Enbart gästblogg av Sabina som nu går in i sin slutkamp mot cancern. Det händer inte mig, jag kommer inte att drabbas! Det är kanske så vi tänker, var och en av oss. Men några av oss gör det. Några av oss kommer att drabbas. Alla kommer att dö, frågan är bara när och hur.

Sabina låter mig här publicera ett fantastiskt och samtidigt tungt inlägg om att förbereda sig för döden, att förbereda sina barn för livet efter döden. Vi kan alla bara hoppas att Sabina har långt kvar.

Har du inte läst Sabinas blogg "Sabinas kamp" så gör det, lägg också in bevakning på när hennes bok kommer ut "Livet kan inte vänta!".

Skänkt gärna för att bekämpa cancern/Den jävla idioten!
PC
-------

Sista kampen
Kan inte sova, har läst alla värmande kommentarer om och om igen. Jag vill inte, jag vill verkligen inte lämna mina underbara barn, min Henry, min familj och mina vänner. Känns så konstigt inom mig, jag känner mig tom, ihålig, rädd. Jag trodde nog ett tag att jag var odödlig och att jag ska klara detta. Nu vet jag inte?

Sen undrar man ju om man skulle gjort på annat sätt eller tänkt på nått annat sätt eller tom ätit på nått annat sätt? Förmodligen hade de inte spelat nån roll, men tankarna flyger runt. Igår tänkte jag på allt jag kommer missa, allt som jag inte fått uppleva och mina drömmar. Måste tillåta mig få göra det också, sen kom jag till alla saker som jag har upplevt och uppskattat. Det finns liksom alltid en bra och en dålig sida av allt, så har jag nog alltid tänkt.

Jag vet att livet går vidare utan mig och att barnens pappa kommer på bästa sätt ta hand om dom men de lindrar ju inte min sorg att inte jag få göra det. Hade tagit ut sobril igår, men kunde inte ta. Kroppen säger ifrån men jag vet att vid tillfälle kommer jag att göra det. Jag är inte hysterisk utan lugn och ledsen och det har man ju rätt att vara. Det kanske kommer stunder då jag inte vill känna nått!

Jag hoppas mina flickor kommer förstå hur mycket jag kämpade emot detta och att jag så gärna ville stanna kvar hos dom. Idag kommer exet och Melinda hit och vi ska berätta innan hon hör eller ser nått. Men helt ärligt vad säger man?? Ja du mammas kropp håller på att ge upp, dom dumma prickarna har nu nått huvudet och det är inte bra. Men vi ska ta vara på den här tiden nu! Så fort jag får klartecken reser vi iväg med barnen. Måste bara måste komma härifrån. Få en frizon, där vi kan vara tillsammans. Finns så många jag skulle vilja ha med mig dit. Så vi alla skulle kunna ha roligt, njuta och bara må-bra. Jag mår ju bra idag tom smärtan i nacken är bättre, det ända som blöder är mitt hjärta och det kan ingen laga men det finns ju smärtlindring till det med = resa bort! Jag älskar ju att resa och när vi var i NY så mådde jag så bra. Att bara få sitta nära mina barn på flyget och flyga bort från allt. Visa dom himlen dit mamma kommer flytta och kunna se ner på allt dom gör, följa dom fast uppifrån.

Barnens pappa flyttar ju hit 1 februarie och snacka om grevens tid. Då kommer jag kunna träffa mina barn varje dag men ändå inte behöva dra hela lasset. Jag vill bara köpa allt som dom skulle önska sig men jag vet att det inte är det som räknas men ni vet när barnen får välja precis vad dom vill. Jag vill fylla dom med så många pussar, kramar och fylla deras hjärtan med så mycket kärlek så att de räcker 100 år. Som tur är så är jag nästan klar med allt de praktiska om hur jag vill ha det och ska nu ta tag i barnens minneslådor, album m m .

Vi har varit flitiga och filmat mycket och kort. När vi gjorde boken så togs det en massa fina bilder på oss. Har hört att man kan själv välja ut och tom skriva texter för att sen få ut ett färdigt fotoalbum. Måste bara höra med U! Jag måste liksom tänka på allt nu. Har jag skrivit ner och infomerat exet om allt? Det är ju så mycket kring Julia som jag skött och som sitter i mitt huvudet att komma ihåg. Nu måste jag få ner det på papper, vet att de ordnar sig men ni vet ju hur vi mammor är, tror att vi är oumbärliga.

Henry, ja vad säger man, vi fick en kort intensiv och tung tid MEN vi fick även mycket kärlek, skratt och har hunnit med resor som varit fantastiska. Nu har vi en sista resa att klara av och vi bestämde oss igår för att göra den så bra som möjligt. Hur man gör vet vi inte nu men vi tar dag för dag. Jag vet att du lider och att du mister så mycket i samband med mig. Din familj, barnen som kommit dig så nära och som du älskar och tar hand om som om dom vore dina. Du mister ju inte bara mig, du mister ju dom.

Så klart får du träffa dom men det blir ju inte samma sak som nu. Som du sa igår när du sätter nyckel i dörren och hör Julias röst ropa Henry, Julias röst säga Henry jag älskar dig. Känna hennes små fingrar göra taktil massage i nacken på dig. När jag hör dig hantera Melindas tonårs trots med sånt lugn kan jag inget än beundra dig, när du sitter och förklarar matte för henne med sån teknik så kan jag inget annat än att beundra dig.

Jag känner olika sorg för barnen. Melinda kommer kunna sörja och förstå på ett sätt som självklart är jättejobbigt. Men Julia hon kommer ju undra " var försvann den där mamma? "Henne älskade jag ju och henne ska jag ju åka till på torsdag." Hur ska jag kunna förklara för henne? Har haft henne på ett litet annat sätt pga av hennes handikapp, vi har liksom gjort allt. Hade henne hemma i 4 år och gjorde allt med henne så hon skulle bli starkare och må bättre. Hon är ju så konkret. hon behöver ju se saker för att förstå. Hur ska hon förstå detta??? Vill ju inte att hon ska tro att jag lämnade henne frivilligt.

Hon säger alltid om folk hon inte sett på länge eller om A som hon levde med länge att dom kommer snart och snart knackar dom på dörren. Och trots att de gick mer än ett år innan hon fick återse A så visste hon precis. När den dagen kom och han knackade på dörren så sa hon bara glatt, nu nu kommer A och knackar på dörren. Jag vill inte att hon ska glömma mig, inte heller att hon ska stirra på dörren och undra, när kommer mamma hem! Snart knackar mamma på dörren. Fy detta är omänskligt, jag har drabbats av det mest omänsklig man kan. Liksom veta om vad som vänta skall och må som jag gör idag, jag kan inte förstå, jag vill inte förstå!

Ringde mamma igår och det är jätte jobbigt att höra sina föräldrar gråta och vara ledsna men mamma kan i allafall förstå. Ringde min pappa, han kan ju inte förstå, han sa bara "Säg inte så!" och stört grät, jag försökte trösta honom genom att säga - du vet att jag var farmor och farfars favorit. Svaret blev bara- "ja men de var ju meningen att jag skulle ligga där före dig!" Urch det är svårt! Ringde lillasyster och sa att jag vill att hon ska vara min anhörig och ta hand om allt praktiska när jag går bort men hon får inte bli stressad eller pressad nu pga orsaker men hon sa att hon klarar det. Fick sms från storasyster och vi smsa, för hon visste att jag inte orkade prata just då! Trots att vi är en knasig familj så älskar jag er alla så innerligt mycket!

Tack för alla värmande kommentarer, mail, sms och telefon samtal. Hoppas ni förstår att jag inte orkar prata just nu men att jag läser och tar in allt ni skriver. Och det hjälper mig i min sorg, alla bra saker och tips ni skriver till mig! Tack för att ni finns!

Sabina
------

Just nu kan jag inte annat än gråta och hoppas för dig och dina barns skull Sabina.

Varmaste varma kramar till dig. Du är också nominerad till månadens blogg! Omröstningen börjar här i morgon.

Peter PC Carlsson



För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas!
Sveriges största blogginsamling för barncancerfonden.

Gör ENBART som favorit på Nyligen  Intressant?