Mer ensam än du tror!

Det var några dagar mellan slutet på förra lönen och den nya som jag gick omkring helt utan minsta kontanter på fickan, inte ens en krona till den kille som kom fram och vädjade för att han behövde ringa ett samtal. Hur jag än letade i mina fickor hittade jag bara gamla papper, halstabletter och husnyklar. Uteliggare tar inte heller kreditkort så jag räckte över min telefon så att han fick ringa.

För mig lät det inte som ett viktigt samtal, men hans tacksamhet var stor. Det var också med förundran jag kunde se hur den ena efter den andra gick förbi honom utan att ens svara på hans fråga om de hade en krona över för hans viktiga samtal.

Visst kan jag förstå människors rädsla för det annorlunda, det udda och det främmande. Men att inte ens svara en kille som snällt frågar är väll ändå minst sagt ohyfsat. Är det sådana vi har blivit, vi som bor i ett av världens rikaste och mest välmående länder. Vi vill inte se det som finns runt om oss och kosta inte ens på oss ett svar än mindre lämnar vi några av våra mynt ifrån oss.

När jag stod där och väntade på att han skulle prata klart i min splitternya telefon såg jag hur folk tittade på oss som om vi vore från en främmande planet. Visst det syntes helt klart att killen tillhörde de utslagna i vårt samhälle, hans hår låg i stripor på delar av huvudet och delar var helt bortrakat, som en märklig version av en Zebra stod han där i sina trasor och sökte kontakt med sin vän. Kanske är det inte konstigt att folk undviker dessa de trasigaste ibland oss, men det är beklagligt och ännu mera sorgligt.

I medierna förundras vi och förfäras av att så många röstade på Sverigedemokraterna. Själv förfäras jag men är inte det minsta förundrad. Jag tror inte att alla de människor som gick förbi utan att ägna honom en blick, utan att svara på hans tilltal var Sverigedemokrater. Nej, det var bara människor i välfärdssverige som inte orkade bry sig. Är det konstigt att det då finns folk som går steget längre och skyller allt det onda på de som de anser har fel hudfärg, de som är annorlunda?

Mönstret känner vi igen, under 30-talet blev judarna syndabockar och länge var färgade andra klassens medborgare i Amerika. Hela tiden är det en liten grupp som syns och hörs, som ställer sig upp och öppet visar sitt förakt för människor som har det svårt. Idag är det Sverigedemokrater men ständigt är det vi, du och jag, den stora massan som tysta ser på, som låtsas att vi inte ser, inte hör och därmed inget behöver göra.

Det är upp till var och en av oss att välja att se och vara en del av lösningen eller att inget se och vara en del av problemet. Eller som Martin Luther King sa: "Den yttersta tragedin är inte de onda människornas brutalitet, utan de goda människornas tystnad."


Ovanstående är publicerat i Nyhetsbrevet som vi ger ut från www.temafattigdom.se

För övrigt anser jag att Sverigedemokraternas åsikter och cancern skall bekämpas!

Gör ENBART som favorit på Nyligen Intressant?