080531 Enbart Jämförelse

Enbart jämförelse med den svenska vården och den i USA. Det kanske inte låter sig göras. Men jag kan kan inte låta bli att fundera kring skillnader. Tillbaks från min resa fortgår ännu en strejk för högre löner för sjuksköterskor. Den har nu tagit slut och det verkar som besvikelsen är stor.


Det gäller att välja sina strider, att ta strid för rätt fråga. Att ta strid för högra lön kan vara rätt. Jag har ingen annan åsikt om det annat än att kompetens ska löna sig. Har du skaffat den genom utbildning så skall det märkas i ditt lönekuvert, på samma sätt som det skall märkas om du skaffat dig kompetens på annat sätt. Tänk om vårdstrejken istället handlat om att korta vårdköerna, Att sjuksköterskorna hade ett nytt förslag på hur de skulle jobba för att vi snabbare skulle få vård. Eller att de skulle jobba på ett nytt sätt för att vi skulle slippa att sitta upp till åtta timmar och vänta på SÖS akutmottagning.


Nu gällde strejken deras lön. Och om den har lag ingen särskild åsikt, lika lite som jag har om lönen för en busschaufför. Men jag har åsikter om hur jag blir behandlad inom sjukvården. Vad jag kan förvänta mig förde tusenlappar jag varje år betalar till sjukvården. Kanske är det dags för facket att vidga sina vyer och ta upp en kamp för att vi som betalar för de fackligt anslutas tjänster skall få ut så mycket som möjligt. Att hitta ett sätt där det går hand i hand. Där det inte innebär att vi som skattebetalare antingen får betala mer i skatt eller att vi får sämre vård till följd av högre lön för personalen. Facket bör aktivt leta denna vinna vina situation.


Tre gånger det senaste halvåret har jag varit tvungen att resa in akut till sjukhus. En gång med sjuktransport, andra gången klarade jag det med taxi och tredje gången blev jag skjutsad in. De två första gångerna hamnade jag på SÖS i Stockholm. Ett av Sveriges största och förhoppningsvis bästa sjukhus. Alla gångerna var anledningen till att jag åkte in att jag hade krampaktigt ont i magen. Detta ledde till att jag hyperventilerade och att svetten fullständigt sprutade från min kropp. Jag kräktes tills det inte ens fanns en gnutta vätska att få ur min mage.


Bägge gångerna på SÖS blev jag vänligt och bra bemött. De tog emot mig direkt, jag slapp att sitta, eller i dessa fall ligga, i någon kö. De tog genast olika prover. Men först efter en timme och tio minuter första, en timme och en kvart andra gången gången, kunde de ge mig smärtlindring. Jag förstår att de måste utesluta saker innan jag kan få stark smärtlindring, men en timme och en kvart? Bägge gångerna fick jag dricka två olika drycker. Den ena var bedövning i magsäcken den andra stoppade syran som sprutade ut i magen. Därefter var det enbart att vänta 20-30 minuter innan det började värka och jag kunde få ytterligare lite medicin för att ta bort smärtan.


Första gången på SÖS så misstänkte de hjärtinfarkt, andra gången magsår. Mot magsåret (som jag inte hade) blev jag behandlad med medicin i ca två månader. Jag fick sedan genomgå gastroskopi. För dig som inte har gjort det kan jag säga att det är hemskt. För de flesta slutar kräkreflexerna efter en liten stund (de stoppar ner en slang i halsen för att kolla i magen) men för mig gör de inte det. Så under hela gastroskopin kräks min kropp.


Därefter var jag medicinskt färdigbehandlad.


Sen reste jag till USA. Här fick jag ett par dagar innan jag skulle resa hem ett nytt anfall. Det ta anfall kom ungefär samma tid som de bägge tidigare anfallen. De börjar ungefär klockan elva på kvällen och i detta fall höll jag mig till klockan fem innan jag reste in. Mest för att jag var rädd att min sjukförsäkring inte skulle täcka kostnaderna. Men klockan fem orkade jag inte mer och jag väckte min bror. Han sov på övervåningen och jag där nere, så jag kröp upp för halva trappan innan han hörde mig ropa.


Trotts smärtan så var jag tillräckligt klar för att både samla ihop de olika mediciner jag har och ta med mig mitt försäkringsnummer. Sen körde vi till Lawrence Memorial Hospital. Denna gång hade jag väntat allt för länge med att väcka min bror så att jag kunde komma in till sjukhuset. Det kändes som att alla mina krafter hade jag lagt på att spy ut det sista ur magsäcken. Jag lyckades resa mig och gå ur bilen, ta några steg innan jag bokstavligen föll ihop. Inte för att det plötsligt gjorde mer ont utan enbart för att jag inte orkade mer. Brossan var där och fångade mig i fallet. Så tungt lutad på min store lillebror stapplade jag mot ingången. Jag hann bara innanför dörren innan en kvinna kom med en rullstol. Med välbehag sjönk jag ner i stolen och lät mig köras in.


Så fort jag kom in på akutmottagningen så kändes det så som jag uppfattar att en myrdrottning kan uppleva sin tillvaro. Massor av drönare som skall hjälpa till. I detta fall ett gäng med personal som alla tycktes ha en specifik uppgift. Medan någon ställde fråga om min smärta, hur, var, när, så tog ytterligare en person blodtryck, någon kollade hjärtfrekvensen, någon tempen och någon satte in dropp. Ytterligare någon ställde frågor om var jag bodde och undrade om jag gick med på behandling och ville att jag skulle skriva under ett papper. Jag lyfte min arm som de just höll på att ta prover i och hon gick då genast över till plan B "Could you verbaly agree that we have the right to treat you? nes, of course! Var mitt självklara svar.


Frågor haglade om när allt började och var det gjorde ont med mera med mera. Någon sprang iväg med blodproven och jag kände mig som i centrum av alla de resurser som de hade till sitt förfogande.


Ett par minuter senare kom ytterligare en person som beklagade att läkaren fortfarande inte kommit. De hade nämligen code blue. Jag antog att det betydde att det hänt något allvarligt. Hon fortsatte och sa att de ringt in sin Jourläkare. Lagom till hon sagt det och jag varit på sjukan drygt fem minuter så säger hon: "Speaking of the devil, here he comes" och så var läkaren där. Han ställde några frågor, samma som andra tidigare sällt, kände på min mage och så fick han ett papper i handen... antar med mina provresultat.


Snabbt gav läkaren en manlig syrra en arbetsorder och vips så satte han först en spruta och sedan ytterligare en i min arm. Den första förklarade läkaren var mot mitt illamående och den andra mot smärtan. Han skulle komma tillbaks om fem till tio minuter för att höra om smärtan avtagit.


Lätt häpen ligger jag i sängen och funderar på vad som hänt de senaste minuterna. Hur kan det vara en sådan extrem skillnad mellan SÖS, ett av Sveriges största och Lawrence memorial hospital, ett mindre sjukhus i USA. Tyvärr allt till nackdel för Svensk sjukvård. Bortsett från att det tog svensk sjukvård över en timme längre att konstatera att de kunde ge mig smärtlindring så skulle jag sedan dricka en dryck. Att dricka när man har gallsten är inte lätt. Kroppen vill spy upp allt i magsäcken.


I USA rullar det sedan på, de tar röntgenbilder av mage, tarmar, lungor. Sedan går de vidare och ger mig en dryck att dricka för de skall se bättre när de gör CTR. Därefter ett ultraljud på min galla.


Sen kommer resultatet, du har gallsten, ett antal riktigt stora fulingar. Om det inte varit för att jag skulle resa hem efter två dagar så skulle de opererat. Men nu låter de svensk sjukvård ta hand om min galla. Även om jag kände mig hög som ett hus av de två extra sprutorna morfin så var jag tillräckligt klar för att fråga efter att få dokumentation som jag kunde lämna till min doktor. Vem min doktor var var var också en av de första frågorna de ställde. Det gjorde de inte heller på SÖS.


Men när jag frågade efter dokumentation i USA så var det fullständigt överflödigt, läkaren log bara och räckte mig en CD och några papper som han sa att jag skulle lämna till min läkare. Väll hemma kollade jag igenom CD:n jag fick. Här fanns röntgenbilder, massor av bilder från CTR och från Ultraljud. Allt klart för operation.


Efter detta besök kan jag inte annat än att konstatera att det är en allt för stor skillnad mellan välfärden. Jag som är för en offentlig sjukvård lika för alla. Men det förutsätter ju att jag både bli rätt diagnostiserad, rätt och snabbt behandlad. Denna gång blev jag både felbehandlad, feldiagnostiserad och det tog tid. Den typ av sjukvård har vi inte råd med. Så lätt förbannad känner jag mig just nu.


Dags att strejka för en sjukvård som ger oss medborgare rätt, snabb och relevant vård.


Enbart feldiagnostiserad.


Peter PC Carlsson

Kommentarer till Enbart

Postat av: Nina

Det var skillnad på sjukhusen minsann. Det är alltså sant det man ser i sjukhusserier från Usa. Imponerande.

Visst, man blir väl omhändertagen i Sverige med, men det går så saaaaakta. När jag är akut sjuk vill jag ha lite "action" från sjukvården... annars kunde jag stannat hemma och haft besvären.

Min arm läker bra. Tränar den och använder den så bra det går. Skriver på tangentbordet med båda händer och skriver även för hand med högerhanden. Kan inte lyfta saker än. Men det kommer. Det kan ta lång tid innan armen/handen är helt återställd, men nu är hundtasskänslan borta :) Nu kan jag annat än att vinka som en hund.

Ha det bra!

2008-05-31 @ 12:51:43
URL: http://ninajohangarden.blogg.se

Postat av: Di

Å vad jag känner igen det du skriver, får rysningar när jag tänker tillbaks, då jag låg på golvet en juldag, krypandes...för jag kunde inte kräkas (fysiskt omöjligt efter min operation av bråck på magmunnen) och det dröjde så länge innan de kom med smärtlindringen...jaja..hoppas du får bort dem, stenarna...och att det blir lungt sen kram!

2008-06-04 @ 19:56:50
URL: http://diqueen.blogg.se/

Postat av: Josefine

Jag sitte roch lider med dig när jag läser detta. Opererade bort min galla för ca två månader sedan och "ändå" är jag "bara" 14 ¨r...relativit ung för att ha gallsten och jag vet hur det känns det där med medicinerna. Man kommer till sjund himlen efter morfinetler...Hoppas du får bort dom där rakarna...Sköt om dig...och snacka om skillnad på sjukhus och sjukhus



Kram Josse

2008-06-05 @ 23:58:57
URL: http://abloggaboutme.blogg.se/

Kommentera Enbart här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0