Enbart identitet, det är vad vi behöver, inte en stärkt nationalism. Mina senaste inlägg har lett till ett intresse för min blogg från politiskt håll. Senaste inlägget en sexlänk och en länk till Sverigedemokraterna. Hellre behåller jag sexlänken. Samtidigt tror jag på fri debatt. Och svaret på mitt förra inlägg är inom lagens råmärken även om jag inte alls delar dess mening.

Visst kan man som Sverigedemokraten ställa sig frågan varför vi inte är mer nationalistiska? Men jag kan också ställa frågan varför i all sin dar vi skulle vara det.

Nationalstaten är historiskt sett en ganska ny företeelse och får allt mindre betydelse i vårt allt mer globaliserade samhälle. Medan regioner kan få en större.

Nationalism är inte alls så positiv som Sverigedemokraten Patrik ger en bild av. Åtskilliga är de exempel på hur den lett länder in på farliga och vanskliga vägar. Ett nutida Europeiskt exempel är Jugoslavien och deras nationalism.

Däremot är det intressant att prata om identitet. Var och en av oss har flera identiteter. Den kan vara nationalistisk, men den kan också vara på helt andra vis. Jag är en smålänning i Stockholm. Min huvudsakliga identitet ligger i skärningspunkten mellan att vara bondson och storstadsmänniska. Min identitet är också att jag är fyrbarnspappa. Vid olika idrottsengagemang så är jag svensk (men det är inte särskilt viktigt vem som vinner mer än just i stunden).

Jag har lättare att finna samröre med många människor som kommit till Sverige utifrån än med olika ultranationalistiska som är infödda i Sverige. Jag har inga problem med en blatte med sunda värderingar men ser behov av att bemöta nynazister, Sverigedemokrater och religiösa fanatiker.

Jag har lättare att känna samhörighet med en storstadsbo från Berlin, London, Moskva, Teheran än en lantsortsbo från Dalarna och Småland. Inte för att jag har något emot lantsortsbon, men för att jag har mer gemensamt med storstadsbor. Detta trotts att jag är född och uppvuxen på landet i Småland.

Problemet med olika typer av missnöjesrörelse och fundamentalister är att de medvetet (eller omedvetet) vill skapa ett "Vi och Dom förhållande". Ett förhållande där deras definition av "Vi" är det rätta, det som är ok och eftersträvansvärt. Medan "Dom" är fel eller syndabockar.

Livets ord och Knutbyförsamling är i mina ögon religiösa sekter som gränsar till fundamentalism. Hellre ser jag mina barn vara tillsammans med en vanligt troende muslim från Iran, hindu från Indien, buddist från Thailand eller en "vanlig" kristen från Syrien, Norge eller Södertälje.

Det som skrämmer mig är inte någons ursprung, hudfärg, religion eller sexualitet. Men det skrämmer mig med likgiltighet och extremistiska uppfattningar. Det är ju klart att den som själv är dogmatisk, fundamentalistisk, ultranationalist eller extremist inte anser att hon/han är ett problem. Men tyvärr blir dessa yttringar ett problem, något som leder till större konfrontation i samhället. Vilket i sig leder till mer spänning.

Var och en av oss har därför ett ansvar att verka för ett öppnare och humanare samhälle. Jag tror inte att samhället kan omvända fundamentalister och extremister (oavsett vad de kallar sig) inte heller att vi enkelt kan omvända kvinnomisshandlare eller pedofiler. Men vi har alla ett ansvar att agera och reagera, att belysa vad som är ok, vad som inte är acceptabelt. Jag möter tonåringar (såväl svenskfödda som andra generationens invandrare) som beter sig illa på stan, som slåss, som vandaliserar. Utan att ens fundera reagerar jag, såväl om jag är själv som när jag går med barnvagn. Ett högt och myndigt skrik, rytande eller en svordom. Långt innan jag hunnit fundera på eventuella konsekvenser har jag sagt ifrån. Detta är inte ok.

För ett tag sedan blev två polska byggjobbare nedsparkade på spåret en knapp minut innan T-banetåget kom. Killarna som gjorde det var så svenska de kunde vara och så fulla som det gick att vara innan man faller omkull.
Detta är inte ok. Att göra det när man är full är inte förmildrande, det är graverande. Killarna fortsatte sedan att slå sönder tunnelbanetågets fönster. Dit in vi hjälpt de polska byggjobbarna.

Alla vuxna vek undan och kvar stod jag och en kille som utbildade sig till polis. Det är inte ok att vika undan, att ge efter för rasism, för våld och oacceptabla beteenden. Detta oavsett om det är en svensk eller en invandrare som beter sig illa eller som blir utsatt. Det är vår skyldighet att agera, att säga ifrån!

Men vuxenvärlden abdikerar såväl från ungdomsvärlden som från politisk populism, och ger efter för sin rädsla och för missnöjesyttringar från Jean-Marie Le Pen, Pia Kjaersgaard, Carl I Hagen eller Jimmie Åkesson.

Enbart dags att stå upp emot det som inte är acceptabelt, dags för uppståndelse.