(Sista delen av fyra. Del 1, Del 2, Del 3)

Enbart ordning som återupprättas. Åter kommer jag att kunna tro på rättsväsendet. Inte tack vare utan trotts vakterna. Efter några timmar då jag låg och kollade i taket, funderade igenom de senaste timmarnas overklighet så var det dags att gå ut på ett förhör.

Under de timmar jag legat med en arm under huvudet så hade jag vid några tillfällen stigit upp och släckt lyset i taket. Några minuter senare kom en polis öppnade luckan i dörren och tittade in. Efter några gånger lärde jag mig att jag skulle vinka och visa att jag var vid liv. Då släktes lyset på nytt och lag blev lämnad ensam i mörkret. Att sova gick inte. Huvudet var fyllt av allt det overkliga som hänt.

Gång på gång spelades filmen upp om hur vakten plötsligt vridit om min arm. Vad hade jag missat? Vad hade jag gjort som var fel? Tankarna jobbade frenetiskt och det enda jag kunde finna var att jag inte tagit vakten på allvar när han sa att jag skulle ut. Fortfarande trodde jag att det gick att samtala, att jag kunde visa att jag hade en biljett. Liggandes i cellen kunde jag inte förstå varför man inte var intresserad av om jag hade en biljett eller ej. Jag kunde enbart rekapitulera vad som hänt. Så gång på gång spelades filmen i mitt huvud. Vakterna sa heller inget annat än att jag skulle ut. Fåordigt kan tyckas.

Efter ca fyra timmar öppnade en civilklädd kriminalinspektör dörren och presenterade sig lite trött. Klockan var över tre på natten och det enda jag kunnat göra var att ligga och kolla upp i taket.

Kriminalinspektören (K) bad mig följa med honom och vi gick mot ett förhörsrum. Väl framme satte jag mig på en pinnstol av plastsits och stålben. K bläddrade i sina papper och började sedan att ställa frågor till mig. En av de första var om jag kunde visa mitt SMS. Givetvis gjorde jag det och jag fick också ringa hem och berätta att jag var ok. Det var ett lugnande besked för min flickvän som inte kunnat somna.

Sen fick jag berätta vad som hände. Han bläddrade och "antar jag" jämförde med vad vakterna sagt. Ställde nya frågor, och nya frågor. När han frågade om jag gjort motstånd berättade jag att jag vred mig för att det gjorde så ont i höger armen, att jag trippade upp på tå för att komma undan smärtan. Jag fick då svar att det är vanligt om man vrider armen riktigt hårt. En av K:s frågor var om inte vakterna velat se att jag sänt ett SMS efter biljett. Han verkade både trött och lite uppgiven. Men egentligen vet jag inget om vad han tänkte. Frågorna fortsatte och så var vi efter en stund framme vid om jag sparkat en av vakterna.

Jag sa då att jag vet inte ens hur det skulle ha gått till att göra det eftersom de hela tiden var bakom mig.

Senare har jag tänkt att detta var något som vakten hittade på eftersom han var rädd att jag skulle göra en anmälan efter att fått ett knä (eller vad det nu var) uppkört i ryggslutet. Så hans ord mot mitt. Men inte heller det vet jag egentligen något om.

Hela förhöret började med att jag fick frågan om jag ville ha advokat? Det tyckte jag inte att jag behövde, jag ville bara åka hem. Jag hade inte alls förstått allvaret i anklagelsen. Våld mot tjänsteman. Allt var så overkligt att jag inte kunde ta till mig det. Men K förklarade med tydlig skärpa att jag skulle ta detta på allvar. Om det skulle gå till rättegång kunde jag räkna med att jag skulle bli dömd. Det är sällan som en civilperson får rätt gentemot vakter. Inte minst med tanke på att du skulle varit full. Jag förklarade att jag inte förstod. Innan jag och min flickvän gick ut drack vi en liten gin och tonic. När vi lämnade vår son blev vi bjudna på en liten whiskey och under de timmar vi satt och väntade på att konserten skulle börja så drack vi tre små mellan öl. Detta var allt vi druckit och det under närmare sex timmar. Faktum var att när vi gick hem så kände jag mig knappt ens påverkad.

K undrade om jag ville ta förhöret en annan dag. Men jag ville enbart att allt skulle vara över, att jag skulle få gå hem. Fortfarande hade inte verkligheten hunnit ifatt mig.

Ju längre förhöret gick ju mer uppgiven tyckte jag att K såg ut att vara. Han berättade att min situation blivit allt vanligare. Killar som tidigare aldrig haft problem med rättvisan får problem i kontakt med ordningsvakter. Jag vet inte om det är en tröst eller en än större anledning att bli förtvivlad?

Det finns mycket jag skulle kunna skriva om detta besök på Kronobergshäktet, om K och hur jag kände. Men hela situationen var både overklig och känns konstig. Men det jag kan sammanfatta med är att allt bemötande med poliserna kändes enbart bra, tryggt och professionellt. Runt halv fem på morgonen följer K mig ut. Han förklarar hur fortsättningen kommer att gå till. Han hade fått min flickväns kontaktuppgifter för att kunna höra henne som vittne. Det visade sig att det inte behövdes, hon blev aldrig kontaktad. Uppenbarligen hade polisen tillräckligt med underlag för att bestämma om det skulle väckas åtal eller läggas ner.

Själv skulle jag bara vänta på att få ett besked. En orolig tid skulle följa.

Dagen efter vaknade jag med en fruktansvärd verk i höger armbåge och handled samt i mitt vänstra knä. Under dagen blev smärtan allt värre. Med stor svårighet kunde jag gå, men lyfta armen eller att röra den var omöjligt. På eftermiddagen tog jag mig till akuten. Läkaren på Rosenlund trodde inte att något var brutit men ville ändå att jag skulle röntga. Han menade att det troliga var att jag fått inflammation till följd av kraftigt våld. Röntgen visade inte heller någon skelettskada. Jag haltar fortfarande och har fortfarande värk i min högra arm, framförallt i min handled. Men det går över, det kommer att bli bra.

Under förra veckan hade jag svårt att sova. Så fort jag slöt mina ögon så rullade gång på gång allting upp. Overklighetskänslan kunde inte försvinna, och sakta så tilltog min oro för att jag skulle ställas inför rätta. Bara tanken fick mig att känna olust.

Dagen innan jag fick besked så välde sorgen genom min kropp. Jag kände mig så ofantligt ledsen och det var med fuktiga kinder som jag la mitt huvud mot kudden. När jag nästa dag kom hem från jobbet stod min flickvän med ett brev från polismyndigheten i handen. Genom mitt huvud for en lustig tanke, "I morgon är det Sveriges nationaldag och antingen har jag anledning att fira att jag kan behålla min tro på rättvisan eller också mister dagen sin mening".

Vi tittade på varandra en liten stund innan jag tog kuvertet höll det en liten stund innan jag slet upp kuvertet. Snabbt skummade mina ögon igenom brevet efter svar.

Vi kunde inte vänta med att fira. Glädjen bröt genast ut, lättnaden var så fantastisk och det glas vin vi drack och skålade, för fortsatt tilltro på rättssamhället, var bland de godaste jag smakat. Polisen hade trott på mig och jag tyckte att jag fått upprättelse. Det var jag som var trovärdig. Smärtan jag kände spelade längre ingen roll. Blåmärken kan läka, leder kommer åter att kunna röra sig så som de skall utan att göra ont. Men viktigast av allt är att jag kan bibehålla min tro på det svenska rättsväsendet.

Visst kunde jag gjort annorlunda, visst borde jag snabbare ha insett att jag skulle gå ut och att det inte var möjligt att prata med just denna vakt. Visst kan det vara så. Jag väljer att lägga detta bakom mig. Att förlåta det som hänt och låta det vara.

Till K och polisen sänder jag en stor virtuell blombukett för att jag kan fortsätta att tro på vårt rättsväsende.
Enbart tack K, tack!

Peter PC Carlsson


Läs gärna Intressant.se