Enbart tålamod krävs för att klara en del dagar. Inte minst tålamod med min egen otillräcklighet. Att erkänna den och att trotts den ta ytterligare ett steg. Att trotts att man känner sig allt för liten för rollen man iklätt sig så spelar vi den. Det krävs tålamod för att urholka en sten med hjälp av droppande vatten. Ibland brister mitt tålamod med mig själv. Jag skulle så gärna vilja vara mer komplett, vara mer fullkomlig, mer hel. Men jag gör vad jag kan just nu. Just nu är detta vad jag förmår och jag förlåter mig för mina brister. Men det krävs tålamod.

Visst vore det skönt med en katolsk tro och biktfader dit jag kunde gå och bekänna mina synder, mina otillräckligheter. Ja gud, jag finns och jag räcker inte till. I min fantasi kan jag höra svaret "För vem räcker du inte till min son!" Tomt ekar mitt svar i mitt inre... för mig, för mig räcker jag inte till!

På något vis vill jag mer, men jag vet inte vad. Ibland kan jag känna att jag kommer till min rätt, men oftast står jag där med en påse av skam i min hand och en säck av otillräcklighet på min rygg. Jag bär dem och strävar ändå framåt för än har jag inte givit vika, än har jag inte givit upp.

Våra liv flätas samman och vi lever dag efter dag. Maten är oss given och vi lever, men det är inte nog. Vi vill så mycket, att allt inte är nog. Vi vill ha det nu och genast och sedan blir vi deprimerade för att vi inte har några mål.

Mer och mer funderar jag på om det inte är just vår välfärd som är vårt problem. Vår brist på kamp för att leva, för att känna lust och längtan till något vi innerligt önskat. Något vi länge strävat efter, något vi länge åtrått högt. Men långt innan vi hunnit längta har vi redan önskan i vår hand.

Tålamod min vän, allt kommer i sinom tid. Fortsätt att sträva, fortsätt att längta, att önska och att drömma! Men måtte inte alla våra drömmar uppfyllas allt för snart. Vi behöver åter lära oss att ha tålamod, att ge saker sin tid. En blomma växer och blommar, men den behöver sin tid. Så också våra drömmar. Men allt för lätt lånar vi upp, skuldsätter oss och köper oss fria från vår längtan, från våra drömmar och mål.

Ändå är det just denna längtan, detta tålamod och dessa drömmar vi behöver. Behöver för att ge vårt liv en mening. Vi behöver kampen, motståndet för att fortsätta att sträva.

Vi njuter som bäst när vi längtar som mäst.

Peter PC Carlsson

(se intressant)