081021 Enbart Gb av Adam nr 2
Enbart Adam skriver här sitt andra inlägg, tidsmässigt i hans liv är ordningen på inläggen Adam nr 1, Adam nr 3, Adam nr 4 , Adam nr 5, Adam nr 2. Adam nr 6, och Adam nr 7. Han har valt att vilja vara anonym men jag vet att han läser era kommentarer.
Tack Adam för att du delar med dig även om jag vet att det är svårt.
-----------------
Bänken
Jag vaknade och kände ribban i bänken där jag låg. Solen lyste i mina ögon och jag försökte att fånga mitt förstånd. Var var jag, varför var jag där? Utan att fatta, utan att finna ett svar så famlade min hjärna efter svar.
Jag slöt åter ögonlocken och försvann bort. Nästa gång jag vaknade var när några barn sprang förbi, ropade och började trumma på min mage. Jag vaknade och med ett tjut av skratt försvann de bort. Solen stod högt på himlen och svetten rann från min panna. Den smutsiga skjortan var blöt på bröstet.
Spriten höll på att ånga bort från min kropp. Jag satte mig upp blev yr av värmen och vätskebrist (har rätt bra koll på vad som händer i kroppen när man utvecklar alkoholism). Försökte fånga in mitt medvetande men det flydde bort. Just när jag la mig ner igen kom en kaskadspya rakt ut. Det kändes skönt och jag spydde en gång till. Magen var tom och jag la mig ner. Bänkens gröna träpanel kändes skön mot min kind. Jag somnade om.
Jag väcktes igen av att några gamla tanter gick förbi och beklagade sig på uteliggare. Någon tömde en ljummen mugg kaffelatte över mig och jag vaknade till. Efter att torkat mig och vaknat till kände jag igenom mina fickor utan att finna något. Så mindes jag och vände mig mot soptunnan bredvid bänken, rotade en stund och fann sedan de bägge öl jag stoppat ner dagen före. Snabbt öppnade jag burkarna och tömde dess ljumma innehåll.
Så var det morgon. Sp var det dag.
Jag kollade ner på mina byxor och log, hade inte kissat på mig denna natt. Alltså måste jag vara kissnödig, gick ett par steg från bänken och tog fram min lem. Efter att stått en stund kom en liten mängd gul eller nästan orange vätska.
Abstinensen började göra sig påmind, huvudet värkte, jag mådde illa och händerna skakade som asplöv. Min mobil var fortfarande laddad, ja med ström inte med pengar, och visade att affären var öppen. Jag tog av mig en av mina dojjor, plockade fram en hundring och gick för att handla.
En halvtimme senare kände jag hur livet återvände. Kroppen ville gång på gång spy men jag höll emot. Alkoholen måste få verka, ge mig lugn.
Så somnade jag om. Vaknade igen och tömde de sista fem burkarna. Så satt jag en stund och tittade på alla som gick förbi. Alltid ensam, sa alltid nej till alla andra runt Medborgarplatsen. När klockan närmade sig 18 gick jag på nytt till affären, köpte ytterligare tio burkar.. Två av dem gömde jag på nytt undan till morgondagen. De andra drack jag upp... tror jag...
Jag vet inte ens om jag åt denna dag, det var bara en dag bland andra. Ensam, tyst och full.
/A
----------------------
Peter PC Carlsson
Inlägget är pingat på Intressant.
Enbart Adam har berört mig djupt. Han är en man jag lärde känna igenom studie i socialpsykologi år 2000. Sedan dess har jag följt och berörts av hans utveckling. När vi träffades var Adam i kris, han förlorade sin familj, sitt jobb, sin arbetsförmåga och sin livslust. Ibland har det gått upp och ibland ner. Vi har kommit varandra nära under åren och här kommer det andra i en serie gästbloggsinlägg av Adam. Det finns ingen hänvisning till någon blogg, Adam har ingen och vill vara anonym.
Detta inlägg är också skrivet för ett tag sedan, en del har hänt Adam sedan dess.
Postat av: siw
Det är så himla tragiskt, finner inte ord.
Hoppas du har det bättre i dag Adam?
Kram
Postat av: stella sweden
Mycket berör mig av det du har lagt ut, men orden fattas! Vad kan jag skriva? Mer än det...berörd?
Postat av: Mia
Nej, det finns inte ord...jag kan inte förstå hur vi i "det fina, välartade" Sverige kan tolerera att människor i vår närhet blir behandlade som skit!
Postat av: Dockmamman
Åh, varför ska det måsta bli så här, vad är det som gör att människan kommer ner så djupt att man måste söka sig till missbruk?
Ja det borde jag själv kunna svar på som själv varit i tablettmissbruk, för det är som alla andra missbruk, det ter sig på många liknande sätt...
Jag gömde mina Treo comp rör, jag gömde mina muggar där det brusade medicin, jag gömde flaskor som jag blandat medicin i, jag blev arg när någon försökte stoppa mig, jag till och med involverade min 15 årige dotter att hämta ut medicin för att inte behöva möta alla människor för det var klart att de visste...
Jag har aldrig dömt människor som har det svårt, för hur det än är så skulle någon trolla bort begäret och sorgen man gått igenom som gjort att man hamnat i missbruk så skulle man gladeligen välja bort missbruket...
Jag har min tro på att det är inget man väljer, det är nått som bara kommer när man känner ur skönt det är när omvärlden blir som en dimma, man varken behöver känna, höra eller se...
Vad är det som gör rätten till att människor runt omkring de som redan har det svårt, hälla kaffe på en som redan ligger, spotta efter, ropa skällsord...
Det är inga människor med ett hjärta, men de ska veta att de själva, anhörig eller sitt eget barn kan hamna i missbruket...
Tänk vad illa det blir för dom som har en föräldrer som kan kränka en annan människa på detta vis som dom gjort mot dig Adam, de skulle inte vara bra föräldrer, jag tror minsan om man kan hälla kaffe över en annan människa så kan de göra det mot sitt barn med...
Jag hoppas Adam, att du en dag kan komma upp och börja må bra, tyvär kan jag inte mer än genom detta inlägg dig stötta...
Jag själv missbrukade Treo comp sedan -93 och de sista månaderna åt jag ca: 1 rör om dagen, men jag märkte aldrig hur jag var men idag säger alla att jag är en annorlunda människa, jag själv tycker inte det för jag är samma person invändigt som när jag missbrukade tabletter...
Adam, räta på ryggen, du är värd mer än dom som inte kan hjälpa en människa som är svagare än dom, eller det är nog fel tänk egentligen, du är stark som kan berätta om dig själv och att du inte reagerade med ilska...
Jag kan förstå att du måste blivit ledsen, det gör ont och inte hjälper det än när folk bara visar sitt agg mot andra människor som har det svårt... Varför inte sätta sig ner och prata en stund eller bara visa lite omtanke...
Det är det mänskligheten har glömt bort, visa kärlek, ömhet, förståelse till människor som har det svårt...
När de mår dåligt så häver dom ur sin ilska, sorg och hat mot de som redan ligger och är svagast i samhället...
Jag tror att de mår bättre när de går därifrån, de är omäskliga varelser och man kan tänka sig att de är sämre än vad vi är eftersom de måste ge sig på de svagare i samhället...
Jag vill ge dig styrkekramar och ett stort TACK för det du delar med dig
Postat av: helen
Adam: Vilket liv du har haft. Det måste va svårt att leva i sån misär.....fast man reflekterar ju inte förrens efteråt.
Jag har själv levt i misär men jag fixade det med.
Man gör det man måste för att överleva.
Nu har jag svårt att förstå att jag faktiskt orkade....då var det bara vardag.
jag vet inte hur långt du har kommit idag men jag hoppas att ditt liv är annorlunda nu.
Kram och lycka till/Helen
Postat av: Gisan
Jag har svårt att finna ord. Det jag känner starkt är att jag hatar vad alkoholen gör med människor! Kramar...
Postat av: fia
Tragiskt ,ja visst är det...
Men jag hoppas att adam får det bättre och att han har styrkan att ta hjälp om det finns , och att det har blivit bättre .Den erfaren heten jag har av missbruk är att det sårar , man blir lessen, rädd,
arg. MEN är man villig att försöka hjälpa så kanske det finns en chans . lycka till adam , hoppas du hittar din innre styrka.
Postat av: TakingChances
Till Adam:
Tänk om man på förhand visste att det man tar till för att döva den förgörande ångesten, bara skapar ännu mer ångest. Men man tänker aldrig logiskt,sansat och rationellt när man äts upp av ångesten. Då gör man vad som helst för att slippa den.
Ser med spänning fram emot att få läsa resten av din resa här på livets väg. Med tanke på att du alls skriver och delar med dig av det svåra som du gör så känns det ju ändå som att du har hittat en tryggare och ljusare plats i dig själv för att kunna göra det. Jag hoppas det iaf! =)
Varm och go kram till dig! :)
Postat av: Toffs
Vilken sorglig berättelse. Och tyvärr händer det hela tiden också. Tack Adam för att du delar med dig, och hoppas att tiden och livet är snällt mot dig idag. Läskigt och sant...
