Enbart Gästblogg av Adam

Enbart Adam skriver här sitt sjätte inlägg, tidsmässigt i hans liv är ordningen på inläggen Adam nr 1, Adam nr 3,  Adam nr 4 , Adam nr 5, Adam nr 2, Adam nr 6 och Adam nr 7. Han har valt att vilja vara anonym men jag vet att han läser era kommentarer.

-----

Nyårsnatten

Länge hade jag sett fram emot denna kväll, inte en droppe hade druckits av något starkare än jos på nästan en månad. Det hade tagit mig lång tid innan jag vågade ringa min son. När jag väl gjorde det blev samtalet lite märkligt. Det var inte sonen som svarade utan hans fru som först inte kände igen mig. När hon väl gjorde det ville hon inte prata. Jag sa att jag förstod henne men att hon kanske kunde lyssna. Så jag berättade att jag varit nykter i flera veckor och att jag gärna ville prata med min son. Hon sa att det var bra med min nykterhet och lämnade över till sonen som stått bredvid och hört samtalet.

När jag först hörde hans röst kände jag knappt igen den, han lätt så mycket mognare, större och mera vuxen än sist vi pratades vid. Vi började båda lite trevande och jag bad om ursäkt både för senast och för att jag inte hört av mig, att jag inte hållit mina löften. Jag bad om ursäkt för näst intill allt, för att jag fanns, för att jag var hans far. Vad skulle han säga, vad skulle han göra? Han sa att allt var ok och att det var skönt att åter höra min röst, att jag mådde bra och var nykter.

Jag kunde inte berätta att jag inte alls mådde bra, så jag bara jakade och tackade för hans ord. Vi pratade om nyårsafton och att jag skulle komma dit. Visst kändes det läskigt och lite skrämmande men jag ville verklige träffa min son och för första gången mitt barnbarn. Så vi bestämde att han skulle möte mig vid stationen den 30:e.

Efter samtalet började jag genast att packa. Först letade jag upp en gammal väska och sedan la jag i mina nyaste kalsonger och strumpor. Alla byxor var slitna och trasiga och mina skjortor såg allt för slitna ut. Jag gick till Dressman och lyckades finna ett par byxor och två skjortor för sex hundra. Stolt gick jag hem och packade ner min garderob.

Några dagar senare satte jag mig på tåget och min resa startade. Med mig hade jag presenter, till min svärdotter, son och till mitt barnbarn. Jag var tvungen att gå till pantbanken för att få råd. Men det spelade ingen roll, jag kollar ändå så sällan på TV och vigselringen borde jag sedan länge gjort mig av med. Nöjd satta jag mig ner, plockade fram biljetten och efter en stund även en flaska Whiskey. Resan skulle ta några timmar så jag tänkte att jag kunde ta en sup, eller två. Visst hade jag varit nykter i närmare en månad nu men min nervositet gjorde sig påmind. Ett par supar skulle lugna mina nerver.

En timme senare var jag hur lugn som helst, hade inte menat att dricka upp flaskan, men så blev det. Ute var det mörkt och tåget vaggade fram. Jag slumrade till och vaknade igen. Gick till kaffevagnen och köpte en kopp och två whiskey. Vaknade till lite grand och njöt av whiskyn som var bra mycket billigare än på krogen.

Så satt jag där med ett plastglas i handen och tittade ut genom fönstret, undrade hur mitt barnbarn såg ut. Hur min son såg ut? Tänk vad tiden går, hur lätt det är att bara låta allt flyta, hur lätt det är att tiden bara försvinner. Mitt barnbarn hade jag enbart sett på bild när han var nyfödd. Nu var han tre år. Plötsligt föll en tår, jag torkade snabbt bort den. Tåget gungade vidare och jag gick åter till restaurangvagnen. Två nya whiskey och en pilsner ställde jag framför mig.

Jag drack och kände mig trött. När jag somnade drömde jag om mitt barnbarn jag aldrig träffat, min son jag inte sett på många år. De lekte tillsammans, lekte på ett sätt jag aldrig gjort med min son. Jag stod bredvid och såg på.

När jag vaknade och tittade ut så stod tåget stilla. Utanför stod min grabb och bankade på rutan. På hans högerarm satt mitt barnbarn och vinkade. Jag kunde höra honom ropa farfar, farfar! Jag kollade ner såg att glaset fortfarande hade lite whiskey kvar så jag tömde det och reste mig upp. Jag var inte vaken än, men gick så snabbt jag kunde mot utgången, glömde min jacka och gick tillbaks. Hörde en visselpipa och hur tågdörrarna stängdes. Såg min son springa iväg och börja banka på dörren. Jag rusade dit och försökte öppna från insidan. Det gick inte. Tåget stod fortfarande still och min son ropade mitt namn, jag hans. Jag tryckte på alla knappar jag kunde men det var för sent. Tåget rullade vidare och mitt liv stod kvar på stationen.

Jag kunde höra ropen från det barn jag aldrig mött, farfar, farfar... så rullade tåget vidare. Mina händer och mitt ansikte var tryckt mot dörrens fönster. Jag såg hur de gled iväg. Sorgen vällde upp likt en lavin och jag slängde mig på nödbromsen. Tåget tvärbromsade och jag kunde strax gå ut. Var krona det kostade var värt det. Var krona!

/Adam

--------------

Varmt tack Adam för ännu en gripande beskrivning ur ditt liv. Det finns mycket jag vill säga men inte här och inte nu. Kram /PC

Peter PC Carlsson

Intressant?
För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas! 

Gör ENBART som favorit på Nyligen  Intressant?