(Första delen av fyra. Del 2, Del 3, Del 4)

Enbart ordning är uppgiften att bibehålla, eller att skapa om så med våld. Förra helgen har jag varit med om något jag aldrig trodde att just jag skulle vara med om. En erfarenhet som jag gärna kunnat vara utan.

Vår son är nu 3 år, en gång tidigare har vi ordnat barnvakt. Det var när min bästa vän gifte sig och jag var Toastmaster. Nu har det gått ett drygt halvår och vi hade på nytt ordnat barnvakt för grabben. En av hans bästa lekkompisar på dagis skulle han vara hos.

Innan det var dags att åka iväg på konserten dit vi var bjudna så var det som vanligt. Både jag och min flickvän var lite trötta, men vi hade bestämt oss för att gå. Så efter en dusch och en liten drink gav vi oss iväg. I väldigt god tid. Vi var hos barnvakten vid strax efter sex och satt och snackade en stund. De bjöd på en whiskey och vi lovade att gärna ta hand om deras barn fler gånger, vi gjorde det för ett tag sedan.

Så gav vi oss iväg, första gången själva i staden sedan vi blivit föräldrar. Tre år senare, eller egentligen nästan fyra för det blev inte mycket uteliv under graviditeten heller. En kompis hade bjudit in oss till en konsert. Vi var bjudna vid åtta och hade förstått att det skulle börja vid halv nio.

Glada och fria gick vi dit, gick in och fann genast ett par tidigare arbetskamrater till mig. Vi satte oss där och snackade. Klockan tickade iväg och vi bytte några ord med vår kompis som skulle spela. Vid strax efter tio kände vi båda att nu tog småbarnstiden ut sin rätt. Vi bestämde oss för att gå hem en liter öl efter att vi kommit för 2,5 timmar sedan.

Så vi gick. Båda var vi nöjda med att vi varit ute, att vi haft en stund för bara oss och att vi bestämt oss för att gå hem. Så hand i hand strosade vi mot tunnelbanan och njöt av den ljumma vinden som smekte runt oss denna kväll. Vi pratade och skattade lite åt oss själva för att vi inte orkat vara kvar tills det var dags för en försenad konsert. Men bägge tyckte vi att det spelade ingen roll. Vi har liksom accepterat att det är så ett tag till, barn och jobb är det vi orkar med. Att vara ute blir inte mycket av, varken tillsammans eller var och en för sig själv.

Strax innan vi steg in i tunnelbanestationen så sände jag ett SMS på min mobil för att få en biljett. Under tiden strosade vi vidare. Tidigare under kvällen hade det dröjt tjugo minuter innan biljetten kom så vi väntade inte på att den skulle komma utan min partner drog sitt månadskort för mig i väntan på att jag skulle få mitt SMS på min biljett.

Detta var ett misstag, åtminstone var det ett misstag att jag gick in innanför spärrarna. Det stod fyra rödklädda ordningsvakter där och genast var det en som rusade fram. Han hade sett att jag gick in på flickvännens biljett men kunde omöjligt veta om jag själv hade en giltig biljett eller ej. Så när han kom med sin stubbade skalle och sammanbitna käkar så fick jag direkt en känsla av overklighet. Det var som en parodi på hur elaka smånassar beter sig i amerikanska filmer. Men värst av allt var ändå hans ögon. De stirrade som om han var galen och jag fick genast tankarna att han pumpat sig full på anabola steroider.

Mycket riktigt påpekade han att man måste ha biljett (som om det skulle vara något nytt). Och jag svarade då att jag sänt ett SMS för en biljett men att det ännu inte kommit. Det var lika dant tidigare på kvällen påpekade jag och då kunde jag visa att jag beställt en biljett. Men killen var inte intresserad av att veta något om fakta utan krävde bara med hög röst att jag skulle UT! Kanske för att jag var trött och avslappnad så tog jag inte honom på riktigt allvar utan trodde att det fans utrymme för samtal. Så jag försökte på nytt att påpeka att jag beställt biljett men att den inte kommit.

Nu gjorde jag mitt misstag. Jag ansåg att hans beteende var så löjeväckande och onödigt att jag inte kunde ta honom på allvar. Jag drog mig till minnes hur en K-pist beväpnad DDR soldat väckt mig klockan tre på natten och skrikit åt mig för att visa passet. Detta var just när muren hade fallit. Hans sätt att behandla mig och mina vänner fick oss alla att skratta. En stund blev det farligt när han riktade K-pisten emot mitt huvud. Men trotts det kunde jag inte låta bli att skratta. Allt var så löjeväckande.

Jag sa att jag hade sänt efter en biljett och att den kanske kommit nu. Så jag sträckte mig efter min telefon i kavajfickan. Men den ville han inte se. Han ville bara se mig gå ut. UT! Ropade killen som hämtade ur en Mel Brooks film. Jag kunde inte tro att det var sant utan försökte återigen med det vi människor är kända för. Kommunikation. Kolla min mobil så ser du att jag har betalt!....

Fåfängt snubben ville inte veta något om min biljett. Möjligen hade den redan hunnit komma under den stund som nu passerat. Jag drar mig mot sidan och går långsamt mot tunnelbanenedgången. Samtidigt som jag säger "kom igen, kolla min telefon...."

Han klarade inte att jag tog ett par steg till sidan för att komma förbi. Samtidigt som jag sa att jag kan visa att jag har betalt min biljett. Så stoppar jag handen i fickan och drar upp min telefon. Då smäller det. Snubben (ursäkta men jag vet inte hans namn han ville inte uppge det eller sitt anställningsnummer) flyger på mig, tar tag i min högra arm och vrider den motleds. Samtidigt som jag jag drabbas av smärtan så sköljer en våg av overklighet över mig. Detta kan inte vara sant! Vi lever i ett land där de flesta av oss ändå kan samtala. Men nej då. Denna snubbe ville inte snacka, han ville slåss. Kanske gick han på anabola steroider eller på något annat som fick honom att snedtända så som han gjorde.

Med största förvåning finner jag att jag har en ordningsvakt över mig. Flåsande klämtar han fram "Fetto, Ditt feta as nu ska du ut!". Jo, visst jag har ett antal kilo för mycket men vad har det med saken att göra. Och varför ville han inte kolla min telefon med min biljett?

Nu när det har gått över en vecka så kan jag se att jag inte tog honom på allvar utan ville kommunicera det provocerade "snubben". Det var inte min mening, men uppenbarligen var grabben labil.

Senare tyckte polisen att det var märkligt att ordningsvakterna inte varit intresserad av att lösa problemet och kolla om jag betalt. Men det var ordningsvakterna inte. Däremot var de desto mer intresserade av att fysiskt stoppa mig. Det kan vara så att jag är dum, att jag inte förstår men om en ordningsvakt har rätt att springa fram till mig och vrida om min arm, när jag tar upp min telefon samtidigt som jag säger högt att jag har sänt efter en biljett... ja då förlorar jag min uppfattning om rättsväsendet (i kontakten med polisen senare skulle det återupprättas).

Snubben tycktes överlycklig över att få gripa tag i min arm, vred den så att telefonen trillade ur min högra hand. Jag böjde mig ner med en liten stubbad ulltott över mig, plockade upp min telefon. Plötsligt var det en hel hög över mig. Inte ens efteråt kan jag förstå vad som hände, varför skulle de vrida minan armar så hårt bakåt att jag dagen efter inte kunde röra dem och var tvungen att åka till akutmottagningen? Varför? Fortfarande nio dagar efter att det har hänt smärtar såväl min högra handled som mitt vänstra knä.

Tyvärr tror jag inte att det finns något svar på detta. Finns det ett svar så är det adrenalin och allt för låg utbildning åt de ordningsvakter som erbjuds jobb (mot lägsta anbud) i tunnelbanan. Skrämmande. Jo, det kan tyckas, men det är värre än så. Som ordningsvakt har du rätt att leka polis, att slå människor och att komma undan med det.

Fortsättning följer


(läs också intressant.se)