Enbart vänskap gammal nog kan bli fri från rost. Enbart de äldsta vännerna finner en plats i vårt innersta rum. Enbart de har en egen nyckel och kan efter år av bortavaro komma och gå. Ett fåtal, en knapp handfull har skaffat sig en nyckel, en nyckel till mitt hem, mitt inre. Ibland får vi möjlighet att träffas. Så ses vi och tiden som gått sedan vi senast sågs är som borta. Åter försätter vi oss i tider långt tillbaks. Tider som varit, som ännu är. Med visa vänner är det som om tiden stod stilla, som om vi fortfarande kunde och skulle bete oss som för tio eller tjugo år sedan.

Det är en evig vänskap som tycks leva kvar. Sällan ses vi, sällan finner vi de tillfällen vi tidigare fann för att ses, för att leka en stund tillsammans med våra liv. Med en del tar vänskapen slut, kontakterna upphör och det gör oss inget även om vi säger att det är synd. Med andra spelar tiden emellan träffarna ingen roll. Vi ses när vi ses och var gång är en källa till glädje, till lek och till skratt.

Vi umgås när vi kan, och då byter vi tankar ord och meningar. Gemenskapen rullar emellan oss, vi ser varandra och mins. Som om vi åter vore just tjugo igen. Bubblande sitter vi tillsammans kväll efter kväll, pilsner efter pilsner. Ord och mening. Mitt liv och ditt. Vi letar och söker, förklarar och berättar. Tider som gått, som vi fyller med ord och bilder. Vad som passerat sedan sist, vad som hänt sen vi sågs. Vi skrattar och ler, vi håller om varandra, håller av varandra. Du finns för mig så som jag finns för dig.

Dag efter dag kan vi leva utan ett ord oss emellan, så hörs en signal och vi lyfter en lur och åter är åren borta. Prat och glädje, du finns för mig så som jag finns för dig. En sann vän, en vän som alltid är där för just mig, just då då du behövs så finns du där. Enbart vänskap gammal och sann kan vara för evigt. Den tål tidens tand, avstånd, brand och olika kärleksband. Vänskapen är stark, inte en länk är svag, vårt band är fast. För evigt är vi ett, även när vi är två.

Så kom till mig, kom när du vill, så som jag kommer till dig, ringer, skriver och ropar när jag vill, när jag behöver, när jag längtar och saknar. Inom mig ropar jag var dag, inom mig skriker jag var morgon efter dig. Alltid saknas du här, alltid vill jag ha dig nära. Vill prata med dig, skratta med dig, och ständigt ha dig nära. Vän, enbart vän. Vart du dig i värden vänder står din lycka i just mina händer. Jag finns för dig, vart du än är, jag kommer när du ber, jag hör din bön. Så som du hör min. Jag ber om din tanke på mig ibland, sänd den hit, sänd den mot mig. Saknaden av dig är ännu en gemenskap oss emellan.

Alltid, alltid finns jag här, här för dig, alltid. Jag kommer när du ber. Jag vandrar runt ditt hus med två förgyllda ljus. En stilla bön om att få träffas mer, att ses och bara vara. Gemensam är delar av vår tid, gemensamt är delar av det som väntar. Gemensamt min vän, gemensamt. Vad mer kan vi vänta, vad mer kan vi begära än stunder av gemenskap, av samvaro, av tid tillsammans du och jag. Bara det, bara så, du, och, jag. Bara vi, bara vara, bara så, bara det. Underbart enkelt, underbart skönt. Så här ligger vi nu, du och jag, här ligger vi och duger.

Enbart vi, enbart nu, enbart vän.

Peter PC Carlsson