Enbart Xanta är en fiktiv historia. Tidigare inlägg, Xanta Nr 1.

Jag kom hem igen, varför vet jag inte, vet inte vad mamma och pappa gav för förklaring men jag fick åter komma hem. Moster skrev i sin dagbok att hon var orolig men att jag verkade så glad av att få komma hem. Hur kan ett litet barn på ett år vara annat än glad att få komma hem till det enda den känner till?

Det kanske är viktigt att jag direkt berättar att det är inte mina föräldrar som sett till att jag ligger där jag nu ligger. Det är många år sedan jag lämnade dem bakom mig. Men jag vill berätta detta för att ni skall förstå vem jag, Xanta är. Vad som har format mig och fört mig dit jag nu är. Kanske har det ingen relevans, jag vet inte. Men jag vet att det finns en massa i mig som vill komma ut, tankar, funderingar och saker som kunde varit så annorlunda.

I fem år levde jag med mina föräldrar. Fem år då socialen gång på gång fick komma och ta hand om mig, föra mig till sjukhus och ge mig nya kläder. Men mest av allt var min moster där. Hon besökte mig flera gånger i veckan. Ibland bodde jag hos henne. Framförallt när mamma var inlagd. Ja hon var inlagd på psyket ganska mycket under mina första år. Pappa var ute och reste. På jobb brukade han säga, men jag vet nu att han aldrig jobbade. Mest tror jag att han pratade för partiet. Han pratade för de etniskt svenska, de som vårdade och brydde sig om sina barn. Men jag vill inte skriva om honom just nu, kanske senare.

Så ofta bodde jag med min moster. Jag mins än hur jag älskade hennes lilla hus på landet. Hur jag kände mig fri att leka och bara vara, utan att ständigt se mig över axeln i rädsla för vad pappa skulle säga och göra. Moster bara fanns där, med ett varmt leende. Hon behövde inte ens säga något för att jag skulle känna en värme inombords. De gånger mamma hämtade mig kände jag mig oftast trygg, jag brukade bara gråta en liten stund. Men när pappa hämtade mig brukade jag springa och gömma mig och skrek som en stucken gris när han bar mig till bilen.

Jag kan ännu minnas min mosters ögon hur de glänser och hur hennes tårar rinner var gång pappa hämtade mig. Mot slutet av min tid med mina föräldrar så kommer jag mest ihåg hur mycket stryk jag fick för att jag lekt med fel kompisar på dagis. Abdul och Jasmin var två av mina bästa vänner. Ingen av dem fick jag leka med för mina föräldrar. Jag förstod aldrig varför, jag gillade ju bägge. Båda var roliga, glada och tyckte om mig. De brukade säga att jag var söt. Mamma och pappa sa aldrig att jag var söt.

En dag när pappa hämtade mig lekte vi blindbock på dagis. Jose var blindbock och hade fått tag i mig. Jag försökte hålla mig så tyst som möjligt men kunde inte låta bli att fnissa när hans händer försökte känna på mitt ansikte och i mitt hår för att ta reda på vem jag var. Det killades när han följde huvudet ner mot min hals och jag fnittrade just som ett litet barn kan göra. Det var just då pappa kom in. Jag såg genast hur röd han blev i ansiktet och mins än hur ont det gjorde i min arm när han släpade ut mig från dagis. Han sa inte ett ord, han bara drog mig och tryckte på mig mina kläder. Jag grät hela vägen hem, inte så mycket för örfilarna jag fick när han spänt fast mig i bilen, som för att jag inte förstod vad jag gjort för fel. På vägen hem sa han inte ett ord, jag vet bara att jag var rädd för att han körde så fort.

När vi väl kom hem var pappa helt kall. Vi gick in och han pekade bara på min plats vid bordet. Jag satte mig, mamma serverade mat och vi åt utan att någon av dem sa ett ord till mig. Mina tårar rann. Pappa stirrade hela tiden på mamma men jag mins inte vad de sa. Efter maten satte de sig både nära mig och lutade sig framåt. Jag kände mig rädd, ville kräkas och visste inte vad jag skulle göra. Både pappas och mammas ögon var frånvarande, jag mins än hur kallt blå deras ögon såg ut.

Just när jag trodde att pappa skulle explodera började mamma förklara för mig att jag inte skulle leka med "svartingar", de var inte som vi. De var inte rena och de tänkte inte som vi. Så fortsatte mamma en stund och pappa reste sig och gick. Efter en stund vågade jag fråga mamma vad hon menade med "svartingar" och att de inte var som vi. Vilka vi? ville jag veta. Mamma blev röd i ansiktet och såg sig oroligt omkring. De är inte som vi svarade hon bara med en kyla och ilska i rösten.

Den kvällen somnade jag med värk i min arm, sveda på mina kinder och med en stor undran om vilka vi var, varför inte vi fick ha kul, varför inte jag fick leka. Var det fel på mig? Varför hatade pappa mig och vad hade jag gjort för fel som fått mamma så arg?

Xanta
---

Fortsättning i flera delar följer på denna fiktiva historia!

Peter PC Carlsson

Rösta på månadens blogg i rutan till vänster på första sidan!
För övrigt anser jag att Sverigedemokraternas åsikter och cancern skall bekämpas!

Gör ENBART som favorit på Nyligen  Intressant?