Nedan följer ytterligare en gästblogg i Enbart. Denna är av Princess 55
Princess har redan gjort vad jag drömt om, skrivit en bok.

----------------

Sorg
"När Enbart frågade om jag ville skriva en gästblogg så funderade jag på vad som kan vara lämpligt att ta upp i hans blogg.

Jag skriver gärna texter som riktar sig till både unga och vuxna. Dessa texter kretsar ofta kring döden och det som händer i samband med att någon dör eller när man tänker på att man själv ska dö eller någon man älskar till slut måste dö, kanske innan du själv dör.
 Så därför tänkte jag skriva lite om sorg och död.

 När min morsa (vi kallade henne så) dog för fyra år sedan konfronterades jag för första gången någonsin med att en person som stod mig känslomässigt nära inte längre fanns. Det var en märklig känsla. Fast att jag flyttade hemifrån när jag var 17 år och haft ett eget liv i mer än 30 år så var jag helt oförberedd på hur smärtsamt det var att inte ha morsan i livet längre.

 Minst en gång i veckan funderar jag på om det inte är dags att ringa henne och prata lite om ditten och datten. Saknar att höra hennes meningslösa pladder om barnen och barnbarnen, släkten och alla hennes grannar som jag inte känner.

Jag saknar att titta förbi på en kopp kaffe och känna hur hon har fixat och donat bara för att jag ska komma. Städat och bakat sockerringar. Plockat blommor från trädgården och satt i en vas. Högtiderna är inte längre en stund där vi syskon samlas med morsan för att var tillsammans. Navet i vår familj försvann och ingen kan eller bör ta sig ann den uppgiften igen. Livet går vidare och vi får skaffa oss andra sätt än morsan att känna samhörighet.

 Min morsa var en mycket självupptagen kvinna som ägnade hela sitt liv åt sitt yrke och hade lite tid för sina barn. Men ändå kände vi oss alltid älskade, konstigt nog. Senare delen av sitt liv blev hon beroende av alkohol. Vi fick veta att hon hade en cancersjukdom som kallas sarkom sista veckan i maj 2004 och den 9 oktober samma år dog hon.

 Jag minns att hon sa till mig när hennes mor dog (min mormor) att det kvittar om hon var gammal och senil, det kvittar om de inte alltid kom överens. Det är ändå min mamma och allt som vi inte hunnit klara upp kommer, för alltid att förblir ouppklarat.

 Ibland tycker jag att det är småaktigt att lägga så mycket energi på att sörja en enskild person när hela världen är i kris och barn svälter ihjäl varje minut. Men det finns ju så många dimensioner i livet. Och det som är nära och personligt blir påtagligt medan det som är längre bort och svårare att göra något åt inte träffar lika djupt i själen.

 Jag önskar, helt egoistisk att jag får dö först av alla jag älskar. Men jag vet att det antagligen inte blir så. Jag vet att jag kommer att få känna sorg igen, djupare och kanske svårare än sorgen efter morsan. Och jag undrar hur jag ska klara att hantera den sorgen, hur jag ska leva vidare då?

 Många säger DEN DAGEN DEN SORGEN men jag oroar mig en stund varje dag för den dagen och den sorgen.
En dikt som jag skrev till morsan för att hon var så rädd för att dö.

En liten ängel

  Kom till mig en natt

En liten ängel

  På min axel satt

En liten ängel

  Tog mig i sin hand

  Och ledde mig till

  Paradisets land

Princess 55

---------

Inlägget är pingat på Intressant.

Jag tackar Princess 55 för detta inlägg. Princess skriver dels i en blogg som jag regelbundet läser och dessutom har hon redan förverkligat det jag drömemr om, att skriva en bok.
Tack! Enbart Tack för ditt inlägg!

Skulle du mot förmodan inte ha besökt och läst i hennes blogg Så gör det nu!

Peter PC Carlsson