Enbart Gästblogg av Adam

Enbart Adam skriver här sitt femte inlägg, tidsmässigt i hans liv är ordningen på inläggen Adam nr 1, Adam nr 3,  Adam nr 4 , Adam nr 5, Adam nr 2, Adam nr 6,  och Adam nr 7. . Han har valt att vilja vara anonym men jag vet att han läser era kommentarer.

---------------

Telefon

Det är inte ofta det ringer, inte ofta någon hör av sig till min mobil. Än mer sällan som jag själv lyfter luren och slår en signal. Det har förstås sina fördelar, jag har alltid fulladat batteri och mycket låga telefonkostnader. I telefonboken ligger många namn, men få jag ringt de senaste åren. Några är döda, andra har ingen abonnent. Mitt nummer har en abonnent, en abonnent som ingen ringer.

En vanlig kväll sitter jag med fötterna på bordet och bläddrar mellan kanalerna, i bakgrunden hörs grannarna och lite slammer i dörrar. Ute hör jag bilar och ljud från Pizzerian inunder. På sommaren kan jag höra "En Capricosa, en Peskatore". Deras Capricosa är god men Peskatoren har en unken smak av gammal tonfisk. Ölen är billig, alltid något. Men nu är det höst och jag hör inte den ropande rösten från Hamill. Istället dominerar ljudet av bilar och av grannar. Särskilt på helgerna när det är bråk.

Det vore inte kul att ha fingrarna emellan så som de slår i dörrarna. Nästan alltid slutar det lika dant, slamrande dörrar, höga röster och svordomar som hänger kvar i rummet. Sen blir det tyst, helt tyst, enbart deras TV som hörs fram tills jag hör deras allt högre ljud från sängkammaren. Grova sexuella ord och en dunkande säng mot väggen. Ibland har jag tänkt ge dem en ny säng, en som är mer stabil. Sen blir det tyst igen, tills nästa kväll eller helg.

Sällan ser jag på TV:n, den står på, som ett sällskap. Det känns bra. Mina tankar löper runt och ältar saker jag ej kan ändra. Ibland sitter jag och ler och mins min familj. Hur det fanns en tid då jag var där hur vi lekte och hur jag fick en godnattpuss på kinden innan han gick och la sig. Jag mins oss sitta på huk och leka med hans tågbana av märket Merklin. Den var riktigt fin.

Det var ett stort landskap jag byggt. Banan var lång närmare tjugo meter som slingrade sig fram och tillbaks upp och ner igenom det bergiga landskapet lika stort som hans säng. En smart konstruktion som fanns under sängen. Sängen hade jag fäst i väggen så att den gick att fälla upp och simsalabim var tågbanan där. Ibland kunde vi sitta i timmar och bara köra, stanna och lasta tåget, köra igen, släcka ljuset och se hur tåget lyste upp rälsen framför sig.

Det var vid ett sådant tillfälle, när jag satt och drömde mig tillbaks, som telefonen ringde. Först hörde jag inte den, tänkte in den i mina minnen men fick det ej att stämma. Med förvåning lyfte jag luren och svarade, "Hallå". Någon hade uppenbarligen funnit mitt nummer. Tyst satt jag med TV:n på och lyssnade, fick då och då fram ett och annat ord som, "ja, javisst, jag förstår". Men jag förstod inte. Marken under mig började gunga och snurra. Inte ens när jag slöt mina ögon slutade det att snurra. "ja, javisst, jag förstår!" svarade jag igen och la på.

Så satt jag en stund, tittade på TV:n utan att se. Kanske gick en timme men inte mer, sängen hos grannen hade ännu inte börjat att dunka så det var inte sent. Så jag reste mig upp, tog min jacka och gick utan att låsa dörren. Två trappor ner och så stod jag framför Pizzerian, gick och satte mig längst in. Hamill kom fram och jag bara nickade till hans oställda fråga. Snart kom en dagens special, ja de har döpt den så efter mig. En sexa Skåne och en stor stark.

Innan jag ens smakat kände jag hur tårarna rann. Jag lyfte med försiktig hand ölen och skålade mot den tomma platsen framför mig. Aldrig mer, aldrig någonsin skulle han sitta där, skulle jag se hans fåriga ansikte. Borta, han hade lämnat jorden. Det var länge sedan vi sågs, länge sedan vi pratades vid. Mins faktiskt inte när, troligen då han fyllde 83, men mins ej. Nu var han borta. Mannen som var min far, mannen jag beundrade och skämdes inför. Hans blick skar igenom mig, genom hans grå starr och genom min fylla. Den blicken sitter fast, den undrade när jag skulle ta tag i mitt liv. Inte ett ord sa han, inte med en min i övrigt röjde han sina tankar. Men blicken visade hur besviken han var och hur trött han var. På mig.

Än en gång lyfte jag bägaren till en skål, fann den tom och bytte snabbt till sexan. Ett par nya omgångar kom, allt utan ett ord från Hamill, från mig. Tyst satt jag där och skålade med min far som inte fanns. Min far som lämnat mig här. Jag var ju inte klar. Fattade han inte det? Han kunde ju inte dö nu, kunde ju inte bara lämna mig här. Jag var ju inte klar. Jag ville ju kunna visa att jag dög, att jag kunde bättra mig, att jag visst var att räkna med. Nu var det för sent. Skål och ännu en jakande nick. Ny öl och ny sexa. Tårarna fortsatte att rinna. Jag var arg för att han dött ifrån mig, för att han lämnat mig här. Jag ville be om förlåtelse, jag ville ha hans kärlek igen, hans milda tröstande ord. Fan. Så slank ännu en Skåne ner.

Hur kunde det gått över fyra år? Hur kunde jag låtit det gå så långt att jag inte gjort upp, gjort klart och sagt hur mycket jag saknade hans kontakt, hans ord och hans kärlek. Hur jag behövde honom, hur jag var rädd att bli lämnad ensam kvar. Jag vet att han och min son höll av varandra, vet att de träffades och jag blev inte förvånad att den förlorade sonen satt vid hans dödsbädd de sista dagarna. Jag slöt ögonen och kunde se hur ljuset av stearin var tänt och hur min förlorade son höll min fars skrynkliga lilla hand i sin. Jag föreställde mig hur min fars sista ord med en ansträngning viskades fram. "Bli vän med din pappa, bli vän med Adam!" Jag önskar så att han skulle viskat dessa ord att jag fanns i hans tankar innan han flög iväg. Något jag aldrig får veta.

Begravningsbyrån som ringde berättade att akten redan ägt rum. Min far var död och krimerad. De fick inte tag i mig innan och de saknade adress. Urnan fanns att hämta men den skulle jag aldrig hämta, den fick stå. Nu när han inte var här, när jag inte tog del av hans liv tänker jag inte ta del av hans död.

Så blev tankarna stilla och jag drack ur, betalade och reste mig för att gå. Allt utan ett ord, bara en nick till adjö och Hamills hand på min axel. Jag vände mig om skakade lätt på huvudet och gick.

/Adam

--------------
Varmt tack Adam för ännu en gripande beskrivning ur ditt liv. Det finns mycket jag vill säga men inte här och inte nu. Kram /PC

Peter PC Carlsson

Intressant?
Sprid på alla sätt du kan för att nå målet för Sveriges största blogginsamling för barncancerfonden.
För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas!