Enbart hemlös är vad Micke är. Jag möte honom för ett par veckor sedan i New York. En kille med drömmar om sin framtid, om förhoppningar om sitt liv.

Det var min första morgon i världens stad, en morgon efter en lång natt på klubbar i de mer exklusiva delarna av New York. Detta tillsammans med en annan Micke, också han svart men betydligt mer välbeställd. Denna min första morgon i NY började med att jag och mina vänner sökte oss till ett morgonfik nära vårt hotell. Ingen av oss hade varit just där tidigare, jag hade inte ens varit i New York, så vi gick gata efter gata för att finna en god macka och en kopp kaffe i staden som aldrig sover.

Efter en lien stund fann vi Starbucks. Vilket kaffe, hmmm. Inte alls som jag föreställt mig att det skulle vara blask. Nej det var ett perfekt kaffe. Gott, lagom starkt och härligt varmt.

Första dagen tillsammans satt vi där, vaknade till och berättade om våra olika resor över. Jag själv, de tillsammans från Moskva. Vi delade tidigare kväll. Två som sov, jag och en till som var ute i staden som aldrig sover. Var och en på var sitt håll. Själv kom jag hem klockan fyra på morgonen och var knappt vaken. Kaffet väckte mig bit för bit. Nu klockan nio kändes dagen genast mer tilltalande än när jag kissnödig steg upp vid sju.

Jag var säkerligen trött men allt för nyfiken på vad New York hade att erbjuda för att erkänna det, inte en gnutta bakfull, troligen beroende på att jag inte ens nyktrat till ännu. Men dagen var här och kaffet var gott. Vi satt i fåtöljer och njöt av den gryende dagen. Syrener i bakgrunden, dirigerande poliser på gatan. Gula taxibilar och stora stadsjeepar. USA kort och gott.

Sakta vaknade vi till, pratade om den kommande dagen som såg ut att möta oss med sol och värme. Det var den 3 maj och året var 2008. Äntligen var den sedan länge planerade resan en verklighet. Nu satt vi här, nu drack vi vårt kaffe och jag kände hur nyfikenheten vaknade inom mig.

Så när mina vänner började prata om shopping hade jag genast invändningar. Eller snarare andra planer. De fick gärna shoppa, jag ville uppleva staden. Min bästa vän har varit i NY flera gånger tidigare och upplevt stora delar av staden, men för mig var den ny. Så vi enades om att ses senare under dagen. Telefonerna fungerade och jag gav mig ut i bilarnas brus.

Några kvarter hem. Jag strosade och höll huvudet högt. Så mycket att se, så mycket att uppleva. Dagen var här, jag var här. Inom mig kände jag en känsla av lycka sprida sig. Ifrån magen och ut. Upp genom strupen trycktes ett vrål av lycka. Jag sträckte armarna i luften och skrek NEW YORK, NEW YORK. Lite lagom svenskt försiktigt. Fotgängare log, jag log. Dagen var här och jag vandrar i världens stad.

Brandstegar som enbart finns på amerikanska filmer slingrar sig längst byggnaderna, syrener som enbart hörs i samma filmer ljuder, gula taxi bilar. På något vis känner jag igen mig, känner mig hemma. På gatan möter jag ideligen folk som säger "Hi there, how are you?". Människor jag aldrig tidigare sett och som jag aldrig mer kommer att se. De tilltalar mig. Så osvenskt, så annorlunda, så välkommet och skönt. En vänlig stad tonar upp sig.

Nattens upplevelse finns fortfarande kvar. Klubbar med dörrvakter som får töntarna i Stockholm att se ut som hämtade från Snövit och de sju dvärgarna. Jag gled runt, åkte upp på Penthouse och upplevde New York by night. Men nu är det dag, du vandrar jag fortfarande trött och i ett russ av natten, av uppvaktning och av glädje genom en lördagsmorgon i NY.

I parkerna är det enbart några få som strosar runt. Träden sträcker sig upp mot den klarblå himlen och löven gör vad de kan för att slå ut. Vår i NY, jag är här och jag njuter så som det var länge sedan jag njöt. Detta är min stad, detta är min dag. Så med glada steg och med "hi there" går jag några kvarter för att komma till vårt hotell. Vägen kantas av upplevelse, allt är som på film. Jag har varit med om det tidigare men egentligen inte. Detta är filmens värld, något jag känner till, känner igen, trotts att jag aldrig varit just här. Nu är jag det och solen gassar.

Jag tar av mig min jacka, kasta den på axeln och vandrar vidare. Hörnet innan jag ska ta till vänster in på Rivington Street på centrala Manhattan så går jag förbi New Yorks motsvarighet till stadsmissionen. På andra sidan gatan står ett par soffor på trottoaren, där sitter och ligger ett par män. På min sida står de upp, de har antagligen just kommit ut från sitt natthärbärge. Några med nedslagen blick och några jag inte ens kunde bedöma.

"Hi there, how are you?" hörde jag en röst säga med både styrka och glädje. Det  var Micke. Micke en svart kille 48 år med en dotter han inte mött på flera år och ett barnbarn han aldrig har träffat. Hans tänder var för få och de han hade spretade åt alla möjliga vädersträck. Med ett varmt leende möte han mig, såg in i mina blåögda ögon och vi började snacka. Snart väcktes min redan hungriga nyfikenhet och vi pratade i en timme om allt och inget. Dagen var här, jag var i New York och detta var min stad även om jag inte bodde här.

Det är en tunn linje mellan att leva innanför och utanför samhället. En tunn linje som är värld att respektera. Micke var på andra sidan linjen medan jag var innanför. Vi pratade och jag gillade honom. Han verkade gilla mig. Nu väntade en dag då jag skulle uppleva en ny del av världen.

Fortsättning följer

Enbart en tunn linje

Peter PC Carlsson

Läs gärna i SvD om Stadsmissionens problem