Det första slaget var väntat, inte för att jag gjort något, inte för att jag såg det innan. Men jag förväntade mig att få stryk, att få smäll, att bli slagen! Jag hade alltid blivit det. Från det att jag var liten, från det att jag kan minnas så har mina dagar omgivits av att jag får stryk. Så varför skulle jag inte få det nu. Därför kan jag inte säga att jag blev förvånad, det hörde liksom till att jag skulle ta emot slag och en massa elaka ord. Som om jag fanns för att vara andras slagpåse, för att få andra att kunna ta ut sin frustration på sitt egna misslyckande.

Jag hade blivit utvald, jag var den som skulle hela och vara botgöring. Det var alltid jag som fick skulden, vad det än var, hur orimligt det än var att jag skulle gjort det, jag fick skulden. Och jag fick stryk. Det var så det var, det var så jag var van. Det var det jag förväntade mig. Slag efter slag, krav efter krav och nya slag. Inget var bra, inget var tillräckligt.

Just nu ligger jag i en gipsvagga hela jag. Mer eller mindre hela kroppen är ihopspikad och jag har huvudet i bandage med en stålstälning som omger den, skruvar som sticker in i skallen för att hålla nacken på plats. Min rygg är bruten, bägge armarna är gipsade och mitt högra ben ligger i sträck för att läka. Jag är blåslagen, gipsad och jag känner mig ändå riktigt glad. Äntligen kan jag bli fri, äntligen kan jag låta rädslan fara. Mina fingrar är fria men jag blir trött av att skriva så oftast har jag hjälp av en vän som kan berätta min historia.

Det är inte lätt att veta var man skall börja en historia. Det som är viktigast, det som hänt senast, oförrätterna, det som hände först? Så jag börjar med vem jag är för jag vill inte längre vara ett offer.

Jag är Xanta 27 år gammal och född och uppvuxen i Sverige. Bägge mina föräldrar är minst sagt svenska. Etniskt svenska brukar pappa säga. Ja, jag kan till och med säga att det har han slagit in i mig. "Vi är etniskt svenska!"

Vårnatten 1982, när jag föddes, var blåsig. Mina föräldrar hade svårt att ta sig från den lilla byn in till sjukhuset för vinden piskade och de var rädda för att träd skulle falla över vägen. När de kom fram i sin gamla Volvo leddes mamma genast in och de konstaterade att hon redan var öppen närmare tio centimeter. Vattnet hade gått och på sjukhuset undrade de när? Hur länge sedan det var som vattnet gått. Några timmar var svaret och det blev snabbt aktivitet på systrar och barnmorskor. Mamma fick ligga ner och hjärtljud mättes. Mitt hjärta slog och det slog febrilt. De klämde och kände på mamma som mest skrek av smärta.

En timme senare var jag ute, jag fick för första gången dra in luft i mina lungor. Det var också första gången jag fick skrika för att jag fick en dask på stjärten. Men det skulle inte bli sista! Kan kroppen redan nu veta vad som väntar, kan en nyfödd bebis redan i magen känna sina föräldrar? Naturligtvis vet jag inget om förlossningen, mer än det som berättats och om de bilder jag fått se. Ändå så kommer min rädsla krypande så fort jag ser dessa bilder. Inte för förlossningen men för det som skulle följa.

Efter fyra dagar reste mamma hem, fyra dagar som antagligen varit de bästa i mitt liv. Jag fick mat, värme, omtanke och rena blöjor. Jag vet egentligen inte vad som hände det kommande året. Jag vet bara vad jag fått läsa från socialen och från min mosters dagböcker efter att hon dog. Kanske berättar jag mer om min moster sedan, hon finns inte mer och i hennes testamente fanns dagböcker upptagna som gåva till mig. Massor av dagböcker, en för var månad i hela hennes vuxna liv. När jag fyllt ett år kom socialen på besök. Jag vet faktiskt inte varför, det framgår inte ens av min mosters dagböcker. Men de  kom och jag var uttorkad. Varken mamma eller pappa var hemma. Jag låg i min spjälsäng och min stjärt var sönderfrätt av min egen bajs. Bajs som var intorkad där bak och uppblött där fram av min egen urin.

Svedan var antagligen enorm men jag skulle bara ha gett socialarbetaren ett trött leende när hon plockade upp mig ur sängen. Tre dagar fick jag ligga på sjukhus och när jag skrevs ut hade varken mamma eller pappa varit på besök. De kom tillbaks dagen efter på kvällen och ringde min moster och frågade var jag var. Tydligen brukade hon åka och hämta mig, men denna gång satt hon och vakade vid min morfar i tre dygn innan han dog.

Xanta
---

Fortsättning i flera delar följer på denna fiktiva historia! Xanta Nr. 2

Peter PC Carlsson

P.S.
Nominera Enbart Månadens för februari. 
Intressant?
För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas