Enbart tjat är något som kan löna sig eller som inte alls lyckas. Det är svårt att alltid vara konsekvent mot sina barn. "Pappa, får jag läsk? Får jag det?" frågar sonen "Nej, du vet vad jag sa, efter maten". "Men maten är inte klar än ju! Pappa, snälla". Det är svårt att stå emot då, ändå är det vid dessa artigheter som det gäller att hålla emot. Om jag släpper nu, när jag vill kommer det att bli tjat vid nästa läge.

Jag brukar komma överens med barnen vad som skall gälla. Det viktiga är att de känner att de kan vara med och påverka. Deras mening spelar roll. Men visst är det lätt att ge efter. När man står i affären och det börjar tjatas om godis då är det viktigt att hålla fast. Barnen uttrycker tydligt och klart sina känslor och det är ju inte helt ovanligt att vi ser skrikande barn i affärerna. Sen när de plötsligt tystnar så har de vunnit och går där med en klubba, chockladbit eller vad det nu är i sin hand. Nästa gång blir det än svårare för föräldern att stå emot.

Klart att jag också tycker det är jobbigt när mitt barn skriker i affären, men jag ger inte efter och köper av den anledningen. Nej då står jag ut med både skrik och onda blickar från omgivningen. Ett visst mått av obehag och ogillande från andra vuxna kan vi väll stå ut med. Det hjälper ju barnet att förstå att ett nej är ett nej, inget man förhandlar om.

Dessutom har jag aldrig gillat tjat, oavsett vem det är som tjatar. Samtidigt är det många gånger allt för lätt att säga nej. Ibland säger vi det utan att hinna tänka, reflexmässigt. Det är inget fel i att ändra sig.

Peter PC Carlsson

Hoppas att du antagit utmaningen Länk till Lucia, om inte gör det nu!

Inlägget är pingat på Intressant.

För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas. 
Skänk en gåva till Barncancerfonden. Läs gärna inlägget om Tim som kämpar och om Madde som inspirerar.