(Skrivet i november 2000 till min flickvän när jag var på väg ut ur mörkret efter min utmattningsdepression som orsakades av min dåvarande arbetsplats)

Vaknade ganska tidigt idag. Så gick tiden och jag fick plötsligt bråttom.... Promenad genom ett tämligen vackert Stockholm....  Steg på tåget och efter två tidningar börjar jag så att skriva till dig....

Att resa genom november med hörlurar och musiken från filmen "Once upon a time in America" lockar fram så mycket känslor... förlåt... jag menar tankar som leder till känslor... jag börjar att bli så medveten om att mina känslor bara speglar vad jag tänker och mina tankar kan jag styra.... Men det som sker runtomkring... allt jag ser... allt jag hör påverkar vad jag tänker.... Träd utan löv... eller träd med sprakande färger.... Regn på rutan eller skuggors spel genom fönstret.... Jag påverkas så starkt till att tänka.... Det ena eller det andra...

Landskapet passerar så fort... november utanför mitt fönster men det är inte som det en gång har varit... jag är annorlunda... jag är förändrad.... Saker sker och man byter perspektiv... ännu vet jag inte hur mina perspektiv ser ut... men de är förändrade... och står i ständig omdaning.... Ofta brukar jag veta vad jag vill... men så icke längre... målet just nu är bara att vara... kanske är det allt... kanske är det just det mål som ska uppfyllas och inget annat... tänk att kunna få vara... i varje stund... att bara vara... att kunna vara det fullt ut...

Äpple från bistron och the... åtminstone var äpplet gott... saftigt.... November... på något sätt verkar det så stilla.. så lugnt och vilande... all den jäkt... allt som jag brukar känna pressande och tryckande...står långt bort från mig just nu... jag bara är.... Och jag är tillfreds med att bara vara....

Livet kan ta ett annat tempo... och det är nog det jag ser... det jag skapar... ett annat tempo... ett annat sätt att leva... att vara... men det är långt... eller är jag delvis redan där... är jag redan här... är det så här det är att leva... att vara? Retorisk fråga.. klart att det är... det är så här det är att leva att vara i den stund.. den enda stund som finns.. nämligen denna stund... den som är just nu....

Viktig... viktig... så många runt om mig är så viktiga ... så upptagna... prat i telefon... protokoll som läses... anteckningar som görs....  Andra ideal som växer fram... jag är något.. men inte i den bemärkelse jag tidigare har tänkt... inte på det sätt jag tidigare har försökt leva..... jag tror inte att jag har slutat sträva... tvärt om... men jag strävar inte längre efter samma sak... jag strävar inte utåt.. jag strävar inåt... åt att upptäcka allt som finns i mig.. att vara där jag är... här och nu....

Sjöarna ligger stilla och grå... gräset har gulnat... en och annan enstaka häst betar på vattniga ängar... det är stilla... det är lugnt när november rullar förbi mitt fönster... ännu några löv biter sig fast i grenen som fött dem... ännu några gröna strån strävar upp ur marken som göder dem... men allt är en fråga om tid... innan sömnen faller och plogfårorna ligger täta över varje strå... november glider förbi mitt fönster och jag tittar ut och känner att jag är... är här just nu... istället för ett kompakt täcke av gråa moln ser jag mitt i täcket små strimmor av ljus... ljusare moln och av en blå himmel... civilisationen följer tåget genom november söderut.... Trådar som hänger och i vågor gungar fram... transporterandes värme och ljus... en och annan båt ligger övergiven kvar och väntar... väntar på vad... det stänker från hjulen där bilarna kör... the som kallnar och ett vattendränkt landskap i min blick... november är här och jag bara är... jag som bruka längta bort... längta till värme och ljus.. jag bara är....

Kroppen är lite öm... några muskler som är ömma... nöjet är mitt... funderade på mål med en öm kropp men jag satte inte upp några... nöjde mig med att njuta av att jag mer och mer lär känna min kropp... lär känna mig själv.... Vem jag är och vad jag kan göra här... hur jag är och vad jag ger till människor runtom mig... är det vad som är viktigt... hur man är... mot sig själv och mot andra...??? Jag bara är... och jag ska träna på att vara...

En ensam traktor på åkern som sakta och obönhörligt strävar fram och tillbaka i en omvandling från grönt till brunt.. från sommarens kraft till vinterns vila... fåra efter fåra ... teg efter teg... gräset upphör att vara.. men jag är... här .. och nu...

Jag spelade en roll igår... ingen viktig roll för världen.. men för mig själv... jag var mig själv och kunde känna med andra.. kunde ge av vad jag ser.... En arbetskollega kunde se sig själv genom mig... kunde se hur livet rusar som övervarvade motorer på väg att testa de yttersta gränserna för sin förmåga.. med hopp om att loppet snart är över... i varje stavelse varje ord kunde jag känna lugn och visshet om att jag gav små, små nycklar att använda.. inte nu... men sen... att fundera över och reflektera över att smälta och ta in....

A vacklade mellan mellankolli och tårar... en nära vän med en ännu odiskuterad oförätt hade under dagen fått alla livsuppehållande apparater frånkopplade... hur säger man förlåt till någon som inte längre kommer att finnas? Hur kommer man vidare från en känsla av att ha lämnat sår i andra? Tårarna rann och jag följde med på en promenad genom Stockholm denna november kväll. Från trevande till fritt flödande ord la hon fram sin sorg....  Jag kunde följa och lyssna och peka på att handling var mer än outtalade ord av förlåt.... Små, små nycklar till egna dörrar inom...

En ensam stuga i kanten av en skog av barr... stilla stiger röken vit upp genom luften..... en hund nosar i backen kanske efter ett spår av vilt.. husse väntar i höga gröna Tretorn stövlar på att få löga an och lägga ner ... kanske ett rådjur... vad vet jag... men det är november som passerar framför mina ögon.... En grävmaskin leder vatten i nygrävt dike på sin långa färd mot sjön och havet ... min tanke följer pölarna jag ser ner i det nygrävt leriga diket för att sakta efter hand klarna och porlande eller möjligen i ett stilla flöde nå en å för att sedan finna en sjö och vidare därifrån genom nya åar mot saltare vatten där friheten är så mycket mer obegränsad än en lerig pöl på en åker i Östergötland.... November med avtagande doft av allt liv som sprakat färdigt för detta år.... Den första vilan detta årtusende tar sin början och jag söker en form att vara... jag ser omkring mig och jag är.. här och nu... en skolbyggnad och barn i bullsiga täckjackor ... trådarna följer ännu med för leverans längre fram.. eller längre upp... som vågor följer de oss för att sedan ta en annan väg genom en upphuggen gata i skogen...

S. det är så mycket som har hänt detta år.. så mycket som har lett mig ditt jag nu är... som jag ännu inte förstår... och jag både sörjer och gläds ... ett år som för alltid har satt spår i mig och som har vänt ut och in på saker inom jag inte trodde fanns... på vägen detta år mot november har jag varit både vilsen och trygg.. det är så mycket jag inte förstår.. så mycket jag ännu inte klarar av att känna men det finns strålar av sol som ständigt tränger sig in.. som ständigt gör sig påmint och säger.. hej... glöm inte bort mig... jag finns även när det är mulet.. även då finns jag ... ja framförallt då finns jag.. även när du inte ser det.. även när du inte känner det så finns jag och lyser på dig....

Så många gånger så många av mina tankar har känt dig... har upptagits av dig och jag vet hur du har varit min sol.. hur du har kommit med mängder av små, små nycklar till mig som jag försöker att lära mig att använda... du hjälper mig att öppna dörrar och fönster inom så att solen kan komma in om det så är november som rusar fram utanför mitt fönster....

S. jag vet inte hur mycket.. jag vet inte ännu riktigt vad.. du har betytt och betyder för mig men jag vet att du har varit och är en värmande glädjekälla på min väg genom år 2000 in i det mörka november som av någon anledning tycks vara ljusare än jag kan minnas... och lättare att leva i än jag har fruktat....

Det finns så mycket att säga... men jag har inga ord för allt som finns inom mig.. kanske kommer de.. tills de finns där vill jag bara säga de viktigaste ord jag har... "Tack, tack för att du finns!!!"

Kram Peter PC Carlsson