(Andra delen av fyra. Del 1, Del 3, Del 4)

Enbart ordning, eller enbart övergrepp. Vad annat kan det betecknas som?

Om jag varit en ökänd terrorist, en känd mördare, livsfarlig sexualförbrytare, pedofil eller kanske till och med en skattebrottsling så skulle jag kunna förstå det våld jag blev utsatt för. Nu var det så att jag smet in i tunnelbanan innan jag fått svar på min mobil om att min biljett hade kommit.

Kanske anser SL det som ett så grovt brott att den tänkte passageraren skall misshandlas. Trotts att jag försöker visa upp min betalning. Men utan intresse för betalning så trycks armarna upp på ryggen. Framför allt min högra arm.

Jag vet inte hur det är med er med för min del så känns det kränkande att plötsligt få armen uppvriden på ryggen. Framför allt om någon vrider så hårt att jag måste shippa efter andan. Men med armen bakom ryggen trippar jag på tå och vrider mig för att lätta på trycket, för att minska smärtan. Men snubben är dock inte alls intresserad av att höra på att han drar allt för hårt och (enligt mig) helt i onödan i min arm.

Nej, nej, jag får känslan av att det tvärt om skall dras allt vad som är möjligt. Kanske är man som vakt van vid att om man möter en stor lugn och leende kille så skall han genast tas omhand. Hans arm skall vridas om så att han skriker. Inte vet jag vad man har för policy och erfarenheter på Connex (som upphandlar ordningsvakter mot lägsta anbud. Vakter som utbildats i 60 timmar). Men nog blir jag efter detta lite konfunderad.

Det kan ju vara så att jag inte har hela bilden klar för mig. Kanske finns det en tanke i att vi som tidigare aldrig haft några problem med "rättvisan" skall få känna hur det känns att bli tilltryckt av Connex förlängda arm. Ett slags omvänd ordning mot New York polisens arbete med nolltolerans med våld i tunnelbanan.

Så böjd och menlöst vädjande till att de skulle släppa lite på taget staplar jag fram. Det gör grymt ont i min högra arm, snart också i min högra nederdel av min rygg. Någon har bakifrån tryckt upp ett knä i mitt ryggslut. Smärtan var omedelbar men kortvarig. Jag shippade efter andan ett tag, svalde en begynnande ilska när jag kände hur jag blev intryckt mot tunnelbanespärrarna. Det gjorde ont i mina revben på vänstra sidan (blåmärkena har nu tio dagar senare försvunnit). Med tyngden från ordningens väktare kunde jag inte röra mig utan att bruka våld så jag lätt kroppen slappna av. Mina känslor fann inget fäste i vad som hände. Hur kunde detta ske, vad var det som skedde, vad gjorde de? Ropande ut i salen luftade jag gång på gång min förvåning. "Vad gör ni, vad håller ni på med?".

Allt gick så snabbt, jag kunde inte fatta vad som hände. Smärtan i armen var minst sagt förödande. Så kände jag hur det smärtade till i mitt vänstra knä, vet inte av vad. Det enda jag kunde göra var att ligga raklång över tunnelbanespärrarna. Men vid något av de omskakande tagen flög mina glasögon och min telefon ner på golvet. Då rätade jag upp mig och böjde mig, med några vakter över mig, ner och plockade upp både glasögon och telefon. Vakterna slet i min kropp och det enda jag kunde känna var overklighet.

Åter smärtade det till i min högra arm och så hörde jag hur "snubben" skrek "Va fan du sparkade mig!". Med vakterna bakom mig skulle jag ha sparkat!!! Overkligheten tilltog när samma snubbe skrek att det var våld mot tjänsteman och än hårdare tryckte mig mot spärrarna. När jag kände handklovarna slutas hårt om först min högra och sedan min vänstra handled så tilltog min känsla av overklighet än mer. "Vad gör ni, vad fan håller ni på med???" kom gång på gång ur min mun.

Så plötsligt en minut, eller kanske trettio sekunder efter att allt började så befinner jag mig i handklovar. Jag fattar inte vad som hänt och förvåningen rullar runt i mitt huvud. Medan jag leds de tio meterna till en "skrubb" så hör jag min flickväns förtvivlade röst och rop. Hon ropar ut samma fråga som jag, "vad gör ni?" och lägger gång på gång till, "Ta det lugnt, ta det lugnt, vi har biljett!"

Samtidigt drar jag under stegen mot skrubben mig till minnes hur jag hört henne ropa. Gång på gång försökte hon skapa kontakt med väktarna och lugna dem. Framför allt killen som försökte vrida av min arm. Jag hör inom mig hennes förtvivlade rop på att de skulle ta det lugnt. Från mitt minne ser jag henne i ögonvrån gråtandes vädja om lugn från vakterna!

Jag kan inte annat göra än långsamt gå mot skrubben, jag vänder mig och ser efter min flickvän. Får syn på henne över axeln och stannar till, låter smärtan från de hårdare omvridna armarna vara. Jag söker ögonkontakt med henne och säger att det är lika bra att hon går. Att hon åker och hämtar vår treårige son. Jag ser in i hennes glansiga ögon och försöka med både kropp, röst och ord förmedla att det är okej. Hur skulle jag kunna veta det? Med tanke på det jag hittills varit med om? Så var hon borta, jag var själv med vakterna.

Väl inne i skrubben var snubben borta, en ny vakt hade kommit dit och en av dem jag sett tidigare fanns vid min sida. Det första jag märkte var att hela han skakade så att hans hand han hade på min högra armbåge skakade. Åter växte min förvåning och jag vände mig mot honom och frågade varför han skakade. Jag varken väntade på eller fick något svar. Istället sa jag att han inte behövde vara rädd, jag var inte farlig.

Han kollade in i mina ögon och drog tillbaks sin hand utan att säga något. Jag upprepade att han inte behövde vara rädd och att jag varken var eller varit farlig. Det fick mig att tänka till. Vad var det som hänt? Vad var det som gjort denna lille kille så fylld av adrenalin? Det enda svar jag då (och fortfarande) kan komma på var just den händelse som fått mig att reagera med sådan stor förvåning. Hans kollega hade flippat ur och de var tvungna att ingripa när han agerade.

Ursäkta! Kanske är killen störd, kanske är han labil och behov av vård? Jag vet inte, jag vet bara att jag fortfarande tio dagar efter händelsen har ordentlig smärta i min högra arm, framför allt i min högra handled. Jag haltar fortfarande på mitt vänstra ben som smärtar framför allt när jag går nedför i trappor.