Enbart kork som går ur, som ploppar upp efter många års instängdhet, så vill känslorna ut. Du skrev att efter skilsmässan fick dina känslor äntligen spelrum, möjlighet att röra sig och åter kunde du få ha dina drömmar. Drömmar som i så många år varit instängda och förträngda.

Ditt brev till mig berör mig, rör mig och gör mig både lite rädd och lite stolt. Min mening är inte att någon skall bli ledsen, men jag vill hjälpa till att förlösa känslor, att frigöra det som sitter fast, ge det en liten puff så att det lossnar, att det får kraft att göra sig fritt.

Jag vill inte stjälpa upp och ner på ditt känsloliv så som du skriver att jag gör men gärna tumla om både ditt, andras och mitt genom att fånga stunder, fånga känslor, händelser och teckna dem så att de berör.

Just att du skriver att det är omtumlande och underbart för dig att få läsa detta från en man gör mig både glad och bedrövad.
Glad för att jag uppenbarligen lyckas fånga och skriva så att kvinnor blir berörda.
Bedrövad både för att det är så som du skriver att få män uttrycker känslor, men också bedrövad för att de finns där, känslorna hos oss män. Även om vi inte visar dem, även om vi inte uttalar dem, även om vi inte erkänner dem. De finns där och tillåts inte att komma fram. Det gör mig bedrövad. Release me!

Att förtrycka sina känslor är inget som vi mår bra av att göra, de måste få sitt utrymme, inte nödvändigtvis styra våra liv, men de måste få plats, få spelrum, andrum för att vi ska få rum att andas. Att leva tillsammans, att leva ihop som par, som partner, som ett, som ett vi med tre rum. Ett rum för mig, ett för dig och ett för oss.

Sluta aldrig, aldrig, aldrig att drömma. Drömmar är hopp om ett lite bättre liv, om en lite bättre värld, om ett lite bättre jag. Drömmar är vägen till framsteg, vägen till vår strävan att lyckas, att vilja nå fram. Drömmar är vår kompas även i mörker. Så dröm, dröm men liv i nuet, lev idag, inte i drömmarnas stad.

Det är aldrig för sent att ge upp, att byta kurs, att byta väg. Varje dag vi vaknar är den första dagen i resten av våra liv. Vi vet inte hur länge vi kommer att leva, men kanske vet vi hur vi vill leva. Du har valt en annan bana på ditt liv, en annan väg, en ny riktning och är "fri" i mötet med andra.

Vi är inte så annorlunda som du tror, ingen ser heller på mig att jag är annorlunda, att jag står utanför, det är mer en mental bild av hur jag känner. Alla är vi det, annorlunda, alla är vi unika.

Enbart annorlunda och unik vill jag leva, vill jag vara, då kan jag vara normal och okonstlad. Enbart då.

Peter PC Carlsson