Enbart glad var vad jag blev när jag öppnade min blogg och fann inlägg från äldste sonen. Det är långt ifrån alla inlägg som han läser men just det förra lyckades han läsa. Just ett inlägg som jag skrev om mitt ständigt dåliga samvete. För så är det jag har dåligt samvete och känner mig otillräcklig.

Det är åtta år sedan jag och mitt X skiljde oss och det är nio år sedan vi flyttade isär. Att skiljas är inte lätt, det gör ont även om man är enig om att det är rätt, även om man skiljs som bästa vänner och även om man fortsätter att tycka om varandra. Det gör ont, det gör ont.

Vi har tre underbara killar tillsammans och med alla har jag god relation, alla träffar och pratar jag med regelbundet. Det är inte det om är mitt dåliga samvete, det är inte det som är min otillräcklighet. Nej det har legat i att jag inte funnits där fysiskt i vardagen. Jag har inte kunnat vara med om deras dagliga uppväxt. Vi bor nämligen närmare 50 mil ifrån varandra.

Samtidigt har jag ständigt haft dåligt samvete för att jag lämnat allt vardagsbestyr till mitt X. Hon ha fått dra ett stort och tungt lass. Det har gett mig dåligt samvete. Vi har flera gånger pratat om detta och jag vet att vi har tillsammans gjort det bästa av situationen, men det hindrar inte att jag känner mig otillräcklig.

Hur oändligt glad jag kände mig när jag läste att jag faktiskt duger, att jag faktiskt har varit en bra pappa. Dessa rader fick mig att gråta en liten skvätt. "Som den äldste sonen från tidigare förhållande för dig kan jag säga att jag inte har något att klaga på. Jag tycker du är en bra far. Nu är jag ju långt bort och vuxen så jag vet inte vad mer jag kunde begära av dig? Att du var miljonär? Nja, jag är rätt nöjd ändå :P Men jag hade blivit mycket glad om du kunde komma över en sväng." Tack för det grabben, det värmde långt in i roten av mitt hjärta. Jag skall komma över till dig i Canada, nästa år.

Nu är jag lycklig igen.!!! Fanken, jag har fyra helt fantastiska grabbar, det kan ju inte bli bättre.

Peter PC Carlsson

Inlägget är pingat på Intressant.

Gå in och läs om Maddes kamp mot cancern, hennes mammas beskrivning när hon lämnade jorden och hennes pojkväns varma ord. Ge sen ditt stöd till cancerforskningen. Länk Enbart gästblogg av Anne. Skänk en gåva till Barncancerfonden.

Enbart död är den 23-årige tidigare rugbyspelaren. Vid en träning tidigare i år bröt han ryggen och blev helt förlamad från nacken och nedåt. Efter detta ville han inte leva längre och försökte själv ta sitt liv, men lyckades inte. Nu är han död efter att hans föräldrar hjälpt honom till en dödsklinik i Schweiz.

Att hamna i en situation där du inte längre vill leva krävs inte alltid en totalförlamning för. Varje år tar ca 1.500 personer i Sverige livet av sig, ofta till följd av depression. Gemensamt är att de inte ser någon utväg. Men det är långt fler än 1.500 personer som är deprimerade, långt fler. Dessa har funnit en utväg. Det är inte heller alla som är totalförlamade som vill åka till en dödsklinik i Schweiz för att sluta sina dagar där.

Min bror har en god vän som för 20 år sedan blev totalförlamad efter en dykolycka. Hans liv är inte lätt men han har funnit en väg och är tillsammans med en tjej.

Har föräldrar rätt att hjälpa sina barn att begå självmord? Gäller det då bara när de själva är fysiskt oförmögna? Daniels föräldrar riskerar nu upp till 14 års fängelse för medhjälp till självmord.

Jag anser att du har rätt att ta ditt eget liv, du ha rätt att be om och borde få hjälp när du själv ej är kapabel att avsluta det. Men frågan är när du har denna rätt? När är det dags att släppa taget? Det vet jag inte, jag kan inte svara på det och då faller hela rätten att ta sitt liv med andras hjälp.

Jag har återkommande varit djupt deprimerad och inte funnit mening att leva, och varit allt för nära gränsen flera gånger. Men jag lever och är glad för det.

Frågan om när vi har rätt att ända våra liv är svår. Det är lätt att säga att ingen har rätt att ta någon annans liv. Men är det verkligen alltid så? Det bästa är att inte hamna i den situation där vi behöver välja. Ett val som Daniels föräldrar inte ville ha, som de fick och tvingades ta ställning till. De tog honom dit han ville till en klinik där han kunde få hjälp att dö.

Rätt, fel? Jag vet bara att jag kan inte döma.

"Tobias mitt älskade barnbarn

Någonting ofattbart har hänt, så svårt att riktigt förstå. Så smärtsam är nu verkligheten och vetskapen om att Du inte längre finns bland oss här på jorden, och aldrig mer kommer att göra det.

Men vi har fått en gåva av dej "Minnena". Genom dem kommer Du att leva kvar inom oss, för alltid.

Tobias Du spred så mycket glädje omkring dej, och Du visade oss hur man kämpar mot något som är mycket, mycket svårt. Du tappade nästan aldrig modet. Jag är så stolt över dej, att jag har fått lära känna dej den korta stund du var bland oss på jorden. Och jag har ju som så många andra som kände dej personliga minnen, glada, roliga, vackra, fina minnen...

Du vann oftast över mej när vi spelade spel. Ja inte förstås dataspel, för där tyckte du jag var en klantskalle, med all rätt.

Du hade också en speciell förmåga att uttrycka dej som t.ex. när jag inte fick ihop julgransfoten för 2 år sedan:" Pappas mamma kan inte", sa du. Och det sporrade mej att fortsätta tills jag kunde svara dej: "Pappas mamma kunde". Då förklarade jag för dej och Emelie vad uttrycket "skam den som ger sej" betydde. Eller i somras när din pappa satt försjunken vid datorn; "Farmor, din son är tråkig". Gud vad jag skrattade åt dej då.

Men du sa också Farmor, vad tur att det finns en kyrka för barnen som dör på Astrid Lindgren. Du tänkte så gott. Jag minns när Du satt i pappas knä med en gul ros i handen, som Du skulle lägga på Stens kista, Du var fem år då. Sedan gick Du och jag och Emelie omkring bland gravarna uppe på Garnsviken, och jag fick säga hur gamla alla var när de dött. Nu kommer Du att få vila mitt emot Sten.

I augusti innan du fick så där ont, så ropade du på mej, "Farmor, kom och se sista delen av "Bröderna Lejonhjärta", när alla blir glada, ja så sa du"! Vi tittade tillsammans men jag tyckte och tycker att det är en sorglig men mycket, mycket fin historia.

Och djur, du kunde tala med djur, speciellt katter. Din katt Elvis som vägrade att lämna dej där du låg "den sista dagen", var ett tydligt bevis. Och Nallemaja, som Du hade ett speciellt förhållande till.

Jag minns hur du envist kämpade med dina första steg, bara 8 månader gammal. Din första stapplande resa gick mellan sovrum och vardagsrum. Och alltid hade du bråttom, precis som om du måste hinna så mycket som möjligt, det var som om kroppen visste... att livet skulle bli kort. Du lärde dej nästan allt, fortare än andra i din ålder. Och så smart du var, och klok, och vacker. Att du inte finns bland oss mer är ofattbart svårt att förstå, men vi kommer att lära oss att leva
med.

När någon frågar mej  hur många barnbarn jag har, så kommer jag självklart, och utan den minsta tvekan att svara: " Jag har 2 barnbarn, fast mitt yngsta, Tobias finns inte kvar här på jorden, han bor i Nangiala eller himmelen, vilket som känns lättast för den som frågar att föreställa sej.

Jag ser framför mej hur Du nu rider på en Ponny som du fick av dem som tog emot dej, rakt in i "Lyckans land", undrar just vad du tänker kalla den? Tiden där Du nu är går mycket fort, Emelie säger att ett liv på jorden är som 2 dagar i Nangiala. Så vi är snart hos dej allihopa!

Men först får du nog träffa Sten och busa med honom igen, och min syster Agneta och Nallemaja kanske blir din egen katt.

Nu har Du inte ont mer, Du kan springa och spela fotboll hela dagarna, Du är befriad från all jordisk smärta. Och, jag din farmor är övertygad om att du har det bra nu.

Och vi som är kvar här på jorden har fått en gåva av dej,
"Minnena"

Genom dem kommer Du att leva kvar inom oss, för alltid.

Din Farmor."

Stiftelsen Tobias Ekholms glädjespridarfond Bg: 5279-4336
Barncancerfonden
Bloggkraft

Peter PC Carlsson

Inlägget är pingat på Intressant.

Enbart egen tid är vad jag får när jag åker iväg för att handla, för att koppla av. Ett par timmar i en mataffär är bland det bästa jag vet. Jag vandrar fram och tillbaks längst gångarna och komponerar nya maträtter. Det är i affären som jag sätter samman mina recept. För mig är det väldigt rogivande, väldigt lugnande, avkopplande.

Bland hyllorna drömmer jag om gamla och nya maträtter. Jag vandrar där och kockar middagar med vänner och kamrater. Middagar som sällan blir. Dagarna går och alla har så mycket att göra. Men jag har en trogen krets av gratisätare, mina barn. Med familjen har jag återupptagit traditionen från barndommen, söndagsmiddag.

Inför varje söndag funderar jag vad som skall bli veckans höjdpunkt på matbordet. Imorgon kommer jag att göra älgfärsbiffar med klyftpotatis som ugnsbakats med mycket olivolja. Det innebär att de blir lätt friterade samtidigt. Till detta blir det en brunsås möjligen lite smörstekta kantareller, kokta morötter och brytbönor samt avslutningsvis lite rönnbärsgele.

När jag tänker så här på maten, ja då känner jag hur det vattnas i munnen. Då vet jag att det blir rätt. Så där vandrar jag i affären och lagar maträtt efter maträtt. Det är ett sätt att koppla av, att få tid för mig. En egen tid jag behöver för att må bra.

Det finns också andra tider då jag kopplar av, som nu, nu när jag skriver. Att skriva är ett sätt för mig att strukturera och ordna upp mina tankar och känslor.

Peter PC Carlsson
Inlägget är pingat på Intressant. Jag har gått med i bloggkolla så att ni läsare skall kunna prenumerera på mina inlägg. Följ min blogg med bloggkoll

Gå in och läs om Maddes kamp mot cancern, hennes mammas beskrivning när hon lämnade jorden och hennes pojkväns varma ord. Ge sen ditt stöd till cancerforskningen. Länk Enbart gästblogg av Anne.

Enbart välvilja, på vilket sätt kan man annar tolka att efter tio dagar har 820 personer gått in och skänkt pengar. I genomsnitt har var och en givit ca 70 kr.
Jag tror att vi människor vi vill väl, vi vill hjälpa bara vi får chansen till det. Lättare har vi att visa vår givmildhet om vi blir berörda.

Var dag har nog av sina plågor, ja det var ord jag hörde när jag var liten.
Så är det verkligen i vissa fall, var dag finns det många som har mer än nog av sina plågor. Ändå, ändå klarar ni av dem.
Dagarna och plågorna. Jag har via bloggen de senaste tiodagarna mött så många som berör mig. Människor som för en egen kamp, en kamp för att möta ännu en dag, för att kunna se sina barn växa, för att leva.

Det är så lätt att vi tar livet för givet. När vi gör det blir vi ofta dåliga på att ta tillvara de dagar vi lever. Det är idag jag lever. Men mitt liv är inte självklart.

När vi berörs, när vi stannar upp för att fundera över livet så blir vi både sårbara och starka. När vi tillåter vår medmänsklighet att få utrymme så är vi öppna för att tänka om. Det gör oss både starka och sårbara på samma gång. Ibland bestämmer vi oss för en ny riktning och förändrar våra liv. Oftast gör vi ingenting.

Jag vill leva mitt liv så att jag bidrar till att göra en skillnad, även om det är i det lilla.Tänk att under 10 dagar har 820 personer fattat just det beslutet, att bidra till att göra en skillnad. Det är då jag kan tro på mänskligheten. Det finns godhet bara det ges tillfälle att visa det.

Tack alla som hittills bidragit och till er som kommer att göra det. Ni som skänker 1.000 kr eller mer får en särskild länk, se till vänster.

Jag vill att min blogg skall vara ett litet andhål, en plats där vi kan stanna upp och reflektera och fundera över vårt liv, våra tankar och våra känslor.

Peter PC Carlsson
Inlägget är pingat på Intressant.

Gå in och läs om Maddes kamp mot cancern, hennes mammas beskrivning när hon lämnade jorden och hennes pojkväns varma ord. Ge sen ditt stöd till cancerforskningen. Länk Enbart gästblogg av Anne.

Nyfödda barn, fyller sina lungor för första gången, och tömmer dem i ett enda långt skrik. Ändå så skört, så bräckligt. En tunn tråd håller oss kvar, håller oss här.

Färd med bilen, halka och glättighet. Ett skrämmande möte, plåt som for förbi. Skört, bräkligt. Ömt är livet, är tiden vi vårdar. Tunn är tråden som håller oss kvar. Jag lever av längtan, av lust att se, att finnas, här, för dig, för mig. Att finnas, bara så, enbart det. Ett liv på en tråd, så skört, så ömt så värt att vårda.

Det finns stunder då jag glömmer, inte mins den gåva jag fått. Inte längre förstår vikten att värna, värdet av att vårda och bevara den sköra tråd jag håller i min hand. Inget koppel, inget band, enbart tråden mellan liv och en dödlig rand.

Just så skört, just så ömt, som en tråd av silke, en tråd av spindelnät. Tunnt, men segt, evinnerligt segt är livets tråd. Vi väver den var dag, var stund spinner jag min tråd. Ibland utan tanke. Ibland med lust att måla en bestående väv. Men skört är livet, är tiden vi fått att vårda. En dag passerar och tråden närmar sig sitt slut. Enbart så, enbart det är vår tid, en utmätt tråd, att bevara, att hålla i vår hand.

Kom, kom och väv med mig, trassla in din tråd i min, låt oss vävas och leva samman, bilda ett mönster och lämna spår. Av nya trådar spinner vi nya liv, väver vi vår väv.

Skört är livet, underbart skört. Kom, kom ge mig din sköra tråd, jag skall hålla den, vårda den och väva den. Men jag vill också dra i den, dra och tänja den, sträcka ut, töja dig mot gränsen, stärka dig.

Så kom, kom till mig, dra i mig, töj på mig! Gör något med mig.
En skör tråd som ligger orörd är varken vacker, skör eller stark. Den ligger bara där, ligger stilla samlar damm. Väntande, längtande så brister den i gråt. Dra i mig, kom och ta i mig. Rör vid mig, vidrör mig, berör och förför mig. Giv mig kraft att svinga mig fram. Sträck min tråd. Dra i den, känna hur den tänjs, hur den nästan brister. Hur jag lever, fullt och nästan farligt. Tänj, tänj, min tråd! Låt den sträckas, låt mig känna att livet leker. Inte skrumpna som en välfylld lever. Dra i mig, kom dra i mig!

Låt mig göra saltomortaler, låt mig våga livet för dig. Kanske faller jag, kanske skadas jag, liksom du, men vi läks om inte tråden brister. Jag är glad att du läkt, att du finner mening att vara kvar. Det gör jag, finner mening att vara kvar! Så tag min hand, se min blick. Låt oss klättra igen, och kasta oss ut. Låt oss falla, låt oss leva, om så bara för en kort, kort stund. Låt oss känna tråden tänjas, tills den nästan brister. Lev, lev, min vän. Kom, kom och lev med mig. Tänj din gräns, väv din tråd. Låt oss spinna, låt oss väva den tillsammans.

Enbart så, enbart det. Skört och så underbart oförstört.


Peter PC Carlsson
Inlägget är pingat på Intressant.

Läs gärna mitt tidigare inlägg som är ganska kul, tycker jag själv.
Gå in och läs om Maddes kamp mot cancern, hennes mammas beskrivning när hon lämnade jorden och hennes pojkväns varma ord. Ge sen ditt stöd till cancerforskningen. Länk Enbart gästblogg av Anne.

Enbart längtan efter mening. På två dygn har hundratals människor lyft sina mobiltelefoner, de har knappat och sänt vad de ansett sig kunna avvara. "Den jävla idioten" har redan ett belopp på över 25.000 kr. Den öppenhjärtlighet, den kamp som Madde  förde har påverkat och påverkar oss som ännu lever. Alla blir vi påminda. Alla får vi anledning att fundera över livets sårbarhet. Vår tid som inte är evig.

Vi längtar efter mening även om vi inte alltid vet det. I en värld av yta behöver vi mening, behöver vi djup. När allt går snabbt och hela världen bara är ett ögonblick bort behöver vi stillhet, behöver vi ro. Det är vår längtan efter att leva, efter att kunna njuta av just denna stund, det är den längtan som får oss att klicka på länken och ge vårt stöd.

Livet har ett ovärderligt värde. Något vi allt för sällan ser, något vi allt för sällan ger oss tid att tänka på än mindre får möjlighet att uppleva. Madde blir vår spegel mot vårt liv och vår tid som vi vandrar här. Det är bara vi själva som bestämmer hur vi vill leva men inte hur länge. Våra liv har en mening även om det finns stunder då vi har svårt att se det, svårt att känna det.

Den historia som Madde hennes mamma Anne och pojkvän David delar, den historien ger oss perspektiv ger oss anledning att fundera över och värdesätta våra liv och dem som står oss nära. Det är just döden eller snarare vår insikt om den som gör att vi kan bli ödmjuka över våra liv, så som de ser ut.

Den empati, och det engagemang som finns är bra mycket viktigare än de tusenlappar vi kan samla in. Ändå är det just vår empati, vårt engagemang som genom tusenlappar kan rädda och förlänga liv. Hur rörd blir jag inte av inlägg som berättar att man tyvärr inte har råd och därför bara lägger 20 kr. Dessa pengar är mer värda än de som kan avvaras med lätthet. Inte för forskningen men för att gåvan är en större uppoffring även om gåvan är given med kärlek.

Peter PC Carlsson
Inlägget är pingat på Intressant.

Enbart tankar far runt just nu. Jag besöker regelbundet Madde/Jag är frisk som har canser. Hennes liv berör och jag tänker på henne var dag. Jag har ingen aning om vem hon är, bara att jag vill att hon skall vara frisk.

Just nu sitter jag med balkongendörren öppen. Någonstans i närheten pågår kulturfestivalen. Jag hör musiken, trummorna och basen, människor som då och då jublar. Det är så det ser ut, livet. Någonstans pågår något annat och vi finns just där vi finns, kan inget annat. Ibland vill vi vara med, ibland vill vi bara ha dörren öppen för att kunna höra vad som sker. Ljud av liv, av rörelse, av andra människor som lever sitt liv. Var och en av oss kan inget annat än att leva just våra liv. Leva dem så gott vi kan.

Allt för ofta missar vi meningen med just den dag då vi lever, just idag. Vi ser framåt, ser mot något annat och tänker inte på att det är just idag, just nu som vi lever. När smärtan drabbar, när krampen tar i, då blir medvetenheten om livet så mycket starkare. Allt har en ändä men så länge vi är friska lever vi som om livet vore oändligt.

När man drabbas av en sjukdom som canser så kan kampen som du för vara så mycket större än för din egen del. Alla vi som lever, alla vi, lever i skuggan av risken att drabbas. Några av oss kommer att göra det, några av oss kommer att dö. Men det är för hoppet vi lever. Det är för viljan att leva, att finns som vi finns till. Det finns inga trösterika ord, det finns bara en vilja och ett hopp att klamra fast vid. Jag är frisk och just nu klamrar jag fast vid hoppet att få vara det.

Jag kan inget säga till dig Madde, inget som kan hjälpa, inget som kan lindra. Men jag vill att du skall veta att det finns många som följer dig, som läser det du skriver, som hoppas, tror och ber. Vi är många som var dag startar våra datorer och besöker din sida, som innan vi gör det sänder en tanke av välgång, som ber om en liten förbättring, som tror på din förmåga att kämpa.

Det är det vi har, vår förmåga att kämpa, vår vilja att leva vårt hopp och vår tro. Men Madde du är inte ensam, vi är många som följer dig, som tänker på dig, som sänder våra tankar till dig. Vad dag, var stund har du oss här. De flesta av oss vet inte vem du är, har aldrig mött dig, aldrig sett dig.

Ändå så tänker vi på dig, ändå så ber vi för dig, ändå så sänder vi dig vår kärlek, våra tankar. Madde du har berört mig, så som du berört många andra och jag kan inget annat än att sända dig min kärlek.

Kram och kram igen.

Peter PC Carlsson

Inlägget är pingat på Intressant.

Kul inlägg!!

Enbart vardag som går är en del av vårt liv, är vårt liv. Enbart just denna dag, denna vardag är det jag lever för. Det är lätt att halka, börja drömma och fly in i dem mitt i vardagen. Fly bort från det som vi ser som trist och tråkigt. Istället för att inse och göra det bästa av just det som är vårt liv. Var dag är mitt liv och det är vardagar som är den största delen av livet.

Att leva i framtiden, dåtiden eller någon annanstans är inget annat än en flykt. Ändå är det så svårt att leva just nu, att leva idag, att leva var dag och ta den till vara.

Under fem dygn låg jag inne på sjukhus för en akut gallstensanfall. Jag låg i ett rum med fyra andra människor och en massa sköterskor som kom in och tog hand om oss. Jag låg där och kände hur smärtan kom och hur den gick. (Mer om det sedan, hur den kan vara relativ). Vi var fyra personer som just då under dessa dagar delade vårt liv med varandra. Det var just då detta som var mitt liv.

Det är i dessa stunder som det är en konst att kunna leva. Att kunna finna mening och njutning av den dag som är, trotts smärta och dofter från allt för slappa tarmar, svettiga lakan och från en sjukvård som är långt ifrån ren.

Uno, mannen bredvid mig var de första dagarna så borta att han kunde inte ens trycka på larmknappen när han behövde det. Han kunde inte prata, åtminstone inget som vi kunde förstå. Hans hy var så gul att det var omöjligt att förstå att hud kan ha den färgen. Hans gångar mellan lever och galla var täppta så reningen i kroppen fungerade inte så som de skulle.

Anita, kvinnan mitt emot mig var pigg och glad de första dagarna. Hon hade opererats en gång fören månad sedan för sin cancer i magsäcken. Nu hade hon nästan ingen magsäck kvar och hon fick sin näring genom dropp. En stor påse med en vit vätska som sakta rann in i hennes arm dag efter dag, liter efter liter. Genom näsan gick en slang ner i en påse, dit rann magsafterna, eftersom öppningen till tarmen fortfarande var tom och hon väntade på en ny operation.

Fadima, hette kvinnan snett emot mig. Hon var den enda som var yngre än jag i rummet. Hennes smärta tycktes tävla med min och vi växlade att kalla på sköterskorna för att be om mer medicin. Aldrig tidigare har jag hört talas om bukspottsinflamation. För henne var det tredje gången hon låg inne för samma sak.

Vi delade liv några dagar, Fadima, Anita, Uno och jag. Samma avdelning och i väntan på att vårt vanliga liv skulle återvända. Fritt från sjukdom och från smärta. Men nu låg vi här, nu delade vi rum och nu delade vi våra stunder med varandra.

Först njöt jag av stillheten, av lugnet, av att kunna ligga i lugn och ro och bara läsa. Så jag läste, bok efter bok. Fadima pratade i telefon, samtal efter samtal och Anita fick besök efter besök. Uno, fick också besök men det var mest de besökande som pratade, han låg tyst och var bara gul.

Så tog de bort Uno, hans gångar skulle rensas och han var borta hela dagen. Anita skulle opereras och hon berättade det för alla som kom dit och för alla som ringde. Men hennes operation, liksom min blev uppskjuten dag efter dag. Det kom ständigt nya patienter som var i större behov av vård och operation än vad vi var. Så hennes vita dropp fortsatte att rinna in i hennes arm. Fadima blev dag efter dag bättre, smärtan minskade och hon sluddrade inte längre när hon pratade. Sluddrandet kom från de starka smärtstillande mediciner hon fick från början.'

På natten brukade jag och Anita turas om att vakna, tända lampan och läsa några kapitel. Sedan släcka den igen och somna om. Uno låg hela tiden tyst så när på sina gaser och sitt snarkande. Han var fortfarande gul. Fadima var tyst. Nätterna gick och vi väntade.

Så en morgon när jag vaknade, natten efter att jag skulle ha opererats var Anita borta, hon var på operation. Uno kördes åter bort för en ny rensning av gångarna och jag lästa min bok. Fadima pratade i telefon och sköterskorna gick sina rundor. Fick fick tabletter att svälja och när det blev allt för svår smärta kom sprutorna fram.

För en kort stund kunde jag då försvinna bort, bort från den dag som var mitt liv. Det onda var borta och jag kände inget annat än att hela världen snurrade runt. Jag brukade försöka läsa, men kunde inte koncentrera mig. Jag brukade försöka gå men var tvungen att håla mig i min droppstång. Oftast somnade jag, sov en stund och vaknade fortfarande utan smärta och ville att världen skulle slutat att snurra. Det hade den. Jag njöt en stund, kände hur det kunde vara, hur det en gång varit.

Fortfarande låg jag där och väntade på Jocke med kniven. Så kom han, han gled in i sina gröna kläder bara en iten stund efter det att de åter rullat in Anita som ni var trött och helt tyst. Om en och en halv timme skulle det vara min tur. Så var han borta, så gick han och jag hade ju massor av frågor. Men han var borta.

Jag steg upp, gick till duschen och gjorde mig ren, tog på mig rena kläder, rakade mig och såg till att tömma min blåsa.

Även dessa dagar är mitt liv, var dag är mitt liv och jag lever nu. Det är nu jag lever och det är i denna stund jag vill finna njutning och anledning att må bra.

Peter PC Carlsson

Inlägget är pingat på Intressant. Ta gärna ställning mot FRA-lagen och läs tidigare inlägg. Här kan du också komma i kontakt med din riksdagsledamot.

Enbart ont, lite smärta. Ändå gick det bra, så mycket bättre än vad jag kunde våga hoppas på. Efter ett antal anfall varav fyra lett till att jag fått åka in akut till sjukhus så är nu gallan borta. Titthålsoperation, fyra små hål. Tidigare var detta en stor operation, nu är det fyra små hål i en människas buk. Hål som gör platsför en liten kamera, ett par verktyg att klippa och skära samt för ett verktyg som kan dra ut den infekterade och stenfyllda gallan.

Fyra små håll, och det är bara att ställa sig på benen ett par timmar efter operationen. Höll balansen med hjälp av droppstången när jag gick. En droppstång på fem hjul. En balansakt där jag vandrade fram och tillbaks i korridoren för att inte åter somna.

Kvar som ett minne av min gallsten finns fyra hål. De går rakt igenom buken och kommer att göra ont ett par dagar. Något blöder och jag är trött. Ändå är det lättnad som jag känner, stor lättnad. Trotts att gallan enbart vägde några hundra gram. Men den stora intensiva smärtan som kunde komma utan förvarning. Ja den väntar jag mig inte längre. Nu är det enbart fyra små håll. Håll efter instrument som trängt in i mig som gjort sitt uppdrag som tagit bort grunden till min fysiska smärta.

Nu är det bara några dagars vila som gäller. Ligger hemma i soffan eller i sängen. Vandrar iväg till kiosken och sedan hem igen. Tar det lugnt. Det som nu gör ont är intet mot vad som varit. Jag kan nästan välkomna den, smärtan från de fyra såren.

Nu är det vila som gäller.

Peter PC Carlsson

P.S. Hade ändå inga planer på att gå på Pride i år, just nu tror jag inte ens att jag ens kunnat det. Fast det är ju klart det är en vecka till.

Inlägget är pingat på Intressant. Se tidigare inlägg.

Ta ställning och kontakta en riksdagsledamot vad det gäller FRA-lagen.

Enbart nostalgisk kan jag känna mig när jag minns tillbaks på ett av mina första jobb. Som 19 åring jobbade jag ett tag på ett hem för utvecklingsstörda. En av de personer som jag fortfarande snart 25 år senare mins med stor värme är Folke. Han bodde inte i det hus där jag jobbade men vi stötte ofta på varandra ute på gården och vi gillade varandra. I vart fall gillade jag honom och han brukade passa på att utnyttja att jag gjorde det.

Folke var en kutryggig liten gubbe på strax över 60 år som hade ett stort, nej enormt, intresse för små skruvar, muttrar, sladdar, mojänger och mackapärer. Det fanns inte en gång som vi stötte på varandra utan att han frågade mig med, djup långsam och lite släpig röst: "Peter, Peter, Peter har, har, har, har du någon skruv till mig?  Har, du, har du någon skruv, någon skruv till mig, har du det, har du det?"

I början hade jag aldrig några skruvar till Folke, men efter ett tag brukade jag ha med mig diverse gamla skruvar, muttrar, gamla tändstift och pricken över i var nog den gång jag tog med mig en gammal utbränd generator. Folke blev så underbart glad. Det var som små barn på julafton. Längtan efter en present som äntligen skulle komma. Så kom den och förväntan när paketen öppnades, tindrande ögon och oförställbar glädje. Folke fick inte sina mojänger inslagna av mig, men hans glädje var så underbar och total för varje liten mutter, varje liten krökt och rostig spik.

Varje gång han fick något av mig så sa han samma sak, och alltid med både samma förvåning och glädje: "Får jag den Peter, får jag den?"

En dag ville han att jag skulle följa med honom in i hans rum. Stolt öppnade han något av sina skåp och plockade fram diverse små grejer. En efter en tog han fram dem och berättade stappligt vad det var och av vem han fått den. Han mindes betydligt bättre än jag vad han fått av mig. Och utan omsvepp berättade han om hur han klippt av några kablar från en bil, och var han gjort det. Folke brukade gå runt i samhället och tog med sig en liten avbitartång. En dag var han nere i samhället där mina föräldrar har ett hyreshus. Där klippte han av tio centimeter av en elsladd som gick till en motorvärmare. Lyckligtvis var inte kontakten i så han fick ingen stöt.

Folke var för det mesta lycklig, åtminstone när han fick håla på med sina grejer. Så gärna visade han och berättade om dem. Att de var trasiga, krokiga och rostiga spelade ingen som helst roll. Kanske var det därför jag blev så enormt förvånad den dag jag fick höra att personalen hade tagit alla hans grejer och förbjudit honom att skaffa fler. Än idag kan jag inte riktigt förstå varför.

Detta var en sorg för Folke, alla hans små skruvar, muttrar, mojänger och mackapärer var nu borta och ett förbjudet glädjeämne för honom. Det var inte längre samma Folke som jag möte, han var mera tyst, mera inbunden och inte alls lika glad.

Tidigare när jag möte honom ute kunde han i ren glädje känna sig tvungen att avbryta och göra något helt annat. Ni vet som två hankatter som slåss, plötsligt sätter de sig ner bredvid varandra och börjar att tvätta pälsen, sen fortsätter de att slåss. Folke kunde mitt i ett engagerat samtal om sina muttrar plötsligt känna behovet av att köra ner bägge händerna djupt i sina gabardinbyxor och leka med snoppen. Den bollade han från hand till hand samtidigt som han räckte ut tungan och med spottande ljud körde bil.

Sen fortsatte han sin berättelse. Men efter att skruvarna var borta fanns inte samma intensitet kvar. Han var berövad en del av det som var viktigt för honom. Så ung och rebelliskt som jag var så ökade jag genast på mitt förråd av saker jag tog med till Folke. Kanske var det därför som den gamla generatorn, den trasiga bensinpumpen de utslitna bromsklossarna blev så tacksamt mottagna av Folke. Den glädje jag såg i hans ögon var viktigare än de tillsägelse som jag fick för att jag fortsatte att ge honom grejer när det bestämts att han inga skulle ha.

Folke är fortfarande en av de finaste och varmaste människor som jag har mött. Det fanns så mycket värme, så mycket kärlek och glädje i denna lilla farbror. Om du fortfarande levt Folke skulle jag gärna gett dig ett gäng gamla datordelar som jag nu har i överflöd.

Ibland tänker jag på hur viktigt det är att vi inte förlorar vår förmåga att se vad som är viktigt. För Folke var dessa mojänger viktiga, för mig var hans glädje viktigare än regler. Vad som var viktigt med reglerna och att frånta honom glädjen vet jag inte.

Enbart varma minne av Folke. Jag sänder dig en tanke och en rostig mutter.

Kram

Peter PC Carlsson

Kolla gärna (intressant.se)

Enbart jämförelse med den svenska vården och den i USA. Det kanske inte låter sig göras. Men jag kan kan inte låta bli att fundera kring skillnader. Tillbaks från min resa fortgår ännu en strejk för högre löner för sjuksköterskor. Den har nu tagit slut och det verkar som besvikelsen är stor.

Det gäller att välja sina strider, att ta strid för rätt fråga. Att ta strid för högra lön kan vara rätt. Jag har ingen annan åsikt om det annat än att kompetens ska löna sig. Har du skaffat den genom utbildning så skall det märkas i ditt lönekuvert, på samma sätt som det skall märkas om du skaffat dig kompetens på annat sätt. Tänk om vårdstrejken istället handlat om att korta vårdköerna, Att sjuksköterskorna hade ett nytt förslag på hur de skulle jobba för att vi snabbare skulle få vård. Eller att de skulle jobba på ett nytt sätt för att vi skulle slippa att sitta upp till åtta timmar och vänta på SÖS akutmottagning.

Nu gällde strejken deras lön. Och om den har lag ingen särskild åsikt, lika lite som jag har om lönen för en busschaufför. Men jag har åsikter om hur jag blir behandlad inom sjukvården. Vad jag kan förvänta mig förde tusenlappar jag varje år betalar till sjukvården. Kanske är det dags för facket att vidga sina vyer och ta upp en kamp för att vi som betalar för de fackligt anslutas tjänster skall få ut så mycket som möjligt. Att hitta ett sätt där det går hand i hand. Där det inte innebär att vi som skattebetalare antingen får betala mer i skatt eller att vi får sämre vård till följd av högre lön för personalen. Facket bör aktivt leta denna vinna vina situation.

Tre gånger det senaste halvåret har jag varit tvungen att resa in akut till sjukhus. En gång med sjuktransport, andra gången klarade jag det med taxi och tredje gången blev jag skjutsad in. De två första gångerna hamnade jag på SÖS i Stockholm. Ett av Sveriges största och förhoppningsvis bästa sjukhus. Alla gångerna var anledningen till att jag åkte in att jag hade krampaktigt ont i magen. Detta ledde till att jag hyperventilerade och att svetten fullständigt sprutade från min kropp. Jag kräktes tills det inte ens fanns en gnutta vätska att få ur min mage.

Bägge gångerna på SÖS blev jag vänligt och bra bemött. De tog emot mig direkt, jag slapp att sitta, eller i dessa fall ligga, i någon kö. De tog genast olika prover. Men först efter en timme och tio minuter första, en timme och en kvart andra gången gången, kunde de ge mig smärtlindring. Jag förstår att de måste utesluta saker innan jag kan få stark smärtlindring, men en timme och en kvart? Bägge gångerna fick jag dricka två olika drycker. Den ena var bedövning i magsäcken den andra stoppade syran som sprutade ut i magen. Därefter var det enbart att vänta 20-30 minuter innan det började värka och jag kunde få ytterligare lite medicin för att ta bort smärtan.

Första gången på SÖS så misstänkte de hjärtinfarkt, andra gången magsår. Mot magsåret (som jag inte hade) blev jag behandlad med medicin i ca två månader. Jag fick sedan genomgå gastroskopi. För dig som inte har gjort det kan jag säga att det är hemskt. För de flesta slutar kräkreflexerna efter en liten stund (de stoppar ner en slang i halsen för att kolla i magen) men för mig gör de inte det. Så under hela gastroskopin kräks min kropp.

Därefter var jag medicinskt färdigbehandlad.

Sen reste jag till USA. Här fick jag ett par dagar innan jag skulle resa hem ett nytt anfall. Det ta anfall kom ungefär samma tid som de bägge tidigare anfallen. De börjar ungefär klockan elva på kvällen och i detta fall höll jag mig till klockan fem innan jag reste in. Mest för att jag var rädd att min sjukförsäkring inte skulle täcka kostnaderna. Men klockan fem orkade jag inte mer och jag väckte min bror. Han sov på övervåningen och jag där nere, så jag kröp upp för halva trappan innan han hörde mig ropa.

Trotts smärtan så var jag tillräckligt klar för att både samla ihop de olika mediciner jag har och ta med mig mitt försäkringsnummer. Sen körde vi till Lawrence Memorial Hospital. Denna gång hade jag väntat allt för länge med att väcka min bror så att jag kunde komma in till sjukhuset. Det kändes som att alla mina krafter hade jag lagt på att spy ut det sista ur magsäcken. Jag lyckades resa mig och gå ur bilen, ta några steg innan jag bokstavligen föll ihop. Inte för att det plötsligt gjorde mer ont utan enbart för att jag inte orkade mer. Brossan var där och fångade mig i fallet. Så tungt lutad på min store lillebror stapplade jag mot ingången. Jag hann bara innanför dörren innan en kvinna kom med en rullstol. Med välbehag sjönk jag ner i stolen och lät mig köras in.

Så fort jag kom in på akutmottagningen så kändes det så som jag uppfattar att en myrdrottning kan uppleva sin tillvaro. Massor av drönare som skall hjälpa till. I detta fall ett gäng med personal som alla tycktes ha en specifik uppgift. Medan någon ställde fråga om min smärta, hur, var, när, så tog ytterligare en person blodtryck, någon kollade hjärtfrekvensen, någon tempen och någon satte in dropp. Ytterligare någon ställde frågor om var jag bodde och undrade om jag gick med på behandling och ville att jag skulle skriva under ett papper. Jag lyfte min arm som de just höll på att ta prover i och hon gick då genast över till plan B "Could you verbaly agree that we have the right to treat you? nes, of course! Var mitt självklara svar.

Frågor haglade om när allt började och var det gjorde ont med mera med mera. Någon sprang iväg med blodproven och jag kände mig som i centrum av alla de resurser som de hade till sitt förfogande.

Ett par minuter senare kom ytterligare en person som beklagade att läkaren fortfarande inte kommit. De hade nämligen code blue. Jag antog att det betydde att det hänt något allvarligt. Hon fortsatte och sa att de ringt in sin Jourläkare. Lagom till hon sagt det och jag varit på sjukan drygt fem minuter så säger hon: "Speaking of the devil, here he comes" och så var läkaren där. Han ställde några frågor, samma som andra tidigare sällt, kände på min mage och så fick han ett papper i handen... antar med mina provresultat.

Snabbt gav läkaren en manlig syrra en arbetsorder och vips så satte han först en spruta och sedan ytterligare en i min arm. Den första förklarade läkaren var mot mitt illamående och den andra mot smärtan. Han skulle komma tillbaks om fem till tio minuter för att höra om smärtan avtagit.

Lätt häpen ligger jag i sängen och funderar på vad som hänt de senaste minuterna. Hur kan det vara en sådan extrem skillnad mellan SÖS, ett av Sveriges största och Lawrence memorial hospital, ett mindre sjukhus i USA. Tyvärr allt till nackdel för Svensk sjukvård. Bortsett från att det tog svensk sjukvård över en timme längre att konstatera att de kunde ge mig smärtlindring så skulle jag sedan dricka en dryck. Att dricka när man har gallsten är inte lätt. Kroppen vill spy upp allt i magsäcken.

I USA rullar det sedan på, de tar röntgenbilder av mage, tarmar, lungor. Sedan går de vidare och ger mig en dryck att dricka för de skall se bättre när de gör CTR. Därefter ett ultraljud på min galla.

Sen kommer resultatet, du har gallsten, ett antal riktigt stora fulingar. Om det inte varit för att jag skulle resa hem efter två dagar så skulle de opererat. Men nu låter de svensk sjukvård ta hand om min galla. Även om jag kände mig hög som ett hus av de två extra sprutorna morfin så var jag tillräckligt klar för att fråga efter att få dokumentation som jag kunde lämna till min doktor. Vem min doktor var var var också en av de första frågorna de ställde. Det gjorde de inte heller på SÖS.

Men när jag frågade efter dokumentation i USA så var det fullständigt överflödigt, läkaren log bara och räckte mig en CD och några papper som han sa att jag skulle lämna till min läkare. Väll hemma kollade jag igenom CD:n jag fick. Här fanns röntgenbilder, massor av bilder från CTR och från Ultraljud. Allt klart för operation.

Efter detta besök kan jag inte annat än att konstatera att det är en allt för stor skillnad mellan välfärden. Jag som är för en offentlig sjukvård lika för alla. Men det förutsätter ju att jag både bli rätt diagnostiserad, rätt och snabbt behandlad. Denna gång blev jag både felbehandlad, feldiagnostiserad och det tog tid. Den typ av sjukvård har vi inte råd med. Så lätt förbannad känner jag mig just nu.

Dags att strejka för en sjukvård som ger oss medborgare rätt, snabb och relevant vård.

Enbart feldiagnostiserad.

Peter PC Carlsson

Enbart vänskap gammal nog kan bli fri från rost. Enbart de äldsta vännerna finner en plats i vårt innersta rum. Enbart de har en egen nyckel och kan efter år av bortavaro komma och gå. Ett fåtal, en knapp handfull har skaffat sig en nyckel, en nyckel till mitt hem, mitt inre. Ibland får vi möjlighet att träffas. Så ses vi och tiden som gått sedan vi senast sågs är som borta. Åter försätter vi oss i tider långt tillbaks. Tider som varit, som ännu är. Med visa vänner är det som om tiden stod stilla, som om vi fortfarande kunde och skulle bete oss som för tio eller tjugo år sedan.

Det är en evig vänskap som tycks leva kvar. Sällan ses vi, sällan finner vi de tillfällen vi tidigare fann för att ses, för att leka en stund tillsammans med våra liv. Med en del tar vänskapen slut, kontakterna upphör och det gör oss inget även om vi säger att det är synd. Med andra spelar tiden emellan träffarna ingen roll. Vi ses när vi ses och var gång är en källa till glädje, till lek och till skratt.

Vi umgås när vi kan, och då byter vi tankar ord och meningar. Gemenskapen rullar emellan oss, vi ser varandra och mins. Som om vi åter vore just tjugo igen. Bubblande sitter vi tillsammans kväll efter kväll, pilsner efter pilsner. Ord och mening. Mitt liv och ditt. Vi letar och söker, förklarar och berättar. Tider som gått, som vi fyller med ord och bilder. Vad som passerat sedan sist, vad som hänt sen vi sågs. Vi skrattar och ler, vi håller om varandra, håller av varandra. Du finns för mig så som jag finns för dig.

Dag efter dag kan vi leva utan ett ord oss emellan, så hörs en signal och vi lyfter en lur och åter är åren borta. Prat och glädje, du finns för mig så som jag finns för dig. En sann vän, en vän som alltid är där för just mig, just då då du behövs så finns du där. Enbart vänskap gammal och sann kan vara för evigt. Den tål tidens tand, avstånd, brand och olika kärleksband. Vänskapen är stark, inte en länk är svag, vårt band är fast. För evigt är vi ett, även när vi är två.

Så kom till mig, kom när du vill, så som jag kommer till dig, ringer, skriver och ropar när jag vill, när jag behöver, när jag längtar och saknar. Inom mig ropar jag var dag, inom mig skriker jag var morgon efter dig. Alltid saknas du här, alltid vill jag ha dig nära. Vill prata med dig, skratta med dig, och ständigt ha dig nära. Vän, enbart vän. Vart du dig i värden vänder står din lycka i just mina händer. Jag finns för dig, vart du än är, jag kommer när du ber, jag hör din bön. Så som du hör min. Jag ber om din tanke på mig ibland, sänd den hit, sänd den mot mig. Saknaden av dig är ännu en gemenskap oss emellan.

Alltid, alltid finns jag här, här för dig, alltid. Jag kommer när du ber. Jag vandrar runt ditt hus med två förgyllda ljus. En stilla bön om att få träffas mer, att ses och bara vara. Gemensam är delar av vår tid, gemensamt är delar av det som väntar. Gemensamt min vän, gemensamt. Vad mer kan vi vänta, vad mer kan vi begära än stunder av gemenskap, av samvaro, av tid tillsammans du och jag. Bara det, bara så, du, och, jag. Bara vi, bara vara, bara så, bara det. Underbart enkelt, underbart skönt. Så här ligger vi nu, du och jag, här ligger vi och duger.

Enbart vi, enbart nu, enbart vän.

Peter PC Carlsson

Enbart smärta kan få oss till näst intill vad som helst. Smärtan kan vara själslig, psykisk eller fysisk. I vart fall driver smärtan oss in i plågor. Plågor som skiljer sig beroende på typ av smärta. En fysisk smärta som är så påtaglig att svetten tränger fram. En själslig smärta som lämnar dig ensam med en smärta fylld av sorg. Eller en psykisk smärta där plågorna sitter i mönster av tankar.

Jag varken kan eller vill gradera. Men jag vet hur smärtan känns, och hur vilken bot som helst känns som ett alternativ mot smärtan. Enklare smärtor klarar vi utan såväl Ipren som psykofarmaka eller andra droger. Vi biter ihop och väntar på att det skall läkas ut av sig själv. Att såren skall läka, att smärtan skall avta, klinga ut. Att hjärtats sorg skall finna en tröst, en förhoppning.

Nyligen besökte jag akuten med en fysisk smärta som fick mig att skacka, som gjorde det omöjligt för mig att stå, sitta eller ligga. Kromande fram och tillbaks samtidigt som jag hyperventilerande väntade på medicinens underverk. En smärta så stark att svetten sprutade genom var por i kroppen. Men kläder torkar och smärtan klingar av efter några olidliga timmar. Trött och fysiskt öm i kroppen ger jag mig hem. Efter sömn och med fortsatt medicinering mår jag åter bra. Smärtan är som bortblåst. Svett och tårar har torkat.

Men med en psykisk smärta, är det inte lika lätt, inte lika snabbt försvunnit. Inte ens lika lätt att finna bot, eller ens orsak till smärtan. Långsamt tränger den sig på, likt vårt åldrande kan den först ses som obemärklig. Likt vår skugga en tidig morgon innan solen hinner gry, men så finner vi den där. En psykisk smärta, tankar som fastnat i fel spår, fel banor och de gnaver, de stör. Ibland leder de till smärta, en psykisk smärta.

Vi botar det med flykt, flykt in i jobb, i aktiviteter, i engagemang eller kanske söker vi någon kompensation, ett sätt att tillfredsställa vår oro. Kanske ökar vi vår konsumtion, konsumera oss bort från en obehaglig känsla. Konsumtion bort från gnagande oro, gnavande och skavande tankar.

Kanske söker vi hjälp, men den är inte lätt att finna, vilka tankar är det som skaver är svårare att veta än vilka skor som skall bytas ut. Kanske skaver vårt samvete och hur byter vi det, kanske bär vi på en skuld, en rättmättig eller orättmättig skuld. Skuld som tynger och smärtar oss. Hur finner vi vägar att betala av denna skuld. En skuld som bygger på saker vi anser oss borde ha gjort, skulle ha gjort. Eller kanske något vi inte skulle gjort ger oss skuld.

Kanske skulle vi det, kanske inte, men skulden bär vi med oss. Vi kan själva plockat upp den eller någon har tryckt den på oss. Men skulden bär vi och vi tampas var dag med dess börda. Vi tampas för att den inte skall växa, men hur betalar vi av, hur gör vi oss fria denna skuld? En skuld som fyller oss med stunder av smärta, en smärta vi ej vill ha.

Eller är det en själslig smärta, en smärta till följd av uppgivenhet, tomhet och enslighet. Ett brustet hjärta, förlorad vänskap, eller kärlek. Djupa sår som inte vill läka, som inte med lätthet kan botas och tröstas. Smärtan rinner i form av tårar längs våra kinder. Ibland gråter vi tyst av smärta i vårt inre. Inte en tår som fälls, men smärtan rinner inom och själen vrider sig i plågor och längtan. Boten är inte lätt, ensamhet är svårt. Var finner du en vän när du som bäst behöver den, när det gör som mest ont att känna sig lämnad och övergiven? Var finner du då din tröst, ditt stöd?

Vem har du där som kan smeka din själ, som kan hjälpa den att åter läka, att vara din styrka. Smärtans bot den finns men tar tid att finna, att bygga. Kärlek och vänskap är bot liksom tid att läka.

Smärtan finns även om den ser olika ut, liksom dess bot. Allt kan vi inte bota med piller och vita rockar. Ibland behövs en hand, en famn, ett troget hjärta.

Enbart kom i min famn, lägg din hand på mitt bröst så får du känna slagen av ett troget hjärta. Enbart känn hur en värme växer fram likt vår skugga en tidig morgon medan solen hinner gry.

Peter PC Carlsson

Enbart prov skulle det bli vid läkarbesöket. Men det visste jag ju inte när jag gav mig iväg. Tyckte det var dags att besöka fru doktor efter att ha legat nedbäddad i sängen i tre dygn, bara stigit upp var femte minut för att kissa med fel organ. Lagt mig igen, stigit upp. Sen var det lakansbyte, ny tröja och nytt täcke och ny kudde. Allt blött av svett. Hämta vatten dricka och så gå och kissa med rumpan igen.

Visst är det skönt att ligga och dra sig i sängen men nu hade lusten av denna njutning runnit iväg, bokstavligt talat. Nå, till doktorn må jag styra.

En liten stunds tvekan tillsammans med reklamvärdens sämsta reklam ( .... Den om Vårdguiden.... Ja just det, den dåliga och tillgjorda reklamen.... ) fick mig att fundera på att ringa.
Givetvis inte till Vårdguiden efter den reklamen. Nej direkt till doktorn, till min doktor, min husläkare. Jajjemän, en sådan har jag, en egen doktor... Nja, egen och egen jag delar väll henne med några tusen andra också skulle jag tro. Men hon är ändå min husläkare, min fru doktor.

Svett igen redan av denna tankemöda så knappar jag in numret och får ringa det ytterligare en gång för att uppfatta de siffror jag hänvisas ringa istället. Den vänliga människan i andra ändan som läste in det nya telefonnumret hade förstått att siffrorna skulle upprepas två gånger, hon var tydlig men sen brast det. Hon läste för fort och på två helt olika sätt de bägge gångerna, ena gånger i nummerföljd om tre andra gången varierande i nummerföljd om två och en siffra åt gången. Dvs 123 456 789 eller 12 34 5 6 7 89. Hmmm nå, jag har det rätta numret nu, säkert landstingets samarbete med verbala dyslektiker och Telia.

Glad ringer jag och kommer fram efter 10 minuters väntan, just då kopplas samtalet ner. Jaha, nå, bara att ringa igen, gör det, och för genast plats nummer två i kön. Mozart spelar mig i örat i 26 minuter medan jag fortfarande har plats nummer två i kön, som jag får behålla. Jajjemän, det påtalas, du behåller din plats i kön. Efter totalt 38 minuters väntetid kopplas jag fram, harklar mig och gör mig klar. Fru doktors stämma hörs tydligt i andra ändan men visar sig vara en telefonsvarare. Kunde hon se att det var jag som ringde, ville hon ge mig ett tecken att jag inte är den enda patienten? Eller var det samarbetet med Telia nu igen som ville plocka ytterligare några kronor ut ur min telefon?

Lyfter telefonen på nytt och ringer mottagningen påtalar vad som hänt, lämnar mitt nummer och efter bara några minuter ringer min doktor upp. Det är vad jag kallar service det. Min husläkare, jodå, nu var hon min. Ville inte släppa henne, påtalade mina kroppsliga fel och brister och medan vi pratade tog jag på mig, gick ut. Pratandes satte jag mig på cykeln och trampade till mottagningen.

Smart drag, nu kom jag fram och var helt slut, fick sätta mig direkt, tur att det var kö, efter en kvart så återkom en lite mer normal andhämtning och strax var det min tur. Ja tur och tur vet jag inte, men undersökt blev jag och fick ett papper att lämna till labbet, ett annat till några systrar. Så nu togs det blodtryck, miner höjdes, det konsulterades och jag gick under tiden in till labbet där jag fick veta att min doktor ville att jag skulle bajsa, eller ja, kissa med stjärten i två små behållare och ett långt men mycket litet rör. Varför och hur mycket förklarades noggrant för mig. Doktorn kom in igen tillsammans med en syster och pratade något om högtryck, eller om det var blodtryck. Jag nickade lovande till doktorns ord men blicken var liksom fäst på de saker som jag strax skulle fylla.

Jag tittade på de små rören, de små skedarna i dem och ställde sedan den för mig givna frågan. HUR? Hur ska jag bajsa i dessa? Ska jag fiska upp bajsvatten ur toan, eller ska jag försöka träffa dessa enkronors stora hållen med rätt mängd avföring? Döm om min förvåning när det kom fram en plastpåse och ett par plasthandskar. Jaha, sjukvården är minsann framstående på visa område men när det gäller att fånga upp ren skit då åker plasthandskarna på.

Nåja, lite skit går ju alltid att tvätta bort så in på toa av med brallorna och så sätter jag mig för att sikta i påsen. Men det kändes så töntigt att jag började att skratta, så fnissandes halvstår jag på toa med en blå platspåse i handen och börjar känna mig riktigt skitnödig.

Så ser jag muggarna för urinprov som står på en hylla, jag tar snabbt och fnittrandes tag i en av dessa sätter mig på stolen, sticker in handen och för upp muggen till baken och med ett fnittrande så fyller jag på. Kniper lite, reser mig upp, drar ut muggen sätter mig igen, fnittrar och skiter vidare. Puuhhh. Nu blev jag minsann svett igen. Nå nu återstår enbart förflyttning till de små behållarna och det långa röret. De små skedarna var inte min grej, lite för mycket hink och spade leka geggamoja för att jag skulle klara det utan ett nytt fnittrande anfall. Ett anfall som på nytt tvingat ner mig på stolen. Nej enklaste möjliga, jag hällde på lagom mängd.... Jaja på ett ungefär, satte på locket, tvättade mig och såg glad ut, jävligt glad.

Tänk att det kan vara så kul med prov.

Enbart kul

Peter PC Carlsson