Enbart GB, Gästblogg, av Mallan. Det är en blogg jag nyligen hittade till och en blogg som också är nominerad till Månadens blogg (röstning till vänster på första sidan). De flesta av er har nog inte läst det hon skrivit men hennes inlägg är läsvärda.

..........................

Cancer.

Jag har funderat på om det är olämpligt att publicera följande inlägg på en offentlig plats som denna som vem som helst kan läsa. Men det är min blogg och jag skriver vad jag vill. Jag har det skitbra, men känner att jag vill dela med mig. Tycker du synd om mig så letar jag upp dig och bits, på riktigt. Tänk på barnen i Afrika istället när du slänger matresterna, och läs inte detta om du inte har lite livsdistans.

Min läkare, som vanligen verkade ogilla mig innan detta hände ringde mig vid tio på morgonen och var så fantastiskt mjuk i rösten, jag förstod på en gång att något inte stod rätt till då medömkan gav mig en stackars-lilla-du-kram hela vägen genom telefonluren och han bad mig komma förbi när jag hade tid. Hans röst gav aldrig stackars-lilla-du-kramar annars, någonsin.

Jag förstod ganska snabbt att han inte direkt skulle berätta för mig att jag vunnit på lotto. Jag ville inte höra. Jag sa att jag skulle komma om en halvtimme men jag ville inte veta vad han skulle berätta. Jag lyssnade på skithög musik som för att få dagen att passera och försökte låtsas som att den inte var på väg att hända. Don't stop believin' med Journey.
Jag letade cancerformer på internet i fem timmar så att jag skulle ha någon slags förberedelse på vad som väntade. Jag ratade allt som hade över medelålder 40, eftersom jag bara var 22 så vore sannolikheten att jag skulle ha något jättefarligt i min värld obefintlig och det uteslöt vad som väntade.

Märkligt det där, det sätter sig i diafragman när något inte står rätt till. Jag insåg efter fem timmar att jag var tvungen att få skiten överstökad så jag tog på mig mitt starkaste fighting face och gav mig iväg på min lilla rosa scooter. Själv. Jag skulle då inte gråta i alla fall. Icke. Vad han än berättar så ska jag inte gråta, tänkte jag.

Jag klev in i rummet och Eric, sekreteraren, började genast förklara vägen till kliniken där jag skulle opereras. Panik. Vad ska jag dit och göra? Operation? Efter två minuter av tornadosar i skallen så slängde läkaren ut Eric och där satt jag själv med kartan till operationshuset i högerhanden och en alldeles för snygg läkare för att ge mig ett cancerbesked framför mig. -Jaja, kom igen då, du ser ju ut som att det värsta du skulle kunna berätta för mig är att min blånagel förr eller senare kommer att ramla av, bring it on, tänkte jag med mina mentala boxningshandskar i högsta hugg och attackmodet mer redo än någonsin.

-Soooo, there is no easy way to tell you this...................but the test results came back and you have the most aggressive form of skin cancer...............

Orden ramlade ut ur hans mun långsammare än jag någonsin upplevt ord ramla ut ur någons mun förut. So much för den snygga doktorn med beskedet om blånageln. So much för fighting facet jag tog med mig..det ramlade av på en gång och efter tre sekunder kände jag hur ansiktet vred sig muskel för muskel och jag började böla likt en nyfödd som precis fått känna på att livet är kallt, hårt och som insett att lysrören i taket skiner rakt igenom dig utan att blinka. Döden. Cancer=Döden. Döden=Cancer. Var detta allt livet hade att bjussa på?

Jag sa åt Dr. Smith, efter att han förklarat en hel omgång av saker jag inte ens kunde höra, att jag ville åka hem. Ut från kliniken, lägg tårarna tillsammans med känslorna i scooterboxen tills du kommer hem så att inte bilarna tutar så kan du böla så mycket du vill sen. Doktorn följde med mig ut och gav mig en riktig stackars-lilla-du-kram vilken för ovanlighetens skull kändes mäkta uppskattad, sen gav han mig sitt telefonnummer och förklarade att jag kunde ringa när jag ville. Det bästa jag har hört, jag visste att jag aldrig skulle använda telefonnumret, men han erbjöd sig. Läkare erbjuder aldrig snällhet och det gjorde mig lättad mitt i kaoset. Sen for jag hem på scootern igen. Själv.

Jag gick raka vägen in på mitt rum och gick och la mig. Skitliv tänkte jag. Skitliv som gör såhär mot mig. Sov kanske en kvart den natten på ren beslutsamhet. Resten av tiden låg jag och trodde att jag skulle dö. Bestämde mig för att inte berätta för någon. Det var bara två veckor tills jag skulle åka hem till Sverige igen och operationen var planlagd till dagen innan flyget skulle gå, mellan två slutprov. De veckorna pluggade jag, skrev prov, jag såg till att allt var klart om jag inte skulle komma tillbaks på hösten, såg till att allt var klart ifall jag skulle komma tillbaka på hösten.

Åkte och gjorde lungröntgen så att de kunde se om jag hade fått skiten i lungorna. Undvek folk, som blev sura för att jag inte hörde av mig. Trodde att jag skulle dö. Bölade över lysrören som kunde lysa rakt igenom mig, jag som trodde jag var ogenomskinlig.

Ringde försäkringsbolaget tvåhundrasjuttielva gånger och bölade med dansken på andra sidan telefonnätet som sket heligt i att jag inte hade någon särskild lust att prata om att jag precis fått en smäll på käften i form av ett bevis på att det faktiskt kan hända även mig. Jag skämdes som en blöt hund som fått svansen avklippt. JAG ÄR JU TUFF?!?! En tuffing som klarar allt?!

Jag la mig på golvet när ingen var hemma och tittade upp på lysrören och försökte få dem att sluta lysa igenom mig. Jäkla lysrör. JAG ÄR OGENOMSKINLIG!! De slutade inte.

Ekonomiprov klockan 11, operera bort cancer klockan 14.15, accountingprov klockan 17:30. Den dagen, efter det första provet tog jag återigen min lilla rosa scooter, kartan jag fick av Eric och fighting facet, som jag under den veckan tog med mig så fort jag klev utanför mitt rum, och styrde kosan mot operationen. Själv.

Väl där kliver en ny läkare in i det äckliga lilla sterila sjukhusrum jag fått tilldelat. Även han alldeles för snygg. Bring it on, tänkte jag, som om du skulle kunna sätta kniven i mig!? Innan jag visste ordet av så satte han med en fantastisk pondus kniven i mig och bort for skiten av bara farten. Sy ihop, sätt på bandage, skicka ut, jösses, "det där var ju som att fara genom drive-in på McDonalds" tänkte jag när jag satte nyckeln i scootern igen. "En BigCancer med extra Operation, en McNyLivssyn med Smarties, en stor McÅngest och Trehundrasextiofem dagar plusmeny med massa Livsinsikter, tack".

Väl hemma i Sverige igen så spenderade jag sommaren med att få konstaterat att allt var borta och att jag inte ska dö. För det ska jag inte. Än. Livet fick sig en spark i arslet. En hård spark i arslet.

-Idag är årsdagen av mitt livs enda cancerbesked såhär mitt i sviniga influensatider. Som en hyllning till mig själv, mitt leverne och min vishet i att jag faktiskt gick till doktorn så tänkte jag att jag skulle delge er av skiten. Jag minns den tiden som om den tog plats förra veckan och jag minns den med blandade känslor. Fröken jag-klarar-mig-själv klarade den där stormen av känslor och jag tog mig igenom kaoset med bravur, själv. Jag fick en gratis livssynsförändring som jag tror att jag faktiskt behövde. Samtidigt så har inte svansen växt ut än.

Det tär hårt på en 22-åring som är självutnämnt odödlig att sitta ensam framför en läkare som förklarar att du har en aggressiv form av cancer, men det är ett lindrigt pris att betala, att inte svansen växer ut igen.. Hellre ynkrygg och lite skamsen än jordtempererad och maskäten.
............

Tack Mallan för ditt Gästbloggsinlägg. Ni som inte har läst hennes blogg har tillfälle att göra det.

Rösta på Månadens blogg i rutan till vänster på första sidan.

Peter PC Carlsson

För övrigt anser jag att Sverigedemokraternas åsikter och cancern skall bekämpas!

Gör ENBART som favorit på Nyligen  Intressant?