Enbart har ingen ambition, men är en ventil. En ventil för att leva! Betraktelser, berättelser, tankar, funderingar, fantasier och åsikter. En blogg om känslor! Peter PC Carlsson

090108 Enbart Evig

Enbart evig är kärleken! Det är vad vi intalar oss, evig. Som om den kom till oss, som om vi fanns där för den, väntandes för att ta emot den. Evig, är det vad den är? Är den oss då också given, kan vi vara säkra på att få den? Vad vore våra liv utan kärlek, utan någon att hålla om, hålla av, någon att oroa sig för? Vad vore livet då?

Ensamma kan vi leva, men vi kan inte Leva. Vårt liv, våra liv är beroende av att vi är och känner oss älskade. Är det vårt mål, att bli älskade? Är det vad vi hela tiden strävar efter, kärlek? På något sätt, tror, vill jag tro det! Vi! Var och en av oss vill bli och känna oss älskade! Vad vore vi annars? Vad vore vi om vi inte kunde känna att vi omsluts av kärlek, att vi, att jag, är bra som vi, som jag är? Att bli accepterade, att bli bekräftade?

Oavsett vilka vi är, vem vi är, så har vi i grunden samma behov. Att känna oss älskade, att känna oss bekräftade. Hur någon känner kan jag inte styra, men jag kan avgöra hur jag själv agera. Jag kan bestämma hur jag visar att jag älskar, att jag tycker om, att jag gillar någon. Det är upp till mig att visa det, inte upp till någon annan.

Min uppskattning, min uppmärksamhet, min kärlek och min bekräftelse är det enbart jag som bestämmer hur jag delar ut. Enbart jag som bestämmer om och hur den skall fördelas. Jag, ingen annan! Du, ingen annan bestämmer hur du fördelar det du har att fördela. Vilka du håller nära, vilka du kontakta.

Våra liv är just vad vi gör dem till. Inte för att vi har samma förutsättningar. Det har vi inte! Utan för att trotts förutsättningar bestämmer vi vad vi gör av våra liv! Trotts förutsättningar. Det finns alltid förklaringar till varför vi gör som vi gör. Men det är hur vi är, hur vi agerar som avgör hur vi bedöms och bemöts! Vårt agerande, våra handlingar bedöms. En del tror på yttersta dagen. Men oavsett den yttersta dommen, så dömer vi oss själva. Gjorde, jag, eller gjorde jag inte rätt? Vår egen dom är ofta hård. Vår dom straffar oss, men det är aldrig för sent att ge upp! Aldrig för sent att ändra sig.

Var stund, var minut kan vi ge upp. Vårt agerande, våra handlingar är inte för evigt nödvändiga. Vi kan i var stund, i var minut bestämma oss för att agera annorlunda. Vi har alltid en chans att leva på ett annat vis. Det som är gjort är gjort och kan inte göras annorlunda. Men det är aldrig för sent att ge upp, att välja en ny väg, ett nytt sätt att leva. Att välja ett nytt liv! Att välja att leva.

Vi lever inte för evigt, men hur vi lever, lever för evigt!

Peter PC Carlsson



För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas
Skänk till Sveriges största blogginsamling för barncancerfonden.

Gör ENBART som favorit på Nyligen  Intressant?
 

Sanna ord. Träffande ord.

Efter att ha blivit bara "jag", efter att ha varit "vi" i över 12 år har jag själv funderat mycket på det du skriver om - va skönt att du kunde få ner det i text så tydligt.

Tack för en bra och läsvärd blogg.

Åååhhhhh jag blev mer än förtjust i dina slutord.

ler imponerat

Me like!! :-)

Hej, jag gillar din blogg Enbart, det du skriver idag är väldigt klokt och bra. Att bli bekräftad och älskad som man är, är viktigare än man tror. Jag har länge trott att jag är bra, eller i alla fall tillräckligt bra, men det har visat sig i efterhand att mina närmaste har länge tyckt att jag är tämligen "jobbig" i mitt sätt att vara så nu är jag väldigt förvirrad. De tycker att jag bryr mig för mycket, att jag pratar för mycket, att jag allmänt bara är för mycket (tydligen). Jag måste naturligtvis ta detta på allvar för även om jag tycker att jag är "bra" och duger som jag är, så kan jag inte strunta i vad mina närmaste säger. JAg måste ändra på mig och det hålelr jag på med nu. Men det är svårt för jag tänker mig för hela tiden på vad jag säger och gör. Jag vet ju inte om det jag vill säga eller göra ska uppfattas som "jobbigt". Det var en tråkig början på året och det är fruktansvärt tungt att veta att jag inte "duger". Känner mig vare sig älskad eller bekräftad....men det blir förhoppningsvis bättre när jag ändrat på mig och inte längre uppfattas som "jobbig".

Tack för ordet.

S

Ett ämne som är för mig väldigt känsligt, jag har sedan barnsben lärt mig själv att all dessa känslor ingår i Kärlek, ömhet, medmänsklighet, hat, avsky, avund och allt vad man nu kan vara...



Jag har nu förstått att kärlek är kärlek och hat är hat osv...



Men för mig har en berörning av min kropp eller ett fint ord alltid varit något fult, en baktanke...



Jag har hatat mig själv för att jag är den jag är, för att jag tycker inte om mig, jag kan ingenting...



Jo det är sant, min mamma har alltid talat om det för mig, jag ser konstig ut (kunde aldrig gråta för mamma tyckte jag såg så stirrig ut) Jag kunde inte spela musik (För jag hade så konstig musiksmak) Jag kunde inte någonting som inte min mamma kunde gjort bättre...



Jag fick utstå övergrepp av min mammas bröder fram till att jag var 21 år, jag fick barn, jag gifte mig och de förgrep sig på mig ändå och de tog ifrån mig tron på att jag kunde beskydda mina barn från dom...



Jag förstår idag att jag föddes för att hatas, jag kom till världen för att rädda min mamma från det liv hon inte kunde välja...



Min mamma tvingade mig bada naken fast jag var tonåring bland män, min mamma slog mig, min pappa drack alkohol, jag blev mobbad och slagen i skolan...



Jag dracka slkohol från 12 års ålder, jag förlorade min oskuld vid 4 års ålder och började idga sex även med andra killar utom för min mammas bröder från att jag var 12...



Jag har provat att sniffa, jag umgicks med värstingar...



Jag upplevde inte riktig kärlek förrän jag fick mina barn och från en vuxen det året jag träffade min nuvarande sambo...



Man kan säkert tro att jag är hatfull, men om jag tänker efter så har jag nog inte ens lärt mig det heller...



Jag är nog bara sorgsen, djupt inne i min skäl sitter den och gnager men jag kan inte känna hat, jag tar avstånd för att överleva...



Jag kämpar idag för att överleva, överleva dag för dag, jag har tron på att det kommer en tid där det går vecka, månad, år som jag har överlevt...



Men jag ger inte upp, jo kanske, jag vet inte om man kan säga att man ger upp om man väljer att bestiga det blå, jag tror att jag bara skapar ro för mina nära och kära...



Just i denna take funderar jag över om jag vet vad kärlek är för jag förstår att min familj blir jätteledsen om jag inte finns mer, men min tanke är att det är övergående...



Det är egoistist tänkt och det finns ingen kärlek i den tanken tror ni kanske, men det är just det, jag gör det av kärlek...



Jag skulle kunna barskrapa mig, jag skulle kunna ge mitt liv till människor jag tycker om, nu är det en fråga som bär gåta, är det kärlek att tycka om eller är det bara tycka om...



Människor jag tycker om skulle jag vilja säga att jag älskar, men hur många kan lära sig att ta emot det ordet utan att rygga tillbaka...



Jag älskar säger man till föräldrar, barn och sin partner men när använder man det till en vän?



Jag har haft en hård uppväxt, jag har haft hårda 40 år och jag har bestämt mig att ta upp kampen för jag vill inte fortsätta leva det liv jag lever i...



Jag vill leva ett lyckligt och harmoniskt liv med min familj, men vägen är lång och kampen är hård, men jag har gjort mitt val...



Jag ÄLSKAR, jag visar ömhet, medmänsklighet, har alltid gjort det och det har varit min överlevnadstrategi och det kommer jag alltid att ha kvar...



Som jag behandlar andra så blir jag behandlad själv heter det...



Men tyvärr så är det få som tänker så och därför ser det ut som det gör runt omkring oss...



Det finns sådana som jag dum-snäll...



Sparka på mig så får du en Viol

Kliv på mig så får du en Ros

Spotta på mig så får du en Nejlika

Skrik åt mig så får du Solros

Förnedra mig så får du en Kram

Slå mig så säger jag att jag Älskar dig



Sådan är JAG!!!



Jag vill vara snäll, jag vill bli omtyckt av alla, jag vill älska alla...



Men till vilket pris, hur långt får kärleken gå, vad är äkta kärlek och oäkta?



Men jag har valt min väg och det är att lära mig älska mig själv och förstå att jag duger som jag är, jag har samma värde som de som älskar mig...



Tack Peter för en bra blogg...



Jag känner mig babblig ikväll och därför så kanske det blev lite djupt och svamligt inlägg men jag hoppas du förstår vad jag menar...



Många helgkramar från mig som är som jag är...

God morgon mi skrivande vän, det går bra det du frågade jag känner mig glad att du förstod mitt svammel Ler



Kram från en tröttis idag