Enbart Requiem av Mozart är musik som passar just nu. Vad jag förstått så skrev han detta requiem som ett av det sista han gjorde. Musik som är så vacker, så smärtsam och samtidigt fängslande. Ett requiem skrivs till någon som lämnat jorden, som inte längre finns kvar. En hyllning för att vi skall kunna minnas, för att förstå personens storhet.

Aldrig är du så stor som då du dör, då du lämnar livet och ord skall sägas vid gravens rand. Hur ofta det är sant eller starkt utvalda delar av sanningen vet jag inte. Men jag vet att jag bara kommer att ha gott att säga om just dig min vän. Din död kom allt för tidig, långt tidigare än vad som borde varit. Små barn, en fru, en gård och en hel skock av människor som saknar, som kommer att se sig om efter dig. Söka ditt skatt, söka ditt allvar och dina kloka ord.

Tomhet är ett ord som på inget sätt kan fylla den plats du lämnar. Hålet efter dig är svart och täckt av tårar. Sakta rinner tiden i livets flod. Utan att vi riktigt anar står vi så där och möter döden, slutet på ett allt för kort liv.

Så många tankar, så många som brottas och vill ut, ändå har jag svårt att forma ett endaste ord, en endaste tanke. Men ständigt ser jag dig framför mig. Leende, strålande och just så levande som jag önskar att du vore. Vi sitter i varsin kanot, paddlar och skrattar. Ännu är vi unga ännu leker livet. Inte kunde vi ana att det så snart skulle ta slut.

Ännu är dagen ung, så låt oss driva våra kanoter lite till, låt oss se hur de glider över vattnet, låt oss se vart strömmarna för oss.

Kommer alltid att sakna dig!

Peter PC Carlsson

För övrigt anser jag att Sverigedemokraternas åsikter och cancern skall bekämpas!

Gör ENBART som favorit på Nyligen  Intressant?

Enbart tejp kan engagera ett barn som fylt fyra. Det tycks inte finnas något stopp på hur mycket tid man kan lägga ner på att tejpa ihop saker. Som förälder så finner man diverse olika saker sammantejpade och ibland får man hålla tungan rätt i mun för att inte snubbla.

Jag kan inte annat än att le, att smälta likt snö i solen när jag ser hur tejprullen sysselsätter de små flitiga fingrarna. Som vuxna blir vi allt svårare att tillfredsställa. Vi blir allt mer kräsna och förväntar oss mer av livet än en rulle med tejp. Ändå är det bara det som behövs för att skapa glädje och engagemang. Alla barn är bevis på det.

Själv kan jag stundom känna mig trött, sliten och trasig. Undra om det går att laga med tejp? När sorgen gör sig påmind och det känns som att något har brustit och gått sönder är det dags att plocka fram tejpen. Dra några varv runt hjärtat och så är vi klara för ännu en rond med livet.

För barn är livet så självklart, så underbart enkelt och de vet hur man lever det. Konstigt nog glömmer vi det i takt med att åren går, vi blir ofta sämre och sämre på att leva och att njuta av att vi gör det. När det enda vi egentligen behöver är en rulle med tejp.

Någonstans på vägen från vaggan till graven så förlorar vi förmågan att ta tillvara det självklara, det enkla och det njutningsfulla. Var dag borde vi alla sätta oss ner en stund, sätta oss i vår favoritfåtölj och enbart sitta där. Inte göra något, inte tänka något, bara vara. Om så bara en kvart. Sitta där för att vår själ skall hinna ifatt vår kropp som jagat jäktat hela dagen. Någon gång behöver vi hinna ifatt oss själva.

Den tiden ger vi oss inte. Sätter vi oss ner utan annat mål än att bara sitta helt stilla och inget göra i en kvart så blir vi stressade, vi känner oss jagade av att inget göra. När vi koppla av vill vi ha ljud runtomkring oss, vi vill ha TV:n som brusar och vi vill tänka på saker som skall göras. Ändå vet vi att det har inget med avkoppling att göra.

Trasiga vandrar vi runt utan att ge oss möjlighet att koppla av fyller vi vårt liv med aktiviteter och underhållning.

Själv tror jag att det är dags att jag sätter mig ner, inget gör, bara är. Om så bara för en kvart. Sen ska jag ta fram rullen med tejp, dra den några varv runt hjärta, mage och runt min själ. Det känns som om det skulle behövas.

Peter PC Carlsson

För övrigt anser jag att Sverigedemokraternas åsikter och cancern skall bekämpas!

Gör ENBART som favorit på Nyligen  Intressant?

Enbart gråa hår som spricker fram är en dag vad du ser när imman på spegeln lättar efter morgonens dusch. Förutom att barnen blivit stora och självständigt bestämt hur de klär sig och lever så är detta ytterligare ett bevis på att dagar lagts på rad. Månen har snurrat sig yr runt vår jord. Solen har år efter år töat den fallande snö. Så står du där framför din morgonspegel och vågar inte längre rabbla ramsan ”Spegel, spegel på väggen där. Säg mig vem som vackrast i landet är?”

Det räcker inte längre att lätt gnugga sig under ögonen för att små veck och allt större påsar skall fyllas av blod och åter ge huden sin spänst och lyster. Hur mycket vi än rakar och pudrar så tar tiden ut sin rätt, ålderns rätt.

Vår stund på jorden är nu och sakta har vi insett att den har ett slut, att tiden är utmätt och har likt vår sprudlande ungdom en ände.

Kanske sätter du dig ner och sörjer, kanske skakar du ännu ett år från dina axlar och rycker ännu ett grånande hår från din allt kalare hjässa? Var och en av oss möter vi vår spegelbild, var och en av oss har vi att acceptera det vi ser och det vi valt att bli.

En del av oss finner nöje i att åldras, nöje i att läggar dagar till år. Andra förnekar och lever än som om vi vore odödliga tonåringar. Men var och en möter vi vår spegelbild. Nöjda som missnöjda! Var och en.
Alltid finns det något som kunde varit bättre, som kunde varit annorlunda. Alltid finns det något annat vi kunde önskat, något annat än ännu ett grånande hår.

Spegel, spegel på väggen där. Säg mig ej vem som vackrast i landet är! Spegel, spegel på väggen där. Låt mig kunna möta min blick för den jag är, för vad jag är!

Vad är ett grånande hår, vad är ännu ett år? Hur jag möter min spegelblick beror mer på hur jag lever, på vem jag valt att bli, än på hur jag ser ut. Sakta, sakta, dag för dag, ser jag glansen komma åter. Ser jag livet som blänker genom min allt mer klarblå iris. Dagar läggs till dagar och jag bygger åter upp min stolthet för den jag valt att bli. Den jag väljer att vara.

För vad är ett grånande hår, vad är ännu ett år? Min ryggrad är rak, även när den smärtar och värker. Min blick är ännu skarp om så jag får allt svårare att se. Åldern tar ut sin rätt och kroppar blir för eller senare till stoft. Men med ålderns rätt kan vi se tillbaks på det liv vi levt, ett liv vi stolt kan visa upp, eller ett liv vi helst vill glömma innan vi går.

Peter PC Carlsson

För övrigt anser jag att Sverigedemokraternas åsikter och cancern skall bekämpas!

Gör ENBART som favorit på Nyligen  Intressant?

Enbart långsamhet är något vi har så svårt med. Står vi i en kö och vi ser att andra köer bredvid går fortare så blir vi lätt stressade. Kör vi bil och kom mer bakom någon som kör lite för långsamt så är vi nästan beredda att riskera livet i vansinniga omkörningar för att komma förbi. För att inte tala om fotgängare som går i bred och dessutom så långsamt att vi näst intill blir hysteriska.

Livet ska gå fort, mycket skall göras och mycket vill vi hinna innan vi dör, helst innan kvällen. Snabbhet premieras och den som inte är snabb är inte med, är inte att räkna med. Som om livet vore ett hundrameterslopp. Konstigt, det är ju så oändligt mycket längre än så. Men snabbt far vi fram, försvinnande snabbt susar vi genom livet och tycks nå närmare lyckan bara det går fort. Fyra sekunder...

Inget är så gammalt som gårdagens nyheter... ja visst, men inget är så intressant som bra nyheter. Hur ofta ges tid till det. Istället skall journalister snabbt knacka ihop en artikel och hinner inte ens korrekturläsa innan nyheten är så gammal att den skall slängas. Bloggvärlden gör knappast saken bättre. Där tycks hastigheten vara viktig, så viktig att man till och med stoltserar med att man sitter och bloggar mitt under de olika händelserna. Visst, det kan man ju göra om man oreflekterat vill förmedla det som sker. Men har man större ambitioner än så krävs alltid en bearbetning.

Magnus Ljungkvist driver Bloggen www.makthavare.se och han berättade stolt hur han hade fler skribenter på plats i Almedalen än SvD, DN, Expressen och Aftonbladet tillsammans! Det är bra att nya medier tar plats att det skapas nya former för hur vi förmedlar information och hur vi läsare/lyssnare/tittare/aktörer tar till oss kunskap. Men inte finns det ett egenvärde i att snabbt lägga ut allt som pressenteras. Till vilken nytta skulle det vara? Om allt enbart hängde på snabbhet så skulle ju enbart en webbkamera behövas i vart rum. Det är just eftertanken, reflektionen och bearbetningen som gör en artikel värd att läsa..

Visst finns det saker vi snabbt vill få reda på, men det mesta är inte gamla nyheter i morgon eller ens nästkommande dag.

Nominera en eftertänksam blogg till Månadens Blogg.

Peter PC Carlsson

För övrigt anser jag att Sverigedemokraternas åsikter och cancern skall bekämpas!

Gör ENBART som favorit på Nyligen  Intressant?

Enbart sommar, sol som värmer och barn som stimmar och tjoar medan de badar. En dag som idag, det kan knappt bli bättre än just så. Runt 30 grader varmt och fri tillgång till glass och välkyld pilsner. Världen är fylld av vackra människor, leende människor. Alla tycks ha tid, alla tycks ta det lugnt. Var jag än vänder mig så ler sommaren emot mig.

Vissa dagar vill man bevara, föreviga och hoppas att det alltid kunde vara just så. Så ska jag minnas den sommaren 2009. I vart fall den 28 juni, förhoppningsvis blir det fler av just dessa dagar. Soltörstande som vi nordbor är så kommer dessa soliga dagar som räddning för den frusna själen, solen ger färg till våra bleka kroppar. Den tinar våra bistra miner och vi ler.

Det är skönt att se barn som får användning för något annat än sina regnkläder. Barn som gräver i sanden på välfyllda stränder. Barn som leker i fontäner och barn som springer medan de avfyrar sina vattenpistoler. Parkbänkarna är fyllda av leende föräldrar med kaffelate och glass.

Bruna ben och bara fötter, himlen är blå och vi önskar att tiden stod still.

Rösta på månadens blogg i rutan till vänster på första sidan!

Peter PC Carlsson

För övrigt anser jag att Sverigedemokraternas åsikter och cancern skall bekämpas!

Gör ENBART som favorit på Nyligen  Intressant?

Enbart samvaro med andra gör livet värt att leva, men är också en källa till oro. Hela vårt liv går vi runt och vill känna oss älskade, behövda och omtyckta. De mest enkla och självklara saker. Ändå är det så svårt.

När jag ser mig omkring bland vänner och bekanta så stöter jag ofta på just denna kärna i våra förhållanden. Är vi älskade, är vi behövda och är vi omtyckta? Helst för just de vi är inte för det vi gör. Många är de som jagar som ständigt tvekar och frågar sig om de är älskade, uppskattade. Ständigt söker vi denna bekräftelse.

Ibland känner vi otillräckligheten. Det är okey, men vi kan inte leva med den, otillräckligheten. Att ständigt gå omkring och känna oss otillräckliga tror jag bara kan skapa missnöje och frustration. Ofta är känslan dessutom utan fog, men den finns där. Vi bär den med oss och vi drar den med oss ner när vi faller.

Vi ägnar våra liv efter att söka, efter att finna någon vi kan älska. När vi väl gör det borde vi kunna leva i harmoni, leva tillsammans och vara tillfreds. Det är i vår relation som vi skall hämta kraft, det är här vi skall känna oss bekräftade, uppskattade, älskade och långt mer än tillräckliga. Ibland blir det inte så och en osynlig kamp smyger sig in i förhållandet. Hur ofta ser vi inte just det, ett par som stretar och kämpar men med en osynlig kamp där var och en drar åt just sitt håll.

Ledsen, men jag tror inte på dessa förhållanden. Jag tror att det är just i samvaron som vi skall finna kraft, kraft att möta vardagens och jobbets krav. Var skall vi annars fylla på, var skall vi annars få vår energi.

Vänner som inget ger har knappast ett värde som vänner, möjligen behöver de vår hjälp. Men det är i vårt umgänge vi skall få kraft. Det är här vi skall fylla på för att kunna vara till hjälp både för oss själva och andra. Det är länge sedan jag klippte bandet till de som enbart sög musten ur mig, till de som bara tog och tog. En vänskap skall vara ömsesidig. Det är där jag vill känna mig trygg.

Det är enbart i mina ögon som otillräckligheten består. Svårt att göra sig av med den egna bekantskapen, så jag söker fortfarande sätt att känna tillräcklighet inför mig själv. I väntan på det söker jag kraft i mina relationer.

Enbart chef är inte så svårt att bli men svårare att vara. En del blir chefer utan att egentligen vilja det, andra strävar och vill göra karriär. Den värsta chefen är den som strävat och strävat, klättrat och klättrat tills de inte kan avancera mer. Ofta blir de kvar på sin sista chefspost för att de har nått sin inkompetensnivå. Dvs den nivå de inte riktigt klarar av.

Dessa chefer skulle göra sig själva och inte minst organisationen och de underställda en stor tjänst om de backade ner ett steg. Egentligen är det inget konstigt med det. Att vara chef och vara det på allt högre poster kräver rimligen mer och mer av dig. Ibland når man den nivå då den egna kompetensen inte längre räcker till. I vart fall inte just nu.

Det är märkligt att det skall vara så svårt för dessa chefer att stiga ner, att ta ett tillfälligt steg bakåt. Allt för ofta möter vi dessa chefer som inte riktigt klarar sin roll men förtvivlat klamrar sig fast och skapar kaos i organisationen. Inte av illvilja utan av inkompetens. Jag har mött dem på tidigare arbetsplatser och stundtals har jag säkert själv varit en av dessa inkompetenta ledare. Min inkompetens bestod i att jag var för ung och naiv för att säga nej, sätta stopp för krav från den dyssfunktionella ledningen. Jag blev sjuk oh fick stiga åt sidan.

Det borde vara mer naturligt att vi ger människor chansen att växa och pröva sitt chefsskap för att lika naturligt backa när det inte fungerar. Allt utan att det är ett misslyckande. Ett misslyckande är det när chefen sitter kvar månad efter månad, år efter år och administrerar sin inkompetens. Då finns det inga vinnare.

Enbart flanör, eller konsten att flanera. Idagens produktions och konsumtionssamhälle där vi ständigt skall vara tillgängliga och alerta har vi glömt konsten att flanera. Då och då uppväcker jag denna konst för mig själv och blir en udda flanör på söders höjder. När jag slår på ordet flanera i synonymordboken säger den följande: Strosa - matchar till 86 procent, Spankulera - matchar till 80 procent, Spatsera - matchar till 70 procent, Promenera - matchar till 64 procent.

Möjligen kan jag instämma i de tre första påståendena men att promenera är något annat. När du flanerar gör du det utan något egentligt mål. Du går ut går omkring, ser vad som finns i din omgivning och du gör det utan något som helst mål.

Till stora delar har vi tappat vår förmåga att flanera. Inget vi gör är längre utan mål och mening. Vi lär oss från barnsben att vara effektiva och att ha en mening med det vi gör. Inget fel i det, men vi missar livet. Så då och då ger jag mig ut som en flanör i staden. Steg för steg söker jag mig fram längst gatornas kullestenar eller dess cementerade plattor. Längst vägen och huskropparna söker sig min blick och jag tar in den omgivning jag flanerar i. Det finns inget mål och mening med min färd, jag bara flanerar.

Målet är flanerandet isig, att bara vandra runt, njuta av den omgivning jag finns i och ta in den medan jag vandrar.

Oftast promenerar vi från en plats till en annan. Eller vi går målmedvetet för att det är bra för människokroppen att gå en halvtimme om dagen. Så vi går! Jag går. Men ibland, ibland så flanerar jag och vet inte vart jag hamnar eller hur lång tid det tar innan jag åter finner vägen hem. Det är kanske då om någonsin som vägen har mål och mening med sin färd.

Enbart hjärtligt! Ett hjärtligt handslag, hjärtligt bemötande, hjärtligt samtal och hjärtefrågor. Nog är hjärtat en hjärtefråga.

Tidigare idag var jag hos min kardiolog (hjärtspecialist). Efter ett hjärtligt handslag och ett hjärtligt eller i vart fall varmt bemötande satte min kardiolog sig bakom sitt vackra skrivbord och började läsa på datorskärmen. Några ord och frågor, bekräftande nickande och lite muttrande senare så började kardiologen berätta hur vi skulle fortsätta.

Nå min kära doktor och jag hade ett hjärtligt samtal och en av hans första frågor efter att tittat igenom mitt vecko EKG var "Jobbar du?" Få saker är så viktiga för mig som just hjärtat, konstigt va. Problemet är att det slår lite för mycket, lite mer än vad som är bra, framför allt mer än vad som känns bra. Hjärtflimmer och mycket oregelbunden hjärtrytm. Ibland en puls på 180 och ibland på 30. Skönt att det ändå slår, det skulle vara lite trist om det inte gjorde det.

Mestadels är det ganska ok, jag har liksom vant mig vid att det är så här. Det är ju inget nytt för mig, utan det har varit så här till och från i tio år. Men visst, sista tiden betydligt värre än vanligt. Så nu blir det lite mer undersökningar tester och prover. När det är klart så blir det byte av medicin och förhoppningsvis kommer det att hjälpa efter en tids injustering för att få rätt dos. I annat fall väntar en operation.

Till skillnad från när jag tog bort blindtarmen, polyperna och senast gallblåsan, så hoppas jag på att få behålla mitt vilt slående hjärta. Skönt att vara hos en hjärtspecialist som beställt samtliga journaler kring tidigare hjärtundersökningar. En samlad bild med en samlad historia. Gott hopp om en lyckad behandling och en fortsatt lång framtid.

Enbart klar är den kamp som Tim har fört i drygt fyra år av sitt korta liv. Hans lilla hjärta orkade inte längre fortsätta slå. Cancern tog ännu ett liv och berövade såväl Tim, familj som världen en härlig liten människa. Vid ett tidigare tillfälle tog jag initiativ till att samla in pengar till barncancerfonden. Det var när Madeleine lämnade jorden allt för tidigt.

Denna gång hoppas jag att var och en som vill och har möjlighet skänker en slant till barncancerfonden eller varför inte direkt till Tims minnesfond som hans familj startat.

Tim har skrivit och sjungit in en text som en dag som denna fyller det hårdaste hjärta med bomull och medkänsla.

Adjö lille Tim, adjö!

Peter PC Carlsson

Nominera gärna till Månadens blogg
För övrigt anser jag att Sverigedemokraternas åsikter och cancern skall bekämpas!

Gör ENBART som favorit på Nyligen  Intressant?

Enbart olägligt kommer alla sjukdomar, allt det vi inte vill ha, det vi inte önskar. Ofta har vi så bråttom att det inte finns något som kan komma lägligt om vi inte har det inplanerat. Livet går fort och målet tycks vara att vi skall hinna med allt och lite till på den tid vi har. Vi lever livet på ackord och det gäller att boka in så mycket vi någonsin kan. Seen that, been there, bought the T-shirt. Ett amerikanskt uttryck som vi tycks leva efter. Bortsett från att vi inte samlar T-shirt längre.

Igår hade en av mina bästa vänner sitt stora kalas, ett kalas jag verkligen sett fram emot och velat gå på. Hade förvisso redan tidigare bestämt mig för att vara helt nykter med tanke på att mitt hjärta flippar onödigt och jag vill inte stressa det i onödan. Men nu blev jag ju ofrivilligt nykter. Jag kom inte ens iväg till festen. Det är lite så livet är, fyllt av olägligheter, saker som händer utanför vår egen kontroll. Något som skenar är svårt att få kontroll på, det gäller även skenande hjärtan.

Det är ändå dessa tillfällen, dessa olägligheter som är bra att lära sig att ta vara på, att finna mening i och kanske även njuta av. Frågan är vilken mening som kan finnas i olägligheter? Är det då det händer saker som kan skaka om vårt rutmönster till liv? Är det då som vi kan få möjlighet att välja nya vägar, att ta ett nytt spår som vi tidigare inte ens annat, än mindre sett eller vetat om?

Det känns svårt att se olägligheter som något annat än just olägligheter, ändå kan de vara tillfällen som öppnas. Svårt att se vad dessa tillfällen är, vad de kan ge, eller varför en oläglighet skall komma just när vi inte vill. Fast det är klart att det finns ju aldrig en rätt tid, en tid vi vill att olägligheter skall komma. Då skulle de ju snarast komma lägligt.

Undra om det går att träna sig och lära sig av dessa tillfällen, undrar då vad man kan lära sig. Det måste vara något bra jag lärt mig när jag nu missat en härlig fest. Tyvärr vet jag inte ens vad jag lärt mig. Kvar finns enbart olägligheten. Kanske är det allt, också en lärdom.


Nominera till Månadens blogg
Peter PC Carlsson

Läs gärna om Tim Ahlgren.
För övrigt anser jag att Sverigedemokraternas åsikter och cancern skall bekämpas!

Gör ENBART som favorit på Nyligen  Intressant?

Enbart SMS är en plåga likt mygg. Det surrar och det piper. Men det är klart SMS sticks inte, åtminstone inte än. För tio år sedan så var mobilen mer eller mindre inopererad i mig. Samtal efter samtal och tummarna löpte på de redan då löjligt små tangenterna på telefonen. Så gick jag in i väggen, blev sjuk och lade om mitt liv. Ja faktum är att jag fortfarande håller på att lägga om mitt liv.

Det är ingen tvekan om att vi människor har ett behov av kontakt med andra, sitter vi ensamma någonstans, så som mitt på bussen med 50 andra mobilpratande människor, så söker vi kontakt via vår mobil. Vi sänder korta och felstavade SMS och väntar på lika korta och svårbegripliga svar. SMS efter SMS motionerar vi våra tummar med. Till slut har vi fått fram ett litet meddelande som kunde sagts i telefon på tre sekunder. "Hej älskling jag är hemma om tre minuter".

Jag ställer mig ständigt frågan om meningen med dessa små meddelanden. Det är knappast för att tala om att vi kommer hem om ett par minuter. Kanske för att vi inte har något annat att göra så vi knappar med tummarna istället för att rulla med dem. Eller så vill vi ger vår älskling en chans att gömma undan sin älskare/älskarinna i garderoben innan vi kommer hem.

Kanske är det så att vi har några ören för mycket i plånboken och vill mer än gärna sända några ören till mobiltelefonbolaget. SMS är ett behov vi har skapat oss som sällan fyller en funktion. Själv är det längesedan jag tröttnade, ibland svarar jag ibland inte. Det kan gå många dagar utan att jag ens läser ett SMS jag fått. Är det ett SMS kan det ju i vilket fall inte vara viktigt. Jag menar antingen har jag redan för ett par dagar sedan köpt mjölken eller så är det för sent nu.

Vi måste inte svara, måste inte ringa upp någon som ringt. Tja om det inte ingår i jobbet förståss. Det är länge sedan jag skrotade min telefonsvarare hemma, på jobbet har jag spelat in ett meddelande som ber den som ringer att återkomma. Ändå är jag väldigt tillgänglig, men bara när jag själv vill och jag känner mig inte som en slav under tekniken. Såvida inte datorn slutar fungera förståss, då stiger nog allt i kroppen utom det goda humöret.

Men att bli stressad av att behöva svara på en massa SMS det blir jag inte. Det fina med att inte svara själv utan att ringa tillbaks istället är att jag dels slipper en massa SMS och dels kan föra ett vettigt samtal istället. Tiden som blir över kan jag sätta mig ner och rulla tummarna så att de trotts allt får lite motion.

Peter PC Carlsson

Läs gärna om Tim Ahlgren.
Rösta på månadens blogg i rutan till vänster på första sidan!
För övrigt anser jag att Sverigedemokraternas åsikter och cancern skall bekämpas!

Gör ENBART som favorit på Nyligen  Intressant?

Enbart vår kan locka fram dessa frihetskänslor. En befrielse sprider sig i såväl kroppen som i samhället i stort. Det är nya tider nu och då tänker jag inte på en ökande arbetslöshet en djupare lågkonjunktur utan på våren. Det är inte de stigande arbetslöshetssiffrorna eller de sjunkande räntorna, inte ens den svängiga börsen som sysselsätter min hjärna så här års. Efterlängtad är den här, saknad kommer den åter och förgyller min tid.

Vart år frågar jag mig hur jag kunnat överleva det mörker och den kyla som har fått råda? Vad är det som gör att jag trotts allt år från år väljer att bo kvar i slask, pinande vind och kyla under var vinter? Svaret är antagligen vana, vanans makt är stor, lika väl som traditionens, lättjans och bekvämlighetens makt. Givetvis är behovet av en försörjning och närheten till släkt och vänner avgörande. Men jag undrar hur många av oss som egentligen skulle flytta även om vi kunde. Även om vi hade försörjningen klar, om vi fick möjlighet att leva tillsammans med släkt och vänner men i ett annat land.

Att bryta upp och likt flyttfåglarna söker sig till bättre klimat är inget vi är vana att göra och något som få av oss omsätter och gör även om vi kan. Synd, jag tror att vi skulle må bättre av att röra på oss lite mer. Det är de mest drivna, de mest entusiastiska som vågar sig på att söka sig ut för ett bättre liv. På samma sätt är det för de som söker sig hit. Det krävs driv, det krävs engagemang och faktiskt också många gånger uppfinningsrikedom för att kunna ta sig till vårt köldslagna land.

Den sociala turismen lyser med sin frånvaro och inte ens Göran Persson lär ha haft en enda social turist på besök i sitt lilla torp. Istället ser vi sjukvårdsturism, men inte till utan från vårt långa land. Det är inte den dåliga sjukvården som driver oss bort utan snarast bristen på tillgång till vård. Istället för år av köande köper vi en flygbiljett och hoppas att försäkringskassan skall betala det den svenska vården inte hinner med. EU är en öppen marknad och vi lär oss att nyttja den. Undra om det var detta som Göran Persson menade med social turism? Knappast va.

Så här års känner vi oss alla mera välvilliga, det är kanske nu man skall fly till Sverige, det kanske är nu som vi svenskar skall se till att laga våra tänder, kanske i annat land så att vi har råd att le. Idag är det varmt, idag är det skönt, kosta på dig ett leende även med olagade tänder. Så sent som för 100 år sedan flydde Fattigsverige för att finna en bättre tillvaro i Amerika. Idag när vi har svårt att ha råd att laga våra tänder reser vi till Baltikum och när vi inte vill stå i långa vårdköer så öppnar vi våra plånböcker och nyttjar den tyska sjukvården. Svenska läkare flyr landet för att tjäna mer i Norge medan Sverigedemokraterna bekymrar sig om människor som lyckas ta sig hit.

Omvänt sa Bull! Har vi vänt om sa Bill?

Tidigare inlägg idag, Nr 1, Nr 2, Nr 3
Peter PC Carlsson

Rösta på månadens blogg i rutan till vänster på första sidan!
För övrigt anser jag att Sverigedemokraternas åsikter och cancern skall bekämpas!

Gör ENBART som favorit på Nyligen  Intressant?

Enbart webben är mer än en spegling av vårt samhälle. Här växer även det vi inte känner till, likt små frö som ligger dolda i vintermörkret och väntar på solens strålar och vårens varma vindar frodas och växer det på webben. Det kan vara både plantor som kommer att bära framtida frukter och ogräs som blir svåra att bekämpa.

Webben, nätet är inte en annan verklighet utan en del av verkligheten, en del av den värld som vi bara delvis känner. En samlingsplats och en informationsbärare, men också en syndabock. Något som få klä skott för det vi inte vill ha och det vi fruktar. Men det är inte broschyren från Sverigedemokraterna jag blir upprörd på, lika lite som jag blir det på webben. Det som skall bekämpas är lika lite pappersblad som webbsidor utan åsikter och handlingar.

I spegeln ser vi inte bara oss själva, vi ser det vi vill se men också de delar vi inte vill se. Webben är mer än en spegel av vår värld. Här ser vi både det vi vill och det vi inte vill se. Att undvika spegeln för att man blivit tjock kan möjligen hjälpa för att undvika den egna bilden och besvikelsen av verkligheten. Men det löser knappast problemet.

Fortfarande hör jag ofta diskussioner om Internets förfärlighet och faran med den nya tekniken. Det kommer alltid att finns de som vill gömma spegeln, de som vill bränna böcker på bål, de som varken vill höra, se eller höja sin röst. Det finns alltid de som vill skylla det onda på annat. Det är då vi skall vara vaksamma.


Peter PC Carlsson

Rösta på månadens blogg i rutan till vänster på första sidan!
För övrigt anser jag att Sverigedemokraternas åsikter och cancern skall bekämpas!

Gör ENBART som favorit på Nyligen  Intressant?

Enbart Zenta hette min farmor född lite innan förra sekelskiftet. 25 år efter att hennes runda mage slutade att hoppa, var gång hon skrattade, saknar jag henne fortfarande starkt. Minnet av de som en gång levt är ändå bara en del av hur de döda lever vidare i och genom oss. Ovetandes har vi plockat upp gester, mimik och visa ord som vi i vår tur för vidare in i framtiden.

Inom oss lever släkt och vänner. Vi plockar fram ett minne då och då, vänder och vrider på det minns och ler. I drömmen kan vi mötas och små episoder spelas åter upp. Det är som att döden inte finns, som att den tid som har gått Enbart är ett ögonblick bort. För alltid minns vi och för alltid finns de kvar så som de var innan livet lämnade deras kroppar. Det liv som lämnade bär vi vidare. Vi alla som träffade, möte och fick lära känna min farmor, din vän, din mor eller vem det nu var.

Så länge det bandet finns kvar, så länge en levande själ, med band till den döde, lever. Så långt är deras liv. Just så långt. Den du inte mött kan du inte minnas. Du kan minnas det som berättats men det är just berättade minnen, något du lånat av någon annan. Men än lever min farmor, än lever min mormor, min morfar hos mina föräldrar och hos mig. Ja min mormor och morfar lever också genom några av mina barn. Lever i oss alla som fått möta, som kan minnas.

Vår tid kan vara lång eller kort, men vi lever alla vidare mer eller mindre länge, mer eller mindre starkt genom alla vi satt ett avtryck i. Lev som varje dag vore den sista eller lev som om varje dag vore den första. Hellre lever jag i nyfikenhet på allt och alla, i nyfikenhet som om det vore min första dag än förnöjt som jag är redo att ta adjö.

När min farmor tog sitt sista andetag hade vi hunnit ta adjö, jag visste att hon var klar, hon var nöjd med sin tid på jorden, hon var klar att lämna. Ändå höll hon nyfikenheten vid liv så länge hon orkade. Det var inte bara gamla minnen hon ältade utan i minst lika stor grad frågor om vad jag ville, vad jag skulle göra.

Med bibehållen nyfikenhet kan vi leva länge och förbli unga. Med bibehållen nyfikenhet tar livet inte slut. Åter växer min lust att veta, min lust att lära att förstå. Ju mer jag vet, ju mer jag lär ju mer förstår jag att mitt liv aldrig kommer att räcka för att släcka min nyfikna törst, min lust och min längtan att förstå.

Eller som en vän svarade mig en gång när jag i positiva ordalag försökte avsluta en lång diskussion: "Men Lars, livet är ju fullt av möjligheter!" Han svarade då med största allvar: "Ja Peter, det är just det som är problemet!".

Närmare kärnan än så går ej att komma.

Peter PC Carlsson

Rösta på månadens blogg i rutan till vänster på första sidan!
För övrigt anser jag att Sverigedemokraternas åsikter och cancern skall bekämpas!

Gör ENBART som favorit på Nyligen  Intressant?

Enbart äntligen är en lång tids jakt till ända. Efter strävan, kamp och kämpande är det äntligen dags att ge upp. Äntligen är stunden här, stunden då jag vet att det inte längre är möjligt, då det inte längre går och jag inser det. Äntligen är det dags. "Det är aldrig för sent att ge upp!" Äntligen gör jag det. Borde gjort det för länge sedan, borde kastat in handuken och erkänt att jag inte längre klarar det själv. Borde gjort det för länge sedan. Äntligen gör jag det.

Efter år av kamp, efter år av envist kämpande så ger jag äntligen upp och erkänner min otillräcklighet, erkänner mitt behov av hjälp, behov av stöd. Så äntligen tar jag emot den hjälp och det stöd som finns att få. Äntligen erkänner jag mitt tillkortakommande och börjar acceptera mitt behov av hjälp. Ibland räcker inte den egna kraften, den egna viljan. Ibland behöver vi hjälp för att läka. Stolthet går före fall och nu har äntligen stoltheten fallit.

Var och en av oss lever så gott vi kan, vi gör det bästa av våra liv, eller försöker att göra det. Allt utifrån vår förmåga. När vi släpper stoltheten kan förmågan växa med stöd av andra. Att ta hjälp, att ta emot stöd är så mycket svårare än vi kan tro, än vi kan tänka oss. En del hjälp är lätt att ta emot, annan sitter långt inne. Jag kapitulerade och tar emot den hjälp jag kan få, Enbart då kan jag vinna. Enbart då får jag en chans att komma tillbaks. Enbart nu när jag äntligen ger upp kan jag återerövra det jag kan vara, den jag kan bli.