Nedan följer ytterligare en gästblogg i Enbart. Denna är skriven av Helene med bloggen Gussilago.
Håll till godo med en av de bloggar jag nyss upptäckt och som jag kommer att fortsätta att följa.

Inför "Brevet till min lillebror!"

Min lillebror är missbrukare mest av amfetamin men han tar även mycket annat. Han är blandmissbrukare.

Han stjäl för att få sitt missbruk att gå ihop.

Han har suttit i fängelse 2 ggr för stöld, inbrott och narkotikabrott.

Vi har försökt att hjälpa honom men det slutar alltid på samma sätt, han fortsätter i samma spår. Texten nedan är nog tuff och han har inte läst den men jag önskar han gjorde det ibland, samtidigt som jag är rädd att såra, för det är inte avsikten.

Vad jag vill är att han ska få upp ögonen.

Det går inte en dag utan att jag tänker på honom och det svider i hela mig. Jag har jättedåligt samvete för att jag inte gör mer eller för att jag inte hör av mig....men jag orkar inte!

Jag kan heller inte hjälpa honom utan det måste till professionell hjälp för hans del.

För att hjälpa en alkoholist eller missbrukare får man till slut vända dem ryggen för att de ska få chansen att börja hjälpa sig själva.

Brevet till min lillebror

Jag kan inte hjälpa dig...

Jag kan inte hålla ditt huvud över ytan...

Jag orkar inte, jag vill inte.

DU har själv bestämt att du ska hålla på med det du håller på med.

DU har själv ansvar för vad som händer i DITT liv.

Skyll inte på soc

Skyll inte på kommunen DU valt att bo i.

Skyll inte på hela jävla samhället.

Det är DU som måste ändra på det

Det är DU som måste ta tag i dig själv

Det är DU som måste rycka upp dig

DU har två barn att ta hand om

DU har en familj som älskar DIG innerligt men inte den person DU har blivit.

Jag är för feg att säga ifrån fast jag vet att jag borde.

Jag hjälper inte DIG genom att umgås med DIG och längta tillbaka och låtsas att DU är som förut.

Det var längesen DU var den personen.

Jag har lust att skrika "Håll på med skiten, sjunk ända ner på botten, gör vad fan DU vill, jag bryr mig, men orkar inte göra nåt åt det.

Jag vill säga, "Nu får det fan va nog".

Jag känner mig som en hymlare... såna här är vi i våran släkt...

Vi säger aldrig ifrån.

Vi ryter aldrig i.

Vi är alla uppfostrade att hålla käften och låtsas som ingenting.

Det är det lättaste anser vi, att sopa under mattan, att gömma i ett skåp, att tro att vi kan flyta på ytan och glömma efter ett tag.

Men så funkar inte livet.

Jag gråter... jag är så ledsen... men jag kan inte hjälpa DIG... jag orkar faktiskt inte hålla DITT huvud över ytan...

DU måste lära DIG flyta själv

Gusslilago
---------------------------

Tack! Enbart Tack för inlägget Helene!
Skulle du mot förmodan inte ha besökt och läst i hennes blogg Så gör det nu!

Peter PC Carlsson
Inlägget är pingat på Intressant.

Gå in och läs om Maddes kamp mot cancern, hennes mammas beskrivning när hon lämnade jorden och hennes pojkväns varma ord. Ge sen ditt stöd till cancerforskningen. Länk Enbart gästblogg av Anne.