Enbart ytlig har jag lust att vara, att bara få koppla av, kolla halvtaskiga filmer på TV och inte göra något av vikt. Bläddra i tidningar och strunta i nyheterna. Så jag kollar på Robinsson och slö surfar på nätet. Men under ytan finns ofta ett rörigt intellekt. Ja, rörigt, inte rörligt. Nej jag menade den negativa bemärkelsen, rörigt.

Ytan kan vara putsad, lugn och fin, men inunder kan kaoset råda. Det är då vi bränner, inte fett men väl längden på vårt liv. Utan tid och möjlighet att låta hjärnan sortera det kaos som vi ständigt möts av så har vi svårt att finna ro. Ju mer inre kaos ju mer vill vi skydda oss genom att putsa på ytan. Ju mer vill vi fly och förtränga det kaos som råder. Så vi tittar på TV, tar en grogg och bläddrar i en tidning.

Det är inte fel att söka lugn, avkoppling och försöka bara sitta ner och njuta, tvärt om, det är nödvändigt. Men flykt från ett inre kaos är ingen lösning. Det är just balansen mellan att kunna koppla av och att kunna hantera och sortera kaoset som var och en av oss behöver finna. Själv lägger jag mig nu i sängen och låter sömnen hämta kraft och hjärnan få möjlighet att sortera och strukturera. För som "det sjungs i den kloka slagerlåten", I morgon är en annan dag!

Enbart Ensamhet och den känsla som den ger oss är nog bland det tyngsta vi kan leva med. Ensamma känner vi oss alla emellanåt. Men riktig ensamhet är det lyckligtvis få av oss som får leva med. Själv söker jag ofta stunder av ensamhet, stunder då jag får vara själv. Men det har inget med ensamhet att göra. Det är snarast en fråga om att få tillfälle att koppla av. Ensamhet är något annat, något mycket mer definitivt, något som vi inte kommer ifrån, något vi inte väljer men som vi drabbas av.

Ensamhet är något vi inte vill uppleva eller leva med. Ändå är vårt välfärdssamhälle uppbyggt just för att skapa ensamhet. Det är inte dess mening men en av dess konsekvenser. Vi har byggt vårt samhälle för att klara oss själva, kunna leva själva och försörja oss själva. Klarar vi inte det har vi trygghetssystem som tar hand om oss så att vi kan fortsätta att leva just själva, ensamma i ensamhet. Det är inte dess syfte men en av dess konsekvenser.

Vi kan känna oss ensamma i tvåsamheten men det har inget med ensamhet att göra. Runt om oss finns det ensamma människor. Människor som inte har någon att somna bredvid, ingen som kommer på besök, ingen som ringer och ingen som sänder dem en tanke. Ensam i sitt hem, ensam med sina tankar, sina funderingar. Längst hela vårt land sitter människor i sin ensamhet. De sitter fast i sina hem med sina tankar, sina funderingar, med sin kopp av nybryggt kaffe.

Ensamma löser de sina korsord, ensamma väntar de på att telefonen skall ringa, ensamma ser de på TV, ensamma handlar och lagar de sin mat. I ensamhet lever de sina liv.

Vi blir människor i samspel med andra. När samspelet saknas återstår ensamhet. Inget vi väljer, något vi drabbas av. De verkligt ensamma människorna möter vi oftast inte. Det verkligt ensamma sitter fast i sitt trygga hem och väntar på att bjuda omsorgens personal på nybryggt kaffe. Några korta meningsutbyten och koppar av kaffe senare är tystnaden åter kompakt. Timmar senare välkomnas ljudet från kvällens TV-sändningar. Men telefonen förblir tyst.

Ensamhet är inget vi väljer, men i ensamhet skall vi försörjas och kunna leva. Var och en av oss, var och en flyr ensamheten. Kanske lyckas vi, kanske inte. I ensamhetens lägenhet väntar tystnaden, väntar just väntan. Väntan på att något skall ske, att något skall hända, på att allt skall ta slut. I ensamheten kan vi bara längta, vänta och minnas. Kanske finns det hopp. Kanske finns det mening med vår väntan, med vår längtan efter att åter få finna gemenskap och samhörighet. Kanske finns den för alla. Så som var och en av oss skulle kunna finnas för alla.

Peter PC Carlsson

P.S.
Nominera Enbart Månadens för februari. 
Intressant?
För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas


Ursäkta jag orkar ej svara er just nu!

Enbart förtröstan att det blir bättre att det löser sig, att ork och kraft kommer tillbaks. Förtröstan att allt löser sig till det bästa i de bästa av världar. Förtröstan i att vara älskad, att vara behövd och att känna sig till freds. Det är mycket vi skall ha förtröstan till. Nu ber jag er att ha förtröstan till ytterligare en sak.

Ha förtröstan i att jag verkligen läser era kommentarer, ofta era bloggar också till följd av kommentarerna. Men just nu är jag trött och istället för att ta en bloggpaus har flera av er säkert märkt att jag inte kommenterar hos er så ofta längre. Men ha förtröstan, jag läser och jag är tacksam för era kommentarer. Jag kommer att fortsätta att ta del av dem, fortsätta att läsa hos er men just nu lämnar jag mitt egna kommenterande ett litet tag.

Jag vill inte ta en bloggpaus. Mest för att jag känner hur huvudet är fyllt av saker som vill kanaliseras ut genom fingerspetsarna för att hamra på datorns tangenter och hamna framför er som följer min blogg. Att skriva har nästan alltid varit ett behov hos mig, det hjälper mig att strukturera mina tankar och mina känslor.

Jag hoppas att ni alla fortsätter att kommentera och gärna att ni ifrågasätter det jag säger och skriver. Det är bara då vi kan utvecklas, när vi tvingas ta ställning till och övervinna motstånd.

Peter PC Carlsson

P.S.
Nominera Enbart Månadens för februari. 
Intressant?
För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas

Madde, tack för att jag fick lyssna på dig. Jag har aldrig träffat dig även om jag de senaste halvåret verkligen önskat att jag gjort det. Din energi och din kamp är så beundransvärd. Jag hoppas så att du har det bra och smärtfritt där du nu är.

David. Jag förstår att du saknar din Kollibri men jag förstår också att Madde var lycklig som fann en kille som dig. Jag hoppas att du kommer att finna en väg att gå vidare.

Anne! Ärligt så vet jag inte vad man säger till en mor som mist det viktigaste i ens liv, ett barn. Jag vet inte själv vad jag skulle ha gjort, hur jag skulle känna mig. Vet bara att jag skulle brottats med min förtvivlan. Dina texter och din öppenhet är viktig, inte bara för dig utan för långt många fler.

Min kärlek till er alla.



Peter PC Carlsson


Inlägget är pingat på Intressant.

För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas. Skänk en gåva till Barncancerfonden. Läs gärna bloggen av Sabina, inlägget om Tim som kämpar och om Madde som inspirerar.

Enbart tomt kan livet kännas ibland. Inte för att det är tomt, snarare för att det är överfullt. Det finns så mycket vi vill med våra liv, med den korta tid vi är här. Var dag är det en kamp att prioritera mellan det vi vill göra, tycker vi måste göra eller anser att vi borde göra. Mitt i alla dessa möjligheter kan det ändå kännas tomt. Vi söker mening med vårt liv, med vår tillvaro och med varför vi finns.

Trotts kärlek från familj, vänner och bekanta kan det ändå finnas stunder av tomhet. Stunder då det blir tungt och tomt. Så är det för var och en av oss ibland. Vi rider ut den emotionella stormen och kommer efter ett tag ut ur tomhetens tunnel. Men alla gör inte det, en del fastnar i tunneln och finner ingen annan väg ut än att ta sina liv.

Religioner kan fördöma och helvetet påstås vänta. Ändå är det just ett helvete som många anser sig ha lämnat. Det går inte fördöma men definitivt beklaga att någon bestämt sig för att ta sitt liv. Orsakerna är många men ofta ligger en depression i bakgrunden. En depression som kan vara lång eller kort. Oavsett så finns det hjälp att få.

Men att söka hjälp när man är djupt deprimerad är både svårt och ibland också krävande, allt för krävande. Det är en lång väg innan någon tar till repet för att hänga sig. De som väl bestämt sig och slutligen gör det lämnar ofta en chockad omgivning efter sig. Många vittnar om att de trodde att det blivit bättre eftersom personen verkat mindre tyngd sista tiden. Just så är det ofta. När någon väl bestämt sig verkar de mindre deprimerade, de har ett mål. Vi kan bara fortsätta att bry oss, vara uppmärksamma och hjälpa till att visa på helt andra mål med livet än att dö.

Dö kommer vi ändå att göra och för dig som funderar på att lämna tunneln du sitter i så kan jag bara säga vänta. Det blir aldrig för sent, du kan göra det sen.

Enbart xtra, xtra allt. Det kan vi få  när vi beställer en kebab, en hamburgare, xtra allt. Då betalar vi bara si och så mycket. Ja det är så lite extra vi betalar att det nästan är som vi tjänar pengar. Xtra, xtra, kom och köp xtra-bladet, allt om det senaste nytt, xtra, xtra.

Det är som om det är någon bonus vi erbjuds, något exklusivt och ovärderligt. Extra allt. Som om det inte vore nog med det vi redan tänkte köpa så får vi en klick av allt annat också. Extra, extra. Det märkliga är att vi så ofta går på det, att vi så ofta tycker oss behöva just extra allt.

När vi köper en ny teknik pryl kan vi genast köpa till en extra försäkring som skall täcka allt som hemförsäkringen redan täcker och lite till. Vi lockas att köpa på oss lite extra. För några år sedan fans en skylt på IKEA där det stod "Har du köpt för mycket? Köp mer!" Skylten hängde ovanför lite takräcken. Med kvällstidningarna erbjuds vi möjlighet att köpa extra bilagor och filmer.

Handlar du bil så lockas vi att köpa extra utrustning och när jag köper ett par byxor så tycker expediten att jag skall passa på att köpa extra kalsonger och strumpor. Hela tiden lite extra. Det är inte bara i frågan om att köpa varor utan också vad vi prestera. Hela tiden strävar vi efter att kunna prestera lite extra, älska lite extra, motionera lite extra, tjäna lite extra, sova lite extra vara med våra barn lite extra.

Extra, extra "read al about it". Det är som vi aldrig kan få nog, aldrig kan bli nog, vi måste hela tiden lite extra. Vad är det som driver oss till detta? Till och med koppla av skall vi göra lite extra. Jag tror att vi har fastnat i våra egna förväntningar och inte kan nöja oss om vi inte är lite extra. Alla skall vi stå ut, alla skall vi vara lite extra.

Kan inte jag vara som jag är, vara extra bra bara för det? Är inte just du extra bra, bara för att du är du? Jag tror det, vi är alla extra bra för någon för att vi är vi, inte för att vi gör något extra. Själv skall jag vara extra bra i helgen bara för att jag är jag.

Peter PC Carlsson

Läs gärna inlägget om prostitution där diskussionen varit het.
Rösta på månadens blogg i rutan till vänster på första sidan! Läs mer! 
För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas!

Gör ENBART som favorit på Nyligen  Intressant?

Enbart sår kan läka!

När du har slickat och plåstrat om dina sår, kommer de till slut att bli små ärr, små ärr som för alltid kommer att finnas där. De blir en del av dig, men de slutar att göra ont, de slutar att blöda. Ärr som formar dig men inte längre styr ditt liv.

Jag tror att det är just dessa ärr i våra liv som också hjälper oss att leva, att inse livets gåva, att inse dess värde. Vart ärr blir för evigt en påminnelse om något som hänt, något som verkligen smärtade när ärren en gång var öppna sår.

Än kanske dina dina sår är öppna, än gör de ont och kommer att fortsätta att svida ännu ett tag innan de blir till en livets tatuering. Synbara ärr efter synbara skador läker snabbt. Men sår vi fått djupt in i själen behöver tid, lång tid att läka, att sluta blöda. Människor i vår närhet, som vi bryr oss om, blir sjuka och en del av dem dör långt innan vi trott. Dessa sår kan länge vara just öppna sår som blöder med tår efter tår.

Dagligen finns blöder såren, vecka, efter vecka och månad efter månad. Men så tar allt mer minerna vid, minen om det fina med den vi saknar. Såren finns kvar, men sakta, skata avtar dess tårar att blöda. Med ömhet mins vi en tid vi haft tillsammans, med värme kan vi se ditt leende ansikte och känna hur du värmer. Då, först då har såren blivit till ärr i vår själ. Vi förlikar oss, mins och vårda vårt minne.

Det finns också sår som aldrig hinner läka, som kanske inte ens kan läka. Smärtan är för stark, tankarna gör för ont och bitterheten riskerar att få fäste och gro. Hur skall den dödsdömde kunna förlika sig med det som väntar? Hur skall den våldtagna åter kunna ta emot ömhet? Den torterade känna tilltro? Den övergivna och ensamma känna sig älskad? Hur? Det finns sår som blöder, där inga plåster finns, där inte ens tiden läker.

Alla bär vi på våra sår, på våra ärr. En del har stora, andra har små, men alla har vi något att bära, något som format oss till just de vi är. Ibland önskar vi bort det onda, ibland önskar vi att våra liv vore annorlunda, att vi fick leva det på nytt. Jag tror att många skulle vilja det, leva om sina liv, få en andra chans. Jag vill inte det för då vore jag inte jag.

Några lever hela sina liv utan att riktigt finna en mening, utan att komma nära. Andra får ett kort liv men förstår att ta det tillvara. Att värdera var minut, var dag. Vad skulle just du göra om du visste att du bara hade tre månader kvar att leva? Skulle du använda din tid så som du nu gör? Vad vore viktigt då? Kanske är det just så vi skall leva. Leva som om döden ständigt var runt hörnet, ständigt var oss nära. Det är ju så det är, döden finns runt hörnet. Vi vet bara inte runt vilket hörn.

Så slicka dina sår, torka dina tårar och gör vad just du kan av ditt liv. Glöm inte att enbart sår kan läka.

Enbart år som går, tid som passerar. Vi skyndar och jäktar som om vi skulle kunna hinna mer. Ändå, så går tiden, ändå så går åren. Möjligen kan vi vid räkenskapens dag säga att vi hunnit mer, att vi gjort mer, men likväl har tiden gått. Vad vi hinner och vad vi gör har intet värde mot hur det får oss att må.

Idag är en dag att stanna upp, en dag att summera och reflektera. 2008 har snart passerat och vi lämnar det för alltid bakom oss, enbart i våra minnen finns det kvar. För de flesta av oss har det hänt mycket detta år, för de flesta av oss har vi önskningar och drömmar som inte blivit uppfyllda. Något att hoppas och jobba för kommande år.

Vi har sett en kris som skakat ekonomier, som fortfarande skakar. Vår Svenska krona har sjunkit som en sten, bara för att det är en liten valuta med ett folk som inte vill vara med i en större, Euro. Visst finns det fördelar med att stå ensam men sällan är man ensam stark när det blåser. Själv har jag varit för både ett svenskt medlemskap i EU och att vi ska ha en gemensam valuta med övriga EU-länder. Gemensamt delar vi då de problem vi ställs inför, för mig är det lika mycket fråga om solidaritet som sunt förnuft. I morgon kommer även Slovakien att få del av den stabila Euron.

I Sverige anser folket fortfarande att vi är förmer, vi är bättre än övriga världen, än Europa så vi säger nej. Det sista som faller är högmodet. Nu faller enbart kronan.

Men för mig handlar tillbakablicken snarast om hur jag mår och den kontakt jag har med de jag tycker om. I bägge fallen finns det potential till förbättring. Så jag ser fram emot det nya året då jag mer medvetet kommer att prioritera det som är viktigt. Skulle jag ge nyårslöfte, vilket jag inte gör, så vore detta mitt löfte.

Enbart önskar gott slut och ett underbart nytt 2009.

Peter PC Carlsson

Intressant? Sveriges största blogginsamling för barncancerfonden.
För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas

Enbart rund har jag alltid varit och är det fortfarande. Kanske mer än någon sedan. Alltid har jag känt mig stor. Häromdagen blev jag petad i magen och fick kommentaren att jag blivit stor. Svårt att invända mot detta, jag har gått upp en hel del det senaste året. Som om jag inte vet det.

När jag var liten var jag också lite för stor, lite tjock. För det blev jag alltid retad. Barn är underbara men inte tusan är de snälla inte. De ger sig på det som är avvikande, det som är annorlunda. Har du glasögon får du höra det, har du en stor näsa så kommenteras det liksom om du är tjock, har dialekt eller brytning. Ibland är dommen så hård att du blir förföljd av kommentarer, ibland blir du bara petad i magen då och då.

Jag vet att det inte var illa menat, det var dessutom helt sant. Men ibland behöver jag inte höra sanningen, ibland behöver vi höra att vi är på rätt väg. Men att vara så som man själv vill är inte det enklaste, att vara så som andra vill kan vara enklare. Ernst Günther sa att han blev glad när han fyllde trettio och sedan blev tjock. Han ratade också sin läkare som sa att han måste leva mer hälsosamt om han skulle leva länge. Han undrade då varför han skulle leva länge?

Inte finns det ett egenvärde i att leva länge? Däremot att leva väl, att både må bra och att ta hand om sig. Så visst borde jag se till att hålla min kropp i bättre form. Kanske trotts allt dax för ett nyårslöfte.

Vi väljer ständigt hur vi vill leva våra liv och oftast utan att tänka på det. Så nu är det dax att tänka, att ta lite extra promenader. Kanske slipper jag då att känna mig rund och att bli petad i magen och få kommentarer. Så visst kan en kommentar och ett litet petande vara en sporre, i vart fall om jag väljer att göra det till det.

Peter PC Carlsson

Intressant?
Sprid på alla sätt du kan för att nå målet för Sveriges största blogginsamling för barncancerfonden.
För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas! 

Enbart fjortonde våningen och en regnbåge inspirerar. Högt upp har vi bättre sikt, större möjlighet att se. Vi får en möjlighet att få överblick och se en helhet. En helhet som lättare får oss att förstå och se sammanhang. Undra om det var vad Madde gjorde, om det var en helhet och ett sammanhang hon såg från fjortonde våningen. Men kan man ens se och än mindre förstå det omöjliga? Att livet snart tar slut.

Högt däruppe kan man se hur regnbågen sträcker sig över jorden. På fjortonde våningen får vi utsikt över staden. Långt därnere pågår livet, ett myller av människor som rör sig, bilar som kör, cyklar som trampas fram. På fjortonde våningen ser vi toppen av träden. Av de träd som hela sitt liv strävar efter sol och att nå höjd. Inbjudande löv som formar sig likt ett mjukt moln, likt ett täcke av dun vi kan vila på. Böljande rör sig trädens kronor sakta i vinden. Likt vatten som flyter fram flödar strömmar av människor längst trottoarerna. Små rännilar av folk går ut och in ur affärer och salonger.

Ett ljud av staden stiger upp över taknocken, upp mot fönstret på fjortonde våningen. Där med blicken fäst på regnbågens källa satt du i en stol och såg livet flöda förbi. Runt omkring oss pågår allas liv, men på fjortonde våningen pågick en kamp för liv. För att överleva. Häruppe kunde du se, häruppe kunde du betrakta känna och sakna.

Nära regnbågens alla färger satt du i en stol, önskade och funderade. På fjortonde våningen fann du ännu hopp och energi att fortsätta. Du lärde dig allt för tidigt vad som var viktigt, vad som var värt att kämpa och sträva för.

Det är ni vi stannar upp, när vi tar ett steg åt sidan från den ström av folk vi följer, det är då vi har chans att se våra liv. Det är då vi kan lyfta vår blick som vore vi på fjortonde våningen. Det är då vi plötsligt vet vad som är viktigt. Ibland behöver vi lyfta oss själva och få en överblick för att förstå vad som är viktigt.

Enbart sova var vad min kropp ville. Timme efter timme. Femton timmar senare så var jag pigg, medan andra runt om oss låg sjuka. Det känns så bra att bara få vila, att bara få sova. Mer pigg i skallen och mer skuttig i kroppen än på länge.

Att bara få sova är mer än att det bara är skönt, det gör under med kroppen. Reparationssystemen går igång och det städas och lagas i kroppen. Många gånger tror jag att jag inte behöver sova så många timmar. Jag har lätt att nagga av sömnens vila till förmån för att sitta uppe för att läsa och skriva. I själva verket vill min kropp sova, vila och återhämtas.

Inatt lätt jag kroppen vila, ska se till att det blir fler sådana nätter och dagar av vila och reparation. Men vist är det svårt att ta den tid som behövs för ren återhämtning när livet är fyllt av saker jag vill göra, livet är fyllt av möjligheter. Så det gäller att påminna mig om att en av dessa saker är att vila och enbart njuta av att göra just det. Vila. Så, här ligger jag och duger!

Enbart ångest skulle man kunna tro att det är. Hjärtat slår fel och det värker i bröstet. Andhämtningen är tung och samtidigt lite flämtande. Svetten rinner ur var por på kroppen. Visst är det ganska likt en ångestattack. Det enda som saknas är just ångesten och attacken. I själva verket mår jag ganska bra, lite trött och förstås riktigt svettig. Men annars är det bra. Ja visst det är tungt att andas och det sticker i bröstet och hjärtat slår märkliga slag. Men bortsett från det och att jag blir andfådd enbart av att sitta i fåtöljen och skriva. Ärligt, jag mår bra.

Det är ingen ångest jag känner, men kroppen reagerar som om jag gjorde det. Så vad kan jag göra, inget. Ibland tror jag att det är svårt att förklara allt som sker i våra kroppar, att förstå varför de reagerar så som de gör. Kanske har min kropp ett eget minne, ett minne av något jag inte vet vad det är. Kanske är det på detta minne som kroppen reagerar. Tja det skulle kunna vara så.

Jag hatar att deklarera, vet inte varför men jag gör det. Det är inte svårt, det bli bara inte av. Så min deklaration är ännu inte helt färdig. Visst den är inlämnad sedan länge men jag skulle komma in med någon liten komplettering. Sista dag i morgon. Tänk om det är så att min kropp mins något riktigt otrevligt med att deklarera och därför reagerar den. Hmm, det ger mig en idé, istället för att komma in med kompletteringen i morgon så kan jag ju sända in en förklaring att min kropp mår fördåligt när jag deklarera så av hälsoskäl kan jag inte göra det. Ja, det är väll inte mer konstigt än att det finns killar i jeansväst och skinnjacka som kör motorcykel utan hjälm. Deras läkare intygar att de får mjäll upp över knäna annars.

Men det är klart, jag deklarerar ju inte varje dag (då skulle jag verkligen få ångest) så det måste vara något annat min kropp mins och reagerar emot. Tänk om kroppen är allergisk mot mig. Det vore i sanning problematiskt.

Nå i vart fall så jobbar jag med deklarationens sista lilla komplettering så att svetten lacka. Ska nog skriva det, det borde ge ett extra avdrag någonstans, drog just av strumporna. Vad tror du att skattemyndigheterna ger för det?

Peter PC Carlsson

Hoppas att du antagit utmaningen Länk till Lucia, om inte gör det nu!

Inlägget är pingat på Intressant.

För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas. 
Skänk en gåva till Barncancerfonden. Läs gärna inlägget om Tim som kämpar och om Madde som inspirerar.

Enbart Tim fick den 3 november 2004 veta att han har en hjärntumör, Medulloblastom, i lillhjärnan. Redan dagen efter opererades Tim i 15 timmar. Tim var då 7 år. Många behandlingar senare så har Tim nu fått ett allvarligt bakslag. 20 nya tumörer i hjärnan.

Av den månad som är kvar av insamlingen för Madde tänker jag också på Tim som fortfarande kämpar. Nedan följer en text han skrivit och du kan också höra honom sjunga.

Jag vill känna livet inom mig.
Text: Tim Ahlgren

Det var en kväll i november,
jag fick ett besked som ingen vill ha
Känslan inom mig kändes inte bra
Många dagar i korridoren jag gick
och lyssna på fåglar var det enda jag fick
Viljan att leva växte starkare och starkare
Jag ska klara det här, jag är en vinnare
Jag måste kämpa, jag måste kämpa mig fri
Jag är stark och jag vill känna livet inom mig
Efter fyra år är jag inte fri, men så SKA det bli
Jag är en kämpe jag, ger inte upp



Tims mamma skriver om dåliga nyheter

Adress till Tims blogg  och till en artikel i Aftonbladet.

Jag sänder mina tankar till Tim i sin kamp och till Madde som vakar över oss alla.

Peter PC Carlsson

Inlägget är pingat på Intressant.

För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas. 
Skänk en gåva till Barncancerfonden. Mina länkade läsare.

Enbart helg är något som jag kan längta efter. Särskilt när det är mycket att göra och veckodagarna avlöser varandra med otillräcklig vila som följd. Så helgen är efterlängtad. Förhoppningen är stor, vila, lugn och ro. Samtidigt skall allt som inte gjorts under veckan hinnas med. Tvätt som skall tvättas, golv som vill bli sugna rena från damm, disk och växter som behöver vatten. En son som behöver lekas, helgmiddag som skall stekas, räkningar betalas, mat som skall handlas och vänner som skall träffas. Underbara helg, kropp som skall vårdas, förhållande som skall kelas, lust som skall tillfredsställas och sömn som skall sovas.

Skönt att det äntligen är helg, film som skall ses, böcker som skall läsas, bokföring som skall göras promenader som skall promeneras. Skönt att det äntligen är helg. Nu skall jag vila, nu skall vi njuta, nu skall vi umgås och mysa. Skönt att det äntligen är helg, att det är höst då vi skall tända alla ljus av stearin, då doften av nyskalad klementin skall spridas, pepparkaksbak och en doft av glögg. Skönt att det äntligen är helg.

Peter PC Carlsson

Inlägget är pingat på Intressant.

Gå in och läs om Maddes kamp mot cancern, hennes mammas beskrivning när hon lämnade jorden och hennes pojkväns varma ord. Ge sen ditt stöd till cancerforskningen. Länk Enbart gästblogg av Anne. Skänk en gåva till Barncancerfonden.

Enbart brinna, brann, försvann.
När jag gick i gymnasiet så hade jag en förkärlek för att leka med språket. Jag hade redan tidigt ett rikt språk men är hopplös när det gäller stavning och grammatik. Dubbelteckens vara eller icke vara klarar jag inte. En enklare form av dyslexi. Nå efter en dubbeltimma i svenska där vi gick igenom hårda och mjuka verb (vilket jag idag inte vet ett smack om) så kände jag hur det spratt till i hjärnan.

Jag började att böja substantiv enligt regler för hur verb skall böjas men la till lite humor. Det kunde då bli så här:

Stol, stall, häst
Boll, ball, bil
Riksdag, riksdeg, Skogaholmslimpa
Fitta, fat, tallrik

Det var ett sätt att börja leka med ord. Grammatik kunde jag aldrig riktigt lära mig. Men jag gillade att leka med språket. Men idag känner jag mig gränslöst trött, så trött att jag känner att jag skall stanna upp och fundera. Att vara trött kan vara skönt, men det kan också kännas plågsamt om det inte blir tid att återhämta sig, att vila. Det är när man kommer i det lägget som det är farligt. Det är då vi skall se upp. Så just nu ser jag upp.

För jag vill ju inte göra verklighet av böjningen
Brinna, brann, försvann!

Peter PC Carlsson

Inlägget är pingat på Intressant.

Gå in och läs om Maddes kamp mot cancern, hennes mammas beskrivning när hon lämnade jorden och hennes pojkväns varma ord. Ge sen ditt stöd till cancerforskningen. Länk Enbart gästblogg av Anne. Skänk en gåva till Barncancerfonden.

Tack vare henne, hennes mamma och pojkvän och alla er som redan givit en summa fick vi en X-box av Barncancerfonden. Denna ger Enbart (som startade insamlingen) med glädje till Maddes mamma Anne för att hon skall kunna ge den till Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg, JK avdelning 70. Det är inget som botar, men det ger förhoppningsvis en liten stunds glädje för de tjejer och killar som var dag kämpar mot "Den jävla idioten".

Tack alla ni som har givit och bidragit till insamlingen "Den jävla idioten".


Inlägget är pingat på Intressant.

Alla ni som har givit stöd utmanas härmed att lägga upp inlägget på er blogg.

Enbart gåvor har givits, sms har sänts och 1.177 insättningar har gjorts till "Den jävla idioten" och summan är uppe i 88.340 kr. Det betyder att i genomsnitt har varje insättning varit på strax över 75 kr. Många har givit mer, en del har givit det man förmått och alla har givit för att man vill slå ner "Den jävla idioten". Var har den här att göra, med vilken rätt kommer den och ta liv, unga liv. Barns liv?

Går man in på Barncancerfonden så finner vi snabbt massor av kämpande små människor.

Här kommer ett kort litet axplock av andra insamlingar och vilka motiveringar de ger till varför du skall öppna din plånbok eller sända ytterligare ett SMS.

• Älskade barn
  Barn är det vackraste vi har, vår framtid. Livet är så orättvist ibland, men om vi alla hjälps åt kan vi hjälpa de som blir sjuka och kanske våra älskade barn får vara just barn med allt det roliga det innebär!
• Älskade Noel
  När våran 2 åriga son drabbades av sjukdomen Leukemi rasade hela världen för oss. Det var en total chock. Vårat barn? Hur är det möjligt? Varför? Hur kan detta hända?! För Noel och för andra barn som fått barndomen "stulen", inget barn ska behöva växa upp så här fort o gå miste om glada/roliga/enkla år som det ska vara när man är liten, snälla ge ett bidrag du också!
• Även cancersjuka barn har rätt att skratta
  Vi är två 18åriga tjejer som nu går i trean på gymnasiet. Vi skulle vilja hjälpa barnen på sjukhuset att finna lyckan i mörkret. Det är inte alltid lätt att vara cancersjuk, men det behöver inte vara ett enda mörker hela tiden. Detta vet vi av egen erfarenhet, då en av oss har vart allvarligt drabbat i cancer. Vårt mål är att tillbringa tid på sjukhuset med barn, och få dom att skratta och må lite bättre inombords.
• Bedårande barn
  Jag var på besök på barnkliniken på lasarettet i samband med en intervju och fick syn på världens sötaste pojke på två år. Han hade stora blåa ögon, knubbiga armar, plutmun och en kal hjässa. Det känns så fruktansvärt orättvist att små barn ska behöva tillbringa sina första levnadsår på sjukhus. Jag blev så berörd av att se den lille pojken med en sådan gnista och kämparglädje att jag startat en insamling för att hjälpa både honom och tusentals andra barn som varje år drabbas av cancer. Snälla, hjälp den här pojken och andra drabbade barn, låt de få växa upp och leka med sina kamrater utan smärta i kroppen.
• Christofer har kämpat
  Min son Cristofer idag 5 år fick den 8 e juli 2005 diagnosen Leukemi, ALL, efter 6 månaders sjukdomsperiod. Många och svåra infektiner höll på att ta min sons liv, jag har sett honom mycket illa ett flertal gånger. Ser tillbaks nu och minns med smärta och tårar fäller jag när jag kommer ihåg min sons värsta tider. Cancer måste bekämpas. Hjälp till. 
• Hjalmar 1 år
  Vår systers son fick diagnosen neuroblastom i april - 2008. Han är världens mysigaste 1-åring och kämpar nu för fullt för att bekämpa denna tuffa och hemska sjukdom. Vad som behövs till Hjalmar och alla sjuka barn är stöd till forskningen. Ditt bidrag gör nytta! 
• Johns minne
  I ett år kämpade vår John mot en elakartad hjärntumör. Nu har det gått drygt fyra år sen han lämnade oss, men han lever i vårt och andras minne. Vill du uppmärksamma hans minne, skänk en gåva till Barncancerfonden. Första delmålet är 6 000 kronor, en liten summa, men den känns symbolisk. John blev 6 år och en tusenlapp per år är inte mycket, men varje krona som kan bidra till forskning som rör barncancer är värd så mycket. Hjälp till och skänk samtidigt John en tanke. 
• Tilda i våra tankar
  Den 1 oktober 2008 kom beskedet att mitt fadderbarn, Tilda, har fått cancer. Tilda hade en tumör i magen som slagit ut hennes njurfunktion totalt. Hon har kämpat sig igenom en första kritisk vecka och tumören har tagits bort. Tilda har många cellgiftsbehandlingar kvar samt en framtida njurtransplantation. 
• Till minne av Marina
  Till minne av min älskade dotter Marina som avled i cancer 2008-04-01.
  Min förhoppning är att mina vänner och ovänner skänker 20:- eller mer.
  Många av er kände inte Marina men alla barn som drabbas av denna hemska sjukdom.
• Tufflan Tilde
  18 Mars 2008 rasade världen då våran dotter Tilde fick diagnosen neuroblastom. Vi genomgår nu en otroligt tuff behandling och har bit kvar innan vi är färdigbehandlade. Det finns bara ett mål och det är att Tilde ska bli frisk! Hjälp oss att samla in pengar så forskningen kan gå framåt och hjälpa dessa barn som hamnar i denna fruktansvärda situation!

Peter PC Carlsson

Inlägget är pingat på Intressant.

Gå in och läs om Maddes kamp mot cancern, hennes mammas beskrivning när hon lämnade jorden och hennes pojkväns varma ord. Ge sen ditt stöd till cancerforskningen. Länk Enbart gästblogg av Anne. Skänk en gåva till Barncancerfonden.