(Tredje delen av fyra. Del 1, Del 2, Del 4)

Enbart ordning. I händerna på de väktare som skall upprätthålla ordning satt jag tyst i en halvtimme och inväntade att polisen skulle komma. Nya vakter hade kommit och de frågade om jag ville sitta eller stå. Fylld av förvåning från vad som hänt ville jag fortsätta att stå. Även det verkade göra dem osäkra, så jag satte mig på en upp och ned vänd spann. En ny vakt hade dykt upp och var mer lugn. Jag frågade honom om jag kunde ringa till min flickvän och berätta att jag var ok. Svaret var nej. Jag undrade då om han ville kolla min telefon och se att jag hade en biljett? Men även här var svaret nej.

Så när han frågade om mitt namn var mitt svar att jag säger det till polisen när de kommer. De hade nämligen förklarat att jag nu var polisanmäld för våldsamt motstånd och våld mot tjänsteman!!!

Med tanke på mina misslyckade försök tidigare att kommunicera så tyckte jag att det var bäst att bara sitta och vänta. Jag frågade dock om jag måste svara, och när jag fick svaret att jag inte måste det så valde jag att vara tyst.

Så jag satt på min upp och ned vända spann och väntade på att polisen skulle komma. När jag blev tilltalad svarade jag bara att jag ville ha ett glas vatten, att de kunde kolla min telefon för biljett och att jag ville ringa min flickvän och berätta att jag var ok.

När jag sa detta visste jag inte att hon var så orolig som jag senare skulle få veta. Hon var rädd att killen som vridit om min arm skulle gå in och misshandla mig. Han fick aldrig komma in till mig för de andra vakterna. När jag om min flickvän pratade senare så berättade hon om hur hon tidigare än jag uppfattat att han var farlig. Att hon när jag blivit satt med handklovar fått gå framtill honom och gråtandes försöka lugna honom för att hon var rädd för vad han annars skulle göra med mig. Min flickvän jobbar i vardagen inom psykiatrin så jag tog till mig det hon sa.

Jag fick inte ringa och jag fick inget vatten. Inte heller lossade de handklovarna som ströp blodet mot mina fingrar. Efter ytterligare en stund kom den nye vakten med vatten, lossade lite på mina handklovar och lät mig ringa till min flickvän. Jag kom bara till en telefonsvarare och meddelade bara att jag var ok och att hon kunde ta det lugnt.

Jag satte mig på nytt och väntade bara på att polisen skulle komma. Tiden gick och efter en lång väntan i tystnad så kom poliserna.

Det första de frågade var om jag skulle vara lugn om de tog av mig handbojorna. För mig var hela situationen fortfarande helt overklig. Jag svarade att jag varken nu eller tidigare haft andra avsikter. Så de tog av bojorna. Min armbåge hade börjat att smärta, jag gned den och handleden en liten stund. Det hjälpte inte. Det var enbart den ena armen som smärtade, den där "Snubben" varit. Den andra var helt ok. Trotts att den varit lika låst i en väktares grepp.

Poliserna studerade mig en liten stund och började sedan fråga vad som hänt? Jag berättade kort om att jag gått in med en biljett sänd i min telefon och att jag inte fått svar när jag gick in. Att min flickvän dragit sitt kort och att jag gått in. De frågade direkt om de kunde få se mitt sms. Jag tog fram min telefon och visade det. Jag hörde en förundran i deras röster när de frågade om inte vakterna velat se att jag sänt efter en biljett.

Så var de klara och sa att jag skulle följa med dem. Att jag var anklagad för våldsamt motstånd och våld mot tjänsteman. Allt lät så främmande och förvånande. De frågade hur jag ställde mig till detta och jag nekade att jag medvetet gjort något av det som sagts. Men utan att diskutera närmare följde jag med in i piketbilen. Vi åkte en liten bit och körde in i berget under Kronobergshäktet.

Längst bak där jag satt var sätet täckt av en plast. Piketbilen var skyddad mot spyor. Jag satt där tillsammans med en ung polis de minuter det tog att åka till stationen. Vi kom in via källaren och min nyfikenhet tog över. Några frågor och nyfiken blick följde mig på vägen in.

Så steg vi ur bilen och gick mot hissen. Jag vet faktiskt inte hur många våningar vi åkte upp. Allt var tyst. De tre poliserna var tysta och det var även jag. Huvudet var fullt med frågor och funderingar. Jag förstod inte vad som hände och än mindre varför. Men någon stans inom mig så fanns en stark tillit på rättssäkerheten och på rättssamhället. Så någon oro fans inte, kände jag inte.

Vi gick igenom någon sluss och jag såg mig nyfiket runt. Aldrig tidigare hade jag varit i ett häkte. Faktum var att jag inte ens visste att jag var i ett häkte än. Jag frågade och fick vänligt förklarat av en av poliserna att jag var i häktet, att jag var omhändertagen enligt LOB (lagen om omhändertagande av berusade personer). Eftersom allt var så overkligt frågade jag inte om vad LOB var. Så jag följde snällt med och lätt mig avvisiteras. Jag plockade allt ur mina fickor, tog av mig skor och livrem och blev sedan vänligt invisad i en cell som enbart bestod av ett gallerförsett fönster, en plastöverdragen säng och en filt.

På väggarna fanns mängder med inskriptioner. Jag orkade inte ens läsa dem. Noterade bara att de sträckte sig runt den lilla cellen.

Dörren hade stängts liksom luckan i dörren. Polisen gjorde det med orden "Nu får du vara här några timmar!". Så jag la mig ner på den galonförsedda britsen, använde en arm och filten som kudde. Ljuset var tänt och efter en liten stund gick jag upp och släckte.

Fortsättning följer.

Peter PC Carlsson

kolla gärna på (intressant.se)