Enbart bra att Sverige fortfarande är ett så pass öppet land att vi kan möte våra politiker ute i vardagen. För ett par veckor sedan stod jag i tunnelbanan och trängdes tillsammans med Gudrun Schyman, de senaste dagarna har vi på torgen runt om i staden kunnat möte kandidaterna till Europaparlamentet. Idag när jag var i Sickla köpkvarter sträcker en kvinna fram en lapp till mig som uppmanar mig att rösta den 7/6. Bredvid henne står vår stadsminister Fredrik Reinfeldt.

Det är glest in gallerian, ute strålar solen och de flesta som går förbi tycks inte märka att det är vår statsminister som står mitt i gallerian och söker kontakt och vill prata med oss som råkar besöka gallerian. Det går fram en barnfamilj och Fredrik sträcker fram sin hand för att presentera sig som just Fredrik. I lugn och ro står de där och pratar en stund.

Själv kan jag naturligtvis inte hålla mig utan går också fram för att ställa en fråga. I lugn och ro står vår statsminister och sakligt diskuterar frågan med mig. Jag argumenterar emot och han fortsätter. Under tiden vi står och samtalar kommer en man fram och vill bara gratulera Fredrik till ett bra jobb, samtidigt framhåller han något han inte är nöjd med. I närmare 10 minuter diskuterar jag med vår statsminister.

Bakom honom står säkerhetsvakterna och jag kan inte annat än känna stolthet över det öppna samhälle som Sverige är. Runt om oss vandrar folk omkring, de flesta märker inte ens om att de passerar eller råkar stöta till statsministern. Trotts ett statsministermord, ett mord på en utrikesminister så fortsätter våra politiker att möta väljarna ute på öppna torg, i gallerior och i tunnelbanor. Det är både modigt och bra.

Enbart chef är inte så svårt att bli men svårare att vara. En del blir chefer utan att egentligen vilja det, andra strävar och vill göra karriär. Den värsta chefen är den som strävat och strävat, klättrat och klättrat tills de inte kan avancera mer. Ofta blir de kvar på sin sista chefspost för att de har nått sin inkompetensnivå. Dvs den nivå de inte riktigt klarar av.

Dessa chefer skulle göra sig själva och inte minst organisationen och de underställda en stor tjänst om de backade ner ett steg. Egentligen är det inget konstigt med det. Att vara chef och vara det på allt högre poster kräver rimligen mer och mer av dig. Ibland når man den nivå då den egna kompetensen inte längre räcker till. I vart fall inte just nu.

Det är märkligt att det skall vara så svårt för dessa chefer att stiga ner, att ta ett tillfälligt steg bakåt. Allt för ofta möter vi dessa chefer som inte riktigt klarar sin roll men förtvivlat klamrar sig fast och skapar kaos i organisationen. Inte av illvilja utan av inkompetens. Jag har mött dem på tidigare arbetsplatser och stundtals har jag säkert själv varit en av dessa inkompetenta ledare. Min inkompetens bestod i att jag var för ung och naiv för att säga nej, sätta stopp för krav från den dyssfunktionella ledningen. Jag blev sjuk oh fick stiga åt sidan.

Det borde vara mer naturligt att vi ger människor chansen att växa och pröva sitt chefsskap för att lika naturligt backa när det inte fungerar. Allt utan att det är ett misslyckande. Ett misslyckande är det när chefen sitter kvar månad efter månad, år efter år och administrerar sin inkompetens. Då finns det inga vinnare.

Enbart demokrati förutsätter vårt engagemang. En hederlig gammal monarki gör det inte, lika lite som en militärdiktatur. De förutsätter enbart lydnad och tystnad. Nog är det märkligt att det stora delar av världen är beredda att dö för och som man kämpar för beklagar vi oss över som något jobbigt. Tänk vad jobbigt att behöva rösta på någon.

Samtidigt blir jag inte så förvånad. Dels är de politiska partierna både sena och ganska dåliga med att få ut information om sina kandidater. Kanske för att detta i så hög utsträckning är ett personval. Dels har media först nu börjat fokusera på EU valet när det enbart är ett par veckor kvar. Som jämförelse kan vi ju se hur det amerikanska presidentvalet bevakades ett år innan röstningen. Dels är stora delar av Sverige fortfarande förlamat av sitt EU-motstånd. Se på Socialdemokraterna t.ex. De sätter sin mest kända EU-motståndare som sin främsta kandidat.

Jag tror inte att vi vill vara emot något, vi vill vara för! Vi vill höra vad våra politiker vill göra. Har du funderat på vad du vill? Visste du att det var en svensk EU-parlamentariker som startade det arbete som sedan ledde till att dödstraff är förbjudet inom EU? Visste du att svenska parlamentariker jobbat för att ändra EU:s jordbruksstöd så att de inte längre är den största delen av EU:s budget? (Men det är fortfarande över 40% av budgeten som går till jordbruksstöd. En som vill förändra.)

Europa är vår kontinent, en kontinent som är kantad av fler stora krig än någon annan. Det är också den kontinent som kolonialiserat stora delar av världen. Det är här som industrialismen satte fart. Nu är det här som land efter land ansluter sig till en och samma union.

• 1951 (6 länder), Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Västtyskland,
• 1973 (6+3 länder), Danmark, Irland, Storbritannien,
• 1981 (9+1 land), Grekland är fri från sin militärdiktatur och ansluter,
• 1985 ett land, Grönland lämnar och får visst självstyre från Danmark,
• 1986 (10+2 länder), Portugal och Spanien där Franco nu är borta blir medlemmar,
• 1990 ett land går samman, Väst- och Östtyskland blir Tyskland varav Östra Tyskland blir medlemmar i unionen.
• 1995 (12+3 länder), Finland, Sverige och Österrike,
• 2004 (15+10 länder), Cypern, Estland, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Tjeckien, Slovenien, Slovakien och Ungern,
• 2007 (25+2 länder), Bulgarien och Rumänien.

En union där man samverkar och avskaffar olika typer av hinder, inför en gemensam valuta och bygger ett allt tätare samarbete. Ett samarbete som förutsätter att konflikter löses. Det är till denna union du väljer en parlamentariker. Välj vad tusan du vill så länge det inte är en Sverigedemokrat. Det vore inte bara ett hån mot Sverige utan mot hela grundtanken med EU som syftar till att komma samman, inte till att segregera.

Enbart EU väcker så mycket känslor och hatiska ord. Sverige och vi svenska medborgare är sämst i klassen. Ja det kan ju göra ont att höra, men vi är det. Vi som tror att vi är så bra, att vi är så mycket bättre än alla andra inom EU. Italien har ett valdeltagande på 73% Sverige på 37.

Vi bryr oss helt enkelt inte om våra demokratiska rättigheter och skyldigheter längre. Det hörs röster om att EU och dess beslut ligger så långt ifrån oss så att vi därför tappar intresset. Med samma logik skulle det därmed vara kö till de kommunala politiska uppdragen och valdeltagandet dit vara högst. Så är det inte. Men just till EU valet så tycks vi fortfarande vara förlamade i motståndet mot EU.

De politiska företrädarna som är emot skall fortfarande få fritt spelrum, i demokratins namn. "Vi ska vara med för att kunna vara emot" stoltserar man med oavsett om man är kommunist i vänsterpartiet eller från junilistan. Vad är poängen med att vara emot? Har det ett sådant egenvärde att vi 15 år efter medlemskapet skall vara förlamade och inte kunna jobba för det vi anser är bäst?

Uppenbarligen anser tex Socialdemokraterna att motståndet mot EU fortfarande är så partipolitiskt viktigt att man sätter sin största EU motståndare som första namn på listan, Marita Ulvskog. Är det någon som vet vad hon vill jobba för? Eller är hon som tidigare Per Garthon var, emot allt vad EU heter och vad man kan göra inom EU?

Den 7 juni kommer du att välja. Ditt första val är om du bryr dig eller ej, dvs om du röstar eller inte. Ditt andra val har du först om du väljer att bry dig, då väljer du mellan en kandidat som sagt sig vilja något eller någon som bara är emot. Det finns EU-kritiker som uttalat vill något.

För min del känns det märkligt att det är så många som väljer att inte bry sig. Som väljer att avstå sin rösträtt. Än märkligare är att jag inte känner någon som inte bryr sig.

Kommer du att rösta? Jag hoppas det!

Tidigare inlägg idag: Enbart Feministiskt Initiativ, Enbart Flanör, Enbart EU.

Rösta på Månadens blogg i rutan till vänster på första sidan.

Peter PC Carlsson

För övrigt anser jag att Sverigedemokraternas åsikter och cancern skall bekämpas!

Gör ENBART som favorit på Nyligen  Intressant?

Enbart flanör, eller konsten att flanera. Idagens produktions och konsumtionssamhälle där vi ständigt skall vara tillgängliga och alerta har vi glömt konsten att flanera. Då och då uppväcker jag denna konst för mig själv och blir en udda flanör på söders höjder. När jag slår på ordet flanera i synonymordboken säger den följande: Strosa - matchar till 86 procent, Spankulera - matchar till 80 procent, Spatsera - matchar till 70 procent, Promenera - matchar till 64 procent.

Möjligen kan jag instämma i de tre första påståendena men att promenera är något annat. När du flanerar gör du det utan något egentligt mål. Du går ut går omkring, ser vad som finns i din omgivning och du gör det utan något som helst mål.

Till stora delar har vi tappat vår förmåga att flanera. Inget vi gör är längre utan mål och mening. Vi lär oss från barnsben att vara effektiva och att ha en mening med det vi gör. Inget fel i det, men vi missar livet. Så då och då ger jag mig ut som en flanör i staden. Steg för steg söker jag mig fram längst gatornas kullestenar eller dess cementerade plattor. Längst vägen och huskropparna söker sig min blick och jag tar in den omgivning jag flanerar i. Det finns inget mål och mening med min färd, jag bara flanerar.

Målet är flanerandet isig, att bara vandra runt, njuta av den omgivning jag finns i och ta in den medan jag vandrar.

Oftast promenerar vi från en plats till en annan. Eller vi går målmedvetet för att det är bra för människokroppen att gå en halvtimme om dagen. Så vi går! Jag går. Men ibland, ibland så flanerar jag och vet inte vart jag hamnar eller hur lång tid det tar innan jag åter finner vägen hem. Det är kanske då om någonsin som vägen har mål och mening med sin färd.

Enbart FI, Feministiskt Initiativ har en kandidat i Europaparlamentet som knappt gjort något där de senaste åren. Inte nog med det, jag röstade på henne dessutom. Maria Carlshamre (numera ROBSAHM) fick mitt kryss för att hon var en liberal (Fp) ivrig person som lyfte fram jämställdhets- och rättvisefrågor. Väl invald hoppade hon av Fp och gick med i FI istället. Inget konstigt så långt.

Tyvärr tycks hennes feministiska initiativ tagit sig uttryck i att stanna hemma i Sverige för att ta hand om sin son. Min röst förblev bortkastad och hon har inte nyttjat den till det mandat jag givit henne. Visst kan det hända att man får personliga problem som gör att det man tänkt sig blir omöjligt. Då lämnar man sin plats och någon annan går in och gör jobbet istället. Min inte Maria inte, nejdå! Hur mycket hon än behöver vårda sin son så är det inte det mandat jag har givit henne, knappast andra väljare heller.

Själv skriver hon på sin hemsida om vad hon har gjort..... (inte är det då mycket inte).  T ex har hon inte ens uppdaterat årets möten i Bryssel, men det är klart eftersom hon ändå inte är där spelar det ju ingen roll för henne. Men för mig som väljare spelar det roll. Det finns en förträfflig sida där alla svenska Europaparlamentariker redovisas och vad de har gjort. På Marias sida är det glest med insatser.

Allt detta är illa nog men det som gör mig förbannad det är när hon undflyr sitt ansvar och skyller på strukturerna och männen i parlamentet och indirekt på alla män. Även mig med andra ord som förväntat mig att hon skulle jobba för jämställdhet. "Som strukturen ser ut nu är det betydligt enklare för män än kvinnor att sitta i parlamentet. Allra enklast är det för män utan familjeansvar."

Alla är vi en del av den rådande struktur som finns i samhället, alla, såväl kvinnor som män. Det är bara genom att inse det och vara en del av förändringen som vi kan förändra. Att lösa sina uppgifter i parlamentet via mail, som Maria anser går bra, är naturligtvis inget som leder till förändring. Lika besviken som Maria verkar vara på att hon inte lyckats exportera den svenska sexköpslagen till EU (se artikel hon skrev i Expressen) lika besviken är jag på att hon inte nyttjat mitt mandat till det hon sagt att hon skulle göra i sitt väljarkontrakt.

Denna gång blir det Marit Paulsen som får mitt kryss, hon vet jag var aktiv förra gången. Maria får fortsätta att stanna hemma vilket hon uppenbart redan vant sig vid.

Tidigare inlägg idag: Enbart Feministiskt Initiativ, Enbart Flanör, Enbart EU.

Rösta på Månadens blogg i rutan till vänster på första sidan.

Peter PC Carlsson

För övrigt anser jag att Sverigedemokraternas åsikter och cancern skall bekämpas!

Gör ENBART som favorit på Nyligen  Intressant?

Enbart GB, Gästblogg, av Mallan. Det är en blogg jag nyligen hittade till och en blogg som också är nominerad till Månadens blogg (röstning till vänster på första sidan). De flesta av er har nog inte läst det hon skrivit men hennes inlägg är läsvärda.

..........................

Cancer.

Jag har funderat på om det är olämpligt att publicera följande inlägg på en offentlig plats som denna som vem som helst kan läsa. Men det är min blogg och jag skriver vad jag vill. Jag har det skitbra, men känner att jag vill dela med mig. Tycker du synd om mig så letar jag upp dig och bits, på riktigt. Tänk på barnen i Afrika istället när du slänger matresterna, och läs inte detta om du inte har lite livsdistans.

Min läkare, som vanligen verkade ogilla mig innan detta hände ringde mig vid tio på morgonen och var så fantastiskt mjuk i rösten, jag förstod på en gång att något inte stod rätt till då medömkan gav mig en stackars-lilla-du-kram hela vägen genom telefonluren och han bad mig komma förbi när jag hade tid. Hans röst gav aldrig stackars-lilla-du-kramar annars, någonsin.

Jag förstod ganska snabbt att han inte direkt skulle berätta för mig att jag vunnit på lotto. Jag ville inte höra. Jag sa att jag skulle komma om en halvtimme men jag ville inte veta vad han skulle berätta. Jag lyssnade på skithög musik som för att få dagen att passera och försökte låtsas som att den inte var på väg att hända. Don't stop believin' med Journey.
Jag letade cancerformer på internet i fem timmar så att jag skulle ha någon slags förberedelse på vad som väntade. Jag ratade allt som hade över medelålder 40, eftersom jag bara var 22 så vore sannolikheten att jag skulle ha något jättefarligt i min värld obefintlig och det uteslöt vad som väntade.

Märkligt det där, det sätter sig i diafragman när något inte står rätt till. Jag insåg efter fem timmar att jag var tvungen att få skiten överstökad så jag tog på mig mitt starkaste fighting face och gav mig iväg på min lilla rosa scooter. Själv. Jag skulle då inte gråta i alla fall. Icke. Vad han än berättar så ska jag inte gråta, tänkte jag.

Jag klev in i rummet och Eric, sekreteraren, började genast förklara vägen till kliniken där jag skulle opereras. Panik. Vad ska jag dit och göra? Operation? Efter två minuter av tornadosar i skallen så slängde läkaren ut Eric och där satt jag själv med kartan till operationshuset i högerhanden och en alldeles för snygg läkare för att ge mig ett cancerbesked framför mig. -Jaja, kom igen då, du ser ju ut som att det värsta du skulle kunna berätta för mig är att min blånagel förr eller senare kommer att ramla av, bring it on, tänkte jag med mina mentala boxningshandskar i högsta hugg och attackmodet mer redo än någonsin.

-Soooo, there is no easy way to tell you this...................but the test results came back and you have the most aggressive form of skin cancer...............

Orden ramlade ut ur hans mun långsammare än jag någonsin upplevt ord ramla ut ur någons mun förut. So much för den snygga doktorn med beskedet om blånageln. So much för fighting facet jag tog med mig..det ramlade av på en gång och efter tre sekunder kände jag hur ansiktet vred sig muskel för muskel och jag började böla likt en nyfödd som precis fått känna på att livet är kallt, hårt och som insett att lysrören i taket skiner rakt igenom dig utan att blinka. Döden. Cancer=Döden. Döden=Cancer. Var detta allt livet hade att bjussa på?

Jag sa åt Dr. Smith, efter att han förklarat en hel omgång av saker jag inte ens kunde höra, att jag ville åka hem. Ut från kliniken, lägg tårarna tillsammans med känslorna i scooterboxen tills du kommer hem så att inte bilarna tutar så kan du böla så mycket du vill sen. Doktorn följde med mig ut och gav mig en riktig stackars-lilla-du-kram vilken för ovanlighetens skull kändes mäkta uppskattad, sen gav han mig sitt telefonnummer och förklarade att jag kunde ringa när jag ville. Det bästa jag har hört, jag visste att jag aldrig skulle använda telefonnumret, men han erbjöd sig. Läkare erbjuder aldrig snällhet och det gjorde mig lättad mitt i kaoset. Sen for jag hem på scootern igen. Själv.

Jag gick raka vägen in på mitt rum och gick och la mig. Skitliv tänkte jag. Skitliv som gör såhär mot mig. Sov kanske en kvart den natten på ren beslutsamhet. Resten av tiden låg jag och trodde att jag skulle dö. Bestämde mig för att inte berätta för någon. Det var bara två veckor tills jag skulle åka hem till Sverige igen och operationen var planlagd till dagen innan flyget skulle gå, mellan två slutprov. De veckorna pluggade jag, skrev prov, jag såg till att allt var klart om jag inte skulle komma tillbaks på hösten, såg till att allt var klart ifall jag skulle komma tillbaka på hösten.

Åkte och gjorde lungröntgen så att de kunde se om jag hade fått skiten i lungorna. Undvek folk, som blev sura för att jag inte hörde av mig. Trodde att jag skulle dö. Bölade över lysrören som kunde lysa rakt igenom mig, jag som trodde jag var ogenomskinlig.

Ringde försäkringsbolaget tvåhundrasjuttielva gånger och bölade med dansken på andra sidan telefonnätet som sket heligt i att jag inte hade någon särskild lust att prata om att jag precis fått en smäll på käften i form av ett bevis på att det faktiskt kan hända även mig. Jag skämdes som en blöt hund som fått svansen avklippt. JAG ÄR JU TUFF?!?! En tuffing som klarar allt?!

Jag la mig på golvet när ingen var hemma och tittade upp på lysrören och försökte få dem att sluta lysa igenom mig. Jäkla lysrör. JAG ÄR OGENOMSKINLIG!! De slutade inte.

Ekonomiprov klockan 11, operera bort cancer klockan 14.15, accountingprov klockan 17:30. Den dagen, efter det första provet tog jag återigen min lilla rosa scooter, kartan jag fick av Eric och fighting facet, som jag under den veckan tog med mig så fort jag klev utanför mitt rum, och styrde kosan mot operationen. Själv.

Väl där kliver en ny läkare in i det äckliga lilla sterila sjukhusrum jag fått tilldelat. Även han alldeles för snygg. Bring it on, tänkte jag, som om du skulle kunna sätta kniven i mig!? Innan jag visste ordet av så satte han med en fantastisk pondus kniven i mig och bort for skiten av bara farten. Sy ihop, sätt på bandage, skicka ut, jösses, "det där var ju som att fara genom drive-in på McDonalds" tänkte jag när jag satte nyckeln i scootern igen. "En BigCancer med extra Operation, en McNyLivssyn med Smarties, en stor McÅngest och Trehundrasextiofem dagar plusmeny med massa Livsinsikter, tack".

Väl hemma i Sverige igen så spenderade jag sommaren med att få konstaterat att allt var borta och att jag inte ska dö. För det ska jag inte. Än. Livet fick sig en spark i arslet. En hård spark i arslet.

-Idag är årsdagen av mitt livs enda cancerbesked såhär mitt i sviniga influensatider. Som en hyllning till mig själv, mitt leverne och min vishet i att jag faktiskt gick till doktorn så tänkte jag att jag skulle delge er av skiten. Jag minns den tiden som om den tog plats förra veckan och jag minns den med blandade känslor. Fröken jag-klarar-mig-själv klarade den där stormen av känslor och jag tog mig igenom kaoset med bravur, själv. Jag fick en gratis livssynsförändring som jag tror att jag faktiskt behövde. Samtidigt så har inte svansen växt ut än.

Det tär hårt på en 22-åring som är självutnämnt odödlig att sitta ensam framför en läkare som förklarar att du har en aggressiv form av cancer, men det är ett lindrigt pris att betala, att inte svansen växer ut igen.. Hellre ynkrygg och lite skamsen än jordtempererad och maskäten.
............

Tack Mallan för ditt Gästbloggsinlägg. Ni som inte har läst hennes blogg har tillfälle att göra det.

Rösta på Månadens blogg i rutan till vänster på första sidan.

Peter PC Carlsson

För övrigt anser jag att Sverigedemokraternas åsikter och cancern skall bekämpas!

Gör ENBART som favorit på Nyligen  Intressant?

Enbart familjen är vår vagga. Det är i familjen vi skall finna vår kraft, känna oss trygga och kunna vara oss själva. Det är här vi skall kunna hämta vår kraft och få vår energi att möta världen. Ibland är det just så, ibland får vi energin i familjen men ibland är den krävande och suger ut var droppe av kraft ur våra kroppar. Kanske för att vi prioriterar fel, kanske för att vi inte gör de rätta valen, för att vi allt för ofta låter familjen komma i andra eller i sista hand.

Någonstans har vi vårt bo, någonstans har vi vår trygghet och känner oss hemma. Det måste inte vara i familjen. Många finner det bland vänner, bland bekanta. Andra låter tryggheten och självkänslan växa på jobbet och det blir arbetskamraterna som blir vår familj.

Ständigt söker vi balansen, ständigt försöker vi räcka till på jobbet, bland vänner, för våra barn och tillsammans med vår partner. En ekvation som allt för ofta visar sig vara omöjlig att leva efter. Ju mer jag ger på ett ställe ju mer otillräcklig känner jag mig någonananstans.

Vi lever helt enkelt våra liv i ett tempo och med en intensitet som gör det svårt att hinna med allt vi vill.

Vad är det som gör att vi tror att allt vi önskar, allt vi vill uppnå skall vi ha nått när vi är 30? Nog är det ironiskt att vi försöker hinna med allt i våra liv och därför missa själva livet. Längan vill vi ta död på, den ständiga strävan tar vi död på och lånar oss till våra drömmar. Sen betalar vi av dem!

Skillnaden mellan att sträva, spara och kämpa för sin dröm och att låna, konsumera och sedan betala av våra drömmar är inte bara stor, den är gigantisk. Betalar du av dina drömmar? Jag visst inte att drömmar var till avbetalning. Jag vill inte att drömmar skall vara för avbetalning. Drömmens tillkomst blir satt i skuld och den som är satt i skuld är inte fri.

Vilket ödets ironi att bli skuldsatt av sin dröm, den dröm som skall göra oss fria.

Hemma i familjen skall vi få växa, hemma i familjen skall vi få gro och känna oss trygga. I familjen skall vi kunna koppla av, det är här vi skall få plats att själva eller tillsammans kunna forma våra drömmar. Vår trygga vrå, vårt rum där vi kopplar av och finner energi.

Rösta på Månadens blogg i rutan till vänster på första sidan.

Peter PC Carlsson

För övrigt anser jag att Sverigedemokraternas åsikter och cancern skall bekämpas!

Gör ENBART som favorit på Nyligen  Intressant?

Enbart gäst i någon annans hus är som det skall vara. Ibland är vi gäster hos varandra. Men det finns också stunder då jag känner mig som en gäst i mitt eget liv. Som att jag inte hör till. Ett märkligt utanförskap från mig själv.

Där står vi mitt i livet och ser allt som sker runt om oss. Vi står där och funderar över hur vi hamnat just där vi är. Vissa ångrar sig och vill inte vara just där, vissa vill vidare och andra stanna kvar för alltid. Ibland känns allt så främmande och vi vet inte alls vad vi gör just där vi är. Som om vi vore på tillfälligt besök i någons liv, våra liv, som om vi vore gäster. Tillfälliga gäster.

Visst är det just det vi är, tillfälliga gäster på denna plats vi kallar jorden. Gäster som kommer, gäster som går men oavsett vad vi gör så är det jorden som består. Vi kan komma som objudna gäster och festa och förstöra. När vi lämnar jorden kan vi göra det i en enda röra. Vi kan härja och skövla den, vi kan förstöra liv, ödelägga mark och skogar. Men jorden består. Den får sina sår, men gästabudet tar slut.

Även om vi är gäster här så är vi det inte i våra egna liv. Jag bor i min kropp och jag lever på vår gemensamma jord. Det är så det är, det är så det skall förbli.

Rösta på Månadens blogg i rutan till vänster på första sidan.

Peter PC Carlsson

För övrigt anser jag att Sverigedemokraternas åsikter och cancern skall bekämpas!

Gör ENBART som favorit på Nyligen  Intressant?

Enbart hjärtligt! Ett hjärtligt handslag, hjärtligt bemötande, hjärtligt samtal och hjärtefrågor. Nog är hjärtat en hjärtefråga.

Tidigare idag var jag hos min kardiolog (hjärtspecialist). Efter ett hjärtligt handslag och ett hjärtligt eller i vart fall varmt bemötande satte min kardiolog sig bakom sitt vackra skrivbord och började läsa på datorskärmen. Några ord och frågor, bekräftande nickande och lite muttrande senare så började kardiologen berätta hur vi skulle fortsätta.

Nå min kära doktor och jag hade ett hjärtligt samtal och en av hans första frågor efter att tittat igenom mitt vecko EKG var "Jobbar du?" Få saker är så viktiga för mig som just hjärtat, konstigt va. Problemet är att det slår lite för mycket, lite mer än vad som är bra, framför allt mer än vad som känns bra. Hjärtflimmer och mycket oregelbunden hjärtrytm. Ibland en puls på 180 och ibland på 30. Skönt att det ändå slår, det skulle vara lite trist om det inte gjorde det.

Mestadels är det ganska ok, jag har liksom vant mig vid att det är så här. Det är ju inget nytt för mig, utan det har varit så här till och från i tio år. Men visst, sista tiden betydligt värre än vanligt. Så nu blir det lite mer undersökningar tester och prover. När det är klart så blir det byte av medicin och förhoppningsvis kommer det att hjälpa efter en tids injustering för att få rätt dos. I annat fall väntar en operation.

Till skillnad från när jag tog bort blindtarmen, polyperna och senast gallblåsan, så hoppas jag på att få behålla mitt vilt slående hjärta. Skönt att vara hos en hjärtspecialist som beställt samtliga journaler kring tidigare hjärtundersökningar. En samlad bild med en samlad historia. Gott hopp om en lyckad behandling och en fortsatt lång framtid.

Se till att rösta på Enbart månadens blogg. Jag kommer oavsett vem som vinner att själv ge en motivering till den blogg jag funnit mest intressant och tänkvärd under månaden. Är du nominerad så länka hit och uppmana dina vänner att rösta på dig. Livet går inte bara ut på att kämpa väl, ibland också på att vinna. Frågan är dock vad vi vill vinna.

Det är enbart bloggar med ett innehåll som på ett ellar annat sätt manar oss till eftertanke som kan vara med i tävlingen.

De nominerade är:
Bloggberta, En bok om dagen, Hispaliv, Kjell Stjernholm, Livsvinst, Mallan på nya äventyr, Pysans tankar, Sanna Bråding, Vuxet barn (Fortfarnde läsvärd trotts att den inte uppdaterats på ett tag),

Rösta på månadens blogg i rutan till vänster på första sidan!

Tidigare nominerade, (Vinnare i fetstil).
April:
Daniels värld, Jonvision, Ludmillas Blogg, MirAnna, Skoghuldran, Trollhare, Ulricas box of chocolate, Underbara barn, Vimmelmamman. 

Mars:
CPmamman, En mammas tankar och funderingar, Gussilago, Jayne, När livglädjen tystnar, Shoegirl, Tindra, ThinLine, Vimmelmamman,

Februari: Ann, Daniels värld, Häxmamman, Ludmillas Blogg, Mamma Melissa, När livsglädjen tystnar, Trollhare, Ulricas box of chocolate.

Januari: Ann, Annarkia, Anne, Cecillia, Fru Sörmlind, GladaKatarina, Gussilago, Hontass, Häxmamman, Josefin, När livsglädjen tystnar, Ludvig Sörmlind, Sabina, Underbara barn,


Peter PC Carlsson

För övrigt anser jag att Sverigedemokraternas åsikter och cancern skall bekämpas!

Gör ENBART som favorit på Nyligen  Intressant?

Enbart klar är den kamp som Tim har fört i drygt fyra år av sitt korta liv. Hans lilla hjärta orkade inte längre fortsätta slå. Cancern tog ännu ett liv och berövade såväl Tim, familj som världen en härlig liten människa. Vid ett tidigare tillfälle tog jag initiativ till att samla in pengar till barncancerfonden. Det var när Madeleine lämnade jorden allt för tidigt.

Denna gång hoppas jag att var och en som vill och har möjlighet skänker en slant till barncancerfonden eller varför inte direkt till Tims minnesfond som hans familj startat.

Tim har skrivit och sjungit in en text som en dag som denna fyller det hårdaste hjärta med bomull och medkänsla.

Adjö lille Tim, adjö!

Peter PC Carlsson

Nominera gärna till Månadens blogg
För övrigt anser jag att Sverigedemokraternas åsikter och cancern skall bekämpas!

Gör ENBART som favorit på Nyligen  Intressant?

Enbart lost kan vi känna oss lite då och då. Att verkligen tappa fotfästet, att riktigt lost kan vara mer ansträngande än vi klarar av. Det blir oerhört stressande och vi kan känna hur vi förlorar kontrollen. Jag tror att enda sättet att få tillbaks fotfästet och kontrollen är att tillåta sig att det är kaos ett tag, att vi inte vet, inte kan och att det är okey just nu. Vi förlorar oss själva för ett tag men finner oftast utan letande vägen tillbaks.

Livet är ingen rak väg och det är än mindre säkert att vägen alltid går upp. Men även när vi tappar fotfästet så kan vi försöka att lyfta blicken för att se en större bild av den väg vi gått och spana mot framtiden hur vägen kan komma att se ut. Ibland kan vi inte annat än att acceptera att just nu är det hemskt, just nu är det tungt. Men det betyder inte att det måste förbli just så. Det kan vara okey att vara lost ett litet tag men lever vi en längre tid med känslan av att vara lost riskerar vi att förlora oss själva.

Vi behöver känna oss hemma, trygga och omtyckta. Det är när vi är hemma som vi vet var allt finns och vad som förväntas. Ju mer trygga vi kan känna oss ju mindre lost riskerar vi att bli. Det är i igenkänning som vi blir stabila. Ändå behöver vi skakas om och bli lite lost då och då för att kunna utvecklas och växa. Ju tryggare vi är i oss själva, ju starkare socialt nätverk vi har omkring oss ju mer lost kan vi bli utan att världen rämnar. Alla kan vi falla det är bara frågan vid vilket tryck, vilken press vi klarar.

Enbart Marit Paulsen är en person som väcker reaktion och känslor. Få personer kan personifiera integritet så som Marit. Oavsett vad andra tycker så tycks hon stå upp och följa sina ideal och sin uppfattning. Egentligen borde hon med det vara ganska illa omtyckt eftersom hon inte räds att säga det hon tycker. Hos vissa är hon säkert det men jag tror knappast att det är någon som inte hyser respekt för Marit.

Marit satt som Europaparlamentariker mellan 1999 och 2004. De övriga drygt 20 Svenska Europaparlamentarikerna lyckades inte tillsammans uträtta lika mycket som Marit själv gjorde. Visst kan det vara svårt att mäta och jämföra. Men det viktigaste jobb som en Europaparlamentariker kan göra är att vara rapportör. Det innebär att man ansvarar för en fråga för hela parlamentets räkning. Marit var rapportör för fler frågor än alla övriga svenska Europaparlamentariker tillsammans. Strong tant minsann.

Nu återkommer hon på nytt och vill in i Europaparlamentet. Så fort jag hörde det bestämde jag mig för vem som skulle få min röst och mitt kryss i valet den 7 juni i år. Givetvis Marit. Hon skulle fått det i princip vilket parti hon än skulle tillhört för detta är ett personval mycket mer än ett partival. Hon har redan bevisat sin handlingskraft och att hon vill något med sitt uppdrag.

Hellre en erfaren, enveten och entusiastisk gammal tant på 70 år än någon annan. I vart fall om tanten råkar vara Marit Paulsen.

Jag vet att majoriteten av alla svenskar inte kommer att gå och rösta. Sverige ligger i botten i EU av valdeltagande. Ganska bedrövligt. Nej det är faktiskt ansvarslöst att inte svenska folket bry sig mer. Fortfarande spökar "Nej till EU" och varje val blir på nytt en slags folkomröstning, eller så flyr man sitt ansvar.

Självfallet har du rätt att inte rösta, självfallet har du rätt att skita i att med din röst bidra till den representativa demokratin som vi har. Själv anser jag det både dumt, meningslöst och oansvarigt. Var och en av oss har ett ansvar att sätta oss in i hur vi vill att både vår kommun, vårt land och vårt EU skall styras.

Svårt, jajjemän! Men styras kommer det med eller utan vår röst. Min röst och mitt kryss hamnar på en gammal tant invandrad från Norge. Jag känner mig säker på att hon kommer att uträtta mer än de flesta andra som blir invalda. So Go Marit Go!

Enbart närvaro just här och just nu brukar jag eftersträva. Vanligt är att vi hör uttrycket "Fånga dagen". Faktum är att jag har blivit innerligt trött på den frasen. Vd menas när vi säger att vi skall fånga dagen? Hur gör du då? Är det inte i själva verket enbart ett uttryck, kanske också en önskan av att vi skall ta vara på just denna dag?

Själv brukar jag inte fånga dagen, tror att det är ganska svårt att göra. Fånga en hel dag, ta tillvara den i sin helhet. Nej det är nog snarast ögonblicken som vi kan fånga, det är de korta stunderna som vi kan leva, det är stunder som jag kan fånga men knappast hela dagar.

Att vara närvarande är just här och just nu låter så självklart men är något vi sällan är. Hur ofta låter vi inte våra tankar flaxa iväg, hur lätt har vi inte att distraheras och tappa koncentrationen. Att vara närvarande med hela vårt jag är vi sällan. De gånger vi är det kan intensiteten kännas, ja närvaron både syns och går att ta på. Det är en stund att fånga.

Ibland kan närvaron till och med blir för intensiv. När vi verkligen ger någon vår fulla uppmärksamhet så kan det vara svårt att hantera. Hur möter vi en sådan närvaro och lär oss att bara vara i den fulla uppmärksamheten? Är det för att den är så svår att ta emot som vi bara ger lite av oss själv åt gången? Kanske är det så att vi inte klarar att leva i någons fulla uppmärksamhet. Det blir mer än vad vi både kan ge och ta emot. Kanske är det så, kanske är det just så.

Enbart olägligt kommer alla sjukdomar, allt det vi inte vill ha, det vi inte önskar. Ofta har vi så bråttom att det inte finns något som kan komma lägligt om vi inte har det inplanerat. Livet går fort och målet tycks vara att vi skall hinna med allt och lite till på den tid vi har. Vi lever livet på ackord och det gäller att boka in så mycket vi någonsin kan. Seen that, been there, bought the T-shirt. Ett amerikanskt uttryck som vi tycks leva efter. Bortsett från att vi inte samlar T-shirt längre.

Igår hade en av mina bästa vänner sitt stora kalas, ett kalas jag verkligen sett fram emot och velat gå på. Hade förvisso redan tidigare bestämt mig för att vara helt nykter med tanke på att mitt hjärta flippar onödigt och jag vill inte stressa det i onödan. Men nu blev jag ju ofrivilligt nykter. Jag kom inte ens iväg till festen. Det är lite så livet är, fyllt av olägligheter, saker som händer utanför vår egen kontroll. Något som skenar är svårt att få kontroll på, det gäller även skenande hjärtan.

Det är ändå dessa tillfällen, dessa olägligheter som är bra att lära sig att ta vara på, att finna mening i och kanske även njuta av. Frågan är vilken mening som kan finnas i olägligheter? Är det då det händer saker som kan skaka om vårt rutmönster till liv? Är det då som vi kan få möjlighet att välja nya vägar, att ta ett nytt spår som vi tidigare inte ens annat, än mindre sett eller vetat om?

Det känns svårt att se olägligheter som något annat än just olägligheter, ändå kan de vara tillfällen som öppnas. Svårt att se vad dessa tillfällen är, vad de kan ge, eller varför en oläglighet skall komma just när vi inte vill. Fast det är klart att det finns ju aldrig en rätt tid, en tid vi vill att olägligheter skall komma. Då skulle de ju snarast komma lägligt.

Undra om det går att träna sig och lära sig av dessa tillfällen, undrar då vad man kan lära sig. Det måste vara något bra jag lärt mig när jag nu missat en härlig fest. Tyvärr vet jag inte ens vad jag lärt mig. Kvar finns enbart olägligheten. Kanske är det allt, också en lärdom.


Nominera till Månadens blogg
Peter PC Carlsson

Läs gärna om Tim Ahlgren.
För övrigt anser jag att Sverigedemokraternas åsikter och cancern skall bekämpas!

Gör ENBART som favorit på Nyligen  Intressant?

Enbart panorama från min lägenhet är vad jag utnyttjar idag. Somnade igår med ett hjärta som slår fel och vaknade med samma problem. Så när jag reser mig upp får jag ett svimningsanfall och det gäller att snabbt greppa tag i något för att inte falla.

Så det vackra vädret till trotts sitter jag inne och nyttjar de stora panoramafönstren. Utanför lyser solen och jag ser hur barn leker och vuxna sträcker sig mot solen. Hela parken är fylld av japanska körsbärsträd i fullaste blom. Inget dåligt panorama fönster även om det varit bra mycket skönare att kunna vara ute och njuta av solen.

Jag är ganska van numera, vissa dagar så flippar det loss, går på högvarv och sedan ner i någon märklig sambatakt för att dra upp på speed igen. Varför? Tja, jag vet inte. Troligen sviterna av stress för närmare tio år sedan. Kommande vecka så är det utredning som gäller, ett dygns EKG har jag gjort tidigare och nu är det dags för en veckas EKG. Kanske hittar man något fel, kanske inte. Tills vidare så lever jag med att jag vissa dagar bara kan sitta och kolla genom mitt panoramafönster. Det är vackert så.

Ibland är det bra att inte kunna göra så mycket, det ger tid att tänka och reflektera över vad som är viktigt, vad jag vill och hur jag vill. Fast det är klart, då kommer jag ju också på att jag inte vill ha det så som jag har det nu, skulle hellre vilja att mitt hjärta slog mer normalt. Att det tillät mig att leva ett mer normalt liv. Tror nog att det kommer att bli så. Faktum är att jag inte vill prata om hur jag mår, så det blir mer undantagsinlägg som handlar om mig och mitt mående. Det är ju inget som hjälper att gnälla över.

Men nu vet ni, jag har ett hjärta som slår konstigt och antagligen har jag en skada till följd av stress. Något som det går att lära sig att leva med. Det är vad jag gjort, lärt mig att leva med.


Nominera till Månadens blogg
Peter PC Carlsson

Läs gärna om Tim Ahlgren.
För övrigt anser jag att Sverigedemokraternas åsikter och cancern skall bekämpas!

Gör ENBART som favorit på Nyligen  Intressant?

Enbart vinnande blogg i April blev Ulricas box of Chocklate med hela 400 röster av de totalt 1143. Ulricas box of chocklate går nu till årsfinal och får 150 kr till valfri hjälporganisation. Grattis till dig Ulrica. Jag kommer att fortsätta att följa dig och din blogg, framförallt hoppas jag att du blir frisk. 

Som vanligt är de bloggar som deltar intressanta att läsa. Såväl vinnare som övriga nominerade bloggar är väl värda ett besök.

Nominera nu!
Nu börjar nominering till månadens blogg för maj månad. Nominera i komentarsfältet nedan. Detta går att göra fram till 15 maj. Vinnaren i varje Månadens får 150 kr till valfri hjälporganisation. Den blogg som vinner "Månadens Blogg" går till "Enbarts årsfinal" 2009 och vinnaren där kommer jag att bjuda på en middag på en restaurang i Stockholm. (På så viss blir ju jag också en vinnare ;-) Kan vinnaren och jag inte ses ger jag 1.000 kr till valfri hjälporganisation i vinnarens namn.

Det är enbart bloggar med ett innehåll som på ett eller annat sätt manar oss till eftertanke som kan vara med i tävlingen.


Peter PC Carlsson

Läs gärna om Tim Ahlgren.
För övrigt anser jag att Sverigedemokraternas åsikter och cancern skall bekämpas!

Gör ENBART som favorit på Nyligen  Intressant?