Enbart whiskey var det jag blev lärd att dricka när jag var på Irland. Det har gått 24 år sedan dess och nu dricker jag det gärna. Nyligen röstade Irländarna nej till en utveckling av EU. En utveckling som ökar de demokratiska inslagen och minska de nationalistiska. Ca 50 procent av det irländska folket gick och röstade. De sa nej. I praktiken innebär det att några tiotusen Irländare stoppar en demokratisering av EU.

Visst jag vet att många skulle invända, men de som invänder är de som inte gillar EU. Oavsett vad du tycker om EU är det en ökad demokratisering som man sa nej till. Det finns massor av frågor som det verkligen inte lämpar sig att folkomrösta om. När det blir riktigt komplext så väger en välinsatts röst lika tungt som en som inte alls har en aning om vad den säger ja eller nej till. Men så skall det vara det är just det som är demokrati. Det skall vara upp till den som vill övertyga att göra just det. I Irland misslyckades de somville demokratiser EU.

Det är en baksida av demokratin som gynnar populismen. Att spinna på och göra sig till språkrör för "vanligt folk" är något som tex Sverige Demokraterna försöker med. "Vi säger det folk tänker" menar de. Ja det kan ju vara så, men allt vi tänker bör ju definitivt inte komma fram.

Hur ofta tänker vi inte tankar som vi inte vill skall bli kända? Som vi inte ens själva kan stå för om vi ställs inför dem? Jag kan ha sexfantasier om både det ena och det andra men jag vill varken att Sverige demokraterna eller någon annan yppar mina tankar. Det är just tankar. Inget jag kan eller vill stå för. Ibland saker jag skäms för. Skillnaden är att Sverige demokraterna vill göra politik av sina tankar. Själv nöjer jag mig med att leka med mina sexfantasier. De vill slänga ut många av mina vackra kvinnliga fantasier.

 Nå, tillbaks till EU. Komplexa frågor kräver stora insatser för att förstå. Jag är ledsen att behöva säga det, men de flesta av oss vanliga väljare är inte tillräckligt insatta för att kunna göra ett relevant och korrekt avgörande på riktiga grunder.

Vi tenderar att rösta efter våra känslor. Så den som piskar upp känslor bäst i en riktning vinner. Tänk om vi skulle ha en folkomröstning om att kasta ut alla invandrare? SD, Sverigedemokraterna skulle jubla och mobilisera allt vad man kan för att öka främlingsfientligheten. Utan att ha en tanke på att det är tack vare just arbetskraftsinvandring som Sverige kunnat byggas till det välfärdssamhälle vi fortfarande är. Det finns frågor som är för komplexa för folkomröstningar. Och deffenitivt för Sverigedemokraternas annhängare. Ursäkta men det är få av den intellektuella medelklassen, eller eliten som är Sverigedemokrater. Jag har dock svårt att anklaga de som inte har tillräckligt med fakta för att de sympatiserar med SD. Men de som företräder en diskriminerande parti har jag lite förståelse för. Poppulism det är vad det är, inget annat. Smörja de som smörjas kan.

När jag var i Irland för 24 år sedan liftade och vandrade jag runt i ett land som på många sätt var underbart och på flera sätt helt främmande när man var uppvuxen i Sverige. Jag reste genom Belfast och såg Engelska soldater beväpnade till tänderna. Det var en tid då ungdomar uttryckte sig med hjälp av gatusten och slagrop. Själv lyckades jag kampa ute i naturen och efter en ordentlig åsknatt så vandrade jag in till en liten by och möte en familjefader på en gokartbana. Jag kom vandrande med allt jag hade i min ryggsäck, blött av regn från det senaste dygnet.

Trött som jag var satte jag mig vid banans kant och stirrade på ingenting. När tävlingarna var slut satt jag kvar. Efter en stund kom mannen fram och började prata med mig. Snart bjöd han hem mig till sin familj för att vila upp och torka allt jag hade. Tacksamt tackade jag ja. Hemma hos familjen Steven blev jag bjuden på mat och pilsner. Jag berättade om varifrån jag kom och nyfikenheten var levande bland alla runt bordet.

När sedan kvällen kom så var det påtagligt att det var männens kväll. De bägge barnen och mamman/frun var inte längre välkomna i vårt sällskap. Själv var jag bara 19 år och kände mig knappast som den man jag blev behandlad som. Men snart fick jag en whiskey, Irländsk förstås, och snart ännu en. Språkbruket var så främmande för mig. Då tänker jag inte på språket utan på ordvalen. Hur den Irländska mannen stod högt över kvinnor och barn.

Men det är med värme och kärlek som jag kan se tillbaks på mitt möte med Irland. Några dagar efter min ankomst blev jag skjutsad till närmaste tågstation. På vägen stannade Steven till och rullade ner fönstret samtidigt som han skrattade sa "Listen to this!". Sen började han snacka med en man som kom gåendes på vägen. Vi körde vidare och Steven skrattade så att det ekade i bilen. "Did you hear?" George has studing in Oxford, and the only thing he learned is the accent!". Efter det bullrade ett skratt fram.

Själv visste jag varken då eller tidigare kvällen innan, då hand sände iväg sin fru med några barska tillrop, vad jag skulle säga. I Sverige lär vi oss just den dialekten sa jag... Han kollade på mig en kort stund, skrattade sedan och sa att det var ju tur att jag lagt mig av med de snobberierna.

När jag steg ombord på tåget tackade jag hjärtligt för min tid hos familjen. Plötsligt kollade Steven på klockan och sprang iväg. Några minuter senare kom han tillbaks och hade med sig en liten papperspåse som han sträckte genomrutan till mig. Jag öppnade den och såg att det var en halva Bushmills, black. Jag nickade glatt åt honom och tåget började att rulla. Genom en smutsigt fönster vinkade jag med en brun papperspåse i min ena hand. Steven krympte i horisonten och jag satt ensam kvar i kupén, kollade på min papperspåse och började att le. Jag som tidigare inte gillat whiskey.

 Nu satt jag där med en flaska från världens äldsta destilleri. Jag log, stoppade ned handen i påsen skruvade av korken och lyfte flaskan mot munnen. En klunk, starkt och svårt att njuta av.

Irland rullade bort bakom mig. Aldrig tidigare hade jag mött, eller ens föreställt mig ett så hårt och tillsynes känslokallt klimat som det jag fann på Irland. Våld tog snabbt överhand. Ändå älskar jag Irland. Ett kargt land som lärt sig att livet kan vara hårt. Jag tror att det är högtid att lära sig att livet kan vara underbart, att samvaro och gemenskap kan vara till nytta. Allt är inte en kamp. Ibland är kampen till ondo och ställer oss i en vrå vi inte vill vara.

 Idag njuter jag extra av Bushmills, inte för att den smakar bäst men för att till den har jag en relation. Det är inte relationen till drycken, det är relationen till familjen Steven. En relation till det som är lite främmande och skrämmande som jag önskar var Sverigedemokrat. I en värld av trångsynthet finns ingen plats för olikheter, för det som är annorlunda.

Vi är alla annorlunda.

Enbart annorlunda

Peter PC Carlsson

(läs gärna intressant.se)