Enbart åska kunde göra mig riktigt rädd när jag var liten. Ett av de första minnen jag har av åska och en blixt som slagit ner var hos en granne som fått elledningarna att smälta och gjort långa svarta sträck längst väggarna. Huset behövde reppareras men ingen blev skadad. Det var på den tiden då man gick ut och satte sig i bilen hela familjen när det åskade. Åtminstone fick man då en känsla av trygghet.

Märkligt nog kunde tydligen åskan på något vis höra om man stimmade och stojade för vi blev påminda om att vara tysta. Så vi var tysta såg blixten och började räkna därefter delade vi med tre och visste hur många kilometer bort åskan var. Jag mins hur jag då brukade tänka var åskan var hos vem den var och blixtrade. Tryggheten växte med vart tal jag räknade fram och snart kunde vi lämna bilen och söka oss in till huset på nytt.

Som 19-åring gjorde jag en resa, det var tågluff som gällde på den tiden och jag kombinerade det med båt till Irland. Där liftade jag mig från söder till norr. Genom Belfast och så ut till kusten till Giant´s Causeway. Här slog jag upp mitt lilla tält på en 100 meter hög klippa 3 meter från stupet ner i havet. Höjdrädd som jag var redan då kunde jag inte förmå mig att tälta närmare. Det var en vacker eftermiddag och jag sökte mig via små stigar ner till havet för att samla vrakved. Några timmar senare var jag tillbaks vid mitt tält och den vackra solen hade förbytts mot de mörkaste moln jag sett.

Efter en liten stunds trixande var elden tänd och jag matade ved in i brasan. Runt om mig omslöts jag av mörker som allt tätare bröts av ljudlösa blixtar långt borta. Men efter en stund vek tystnaden och ett konstant muller av en ständig kanonbeskjutning från molnen låg i bakgrunden. Som en matta till det allt starkare ljusspel blixtarna bildade över himlavalvet. Vinden tilltog och jag stampade ut min lilla eld, kröp in i tältet och tittade ut genom öppningen. Snart piskade regnet ner och det var ett öronbedövande dån av ständiga åskknallar. Trotts de tunga molnen stod mitt lilla tält i ständig belysning av de blixtar som sköljde ner över havet på sin väg in mot mitt berg.

Vinden rev och slet i tältet och jag kröp ut för att verkligen trycka ner tältpinnarna så långt det gick, genomblött och säker på att jag snart skulle dö la jag mig i tältet och skådade de enorma krafter som naturen besitter. Av vind och skyfall pressades tälttaket ner över mig där jag låg på mage och med skräck och fascination tittade ut. Med förvissningen om att vinden skulle blåsa mig över kanten, eller blixten söka traktens högsta topp, mitt lilla tält, så somnade jag slutligen utmattad efter att tagit adjö till mitt liv.

Kanske var det glädje, förvåning eller Enbart förvirring som fanns i mitt huvud då jag nästa morgon slog upp ögonen. Solen strålade åter och jag kunde ägna dagen åt att torka hela min genomblöta packning.

Efter den natten är det inte längre mycket som skrämmer mig, allra minst åska. Jag vet att min tid är utmätt, så som allas vår tid är. Det är länge sedan nu, sommaren 1983, som jag dagen efter ställde mig där vid randen av det som kunde blivit min död. Tittade ut från Giant´s Causeway och såg hur vackert och värdefullt livet är. Trött, blött, hungrig men full av liv sökte jag mig mot kvällen till nya upplevelser.

Det finns stunder vi aldrig glömmer, ibland plockar jag fram dem, tänker på dem och känner. Så när det mullrar i din närhet, när det blixtrar och du är säker på att allt är slut, kanske är det då allt börjar även om du har svårt att tro det just då.

Peter PC Carlsson

Rösta på månadens blogg i rutan till vänster på första sidan!
För övrigt anser jag att Sverigedemokraternas åsikter och cancern skall bekämpas!

Gör ENBART som favorit på Nyligen  Intressant?