavla såg jag en rubrik till en föreläsning "Här ligger jag och duger". Här ligger jag och duger. Jag läste om och om igen. Tårarna steg i mina ögon folk gick förbi, salt vatten rann ner för mina kinder och bildade små våta sträck. Kvar stod jag, Här ligger jag och duger!. Salt vatten, snor droppade och jag stod kvar. Här ligger jag och duger.

Någon stans inom mig gick en föreställning sönder. Föreställningen att jag är värdet av det jag gör, värdet av mina prestationer. Motsatsen till att jag ligger här och duger. Jag stod kvar, tårar, snor rann. Studenter gick förbi.

Där stod en gubbe och grät, en gubbe stod där och snorade ner universitetet. Stod han där och dög? Nej han dög inte. JAG dög inte. Jag stod inte där och dög.  !

Det var just det, att inte duga. Att ständigt känna behov av bekräftelse. Att duga, att vara OK.

Att duga som den jag är, det är ett mål. Att älska mig själv för den jag är. Trotts mina brister, trotts mina fel. Trotts allt det jag skulle vilja vara. Så älska mig, älska mig, älska mig för den jag är? Men det gör jag inte. Jag älskar mig inte, jag duger inte. Jag bekräftar mig inte! Jag ligger inte här och duger. Duger du för den du är?

Jag vill älska mig själv, älska mig för den jag är, för den jag blivit, inte för den jag önskar att jag var. Jag är. Det borde räcka. Jag är! Så jag borde älska mig för att jag är. Jag borde duga. Jag vill duga. Så snälla jag, bekräfta mig! Bekräfta dig. Jag är bra som jag är, med alla mina fel och brister. Är du bra som du är, med alla dina fel och brister?

Jag bekräftar dig, du är bra, du är underbar. Med alla dina fel och brister.

För att vandra, för att gå, för att leva kan vi inte göra det allena. Vi behöver bekräftelse, vi behöver stöd för att känna att vi är älskade för just de vi är. Så älska mig, älska mig så som jag älskar dig!

Men jag kan inte älska mig, jag har inte lärt mig det ännu. Så jag likt så många andra vandrar runt, söker stöd, söker bekräftelse för att känna att just jag duger. Tänk en dag kan jag ligga ner, titta upp i skyn och sluta mina ögon, sluta dem och säga med sanning "Här ligger jag och duger". Vad mer kan jag då begära?

Att ligga ner och duga, att inget göra men ändå duga. Duga för den Jag är. För den Jag har blivit. Så älska mig, slå mig, bind mig och piska mig men snälla du låt mig åtminstone känna, höra och veta att jag duger.

Enbart duger

Peter PC Carlsson