Enbart Gästblogg av Adam

Enbart Adam skriver här sitt sjunde inlägg, tidsmässigt i hans liv är ordningen på inläggen Adam nr 1, Adam nr 3,  Adam nr 4 , Adam nr 5, Adam nr 2, Adam nr 6 och Adam nr 7. Han har valt att vilja vara anonym men jag vet att han läser era kommentarer.

Dag efter dag, vecka för vecka, månader och nu också år. Det går inte att stoppa, som om det skulle vara så svårt. Men jag kan inte, jag förmår inte och så mår jag allt sämre igen av att jag inte förmår. Det är som förgjort. Jag lyckas ett litet tag, några dagar men sedan faller jag tillbaks igen. När jag väl börjat må sämre jag inte sluta att dricka. Men först skall jag berätta om något bra som hände mig.

För ett litet tag sedan hälsade jag på min son och mitt barnbarn. Det var omtumlande på så många vis. Starten började med ett nödstopp, jag drog i nödbromsen för att komma av. Så det första som sker är att jag blir utskälld av min son. Jag kunde inte riktigt lyssna, dels för att jag faktiskt var full och dels för att jag stirrade på mitt lilla barnbarn. Så jag stod mest och log. Detta gjorde min son än mer förbannad och han skällde så att lilleman blev ledsen, då slutade han skälla och jag fick äntligen hälsa på lille Martin. Tre år skulle han snart fylla och skulle visa sig vara en riktig liten buse.

Hemma hos familjen hälsade jag på min svärdotter blev visad till mitt rum och jag frågade om jag fick snygga till mig lite efter resan. Så jag tog med mig rakgrejer, ett gammalt rakvatten jag hittat, tandborste och rena kläder. Det var länge sedan jag duschat så länge, och så varmt. Konstigt hur det kan kännas som om kroppen faktiskt tinar upp. Omsorgsfullt rakade jag mig, borstade mina tänder och kammade mitt gråspräckliga hår. Rakvattnet sved i kinderna men jag kände mig verkligen ren. Så med nya kläder, frisk doft och en känsla av att vara nästan nykter steg jag ut ur badrummet och in i deras liv.

Timmar satt vi och pratade, först lite stelt och trevande men efterhand allt mer öppet och hjärtligt. Jag ville inte att min son eller svärdotter skulle förebrå mig så jag började med att säga att jag hade något jag ville säga först av allt. Länge hade jag tänkt, skrivit, strukit och skrivit igen innan jag fick fram en text som jag tyckte var bra. Så jag berättade om hur jag haft problem, hur jag fortfarande har problem och inte riktigt orkar med mitt liv emellanåt. Jag tog på mig allt som varit fel av mig sedan tidigare och bad om ursäkt för allt jag kunde komma på. Jag berättade hur jag alltid har ett kort av min son och hans fru i min ficka, hur jag alltid tänker på dem och lille Martin innan jag somnar oavsett var jag somnar. Jag berättade hur jag gråtit och förbannat mig själv för att jag tidigare inte träffat Martin. Så höll jag på. Till slut lutade min son sig fram och la sin stora hand på mitt knä och sa. "Pappa, det räcker nu, det räcker!"

Han ställde sig upp och öppnade sina armar. Jag ställde mig trevande upp och försvann in i hans famn. Mina tårar rann. Jag tror inte att jag känt en sådan lycka sedan han föddes. Han hade fötts på nytt, jag hade fått honom igen. Jag lovade att vara nykter så länge jag var med dem. Det var ett löfte jag skulle hålla och som jag verkligen höll.

Dagen efter tillbringade jag mycket tid med Martin och först fram på kvällen, det var ju  nyårsaffton, så kände jag suget efter alkohol. Istället blev det Ramlösa med citron smak. Inget fel på smaken, bara på effekten. Jag kunde till och med visa upp mig på min bästa sida under middagen med deras vänner. Någon blev lite förvånad när jag sa att jag var alkoholist men att jag kämpade för jag ville kunna få träffa mitt barnbarn och min son.

Tänk hur förvånade de hade blivit om jag berättat att jag var uteliggare, att jag inte hade något hem, att mina få saker jag hade var magasinerade. Inte ens min son fick veta det. Martin och jag hann bli riktigt goda vänner under dessa dagar. Jag läste sagor, byggde tåg, körde bilar och lekte häst. En dag föll det snö och vi åkte pulka. Han tyckte det var så kul, jag också, att han inte kände hur han frös. Hans mamma kom ut och skällde lite på mig för att jag inte tä nkt på att han kunde förfrysa. Jag slog bara ner blicken och sa inget. Jag var så van att frysa att jag inte tänkte på att det var fel.

På stationen vinkade hela familjen av mig, jag kunde inte annat än att gråta när jag fick en kram av Martins små armar runt min hals. Han pussade min kind och sa "FaFa, Martin äskar dig!". Farfar älskar dig också Martin svarade jag. "Om nart igen FaFa!", Ja lovar att komma snart igen.

Men det skulle jag inte göra, komma snart igen. Jag föll åter tillbaks i mitt missbruk och allt för lång tid skulle gå innan vi åter fick ses.

Adam

---
Tack Adam för att du fortsätter att dela med dig.

Peter PC Carlsson

Intressant?
För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas! 

Gör ENBART som favorit på Nyligen  Intressant?