Enbart tråd, Livets tråd. Ibland känns den så tunn, så omöjlig. Hur ska den hålla den tyngd som vi belastar den med. Skörheten är också dess fascination. Livet är så förunderligt, en sådan gåva. Jag vet inte varför men just nu känns det viktigt att göra klart för mig själv om livets värde i sig. Av någon anledning är livet så upp och nedvänt för tillfället, jag vet inte vad som händer inom mig just nu. Det vet jag i och för sig sällan. Men nu har det varit en tid då det har varit mer upp och ner än vanligt.

Dagar går och det är dessa dagar som är livet, det är vad vi gör i varje stund som är livets mening. För min del kan jag inte annat än önska och kräva att varje dag ska vara en underbar dag. Kanske borde jag nöja mig med mindre, men det går inte, varje dag jag lever vill jag känna att jag gör det och njuta av att jag gör det. Med dig kan jag göra det, med dig kan jag leva. Tänk så förunderligt fint att våra trådar skulle mötas, att de skulle trassla in sig i varandra, att de sakta men säkert bildar en gemensam väv. Min tråd strävar inte längre ensam fram, inte längre ensam upp, den hakar in i din. Med detta är jag så nöjd. Du är en skatt en skatt som inte går att försäkra men som jag på alla sätt vill värna om och vårda. Ensam är svag och först tillsammans får vi en mening, tillsammans med andra bildar våra trådar en väv, ett mönster.

För mig är det så viktigt att kunna hålla fast vid livets mening. Du är mitt livs mening. Så förlåt mig för detta svammel, men jag vill för mig själv hitta en fast punkt, en stadga i en gungande tillvaro. Livet är skört och ändå så slås jag ofta av hur meningslöst och tungt allting känns. Det är därför jag skriver. Det är för mig själv som jag skriver, det är för mig jag visar på det självklara. När kroppen bråkar, när tankarna skenar så behöver jag en fast punkt.

Jag älskar dig och jag älskar den väv som du väver med mig.

Kanske kan jag någon gång komma över min otillräcklighet, men ensamhet, kanske, kanske inte, men det jag vet är att jag älskar att ha dig i min närhet, att vara med dig, att kela med dig, att äska dig, att älska med dig. Men jag vill hela tiden ha så mycket mer av dig, så mycket mer än vad tiden vi lever i kan ge mig. Jag vill varje dag komma hem och känna doften av dig där jag bor, jag vill gå genom rummet och se hur du lever där, dina saker blandade med mina, jag vill känna din närvaro tätt, tätt inpå mig, ja jag vill känna din närvaro djupt inom mig. Jag vill beröra och beröras av dig och älskade du berör, berör mig så djupt så innerligt djupt. Men ständigt vill jag ha mer. Jag njuter så av att känna in kärlek, av att känna min kärlek till dig, men jag räds så ofta för att förlora den, för att förlora dig, för att inte räcka till. Nog är det märkligt, att det man har vill man ha mer av, jag vill ha så mycket mer av dig, jag vill ha hela dig, hela tiden och skulle antagligen inte vara nöjd ändå. Samtidigt vill jag inte alls ha hela dig, jag vill att du ska vara självstädig och stark, jag vill att du ska vara precis som du är, men jag vill ha mer av det. En sådan märklig ekvation, en sådan längtan.

Framförallt vill jag ha möjligheten att välja dig istället för jobbet, istället för att åka iväg och stycka upp min tid. Tänk att bara kunna välja att vara hemma ibland, att stanna i sängen tillsammans med dig, eller att ta cykeln tillsammans och trampa iväg till vattnet, sätta oss på en bänk och kyssas. Det är de små tingen jag längtar efter, att röra vid din hand när vi promenerar, att se ditt hår gunga när du går, att höra ljudet av dina steg, att känna hur ditt hår killar på min näsa när du ligger över mig och se dina ögon glänsa när du ler mot mig. Av allt detta vill jag ha mer, av hela dig vill jag ha mer.

Det är så lätt att glömma det som är viktigt, att fastna och kämpa med det som kräver min uppmärksamhet just nu istället för att var med dig.

Det är så svårt att förstå sig själv och då än svårare att förstå någon annan, men det jag förstår är att jag älskar dig, djupt och innerligt, varmt och sinneligt. Kom i min famn och stanna där, låt mig hålla om dig, låt mig hålla mig fast vid dig, hjälp mig att stå, hjälp mig att hålla fast när jag faller. Jag vill vara din pelare på samma sätt som du är min.

Älskar dig och det är inget jag säger, det är något jag känner.

Peter PC Carlsson

Utdrag ur ett brev för något år sedan