Enbart kroppen ger sig åter till känna. Innan helgen så fick jag åter en påminnelse om en livslång sårbarhet. Jag deltog i en konferens med hela min arbetsplats på Hasseludden utanför Stockholm. En tvådagars konferens. Väl planerad, väl genomförd med ett blandat program.

Så efter en paus var det en av mina närmaste arbetskamrater och vän som framträdde. Under hennes genomgång tog hon mig som exempel vid två tillfällen, bägge tillfällena var både relevanta och mycket kärleksfulla. De lockade bägge till skratt. Strax därpå ringde min telefon, jag hade glömt att sätta den på tyst signal. Med skam i kroppen reste jag mig och gick ut.

Just det att jag hamnade i centrum, ibland alla mina arbetskolleger, gjorde att kroppens minne aktiverades. Den mindes pressen med över hundra timmar i veckan, kraven på prestation av mig och mina medarbetare. Kroppen mindes, de omöjliga kraven, och stressprogrammet satte åter igång. Detta trotts att det inte fans skäl till det, att det enbart berodde på ett kroppsligt minne och att jag ofrivilligt ställdes i fokus.

Så hjärtat satte igång, sprutade runt blod i min kropp med halvdanna men många slag. Svetten trängde genast fram genom mina porer, tröjan blev snabbt blöt, när jag ställde mig upp för att gå höll jag genast på att falla. Balansen var rubbad, hjärtat lekte elitidrottare och kroppen tömde sig på vatten genom var por i min kropp.

Ganska snart var det enbart för mig att tala om att jag var tvungen att gå iväg en stund, att backa från det min kropp reagerade emot. Inte för att det fanns skäl för min kropp att reagera, nej jag kände ingen som helst stress. Men kroppens minne gjorde det, den mindes min tid på KK-stiftelsen, stiftelsen för kunskaps och kompetensutveckling, där vi aldrig var bra nog, där vårt jobba aldrig räckte till, där våra ord, mina ord att det inte går att fortsätt som vi gjorde. Ja dessa ord brydde sig ingen om.

Men i denna organisation jag nu är råder en direkt medmänsklighet och jag blev genast uppmanad att koppla av en stund. En och en halv timme senare var åter min puls normal och jag var åter med. Men skadan vi fick på KK-stiftelsen finns för alltid kvar. Stressprogrammet ligger latent och är ständigt beredd att aktiveras.

Peter PC Carlsson

Inlägget är pingat på Intressant.