090319 Enbart Reaktioner
Enbart reaktioner har jag åter haft. Kroppen reagerar åter på ett antal situationer som den mins var farliga och ledde till att jag för tio år sedan "gick in i väggen". För tio år sedan när jag verkligen var stressad så utvecklade kroppen ett varningssystem för att få mig att trappa ner, för att få mig att ta det lugnt. Systemet fungerar helt utmärkt än i dag. Problemet är att det varnar extremt tidigt så fort den känner igen situationer som den tidigare mött och som varit stressande.
I går slog varningssystemet till med full kraft. Reaktionen var kraftig och hjärtat talade tydligt om att det existerade och slog så många extra slag det hann med under dagen. Att vakna så kan bero på en dröm jag haft och som skapat stress. Denna gång vet jag precis vad det var som fick min kropp att gå igång. Jag hade dagen innan ett möte som var förenat med skuld och skamkänslor och detta trots att det var ett mycket bra möte.
Både skuld och skam är starka krafter och när jag känner dessa känslor för att jag inte klarat av något jag föresatt mig så aktiveras mitt stressystem. Så jag vaknade helt enkelt med kroppen fylld av hormoner och enzymer som tillsammans ger störningar i hur hjärtat skall slå. Faktum är att en del av kroppens varningssystem mot just stress är en substans som påverkar hjärtats rytm. När kroppen får för mycket av detta enzym så påverkar det helt enkelt hjärtrytmen. Hjärtat får nämligen hela tiden signaler om att det skall slå.
Det var precis vad hjärtat gjorde igår, slog och slog. Jag var tvungen att ta en lugn förmiddag och lilla grabben kom inte till förskolan förränn efter lunch. Han fick en kort dag och jag stannade hemma. Det finns ett Värmländskt ordspråk "När du står på randen av ett stup så finns det Enbart en väg framåt och det är ett steg tillbaks!" Just så var det igår, jag var tvungen att ta ett steg tillbaks. Släppa efter för att åter kunna komma tillbaks
Sakta lär jag om både för mig och för kroppens minne hur jag hanterar stress. Jag pressar mig inte längre igenom det som stressar. Jag går fram känner stressen och backar, går fram och backar, går fram och backar. Ett evighetsarbete för att lära kroppen att det inte är farligt, att den inte behöver varna mig så kraftigt som den gör. Steg för steg försöker jag lära kroppen att vi mår bra, att den inte måste slå ner mig med ethjärta som leker hårt ansträngd elitidrottsman, att magen inte måste tömma sig i form av plötsliga kräk attacker eller diarréer.
Men än tio år efter att mitt förra jobb gjorde mig sjuk har kroppen fortfarande svårt att lita på mig. När ett förtroende en gång har svikits är det svårt att återskapa det.
Rösta på månadens blogg i rutan till vänster på första sidan!
Peter PC Carlsson
För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas!
Gör ENBART som favorit på Nyligen Intressant?
Postat av: Bitte
Ja fy jag har själv fått äta antideppresivatabletter några år men slutade med dom för ca 2 år sen och har inte haft problem sen dess men fy vad obehagligt det var när plötsligt hjärtat började att galoppera och hade svårt att lugna sig igen, riktigt obehagligt.
Postat av: Maria
Det viktiga är att du har lärt dig att hantera situationer på ett annat sätt. Kroppen kommer att minnas signalerna länge men så länge du inte faller tillbaka till tidigare beteende kommer det säkert att gå bra. Det är inte lätt men självbevarelsedriften gör att vi inte kommer att ramla tillbaka igen.
Postat av: Malin
Känner igen det där som du beskriver.... Det som varit positivt,om man nu ska säga så, är att jag direkt känner vilka människor som suger energin ur mig, det gjorde jag aldrig innan. Kroppen strejkar direkt, och jag försöker slingra mig ur de bekantskaperna fortare än kvickt! Hoppas din dag blir fin trots allt! Kramiz M
Postat av: emsa
Du har kommit långt här i livet!
Vi är många som borde lyssna lite mer på kroppen i tid!!!
Sen finns det annat som kan sätta käppar i hjulet ...okunskap och tröghet!! Hur fan ska jag göra för att rösta här i din trevliga blogg!!
Ska jag maila där i rutan?? Till vilken mail???
Men det positiva är att jag också lär mig...
Kram
Postat av: Siw
Men huga!!! Sitter det i så länge, kanske resten av livet då? Jag blev jätte sjuk i dessa symtom som du beskriver, i fjol. jag känner mig naturligtvis mycket bättre nu men minsta lilla så kommer symtomen. Jag har tänkt att det kanske tar ett år till innan jag är riktigt bra. Men så är det alltså inte? Det är bara att se till att man inte utsätts för stress överhuvudtaget då.
Kram
Postat av: kristina
Jag gick också in i väggen 2003, men för mig var det yrsel som var och är tecknet. Så fort att jag kommer in på mitt jobb så blir jag yr, är det inte konstigt?! Nu har jag varit hemma,först pga graviditeten och nu mammaledig, i snart 2 år och är nästan aldrig yr! Jag har inte samma stresstålighet som förut, den kommer, enligt min psykolog som jag gick hos via jobbet, aldrig tillbaka. Du, vilka bloggar jag är nominerad med! Där har man ingen chans! Det är jag och 2 till som har glada bloggar, annars är det sorgligt rakt igenom och sånt gillar ju läsarna, MEN det är inte att vinna som är det viktiga för mig, utan äran av att blivit nominerad. kramar och ta det lugnt, DU är viktigast för dig, glöm aldrig det.
Postat av: emsan
Jo du Peter, nu har du med sirap eller bromsolja att göra men det finns inga rutor?????
Var är de??
Är det fel på min dator...??
Ohh mej kanske?? eller vill din blogg inte ha min lilla röst!
Viktigast är ju att jag hittat hit och kommer att titta in igen!
Tack på förhand
Postat av: pat punkt
kan inte mkt om cancer, men SD borde verkligen bekämpas...Anti-depp piller är jag också kluven till..
Postat av: Vida
Var rädd om dig!
/Liv
Postat av: helen
Ta det mycket lugnt.
kram
Postat av: Skogshuldran Titti
När du delar med dig så frikostigt av dina erfarenheter så hjälper du andra!
Kroppen är fenomenal, men ibland lite överambitiös i sin strävan att skydda sig själv.
Det blir liksom "spökreaktioner".
Har säkert med gamla nedärvda cellminnen från grott-tiden att göra...
Postat av: Lena
Du är en klok man du. Håller på att lära mig att lyssna på min kropp men resan är lång. Här ännu inte gått in i väggen utan försöker lyssna i tid. Denna resa påbörjades när maken dog. Än så länge kan jag inte packa upp.
Hoppas att det har blivit bättre!
kramis Lena
Postat av: Sivan
Det var väldigt fint beskrivet. Du är inte ensam om att ha det så här, men du beskriver det mycket bättre än jag klarar av :-)
URL: http://bitteohl.blogg.se/