Enbart tårar och en kladdig sörja av snor och slem vaknade jag i. Det har nu gått över åtta år sedan jag fann mig själv på tröskeln mellan köket och vardagsrummet. Sedan ett tag tillbaks var jag sjukskriven för utbrändhet. Jag hade arbetat mer eller mindre konstant alla dygnets vakna timmar det senaste halvåret, jag var också mitt uppe i en skilsmässa och jag var chef på en ny arbetsplats. Dessutom bodde jag själv fyrtio mil från mina barn som jag bara träffade på helgerna.

Det hade varit kaos på jobbet och pressen hade varit mer än vad vi klarade av. Denna gång berättar jag inte om min tidigare arbetsplats där några av Sveriges mer kända personer satt i styrelsen. Denna gång handlar det om starten på min resa tillbaks.

På tröskeln mellan köket och vardagsrummet fann jag mig själv liggande i en slemmig pöl. Jag vet inte hur jag hamnat där, än mindre hur länge jag legat där. Min högra kind låg tryckt mot tröskeln, och runt om mitt ansikte fanns en slemmig pöl. Först var allt tyst och jag blinkade med ögonen för att försöka förstå vart jag var. I övrigt rörde jag inte en muskel, jag låg bara kvar.

Efter en stund blev jag medveten om tröskeln, kände den trycka mot min kind, den gjorde lite ont. Fortfarande rörde jag mig inte. Fortfarande var tankeverksamheten helt avkopplad. Jag låg kvar, tittade in i väggen och blev medveten om den slemmiga pölen jag låg i. Började fundera på vad det var och vart det kommit ifrån.
Sakta steg mitt medvetande och jag kände hur mina tårar rann längst kinderna, hur snoret rann från min näsa och hur jag låg med öppen mun och saliv rann ut ur mig.

Det var mina egna vätskor jag låg i. Fortfarande var allt tyst, jag låg kvar, inte en finger som ville röra sig, inte en muskel som ville lyda.

Jag låg kvar, väntade, på vad vet jag inte, kanske på att förstå, på att mina tankar som fortfarande låg i dvala skulle vakna och hinna ifatt mig. Hur länge jag låg där vet jag inte, vet inte om jag somnade eller bara blundade en stund. När jag öppnade ögonen igen låg jag fortfarande kvar på samma ställe. Ingen hade flyttat mig, inte jag heller och tröskeln gjorde fortfarande ont.

En tid senare, minuter, sekunder eller timmar vet jag inte, hörde jag ett ljud. Först hörde jag det mycket mycket långt borta. Det var svagt men lätt väldigt ynkligt. Jag kunde inte urskilja vad det var. Jag försökte spetsa mina öron och sakta vaknade min hörsel till, sakta hörde jag ljudet komma allt närmre, bli allt tydligare. Det var ljudet av gråt. Jag hörde någon som grät.

Jag bodde på nedre botten och hade alltid fönstret mot parken öppen. Det lät så sorgset, så mättat av sorg, av övergivenhet, av ensamhet! Allt tydligare hörde jag ljudet av gråt, av omättlig sorg. En liten pojke som grät, som lät så övergiven och ensam. Tankarna vaknade äntligen till liv och de undrade varför ingen kom och tröstade honom. Varför kom ingen och tog honom i sin famn, tog upp honom, kramade honom och sa att allt skulle bli bra igen? Varför?

Fortsättning följer!!  Läs del 2

Peter PC Carlsson

Inlägget är pingat på Intressant.