Enbart slask kan räcka för att jag kall känna mig lite sur, lite blöt inombords. När det som idag börjar med att snöa stora blöta flingor blandat med regn blir jag lätt nedstämd. Trotts att jag vet att jag har ett val, ett val att välja min inställning så har jag svårt att låta bli att känna hur fult det är, hur illa jag tycker om slasket.

Jag kan inte på något vis påverkar att det är slaskigt ute, därför borde jag acceptera att det är så. Finna sätt att stå ut med att det är slaskigt. Jag vet det men har ändå så svårt. Regn går bra, jag kan cykla i nästan vilket regnväder som helst och jag vet att jag blir blöt. Det gör mig inte glad men jag kan stå ut med det, acceptera det. Men slasket, varför kan jag inte acceptera det.

I morse var gatorna fulla av slask, blöt snö och regn föll så att det var helt grått utanför mitt fönster. Genast surnar jag och genast springer Leon fram till fönstret, hoppar av glädje och vill genast åka både pulka och kana. Kraften rinner ur mig och jag får svårt att finna tillräckligt för att möta denna dag.

Så går vi slutligen ut, jag och Leon. Dags att gå till skola/dagis och till jobbet. Så vi börjar vandra. På något vis hör jag mig själv klaga och gnälla över blöta pölar, över hur äckligt det är. Leon trippar glatt bredvid, stampar då och då med än den ena och än med den andra foten i marken. Plask, plask, slafs, slafs. Skvätt och plask. Hans byxor är redan efter tio meter blöta och jag har fått slask på mina skor. Jag muttrar och Leon klafsar fram. Jag sur, Leon bara lite blöt.

Tänk om jag ändå kunde möta dagen som ett barn, om jag kunde se möjligheterna i det besvärliga, det jag inte gillar. Bara plaska lite, bara bli lite blöt. Slippa bli sur. Tänk om jag kunde ändra min inställning. Om jag kunde säga. Jaha idag är det slaskigt, stövlar och klafs, bara ut. Foten i kläm - Jajjemän. Men ack, jag går där och surar, lik förbannat blir jag blöt. Leon blir bara blöt. Dessutom har han galonbyxor och stövlar. Jag har skor. Korkad, javisst, och sur också....

Så tänk om jag skulle ta på mig mina stövla, plaska iväg och köpa ett par fiskarbyxor som går upp till bröstet. Sen kunde jag plaska iväg till jobbet hur det än slaskade. Jag kunde ta på mig på lunchen och klafsa runt i stan, försöka hoppa i varje vattenpöl. Stå vid övergångsstället och bara vänta på att bilarna skall köra förbi så att de kan skvätta ner mig. Hoppande och plaskande tills jag blir tagen av polisen för förargelseväckande beteende.

Om jag ändå kunde möta dagen så som ett barn, se den och ta emot den för vad den är. Göra vad jag kan av den för att den skall bli rolig. Klafs. Så nu ska jag genast öva upp min sång och ge hals längst Stockholms gator när det regnar "I´m singin in the rain". Ge hals bara, och plaskande hålla takten. Prassla med mina fiskarbyxor och för att jag riktigt skall synas så tar jag på mig en gul sydväst.

Enbart på så sätt kan all få se att där går en man som möter dagen. Han möter den så som den är och han gör det bästa av den trotts att han hatar slask.

Peter PC Carlsson