Enbart Koppla av

Enbart sol och värme i Turkiet, en vecka av avstängning, av avkoppling, av avslappning. Är det just av vi strävar efter, att få vara av, inte på, utan av. Alltid när jag reser möter jag människor som likt mig vill just koppla av, stänga av, eller ibland uttrycker de sig som att de vill försvinna bort. Men det handlar alltid om att just slippa det man har, att vara off. Mobil är stängd, mailen töms inte och vi är av ett tag för att ladda våra batterier.

Är det dit vi har kommit, dit vi har nått i våra liv att det högsta njutning vi kan tänka oss under en vecka är att få vara just av? Denna tid av ständig tillgänglighet, ständig nåbarhet och att ständigt vara på och beredda att hoppa in, hoppa ut, vara med. Ja den är kanske mer än vad vi egentligen vill. Vi vill kunna vara off.

Själv har jag de senaste åren allt mer märkt hur jag vill vara off, inte vara on. Allt oftare vill jag vara bortakopplad, inte bortkollrad, men fri att inte få del av det ständiga flödet som strömmar runt oss. Så nu har jag varit off några dagar men kan då inte låta bli att fundera över hur det gått i det Grekiska valet. Vad blir konsekvenserna av valet, efter det resultat som jag ännu inte känner? Hur det går i fotbollen bryr jag mig inte om, men hur det går inom ekonomin och politiken spelar roll. Ändå är jag off. Jag är avkopplad.

Att koppla av kan komma att få en betydligt bredare betydelse än vad det tidigare har haft. Vi ger oss själva rätten att inte kunna bli nådda. Telefonen ligger hemma på semestern, datorn stängs av från Internet och under en vecka eller två om året så finns vi inte i den digitala värden mer än när våra bankkort stoppas i en automat för att spotta ut lite nya sedlar. Finns vi då? Är det ok att vara off, att inte ständigt vara tillgänglig?

Själv längtar jag nästan aldrig efter att vara påkopplad, bara efter att få just koppla av. Ibland är det kanske att lära sig att koppla av när man inte kan få veta hur det gått i det Grekiska valet, när man inte kan få veta om någon har sökt en. Ibland är det att koppla av att just kunna veta att ingen har sökt en. Avkoppling är att stilla få finna sitt jag igen. För mig är det ett antal böcker, lugn, telefonfritt och att nästan vara utan Internet…. Det sista är det svåraste, det finns nästan alltid något jag vill kolla, något jag vill göra. Men jag vill vara frånkopplad, slippa att fundera på jobb, slippa att fundera på allt det jag borde gjort, det jag skall göra och allt det som finns möjlighet att göra. Semester bör handla om just det, att få koppla av, koppla ur och stänga ner all den elektronik som söker just mig för ett agerande, för ett svar.

Dags att åter koppla ner, dags att åter stänga av, dags att åter jobba för att koppla av.

Peter PC Carlsson

Gör ENBART som favorit på Nyligen Intressant?

Enbart lost kan vi känna oss lite då och då. Att verkligen tappa fotfästet, att riktigt lost kan vara mer ansträngande än vi klarar av. Det blir oerhört stressande och vi kan känna hur vi förlorar kontrollen. Jag tror att enda sättet att få tillbaks fotfästet och kontrollen är att tillåta sig att det är kaos ett tag, att vi inte vet, inte kan och att det är okey just nu. Vi förlorar oss själva för ett tag men finner oftast utan letande vägen tillbaks.

Livet är ingen rak väg och det är än mindre säkert att vägen alltid går upp. Men även när vi tappar fotfästet så kan vi försöka att lyfta blicken för att se en större bild av den väg vi gått och spana mot framtiden hur vägen kan komma att se ut. Ibland kan vi inte annat än att acceptera att just nu är det hemskt, just nu är det tungt. Men det betyder inte att det måste förbli just så. Det kan vara okey att vara lost ett litet tag men lever vi en längre tid med känslan av att vara lost riskerar vi att förlora oss själva.

Vi behöver känna oss hemma, trygga och omtyckta. Det är när vi är hemma som vi vet var allt finns och vad som förväntas. Ju mer trygga vi kan känna oss ju mindre lost riskerar vi att bli. Det är i igenkänning som vi blir stabila. Ändå behöver vi skakas om och bli lite lost då och då för att kunna utvecklas och växa. Ju tryggare vi är i oss själva, ju starkare socialt nätverk vi har omkring oss ju mer lost kan vi bli utan att världen rämnar. Alla kan vi falla det är bara frågan vid vilket tryck, vilken press vi klarar.

Enbart panorama från min lägenhet är vad jag utnyttjar idag. Somnade igår med ett hjärta som slår fel och vaknade med samma problem. Så när jag reser mig upp får jag ett svimningsanfall och det gäller att snabbt greppa tag i något för att inte falla.

Så det vackra vädret till trotts sitter jag inne och nyttjar de stora panoramafönstren. Utanför lyser solen och jag ser hur barn leker och vuxna sträcker sig mot solen. Hela parken är fylld av japanska körsbärsträd i fullaste blom. Inget dåligt panorama fönster även om det varit bra mycket skönare att kunna vara ute och njuta av solen.

Jag är ganska van numera, vissa dagar så flippar det loss, går på högvarv och sedan ner i någon märklig sambatakt för att dra upp på speed igen. Varför? Tja, jag vet inte. Troligen sviterna av stress för närmare tio år sedan. Kommande vecka så är det utredning som gäller, ett dygns EKG har jag gjort tidigare och nu är det dags för en veckas EKG. Kanske hittar man något fel, kanske inte. Tills vidare så lever jag med att jag vissa dagar bara kan sitta och kolla genom mitt panoramafönster. Det är vackert så.

Ibland är det bra att inte kunna göra så mycket, det ger tid att tänka och reflektera över vad som är viktigt, vad jag vill och hur jag vill. Fast det är klart, då kommer jag ju också på att jag inte vill ha det så som jag har det nu, skulle hellre vilja att mitt hjärta slog mer normalt. Att det tillät mig att leva ett mer normalt liv. Tror nog att det kommer att bli så. Faktum är att jag inte vill prata om hur jag mår, så det blir mer undantagsinlägg som handlar om mig och mitt mående. Det är ju inget som hjälper att gnälla över.

Men nu vet ni, jag har ett hjärta som slår konstigt och antagligen har jag en skada till följd av stress. Något som det går att lära sig att leva med. Det är vad jag gjort, lärt mig att leva med.


Nominera till Månadens blogg
Peter PC Carlsson

Läs gärna om Tim Ahlgren.
För övrigt anser jag att Sverigedemokraternas åsikter och cancern skall bekämpas!

Gör ENBART som favorit på Nyligen  Intressant?

Enbart undrande känner jag mig just nu. Vad är det som gör att våra liv ser ut just så som de gör? Vad är det som gör att just jag lever kvar, att du finns och att andra är döda? "Den saken är ej värd att grubbla på, ty andra komma efter dig och gå (Ruben Nilsson)."

Livet får ett allt starkare värde och en större betydelse ju skörare jag inser det är. Att få leva är ingen självklarhet, inte ens en rättighet i bästa fall är det en möjlighet. En del tar till vara sina möjligheter att leva, andra får inte ens möjlighet att göra det hur mycket de än kämpar och vill.

Just nu sitter jag och undrar om du ännu finns hos oss, om du ännu kämpar för ditt liv eller om du lämnat smärtan här och givit dig iväg. Kanske drar du ännu ett andetag, kanske tänker du ännu en tanke, kanske vill du inte släppa den tråd som håller dig kvar. Men bakom hörnet väntar döden, bak nästa knut finns det okända och för eller senare går vi alla oändligheten till mötes. Några gör det med skräck, med fasa, andra med tillförsikt och kanske rent av längtan och glädje. De flesta av oss gör det med oro och kanske också med ett visst mått av nyfikenhet. Finns det en himmel runt hörnet, finns det ett Nangijala eller vad väntar oss när vi går?

"Säj är du rädd för vägen du ska vandra
Du dör, än sen - det gör ju alla andra
Och allt du grubblar och är ängslig för
Betyder ingenting - du bara dör (Ruben Nilsson)."

Genom mitt fönster ser jag naturen vakna till liv. Slickande varma strålar söker sig ner i tjälen. När våren väl fått grepp lockas löv och småkryp fram. Fåglar kvittrar att nu är det vår. Överallt runt om oss vaknar allt som varit dött. Innanför ett fönster ligger du och kämpar dig dödligt trött. Jag undrar om du får känna känslan igen. Känslan av sand mellan dina tår, doften av nyklippt gräs, känslan av att livet kan vara underbart? Får man det när man släppt taget kring det sista lilla stråt, får man det när man går in och möter evigheten?

Jag hoppas det, att du får känna det, att du får möta en morgondag som inte längre är fylld av smärta. En dag som du äntligen kan känna dig hel, känna dig fri.

Tidigare inlägg idag, Nr 1, Nr 2, Nr 3
Peter PC Carlsson

Rösta på månadens blogg i rutan till vänster på första sidan!
För övrigt anser jag att Sverigedemokraternas åsikter och cancern skall bekämpas!

Gör ENBART som favorit på Nyligen  Intressant?

Enbart åska kunde göra mig riktigt rädd när jag var liten. Ett av de första minnen jag har av åska och en blixt som slagit ner var hos en granne som fått elledningarna att smälta och gjort långa svarta sträck längst väggarna. Huset behövde reppareras men ingen blev skadad. Det var på den tiden då man gick ut och satte sig i bilen hela familjen när det åskade. Åtminstone fick man då en känsla av trygghet.

Märkligt nog kunde tydligen åskan på något vis höra om man stimmade och stojade för vi blev påminda om att vara tysta. Så vi var tysta såg blixten och började räkna därefter delade vi med tre och visste hur många kilometer bort åskan var. Jag mins hur jag då brukade tänka var åskan var hos vem den var och blixtrade. Tryggheten växte med vart tal jag räknade fram och snart kunde vi lämna bilen och söka oss in till huset på nytt.

Som 19-åring gjorde jag en resa, det var tågluff som gällde på den tiden och jag kombinerade det med båt till Irland. Där liftade jag mig från söder till norr. Genom Belfast och så ut till kusten till Giant´s Causeway. Här slog jag upp mitt lilla tält på en 100 meter hög klippa 3 meter från stupet ner i havet. Höjdrädd som jag var redan då kunde jag inte förmå mig att tälta närmare. Det var en vacker eftermiddag och jag sökte mig via små stigar ner till havet för att samla vrakved. Några timmar senare var jag tillbaks vid mitt tält och den vackra solen hade förbytts mot de mörkaste moln jag sett.

Efter en liten stunds trixande var elden tänd och jag matade ved in i brasan. Runt om mig omslöts jag av mörker som allt tätare bröts av ljudlösa blixtar långt borta. Men efter en stund vek tystnaden och ett konstant muller av en ständig kanonbeskjutning från molnen låg i bakgrunden. Som en matta till det allt starkare ljusspel blixtarna bildade över himlavalvet. Vinden tilltog och jag stampade ut min lilla eld, kröp in i tältet och tittade ut genom öppningen. Snart piskade regnet ner och det var ett öronbedövande dån av ständiga åskknallar. Trotts de tunga molnen stod mitt lilla tält i ständig belysning av de blixtar som sköljde ner över havet på sin väg in mot mitt berg.

Vinden rev och slet i tältet och jag kröp ut för att verkligen trycka ner tältpinnarna så långt det gick, genomblött och säker på att jag snart skulle dö la jag mig i tältet och skådade de enorma krafter som naturen besitter. Av vind och skyfall pressades tälttaket ner över mig där jag låg på mage och med skräck och fascination tittade ut. Med förvissningen om att vinden skulle blåsa mig över kanten, eller blixten söka traktens högsta topp, mitt lilla tält, så somnade jag slutligen utmattad efter att tagit adjö till mitt liv.

Kanske var det glädje, förvåning eller Enbart förvirring som fanns i mitt huvud då jag nästa morgon slog upp ögonen. Solen strålade åter och jag kunde ägna dagen åt att torka hela min genomblöta packning.

Efter den natten är det inte längre mycket som skrämmer mig, allra minst åska. Jag vet att min tid är utmätt, så som allas vår tid är. Det är länge sedan nu, sommaren 1983, som jag dagen efter ställde mig där vid randen av det som kunde blivit min död. Tittade ut från Giant´s Causeway och såg hur vackert och värdefullt livet är. Trött, blött, hungrig men full av liv sökte jag mig mot kvällen till nya upplevelser.

Det finns stunder vi aldrig glömmer, ibland plockar jag fram dem, tänker på dem och känner. Så när det mullrar i din närhet, när det blixtrar och du är säker på att allt är slut, kanske är det då allt börjar även om du har svårt att tro det just då.

Peter PC Carlsson

Rösta på månadens blogg i rutan till vänster på första sidan!
För övrigt anser jag att Sverigedemokraternas åsikter och cancern skall bekämpas!

Gör ENBART som favorit på Nyligen  Intressant?

Enbart skam och skuld är de svåraste känslor jag har att hantera. Hur gör man, hur kan jag hantera just känslor av skam, känslor av skuld? Det är känslor som är så starka, som är så svåra att hantera. Att känna skam är omskakande och kan vara förödande. Skam är en av de jobbigaste känslor vi har att hantera. Det kan finnas olika skäl till att vi känner skam, att vi skäms. Men vilken anledningen än är har vi alla svårt att hantera våra skamkänslor.

Var och en av oss har vi olika skäl att känna skam, att skämmas att vara missnöjda med de vi är med de vi blivit. Men vår skam är ingen lösning. Den är ingen väg ut. Vi skäms och vi mår dåligt för något vi skulle vilja vara annorlunda. Det kan vara något vi gjort eller kanske mer troligt något vi inte gjort, något vi tycker oss borde ha gjort, borde ha klarat av. Skammen följer oss likt ett höstregn och förmörkar våra liv.

Ibland står vi upp, ibland vågar vi stå emot och bemöta skammen, klarar vi att hantera känslorna och ser mer sakligt på våra känslor. Att fly är en instinkt så även från skam och skuld. Men flykten kan Enbart förstärka skammen och bekräfta vårt misslyckande. Istället behöver vi ställa oss upp, rak ryggat och erkänna vår skuld, ta vår skam och bemöta den med den åtgärd eller det straff som krävs. Den värsta domaren, det hårdaste straffet delar vi oftast själva ut.

Själv känner jag återkommande skamkänslor för saker jag inte gjort, saker jag borde ha gjort. Men också för saker jag gör i smyg och själv inte tycker att jag skulle göra. Det ger skam, det ger skuld även om det inte leder till ett dåligt samvete. Skam är känslor som vi har svårt att hantera, har svårt att bli av med och har svårt att komma över.

Stora delar av mitt liv har jag levt med skam- och skuld känslor Inte för att jag har haft anledning utan för att jag tyckt att jag borde ha gjort något, borde ha klarat, borde ha funnit till hands. Jag borde ha... Det har varit en grund för min känsla av skuld, min känsla av skam. Ständigt otillräcklig, ständigt kommer jag till korta i domarens ögon, i den enväldiga juryns dom.

Skam borde vi lära oss att känna igen och förvisa. Vi borde lära oss att stå emot när skammen knackar på vår dörr, vägra att ta emot och öppna paketet av skam. När vi väl håller det skamliga paketet i vår famn så skäms vi även för det.

Dags att erkänna våra problem, att börja jobba med dem istället för att göra allt för att dölja dem och skämmas för dem.

Rösta på månadens blogg i rutan till vänster på första sidan!


Peter PC Carlsson

För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas!

Gör ENBART som favorit på Nyligen  Intressant?

Enbart reaktioner har jag åter haft. Kroppen reagerar åter på ett antal situationer som den mins var farliga och ledde till att jag för tio år sedan "gick in i väggen". För tio år sedan när jag verkligen var stressad så utvecklade kroppen ett varningssystem för att få mig att trappa ner, för att få mig att ta det lugnt. Systemet fungerar helt utmärkt än i dag. Problemet är att det varnar extremt tidigt så fort den känner igen situationer som den tidigare mött och som varit stressande.

I går slog varningssystemet till med full kraft. Reaktionen var kraftig och hjärtat talade tydligt om att det existerade och slog så många extra slag det hann med under dagen. Att vakna så kan bero på en dröm jag haft och som skapat stress. Denna gång vet jag precis vad det var som fick min kropp att gå igång. Jag hade dagen innan ett möte som var förenat med skuld och skamkänslor och detta trots att det var ett mycket bra möte.

Både skuld och skam är starka krafter och när jag känner dessa känslor för att jag inte klarat av något jag föresatt mig så aktiveras mitt stressystem. Så jag vaknade helt enkelt med kroppen fylld av hormoner och enzymer som tillsammans ger störningar i hur hjärtat skall slå. Faktum är att en del av kroppens varningssystem mot just stress är en substans som påverkar hjärtats rytm. När kroppen får för mycket av detta enzym så påverkar det helt enkelt hjärtrytmen. Hjärtat får nämligen hela tiden signaler om att det skall slå.

Det var precis vad hjärtat gjorde igår, slog och slog. Jag var tvungen att ta en lugn förmiddag och lilla grabben kom inte till förskolan förränn efter lunch. Han fick en kort dag och jag stannade hemma. Det finns ett Värmländskt ordspråk "När du står på randen av ett stup så finns det Enbart en väg framåt och det är ett steg tillbaks!" Just så var det igår, jag var tvungen att ta ett steg tillbaks. Släppa efter för att åter kunna komma tillbaks

Sakta lär jag om både för mig och för kroppens minne hur jag hanterar stress. Jag pressar mig inte längre igenom det som stressar. Jag går fram känner stressen och backar, går fram och backar, går fram och backar. Ett evighetsarbete för att lära kroppen att det inte är farligt, att den inte behöver varna mig så kraftigt som den gör. Steg för steg försöker jag lära kroppen att vi mår bra, att den inte måste slå ner mig med ethjärta som leker hårt ansträngd elitidrottsman, att magen inte måste tömma sig i form av plötsliga kräk attacker eller diarréer.

Men än tio år efter att mitt förra jobb gjorde mig sjuk har kroppen fortfarande svårt att lita på mig. När ett förtroende en gång har svikits är det svårt att återskapa det.

Rösta på månadens blogg i rutan till vänster på första sidan!


Peter PC Carlsson

För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas!

Gör ENBART som favorit på Nyligen  Intressant?

Enbart hjärtat mitt får aldrig vila, inte en endaste minut så länge jag lever. Slag efter slag gör den sitt jobb och håller mig vid liv. Det är bara när det krånglar, när det inte slår som det ska, när det gör ont som jag tänker på den muskel som aldrig får vila, aldrig kan koppla av.

För snart tio år sedan drabbades jag av utbrändhet. Drabbades, ja, i vart fall arbetade jag under sådan press att jag blev sjukskriven för utbrändhet. Det var en rik organisation, mycket rik, som tyvärr saknade styrning och tydlighet. Vi var många som föll det året, någon som aldrig mer kunde resa sig och komma tillbaks till arbetslivet. Otydlighet kombinerat med höga krav och ett stort ansvar men utan befogenheter att göra nödvändiga förändringar fick oss att bli sjuka av jobbet på KK-stiftelsen, Stiftelsen för Kunskaps- och Kompetensutveckling.

En av mina kroppsliga reaktioner var just hos hjärtat mitt. Detta var en tid i mitt liv jag var riktigt vältränad och kanske var det min räddning, kanske var det vad som höll mig vid liv. Men en sönderstressad kropp blir fylld av stresshormon och enzymer som sänder för många signaler till hjärtat. Rytmen rubbas och hjärtat kommer i otakt. Ibland blev signalerna till hjärtat så starka att det trodde att jag maxpresterade med kroppen trotts att jag satt och skrev eller bara deltog i ett möte. Så där satt jag med ett hjärta som slog närmare 200 slag i minuten mot mina vanliga 45-50.

Det är märkligt vad en sjuk organisation kan göra med våra kroppar, hur vi kan stressas och hur stressen sedan kan leda till de mest märkliga symptom. Kroppen söker vägar att stoppa oss, att få oss att vila, att koppla av. Det vilt galopperande hjärtat var bara ett av många symptom som kroppen aktiverade för att jag skulle ta det lugnt, för att jag skulle vila. Men kraven från ledningen var höga och ständigt fick jag höra att vi skulle prestera, att vi skulle jobba undan. Fel och brister som jag påpekade ville man inte höra av, vill man inte göra något åt. Förutsättningarna var givna och vi gjorde vad vi kunde. Under några månader jobbade jag bokstavligt dag och natt. Några få timmars sömn sedan tillbaks igen.

Över axeln stod ledningen och pekade och undrade om det var klart, vad vi uppnått i det kaos jag var satt att leda. Vi brann för vår uppgift och vi brände oss på vårt jobb. Höga krav i en ofantligt rik organisation utan struktur och styrning ledde oss obönhörligt mot kollaps. Efter ett drygt halvår på detta vis var kroppen mer än slut men jag hade nått fram, det fanns en struktur, det fanns en väg att gå och planen var lagd och klar. Enbart de sista sidorna i det omfattande arbetet skulle jag beskriva. Men hjärnan var för trött, sömnbristen var mer än akut och hjärtat fortsatte att spela flipper.

Under flera dagar satt jag och skulle formulera de sista orden, de sista sidorna. Skulle skriva det som knöt ihop säcken. Jag visste så väl vad jag skulle skriva, hur det skulle göras. Men jag förmådde inte längre skriva något alls. Det jag skrev raderade jag, det saknade mening, det saknade sammanhang och det saknade spänst. I förtvivlan satt jag natt efter natt och grät med ett kladdigt Worddokument framför mig.

Hjärtat mitt! Förlåt mig, förlåt att jag ej lyssnade till din förtvivlan, till ditt rop på hjälp. Förlåt mig att jag ej gav dig ro utan lätt dig pulsera och jäkta runt likt en jagad i ett halvår. Förlåt hjärtat mitt, förlåt. Jag kan aldrig göra det ogjort, aldrig ta tillbaks den skada jag givit dig. Jag kan bara ta hänsyn till din skörhet och din känslighet som det tidigare jobbet gav dig. Den stress jag utsattes för och som jag utsatte dig för lova jag att aldrig mer upprepa. Jag vet hjärtat mitt att jag tagit en bit av din kraft. Att jag tagit en bit av din förmåga. Jag vet att det som varit har tagit bort en bit av din livslängd.

Men hjärtat mitt, jag vet också att du är starkt och jag hoppas att du vet att jag nu tänker på dig, att jag nu tar hänsyn till dig och är tacksam för vart slag du ger mig. Tack hjärtat mitt! Tack!

Peter PC Carlsson

P.S.
Rösta på månadens blogg i rutan till vänster på första sidan! Kan göras en gång per dag februari ut.
Intressant?
För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas
Läs tidigare inlägg kring stress.

Enbart näring, något som ger energi behöver vi skaffa oss var dag. Näring som är något annat än mat och dryck. När det gäller mat och dryck vet vi ganska väll vad som är sunt, vad vi skall och kan stoppa i oss. Vi vet hur vi skall ta hand om vår kropp, motionera den och ta hand om den. Detta känner vi till och kan välja att leva efter eller låta oss försoffas. Men hur ser det ut med den näring som vår själ behöver, den näring som vi behöver för att psyket skall förbli friskt och starkt?

Ger vi oss själva möjligheten till mental påfyllning, ger vi oss tid att få en stark själ? Hur gör vi då? När jag ser mig omkring i vårt allt mer inrutade liv så kan jag inte annat än ställa mig frågan vad vi människor håller på med. Det finns massor av familjer som har var minut av sin dag inrutad. Från tidig morgon när klockan ringer, dusch, frukost, barnlämning, jobb, lunchmöte, jobb, barnhämtning, träning, middag, köra barn till aktiviteter, läxor, kvällsjobb och god natt. Sen börjar allt om igen. Vi rutar in våra liv, söker luckor i våra kalendrar, luckor som vi direkt vill boka in. Boka vi inte in dem så fyller vi dem gärna med mera påfyllning som att se på TV.

När ger vi vår hjärna möjlighet att vila? När ger vi den påfyllning utöver stressande aktiviteter? Hur stretchar vi vår hjärna, hur får vi den att vila och koppla av? Är det ok att säga att vi inget gör en kväll, är det ok att ligga i sängen en hel kväll och bara vila? Vad säger vår kultur om att inte producera, att inte vara aktiverad? Vad säger vi till oss själva att vi måste göra?

Är jag en ok människa när jag bestämmer mig för att jag inte vill gå med polarna ut en kväll utan bara sitta hemma i soffan utan att göra något, inte ens se på TV, inte läsa, inte lyssna på musik, bara sova? Är det ok? Hur ofta gör vi det?

Är det ok att ligga i sängen och känna att "jag duger, just nu duger jag för att jag inget gör, inte trotts att jag inget gör"? Vi är hela tiden så inriktade på att producera, att vara effektiva och aktiverade att vi missar bland det viktigaste i våra liv. Att få harmoni, att leva i harmoni. Hur lätt har vi att glida över till grannen och bara säga hej och ta en kopp kaffe? Allt skall bokas, spontaniteten och flexibiliteten minskar allt mer. Framförallt i storstaden!

Väldigt många av oss lever med en bakgrundsmatta av ljud. Är det inte ljudet på jobbet, av barnen så är det trafik eller självvalt ljud i form av musik i öronen. Sällan ger vi hjärnan möjlighet att koppla av, att bara vila. I var affär vi besöker finns högtalare med musik, och vid matkassorna plågas kassörskorna ihjäl av ständiga loopar med filmsnuttar på några sekunder som berättar om olika fantastiska dammsugaremunstycken. Ständiga inflöden i vår hjärna och vi får inte en chans att koppla av att ta det lugnt att återhämta oss.

Så undrar vi varför folk blir utbrända, att vi inte orkar med och börjar prata om livspusslet. Livet är inget pussel! Vi har snarast behov av att begränsa oss inte att finna vägar att kunna pussla ihop allt mer i våra liv.

Sätt dig ner en stund i din skönaste fåtölj, stäng av all elektronik, få tyst på alla ljud du kan. Släck alla lampor och tänd några ljus av stearin. Lägg en filt över fötterna och bara sitt så en stund, en lång stund. Tillåt dig att bli frustrerad av att inget göra, sitt kvar, sitt kvar! Låt tankarna löpa men inte på jobb, inte på saker du måste göra, låt dem löpa och tillåt dig att drömma. Njut och lyssna på tystnaden och sitt kvar, sitt kvar.

Peter PC Carlsson

P.S.
Nominera Enbart Månadens för februari. 
Intressant?
För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas

Enbart julstress som griper tag i oss. Jag har svårt för julen. Det har jag haft i hela mitt vuxna liv. Mer än det. Jag var tolv år när jag mins hur jag enbart kände sorg över julen. Mamma och jag hade stressat och jobbat med allt som skulle fixas till jul, städat, putsat och fejat. Sen lagade vi mat, och mat och mat. Allt gjorde vi själva. Jag menar allt, allt utom prinskorv. Janson, skinka och köttbullar, sylta av olika slag, sillsallad, rödbetssallad, sallader, leverpudding, kålpudding, brynkål, rödkål, korvar som stoppades av flera slag, pastej, sil och sil igen kryddades. Strömming stektes och lades in. Mat i mängder.

Först var det slakt, slakt av gris ibland också av en tjur. Djuren var styckade, förpackade och kötet var malt. Ål hade fångats och skulle dödas och rökas. Enris skulle plockas för röken, liksom granris till alla rabatter. Alla fönster putsas och dess gardiner bytas. Golven skuras och garderoberna tömmas och städas. Varje dörr pryddes med en krans, varje dörrtrappa med en bädd av ris. Lutfisken skulle lutas och revbensspjällen kryddas och stekas. Oxköttet kokas och skinkan grilljeras.

Alla dukar var bytta, manglade och strykta. Risgrynsgröten var kokt och risalamaltan klar. Nötter var framsatta liksom diverse julgodis som gjorts. Egen marsipan, Flush, kolla, knäck och ischoklad. Pepparkakorna var bakade och glöggen var värmd, mandlarna skållade och russinen stod framme i skålar. Huset glänste och granen hade huggits, tagits hem och klätts.

Silvret skulle putsas, och alla kopparkittlar skulle gnidas. Alla tavlor var dammade, alla hyllor var torkade och mattorna uttagna och piskade. Tomtar och annat pynt var framställt och upphängt. Sist var det dags att skura köket rent, duscha och ta på sig rena kläder. Nu kunde äntligen julen börja.

Så brukade det vara, jag satt vid köksbordet hackade, stoppade och malde. Jag putsade och jag gjorde vad jag kunde för att inte mamma skulle vara så förtvivlat trött när julen kom. Men så kom den, julen och mamma var fylld av gråt. När jag var tolv föll lusten att fira samman. Alla måsten, allt som skulle vara klart var klart. Det enda som saknades var julglädjen. Friden och lugnet som skall finnas. Doften av nyskalade clementiner, av värmd glögg och av innerlig julefrid. Granen stod grön och grann i stugan, tomten kom och gick. Jag fick och tackade för mina paket. Öppnade och var glad för det jag fick.

Men det var inte längre samma sak, det var inte längre samma barnsligt befriande glädje, inte samma fröjd, inte samma längtan som uppfyllts. Plötsligt hade vuxenvärldens krav och förväntningar hunnit in i mitt tolvåriga liv. Jag ville inte bli medveten lika lite som jag ville ha en sönderstressad mamma.

Peter PC Carlsson

P.S. Kopiera gärna idén om att skänka en get till Carl Bildt. Länka hit så att andra kan göra det.

Intressant?
Sprid på alla sätt du kan för att nå målet för Sveriges största blogginsamling för barncancerfonden.
För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas! 

Enbart x-tra slag och x-tremt trött. Jag vet att detta var en väntad reaktion, att det var precis det jag skulle förvänta mig. Ändå är det tungt, jobbigt och tar den kraft som finns i mig idag. Sällan tänker vi på hur centralt hjärtat är, hur varje slag förse oss med liv. Denna muskel som aldrig får vila, aldrig får slappna av. Slag efter slag håller den oss uppe, slag efter slag låter den livet strömma genom våra kroppar.

Redan igår när jag gick till sängs var rytmen i sambatakt. Under natten vaknade jag av exprementell jazz och en fri rytm i mitt bröst. Somnade om och undrade om jag åter skulle vakna. Men jag vaknade igen och igen. Ständigt nya rytmer och nya takter som blodet fick flöda i. Tröttheten tog över och jag domnade bort. De senaste veckorna har jag haft riktigt ont i bröstet och tröttheten varit påtaglig. Jag tror inte på hjärtinfarkt men däremot på stressreaktion igen. Min kropp är trött, trött X-tremt trött.

Svetten lämnar kroppen likt råttor på ett sjunkande skepp, jag byter tröja och dricker vatten. Lutar mig tillbaks och vänta på att de extra tilldelade slagen skall vara slagna, att rytmen åter skall bli normal. Men än är det fest i bröstet och frispel efter frispel dunkar igång.

Framåt morgontimmarna vaknade jag av att vänster arm värkte, att den domnade och jag trodde att det var en infarkt. Men jag vände mig om och plockade fram armen under min kropp så att den åter sakta kunde vakna till liv. Nu väntar jag bara på att även jag skall vakna till liv. Gjorde en snabb liten riskanalys på Aftonbladet, ni vet de om tio frågor. Sovanligt är de allt för ytliga och inte mycket att ta på allvar, åtminstonne hoppas jag det.

Peter PC Carlsson

P.S. Kopiera gärna idén om att skänka en get till Carl Bildt. Länka hit så att andra kan göra det.

Intressant?
Sprid på alla sätt du kan för att nå målet för Sveriges största blogginsamling för barncancerfonden.
För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas! 

Enbart klump i halsen fanns där nästan hela kvällen. Kanske inte i början, då gick det bra. Gott och trevligt men snart var den gamla känslan där igen, känslan av att inte höra till även om jag ofta hamnade i centrum. Jag trodde att jag var fri den känslan nu, trodde att det hade passerat, att min obalans var tillrättad. Men uppenbarligen inte helt.

Hur många fester har jag inte suttit och känt just som ikväll med en klump i halsen? Gång på gång har jag varit med men ändå inte riktigt närvarande. En del av mig betraktar, en del står vid sidan av och undrar vad det är som alla har så roligt åt, vad är det som är så lättsamt och skoj? Jag vill vara en del, vill vara en av er som skrattar, en av er som finner ett nöje i vad det nu är som är kul. Klumpen växer, jag sväljer och går ut, kommer tillbaks och försöker att le.

Märkligt hur lätt det är att fastna i känslan igen, känslan som så länge varit bortjagad. I över ett halvår har jag hållit den borta, har jag kunnat skratta och le. I morgon gör jag det säkert igen, men ikväll har klumpen övertag. Antagligen är jag bara trött, antagligen behöver jag bara sova, behöver jag bara en stund för mig själv. Men vetskapen räcker ej, just nu gör det ont, just nu fylls jag av tomhet. Just nu är ögonen torra och halsen fylld av grått.

Utanför hör jag stim, hör jag skratt och glädje, inom mig söker jag ro, söker jag frid och lugn. Idag är bara en dag bland andra, en dag som snart har gått. Imorgon när jag har sovit kanske både tomheten och klumpen har lämnat mig. Ska inte fundera mer idag, dagen är som den är och jag lämnar festen till dem som kan glädjas. Just idag är inte min dag.

Peter PC Carlsson

Intressant?
Sprid på alla sätt du kan för att nå målet för Sveriges största blogginsamling för barncancerfonden.
För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas! 

Enbart lång och skön ser jag fram emot att den skall vara, ledigheten. Få år har jag känt mig så trött, så välförtjänt trött som i år. Trotts att det bara är timmar kvar till ledigheten så har jag ännu obearbetade berg av saker som skall klaras av. Det som hållit mig uppe senaste tiden har varit just känslan av att få en lång skön ledighet. Bara att hålla ut och jobba på, fredag sedan är det dags att stänga av, eller åtminstone nästan.

Ibland tänker jag på vilken skillnad det är på arbetslivet idag och för bara ett antal år sedan. Att tempot är högre och att arbetsuppgifterna blir allt mer krävande är klart. Det blir också allt större inslag i de flesta yrken av att kunna vara social, av att kunna samverka och interagera med andra. Ofta skall man dessutom göra det utan exakta mål. Komplexiteten har ökat men frågan är hur det är med vår kapacitet. Har vi verkligen större kapacitet idag än förr, eller har vi bara stillatigande svalt att den förändring som har skett den är något vi skall vänja oss vid och acceptera?

Numera när jag ringer till min bror, så ringer jag alltid på hans arbetstelefon, den fasta på jobbet. Det är där han svarar. Skulle han inte vara kvar på jobbet klockan nio på kvällen ja då är den vidarekopplad och han svarar alltid. Är det verkligen meningen? Nå, jag skall inte kasta sten i glashus, jag svara också nästan alltid till min telefon som är vidarekopplad till min mobil. Att vara tillgänglig, att vara där för "kunden" är viktigare än någonsin. Vi har helt enkelt inte råd att missa några möjligheter att stå till tjänst.

Är vi verkligen så viktiga? Ja ibland, ibland finns inte möjligheten att göra det som hela tiden sägs, delegera. En del saker är det bara jag som kan göra på mitt jobb. Eftersom jag vet det så har jag att välja att göra dem eller att låta saker falla. Ibland låter jag saker falla. Jag tror att det är dags att vi pratar lite om vilka saker vi tycker skall få falla. Allt är ju inte lika viktigt, åtminstone inte hela tiden.

Mer tid behöver riktas på att prioritera det som är viktigast, inte på det som är mest bråttom. Framförallt inte på något som andra tycker är mest bråttom. Att ta kontroll över sin arbetssituation och för att klara av den behöver vi kunna välja vad vi själva set är det mest strategiska och viktiga att lägga vår tid på. Det är så lätt att låta sig styras av det som är mest bråttom, det som skriker högst på vår uppmärksamhet.

En del har jag lärt mig genom åren och jag mår inte dåligt när saker faller för att jag inte hinner med. Men jag mår dåligt om jag inte hinner det jag anser viktigt, ofta det jag inte själv kan delegera. Nu skall de sista sakerna göras och skrivas sedan får resten falla. Trotts att några ropat högt på min uppmärksamhet.

Lång ledighet och en vecka utan att jag tänker ha telefonen på, sedan finns jag åter tillhands, service framförallt, tillgänglig och här för din skull. Men jag jobbar inte, det är tid som ingår, tid jag bjuder på. Lika väl som just detta får vara tid som arbetsgivaren bjuder på (när jag skriver detta inlägg).

Ledig, enbart ledig, gud, vad jag längtat och gud vad jag skall sova, sova och sova.

Peter PC Carlsson

Intressant?
Sprid på alla sätt du kan för att nå målet för Sveriges största blogginsamling för barncancerfonden.
För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas! 

http://nyligen.se/blogg/n8qka1

Enbart illa mår jag inte längre, men är akut trött. Så det blev en snabb tupplur på 20 minuter nyss. Hoppas att det hjälper. Jag har mycket som måste bli klart idag. Ja måste och måste. Låt säga såhär. Blir inte jag klar med detta så missar vi ett stort jobb och det drabbar i och för sig inte mig så mycket men flera andra som är beroende av att jag gör mitt.

Så är det hela tiden, vi är små pusselbitar i maskineriet. Pusselbitar eller kanske bättre att säga kugghjul. (Fast det låter inte så kul att vara ett kugghjul, roliga att vara en pusselbit tycker jag). Nåväl. Vi är alla en del av något större. Ibland är vår roll central och utan att den rollen genomförs så fungerar inte helheten.

Visst det går att få någon annan att göra just vår roll, men det kan ta lite tid att ordna. Så stundom kan var och en av oss vara oumbärliga. Just nu är det stundom för min del. Annars skulle jag skita i allt vad jobb heter idag och enbart spy, sova, spy och sova igen. Istället jobbar jag som attan och för att koppla av lite bloggar jag.

(Reagerar på utskicket jag gjorde inatt hoppas jag att någon tidning gör.)

Peter PC Carlsson


Inlägget är pingat på Intressant.

För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas. Skänk en gåva till Barncancerfonden. Eller koilla på Enbart Gåvor! Läs gärna inlägget om Tim som kämpar och om Madde som inspirerar. Mina länkade läsare.

Enbart illa är vad jag mår. Kanske är det som jag varit för hård mot mig själv en allt för lång tid. Kanske är det dåligt levande. Tja i vilket fall så ville kroppen spy upp det jag ätit till frukost. Nu när det är gjort så känns det lite bättre. Idag jobbar jag hemma, enda sättet att komma ifatt ibland. Har kommit ner i 200 olästa arbetsmail, inte illa. Det var 256 när jag började idag. Nog skall de rackans mailen knäckas under dagen.

Visst är det intressant att en del saker går bara så otroligt mycket bättre att göra när man inte är på jobbet. Som att läsa in sig, åka pulka och att besvara mail. Lugn, jag lovar, jag skall inte åka pulka på arbetstid. Hur skulle jag kunna det föresten, snön är ju borta?

Nej nu skall jag läsa och besvara lite mera mail igen. Jag ser med lite spänning på om det kommer att vara någon media som reagerar på utskicket jag gjorde inatt. Nog borde det väll vara intressant att skriva om Sveriges största privata insamling.

Fast vad vet jag, det kan ju vara så att det finns mer intressant att skriva om. Tänkte tex på om Paris Hilton skaffat ny klänning, Viktoria Silverstedt råkat tappa trosorna igen eller om Ozzy O skulle visat sig ute. Ja sådana världshändelser är ju alltid svårt att konkurrera ut.

Enbart djävulen kan vara så frestande, så förförisk, så lömsk. Var och en av oss har vi gjort olika löften för att dyrt och heligt lova att inte falla in i våra svagheter och begär. Det kan vara enkla saker som att vi lovar att inte svära, att inte äta godis, att sluta snusa, att börja motionera, att gå ner i vikt, att leva sunt, att inte dricka, att inte .... Ja vad det nu är.

Alla har vi åtminstone för oss själv satt upp mål och givit oss själva löften. I början går det bra och vi känner oss nöjda över vår viktnedgång, vår nykterhet eller vår allt bättre kondition. Men så lockar och pockar det bak hörnet. En godisbit som känns allt för svår att motstå och vi sätter våra tänder däri. Sen fortsätter rösten och vi hör hur vi övertyga oss själva med att eftersom jag nu ändå har brutit idag kan jag lika gärna göra det ordentligt och så frossar vi i våra begär.

Dagen efter är samvetet påtagligt och missnöjt. Vi straffar oss själva istället för att ömsint förlåta oss för vår otillräcklighet. Men vi straffar oss och känner skuld och skam för vårt misslyckande. Skuld och skam kan vi delvis bota med vårt belöningssystem så nu vill kroppen få belöning. Hur lätt det är att falla in i beroendet, in i begäret igen. Den onda cirkeln är åter igång.

Det spelar inte så stor roll när det rör sig om att vi vill gå ner ett par kilo, men är desto värre då det rör alkohol, droger, eller kanske spel- eller sexmissbruk. Det är mänskligt att fela, men straffar oss själva.

Nu har jag just tagit ett par viktiga steg för att komma tillrätta med mitt belöningssystem, mitt begär min åtrå efter bedövning. Det kommer att vara lätt, det kommer att vara svårt, det kommer att gå bra och det kommer att gå dåligt. Måtte jag ändå ha lärt mig att inte straffa utan att förlåta om jag åter faller i fällan.

Vi är alla sårbara, vi är alla en mur av pansar som skydd, som förnekelse. Jag har börjat att ta mina steg, små, men uttalade. Jag vill bort från mitt begär, för att åter kunna leva, åter kunna leva fullt ut.

Men när djävulen håller i rodret så är det inte lätt att stå emot. Giv mig styrka och kraft att bekämpa den del av mig som ständigt vill ge vika för mina begär. För Yes we can, vi kan stå emot, vi kan styra våra egna liv. Så med järnbeklädd näve slår jag Satan i sjön. Nu är rodret mitt och må det länge få fortsätta så.

Enbart ångest känner jag idag. Men också ett enormt driv. Sedan strax innan sommaren har jag jobbat med att få till ett stort och strategiskt viktigt projekt. Idag bedöms det och mycket avgörs just nu i denna skrivandes stund. Även om det formella beslutet ligger ytterligare en vecka fram i tiden.

Det är länge sedan jag kände oro och en ångest för något som rör jobbet, men det gör jag just nu. Har svårt att sova och ligger hela tiden och tänker på vad mer jag skulle kunna göra. Jag vet att det projekt jag har ansökt om håller en mycket hög kvalitet, jag vet att jag har de bästa samverkanspartner, jag vet att vår projektidé och projektorganisation håller hög klass. Men jag vet inte hur projektet kommer att bedömas i sista instansen.

Det är nämligen så att de som sitter och bedömer min/vår ansökan har själva sökt för samma sak. Jag har givetvis tagit ut deras ansökan och läst den. Lika självklart anser jag ju att den inte är lika bra som vår, men jag är ju partisk. Men nu ligger min ansökan hos "konkurrenterna". De skall bedöma om de skall ge sig själva eller oss alla pengarna.

Kanske tror du nu att detta är på förhand givet, att de skall ge sig själva allt. Jo, om de kunde så skulle de. Men det skulle innebära jäv. Deras beslut måste därför vara ytterst väl avvägt. Ska jag vara ärlig så måste jag säga att jag inte avundas dem. Att behöva sitta och ta ställning till att ge sig själv alla 15 miljoner eller att ge dem till det "bättre" projektet. Problemet är snarast att de har försatt sig själva i denna situation. För egen del kan jag inte annat än att tycka att det är ganska så omdömeslöst att göra det. De riskerar mycket för att vinna lite.

Nå det är snart över, beslutet kommer snart att vara fattat och jag slipper att vara orolig och känna ångest. Skulle vilja nocka ångesten med en rak höger direkt i dörren, nocka så att det står härliga till. Pang, pang och så släng igen dörren, ångest hör inte hemma i våra liv, förvisa snabbt ut skiten. Låt oss skrika ut, låt oss genast mobilisera och kasta ångesten över ända. Bort, bort. Framförallt att ha ångest över något på jobbet känns fel och meningslöst.

Men jag kan konstatera att det händer lite då och då och inte minst nu att jag svettas som om jag satt i bastun. Gamla kroppsliga minnen från tidigare situationer när jag varit stressad och känt en press.

Svetten tränger fram SVD

Inlägget är pingat på Intressant.

Peter PC Carlsson

Enbart kroppen ger sig åter till känna. Innan helgen så fick jag åter en påminnelse om en livslång sårbarhet. Jag deltog i en konferens med hela min arbetsplats på Hasseludden utanför Stockholm. En tvådagars konferens. Väl planerad, väl genomförd med ett blandat program.

Så efter en paus var det en av mina närmaste arbetskamrater och vän som framträdde. Under hennes genomgång tog hon mig som exempel vid två tillfällen, bägge tillfällena var både relevanta och mycket kärleksfulla. De lockade bägge till skratt. Strax därpå ringde min telefon, jag hade glömt att sätta den på tyst signal. Med skam i kroppen reste jag mig och gick ut.

Just det att jag hamnade i centrum, ibland alla mina arbetskolleger, gjorde att kroppens minne aktiverades. Den mindes pressen med över hundra timmar i veckan, kraven på prestation av mig och mina medarbetare. Kroppen mindes, de omöjliga kraven, och stressprogrammet satte åter igång. Detta trotts att det inte fans skäl till det, att det enbart berodde på ett kroppsligt minne och att jag ofrivilligt ställdes i fokus.

Så hjärtat satte igång, sprutade runt blod i min kropp med halvdanna men många slag. Svetten trängde genast fram genom mina porer, tröjan blev snabbt blöt, när jag ställde mig upp för att gå höll jag genast på att falla. Balansen var rubbad, hjärtat lekte elitidrottare och kroppen tömde sig på vatten genom var por i min kropp.

Ganska snart var det enbart för mig att tala om att jag var tvungen att gå iväg en stund, att backa från det min kropp reagerade emot. Inte för att det fanns skäl för min kropp att reagera, nej jag kände ingen som helst stress. Men kroppens minne gjorde det, den mindes min tid på KK-stiftelsen, stiftelsen för kunskaps och kompetensutveckling, där vi aldrig var bra nog, där vårt jobba aldrig räckte till, där våra ord, mina ord att det inte går att fortsätt som vi gjorde. Ja dessa ord brydde sig ingen om.

Men i denna organisation jag nu är råder en direkt medmänsklighet och jag blev genast uppmanad att koppla av en stund. En och en halv timme senare var åter min puls normal och jag var åter med. Men skadan vi fick på KK-stiftelsen finns för alltid kvar. Stressprogrammet ligger latent och är ständigt beredd att aktiveras.

Läs del 1 först

Enbart tårar fortsättning.
Ingen kom, hans övergivna gråt trängde allt djupare in i mig och min förtvivlan steg,varför, snälla någon ta hand om honom, krama honom och tala om att han är älskad. Men gråten fortsatte, hjärtskärande och övergivet. Stilla började det att gå upp för mig att det inte var en liten övergiven och tröstlös pojke jag hörde, det var ljudet av mig som steg upp i mitt medvetande. Än mins jag känslan av förvåning av undran. Hur kunde det vara jag? Hur kunde jag som alltid lyckats med det jag föresatt mig hitta mig själv i en slemmig pöl på golvet. Hur kunde jag finna mig själv där gråtandes på ett så hjärtskärande och övergivet vis att jag inte ens kunde känna igen mig själv?

Förtvivlan rullade runt i mina tankar och fortfarande kunde jag inte röra en muskel. Men tankarna hade vaknat och de rusade runt i mitt huvud för att finna samband, för att finna förståelse och mening med det som nu var jag. Tankarna försökte förstå, jag försökte förstå. Så hjärnan varvar igång, tankarna rusar, men helt utan att finna minsta spår av hur jag hamnat där jag var eller hur länge jag legat där.

Så söker de vidare och plötsligt finner jag mig själv fnitrrandes, efter en stund skrattande och gråtande samtidigt. Slempölen fortsätter att växa. Men jag skrattar, först stilla sedan allt mer hejdlöst. Skrattet gungar min kropp och jag känner huvudet guppar och slå på tröskeln. Magen börjar göra ont av mitt allt mer galna skratt. Äntligen fungerar en del av mina muskler och armarna tar ett tag kring den allt mer skrattvärkta magen.

Det var mina tankar som löpt runt och mitt i förtvivlan funnit ett minne. Det var ett minne av en intervju med Ulf Lundell. Lundell var och är en av mina favoriter. Av någon anledning hade en journalist bestämt sig för att fråga Lundell vad han ansåg var humor. Bara tanken att fråga Lundell vad som är humor är skrattretande. Men det var minnet av hans svar och hur han med sin lite dova röst framförde det som fick mig att explodera i skratt.

Uffes svar var: "Humor, humor det är när man ligger där på botten av det mörkaste av sig själv, när man har fallit, fallit och fallit igen, djupare och djupare ner i det svartaste mörkret. Man ligger där på botten och vet att man inte kan falla längre. Då, då plötsligt så öppnas en lucka till och man faller igen!! Det, det är humor."
Mitt minne hade letat upp något som var så absurt att jag inte kunde annat än att skratta. Humor, den kan vara svart och det var den. Det var dessa ord av Lundell som fick mig att skratta och le.

Just då, bestämde jag mig att det var dags att jag reste mig upp, att jag åter ställde mig på mina ben och börja ta steg tillbaks. Så jag ställde mig upp, lämnade tröskeln, slemmet och gråten där. Det var åter dags att vända mig upp ur det mörkaste av mig själv, lyfta mitt huvud och titta upp. Sakta skulle jag börja min klättring. Sakta men säkert skulle det vända. Lyckligtvis visste jag inte då hur lång tid det skulle ta. Då hade skrattet dött, dött för alltid.

Tidgare inlägg!!  Läs del 1

Peter PC Carlsson

Inlägget är pingat på Intressant.

Enbart tårar och en kladdig sörja av snor och slem vaknade jag i. Det har nu gått över åtta år sedan jag fann mig själv på tröskeln mellan köket och vardagsrummet. Sedan ett tag tillbaks var jag sjukskriven för utbrändhet. Jag hade arbetat mer eller mindre konstant alla dygnets vakna timmar det senaste halvåret, jag var också mitt uppe i en skilsmässa och jag var chef på en ny arbetsplats. Dessutom bodde jag själv fyrtio mil från mina barn som jag bara träffade på helgerna.

Det hade varit kaos på jobbet och pressen hade varit mer än vad vi klarade av. Denna gång berättar jag inte om min tidigare arbetsplats där några av Sveriges mer kända personer satt i styrelsen. Denna gång handlar det om starten på min resa tillbaks.

På tröskeln mellan köket och vardagsrummet fann jag mig själv liggande i en slemmig pöl. Jag vet inte hur jag hamnat där, än mindre hur länge jag legat där. Min högra kind låg tryckt mot tröskeln, och runt om mitt ansikte fanns en slemmig pöl. Först var allt tyst och jag blinkade med ögonen för att försöka förstå vart jag var. I övrigt rörde jag inte en muskel, jag låg bara kvar.

Efter en stund blev jag medveten om tröskeln, kände den trycka mot min kind, den gjorde lite ont. Fortfarande rörde jag mig inte. Fortfarande var tankeverksamheten helt avkopplad. Jag låg kvar, tittade in i väggen och blev medveten om den slemmiga pölen jag låg i. Började fundera på vad det var och vart det kommit ifrån.
Sakta steg mitt medvetande och jag kände hur mina tårar rann längst kinderna, hur snoret rann från min näsa och hur jag låg med öppen mun och saliv rann ut ur mig.

Det var mina egna vätskor jag låg i. Fortfarande var allt tyst, jag låg kvar, inte en finger som ville röra sig, inte en muskel som ville lyda.

Jag låg kvar, väntade, på vad vet jag inte, kanske på att förstå, på att mina tankar som fortfarande låg i dvala skulle vakna och hinna ifatt mig. Hur länge jag låg där vet jag inte, vet inte om jag somnade eller bara blundade en stund. När jag öppnade ögonen igen låg jag fortfarande kvar på samma ställe. Ingen hade flyttat mig, inte jag heller och tröskeln gjorde fortfarande ont.

En tid senare, minuter, sekunder eller timmar vet jag inte, hörde jag ett ljud. Först hörde jag det mycket mycket långt borta. Det var svagt men lätt väldigt ynkligt. Jag kunde inte urskilja vad det var. Jag försökte spetsa mina öron och sakta vaknade min hörsel till, sakta hörde jag ljudet komma allt närmre, bli allt tydligare. Det var ljudet av gråt. Jag hörde någon som grät.

Jag bodde på nedre botten och hade alltid fönstret mot parken öppen. Det lät så sorgset, så mättat av sorg, av övergivenhet, av ensamhet! Allt tydligare hörde jag ljudet av gråt, av omättlig sorg. En liten pojke som grät, som lät så övergiven och ensam. Tankarna vaknade äntligen till liv och de undrade varför ingen kom och tröstade honom. Varför kom ingen och tog honom i sin famn, tog upp honom, kramade honom och sa att allt skulle bli bra igen? Varför?

Fortsättning följer!!  Läs del 2

Peter PC Carlsson

Inlägget är pingat på Intressant.