Nedan följer den första gästbloggen i Enbart. Det kommer att komma fler. Denna är av Diqueen.
----------------

Enbart det svåraste av allt!

När jag fick möjligheten att gästblogga på Enbart  funderade jag länge och väl på vad jag ville dela med mig av till Enbarts läsare, och ja här kommer det rakt ut i etern...

Inga tvivel

Jag tvivlar inte på din blick

inte på din röst

Jag tvivlar inte på din hand

som ömt smeker min

Jag tvivlar inte på din kärlek

som tryggt vilar hos mig

Jag tvivlar inte på oss

det är orubblig och fast

Jag tvivlar inte på morgondagen

utan vilar i min kärlek

trygg hos dig

Den här dikten speglar mycket av det som jag själv skrivit i min blogg. Jag tycker dikten säger precis det jag själv känner, om mitt sökande, om mig själv, och om kärleken till andra människor. Jag har funderat mycket på kärleken. Hur den uppstår och hur vi förhåller oss till den i våra liv. Att jag själv har haft svårt att anknyta till kärleken, både till mig själv och till andra. Det är ändå något som är väldigt väsentligt, att älska sig själv för att kunna älska andra. Det är jätteviktigt. Att kunna ta till sig någon annan så nära som det innebär ändå att göra när man älskar någon.

Vem är det som avgör hur och när vi knyter an till någon? Är det vi själva som har det ansvaret, eller ligger det även hos den vi möter? Att vi får bli bekräftade i vår kärlek till den vi möter? Det är en rätt komplicerad fråga, och inte alls enkel att svara på. Själv har jag haft svårt att ta emot kärlek, och har fortfarande än idag fast jag har blivit betydligt mycket bättre på att ta emot den då den ges till mig.

Svårigheten att ta emot kärleken har lett till att jag upprepat gamla mönster, och förtvivlat emellanåt också kämpat i helt fel situationer. Situationer som gett mig ännu mer bekräftelse på att jag inte varit bra nog. Jag har nog också varit lite av en "svamp" att suga i mig just det. Bekräftelsen på att jag inte var tillräckligt bra. Att ge kärlek till andra har inte varit något problem, trodde jag tills en dag då jag upptäckte att jag älskade för mycket.

Låter"paradoxalt" att älska för mycket samtidigt som man älskar för lite. Men egen kärleken hade "tippat" över och blivit felriktad. Det blev mer ett krävande och kvävande av kärleken till mina "nära" relationer, kontrollerande, styrande, ett märkligt beteende, ett felaktigt beteende. Och när jag vågade släppa taget och inse vad som hände, då "lossnade" mycket i mitt liv. Det var som att bli fri att leva igen.

Att älska mig själv har varit det svåraste av allt i mitt liv. Att våga vara jag framförallt, att våga se mig som den jag är, att acceptera mina fördelar och nackdelar. Att acceptera mig som den jag blivit, och den jag är. Jag är inte alls ensam om mina problem. Beviset på det är väl ändå ökningen av coacher, samtalspedagoger, vägledare, och andra som hjälper oss att älska oss själva, och att våga ta steget i olika situationer. Hur många människor finns det inte i världen som ägnar massor av energi till att söka något som de egentligen inte alls vet hur det känns att ta emot? Att vara älskad och bekräftad.

Förmodligen var det där någonstans i livets första skede vi fick ingången till kärleken. I det första ögonblicket, då mina ögon mötte den som födde mig, fick jag också en känsla av att känna något. Jag minns ännu idag hur jag mötte mina egna barns ögon i det ögonblick de kom till världen, och rädslan för alla känslor som välde inom mig. Det har varit en lång process för mig att lära mig hantera mina känslor, att veta hur det kan kännas och vad jag ska göra med dem. Jag hoppas ändå att känslan av min kärlek var det som speglade sig till mina barn just i det ögonblicket. Inte att det var rädslan som kröp över.

Hur det blev så här i mitt liv? Det vet jag. MEN det viktiga är egentligen inte hur och varför, utan att jag är medveten om mitt problem, och att jag därmed kan åtgärda det. Jag har återfått makten att älska mig själv. Jag har också kunna tillåta mig själv att vila i kärleken till andra människor, att låta andra älska mig som den jag är, och vill vara vilket är en fantastisk känsla. Att vara fri att våga att vilja, och att kliva rakt ut i intet, och ändå känna att marken bär, vad som än händer så har jag kärleken till mig själv kvar, stor varm och underbar. Det är det min dikt handlar om, att släppa alla tvivel, att se sig själv att ha tillit och älska sig själv och andra.  Det är också mycket av det som mina dikter handlar om, kärlek till något, någon, eller kanske bara Enbart det svåraste av allt... Livet.

Di

---------

Inlägget är pingat på Intressant.

Jag tackar Di för detta inlägg. Di skriver i en blogg som jag regelbundet läser och på olika sätt beundrar.
Tack! Enbart Tack!

Skulle du mot förmodan inte ha besökt och läst i hennes blogg Så gör det nu!

Peter PC Carlsson