090613 Enbart Berlin

Enbart Berlin är en av de städer som förför. Jag är förförd, blir nästan alltid det av städer, stora städer med puls och en blandad kultur. Jag gillar att kunna vandra runt och se mig om. Ta in, sätta mig ner och bara studera allt och alla. Jag har inte varit här sedan Hedenhös tid och under tiden har mycket hänt.

Förutom att muren är borta har halva staden byggts om och jag känner inte igen mig och har än svarare att hitta. Men pulsen är här och ett befriande nattliv. Jo, vi har varit ute, och stadens ljus pa natten är än mer förförande än dess puls. Jag fullständigt älskar att vandra omkring i natten för att bara titta och njuta.

Lite ovan känner jag mig som svensk när grymmt vackra kvinnor kommer fram och undrar om jag vill ha roligt. Men visst är fragan lite konstigt ställd. Det är väll klart att jag vill ha roligt, men det är ju egentligen inte det de fragar om. Nej de gar helt enkelt fram till mig pa gatan och erbjuder sex mot betalning. Och nog har jag roligt fast utan att köpa sex. Det gar uppenbarligen att ha roligt bade utan sex och sprit.

Peter PC Carlsson
Glöm inte att nominera till juni månads blogg.

Tidigare inlägg idag, Passa på!
För övrigt anser jag att Sverigedemokraternas åsikter och cancern skall bekämpas!

Gör ENBART som favorit på Nyligen  Intressant

090609 Enbart Fredsaktivister

Enbart några fredsaktivister är vi som beger oss iväg på en resa till Berlin. Glatt sänder vi mail och peppar varandra inför vår stundande resa om ett par dagar. Nedan ett kort utdrag ur ett av våra mail. Hoppas att du förstår den ironi som texten flödar av.

"Vad jag förstått har muren rivits. Detta bekymrar mig något. Vid mitt senaste besök för 19 år sedan fanns fortfarande delar av detta kommunistiska mästerverk kvar. Jag och min son har fina minnen från hur vi gemensamt hamrade på denna dåliga kopia av sin kinesiska motsvarighet. Jag hade därför sett fram emot att åter få användning för min småländska muskelkraft och min hammare.


Då muren nu tycks nedmonterad av kapitalistiska fanatiker för att bygga något så banalt som bostäder, köpcentra och diverse parker, ja det upprör mig. Vad i all sin dag skall vi nu banka på. Dessvärre finns inte ens Erich Honecker kvar att gå lös på, inte heller den något fryntligare Helmut Kohl sägs vara mottaglig för ett par slag..


Satan i gatan vi skulle rest till Gaza istället där har de förstått vikten av kultur och rest en liten barriär för oss gamla fredsaktivister att få banka på. Nå det får bli en annan gång istället."

Peter PC Carlsson
Glöm inte att nominera till juni månads blogg.

För övrigt anser jag att Sverigedemokraternas åsikter och cancern skall bekämpas!

Gör ENBART som favorit på Nyligen  Intressant


090115 Enbart Passagerarplan

Enbart passagerarplan som kraschar och gör det på just det sätt som vi tränas inför innan vi skall flyga. Jag har länge tyckt att det är konstigt att vi skall veta hur vi gör om vi hamnar i vatten, var flytdynan finns osv. Men nu förstår jag vad fel jag haft. Ett plan från US Airways landade på Hudson River i New York. Passagerarna fick ta sig ut på vingarna och blev räddade av båtar på floden. Planet bogserades sedan in till stranden.




Tänk vad förvånad man blir när man köpt en flygbiljett och så kommer man inte ens över Hudson River. Ännu en sak jag inte visste tidigare var att ett flygplan uppenbarligen kan flyta, åtminstone ett tag. Alla ombord klarade sig, en lyckad nödlandning. Nästa gång jag flyger skall jag nog lyssna lite bättre på var flytdynorna är, det finns tydligen tillfällen då de behövs.

Peter PC Carlsson

För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas

Gör ENBART som favorit på Nyligen  Intressant?
bloggkoll 


081030 Enbart Flygbolag

Enbart flygbolag som går i konkurs, som gör att vi blir strandade på en strand. På en flygplats i södra Spanien samlas Scandinaver, först i samförstånd och samverkan för att finna vägar hem. Vart ska vi vända oss, vart ska vi ringa. Dit kan vi ringa men de svarar inte, eller på det numret kommer man inte fram.


Erfarenheter delas, och historier berättas, rykten sprids. Alla slår en signal till någon där hemma med tillgång till Internet. Släkt och vänner söker och nya förhoppningar byggs upp. När det väl är dags skall det visa sig att några haft tur andra har köpt en nitlott.


Vi var ett ganska stort gäng som tog oss ner till Spanien för fest i helgen. Vi reste ner, hyrde bilar och så åt och dansade vi oss in i den Andalusiska natten. Några reste hem redan dagen efter och slapp konkursen. Andra av oss tog ytterligare några dagar för att pricka in ytterligare upplevelser innan hemresan. Men ingen av oss räknade med upplevelsen av att inte ha någon hemresa.


Själv hade jag två, biljetter alltså. Den första var med Ryan Air, den blev ändrad så att vi skulle bli strandsatta i Frankfurt. Så vi bokade nya. Denna gång skulle vi flyga med Sterling. Lyckligtvis gjorde vi bokningen med Norwegian och tillhörde några av dem som skulle bli hämtade. Inte för att vi i sig hade mer rätt att hämtas än de som köpt biljett i samma plan men gjort det direkt av det konkursade Sterling.


Enda skillnaden mellan oss och de som bokat i stolen bredvid var att vi hade tur och andra hade otur. Ibland är inte skillnaden större än ljust så. Vi visste lika lite som några andra att det inte var läge att boka med Sterling. Ibland är skillnaden just bara tur, eller otur. Denna gång tillhörde jag de lyckligt lottade. Om det nu är att vara lyckligt lottad att ha köpt dubbla flygbiljetter hem och ändå kommer fem timmar för sent.



Peter PC Carlsson

Inlägget är pingat på Intressant.

081026 Enbart Espania

Enbart Espania, Spanien, här har jag funnits befunnit mig i några dagar. Ett flyg över skogar och odlingsmark, över hav och en bergskjedja så är jag här. Andalusien, en del av Europa, Västraeuropa som fortfarande är tämligen fattig. Men sedan Franco dog, sedan landet gick med i EU har landet blommat och rikedomen och välfärden växer.

Men missväxten lever kvar, fattigdomen syns inte minst bland de äldre på torget. enstaka tänder som gnaver, men framförallt en längd som gör mig till en jätte. I tidiga¨år fick de ej den mat som krävdes för att nå en längd över en och en halv meter. Själv svävar jag bland molnen och ser ner på folket inunder mig. Tänk vad en småländsk kost kan göra för tillväxten. Många i Spanien är korta, i Andalusien är de många gånger riktigt små. Gamla tanter och farbröder som är mer än en halv meter kortare än jag är helt normalt.

Jag vandrar i T-shirt och känner hur solen bränner. Andalusierna vandrar i kofta och ylletröja med keps och puffande cigarrer. Min ljusa hy blir rosa deras bleknar i höstruskets 25 gradiga värme.

Här är blandningen mellan Europa och Arabien påtaglig. Var stad, var by har växlat mellan att vara morisk och kristet. Kulturen lever och tillåts att leva. Här stod slagen, här växlade makten och symbolerna på de religiösa helgedomarna. Idag stoltserar korset men byggnaden är morisk. Folket är vant att det växlar även om det är århundranden sedan.

Så går livet på vår kontinent, var dag är ny och vi växlar med vår tro. Men nu är vår religion knuten till TV. Så säg mig kära fader vem skall vinna, säg mig vem skall jag rösta på? Jag tror att det åter är dags att plocka fram Lindeman och Robert Lind i Kramfors. Honom tror jag på!

Men jag tror också på Andalusien, på deras hästar, på deras uppväxt från förtryck och svält. Viva la Espania, viva La Europa som lyft denna del från fattigdom.

Bit för bit, utvecklas vår kultur, bit för bit växer den fram, men måtte den aldrig någonsin bevaras, måste den alltid förändras.

Peter PC Carlsson

Inlägget är pingat på Intressant.

Gå in och läs om Maddes kamp mot cancern, hennes mammas beskrivning när hon lämnade jorden och hennes pojkväns varma ord. Ge sen ditt stöd till cancerforskningen. Länk Enbart gästblogg av Anne. Skänk en gåva till Barncancerfonden.

080813 Enbart Äldste

Enbart äldste sonen lämnade hemmet idag. Just nu sitter jag och jobbar med mina känslor av sorg och saknad. Trotts det känner jag i grunden glädje för hans beslut. Äldste sonen har beslutat sig för att resa bort, flyga iväg och tillbringa ett år i Canada.


Jag kan bara och vill bara uppmuntra honom men samtidigt känner jag redan en saknad. Ett år är både en kort och en lång tid. I vart fall är det den längsta tid som jag varit utan min äldste son, trotts att han redan fyllt 21.


Så när jag vinkade av honom idag så passade lägligt ett tungt åskmoln på att passera över himlen. Stora och ganska varma droppar föll ner över mig när jag vinkade adjö. Droppar stora som femtioöringar föll över mig och dolde mina tårar när jag stod kvar och vinkade.


Bilden av hur han stiger in, hur han ser mot mig och höjer sin hand sitter kvar på min näthinna. Tårarna sköljdes snabbt bort av de stora droppar av regn som föll.


Det är en så kort bit mellan lycka och sorg, så liten bit mellan värme och kyla, mellan skratt och gråt. Ibland blandas våra känslor och ena stunden känner vi glädje anda sorg. Det var just så det var för mig idag. Glädje och sorg, men tårarna var av saknad. Fast de spolades bort av ett ljummet åskregn.


Det är så det är, våra känslor spolas bort av ett ljummet åskregn, eller torkas av en varm sol, kanske fryser de till is av vinterns kalla vindar, blåser bort i höstvinden. Idag var det känslan av ensamhet och saknad som blandades med de varma dropparna.


Jag kan inte annat än att önska dig lycka till min son, hoppas att din resa och ditt år blir minst lika bra som du hoppas. Jag gråter inte längre, men jag saknar dig och kommer så att göra tills du åter står på tröskeln in i mitt liv.


Kram


Peter PC Carlsson


P.S. Jag finns, vad som än sker, ring eller skriv både när du vill och om du behöver något, vad det än är.


Pingat på Intressant.

Yngste sonen

080616 Enbart Whiskey

Enbart whiskey var det jag blev lärd att dricka när jag var på Irland. Det har gått 24 år sedan dess och nu dricker jag det gärna. Nyligen röstade Irländarna nej till en utveckling av EU. En utveckling som ökar de demokratiska inslagen och minska de nationalistiska. Ca 50 procent av det irländska folket gick och röstade. De sa nej. I praktiken innebär det att några tiotusen Irländare stoppar en demokratisering av EU.


Visst jag vet att många skulle invända, men de som invänder är de som inte gillar EU. Oavsett vad du tycker om EU är det en ökad demokratisering som man sa nej till. Det finns massor av frågor som det verkligen inte lämpar sig att folkomrösta om. När det blir riktigt komplext så väger en välinsatts röst lika tungt som en som inte alls har en aning om vad den säger ja eller nej till. Men så skall det vara det är just det som är demokrati. Det skall vara upp till den som vill övertyga att göra just det. I Irland misslyckades de somville demokratiser EU.

Det är en baksida av demokratin som gynnar populismen. Att spinna på och göra sig till språkrör för "vanligt folk" är något som tex Sverige Demokraterna försöker med. "Vi säger det folk tänker" menar de. Ja det kan ju vara så, men allt vi tänker bör ju definitivt inte komma fram.


Hur ofta tänker vi inte tankar som vi inte vill skall bli kända? Som vi inte ens själva kan stå för om vi ställs inför dem? Jag kan ha sexfantasier om både det ena och det andra men jag vill varken att Sverige demokraterna eller någon annan yppar mina tankar. Det är just tankar. Inget jag kan eller vill stå för. Ibland saker jag skäms för. Skillnaden är att Sverige demokraterna vill göra politik av sina tankar. Själv nöjer jag mig med att leka med mina sexfantasier. De vill slänga ut många av mina vackra kvinnliga fantasier.


 Nå, tillbaks till EU. Komplexa frågor kräver stora insatser för att förstå. Jag är ledsen att behöva säga det, men de flesta av oss vanliga väljare är inte tillräckligt insatta för att kunna göra ett relevant och korrekt avgörande på riktiga grunder.


Vi tenderar att rösta efter våra känslor. Så den som piskar upp känslor bäst i en riktning vinner. Tänk om vi skulle ha en folkomröstning om att kasta ut alla invandrare? SD, Sverigedemokraterna skulle jubla och mobilisera allt vad man kan för att öka främlingsfientligheten. Utan att ha en tanke på att det är tack vare just arbetskraftsinvandring som Sverige kunnat byggas till det välfärdssamhälle vi fortfarande är. Det finns frågor som är för komplexa för folkomröstningar. Och deffenitivt för Sverigedemokraternas annhängare. Ursäkta men det är få av den intellektuella medelklassen, eller eliten som är Sverigedemokrater. Jag har dock svårt att anklaga de som inte har tillräckligt med fakta för att de sympatiserar med SD. Men de som företräder en diskriminerande parti har jag lite förståelse för. Poppulism det är vad det är, inget annat. Smörja de som smörjas kan.


När jag var i Irland för 24 år sedan liftade och vandrade jag runt i ett land som på många sätt var underbart och på flera sätt helt främmande när man var uppvuxen i Sverige. Jag reste genom Belfast och såg Engelska soldater beväpnade till tänderna. Det var en tid då ungdomar uttryckte sig med hjälp av gatusten och slagrop. Själv lyckades jag kampa ute i naturen och efter en ordentlig åsknatt så vandrade jag in till en liten by och möte en familjefader på en gokartbana. Jag kom vandrande med allt jag hade i min ryggsäck, blött av regn från det senaste dygnet.


Trött som jag var satte jag mig vid banans kant och stirrade på ingenting. När tävlingarna var slut satt jag kvar. Efter en stund kom mannen fram och började prata med mig. Snart bjöd han hem mig till sin familj för att vila upp och torka allt jag hade. Tacksamt tackade jag ja. Hemma hos familjen Steven blev jag bjuden på mat och pilsner. Jag berättade om varifrån jag kom och nyfikenheten var levande bland alla runt bordet.


När sedan kvällen kom så var det påtagligt att det var männens kväll. De bägge barnen och mamman/frun var inte längre välkomna i vårt sällskap. Själv var jag bara 19 år och kände mig knappast som den man jag blev behandlad som. Men snart fick jag en whiskey, Irländsk förstås, och snart ännu en. Språkbruket var så främmande för mig. Då tänker jag inte på språket utan på ordvalen. Hur den Irländska mannen stod högt över kvinnor och barn.


Men det är med värme och kärlek som jag kan se tillbaks på mitt möte med Irland. Några dagar efter min ankomst blev jag skjutsad till närmaste tågstation. På vägen stannade Steven till och rullade ner fönstret samtidigt som han skrattade sa "Listen to this!". Sen började han snacka med en man som kom gåendes på vägen. Vi körde vidare och Steven skrattade så att det ekade i bilen. "Did you hear?" George has studing in Oxford, and the only thing he learned is the accent!". Efter det bullrade ett skratt fram.


Själv visste jag varken då eller tidigare kvällen innan, då hand sände iväg sin fru med några barska tillrop, vad jag skulle säga. I Sverige lär vi oss just den dialekten sa jag... Han kollade på mig en kort stund, skrattade sedan och sa att det var ju tur att jag lagt mig av med de snobberierna.


När jag steg ombord på tåget tackade jag hjärtligt för min tid hos familjen. Plötsligt kollade Steven på klockan och sprang iväg. Några minuter senare kom han tillbaks och hade med sig en liten papperspåse som han sträckte genomrutan till mig. Jag öppnade den och såg att det var en halva Bushmills, black. Jag nickade glatt åt honom och tåget började att rulla. Genom en smutsigt fönster vinkade jag med en brun papperspåse i min ena hand. Steven krympte i horisonten och jag satt ensam kvar i kupén, kollade på min papperspåse och började att le. Jag som tidigare inte gillat whiskey.


 Nu satt jag där med en flaska från världens äldsta destilleri. Jag log, stoppade ned handen i påsen skruvade av korken och lyfte flaskan mot munnen. En klunk, starkt och svårt att njuta av.


Irland rullade bort bakom mig. Aldrig tidigare hade jag mött, eller ens föreställt mig ett så hårt och tillsynes känslokallt klimat som det jag fann på Irland. Våld tog snabbt överhand. Ändå älskar jag Irland. Ett kargt land som lärt sig att livet kan vara hårt. Jag tror att det är högtid att lära sig att livet kan vara underbart, att samvaro och gemenskap kan vara till nytta. Allt är inte en kamp. Ibland är kampen till ondo och ställer oss i en vrå vi inte vill vara.


 Idag njuter jag extra av Bushmills, inte för att den smakar bäst men för att till den har jag en relation. Det är inte relationen till drycken, det är relationen till familjen Steven. En relation till det som är lite främmande och skrämmande som jag önskar var Sverigedemokrat. I en värld av trångsynthet finns ingen plats för olikheter, för det som är annorlunda.


Vi är alla annorlunda.


Enbart annorlunda


Peter PC Carlsson

(läs gärna intressant.se)


080529 Enbart Hemlös Del 4

Del 1, Del 2, Del 3, Del 4



Enbart Hemlös och nu också utan sin resväska. Micke lämnade sin väska mellan en av våra taxiresor. Troligen reste han mer taxi denna dag än han gjort det senaste året. Efter tredje taxiresan tyckte han att det var dags att göra sig av med sitt hem. Vi gick fram till ett par killar som satt på gatan och så lämnade Micke sin väska där. Tog ut ett par grejer först, bl.a. en tandborste och sedan gick vi vidare.


Tänk att det kan vara just så enkelt att göra sig av med allt man äger, att byta ut allt man har mot ingenting. På det viset var Micke mycket mer fri än vad jag är. När jag undrade om han verkligen ville lämna allt så tittade han bara på mig, log lite finurligt och sa att det finns fler väskor.


Det finns alltid en ny väska som vi kan fylla med våra liv, en väska vi kan välja att släpa med oss eller som vi kan lämna bakom oss. Det fick mig att fundera på vad det är för ett bagage som jag drar runt på. Vad är det jag släpar med mig, som tynger och sinkar mig i det jag vill göra?


Det är lätt att låta sig begränsas, att finna skäl att låta bli, att inte göra något. "Halt, här kan ingen passera, här kommer ingen förbi! Det kommer aldrig över nån mera så gå är du snäll om ditt liv är kärt.."


Vi lämnade hans väska och gick. Micke lite lättare och än mer fri. Hos mig snurrade tankar om hur vi lever våra liv. Hans är tufft och hårt, men också fritt att göra vad han vill, just när han vill. Att bara ställa allt du äger och har i ett gathörn för att det är enklare att gå utan väska. Så, nu är du fri. Men också utlämnad till det du bär med dig inombord. 


Vi åt en lunch och drack en öl. Med misstänksamhet tittade personalen på Micke. Men vi hade ju betalat. Värdet av människan tycks inte konstant, inte ens utan väska. Vi åt, hamnade i diskussion med personalen och sen gick vi. Jag var lite upprörd. Micke tyckte att jag skulle släppa. Sånt är livet, jag är van menade han. Alla människor är lika mycket värda. En skimär, en falsk bild av vår verklighet. Jag är mer värd uppenbart inte bara i mina ögon utan också i andras. Vit man är mer värd än svart. Svårt att släppa, svårt att acceptera att världen inte är alltigenom god.


Utan väska går vi vidare, Micke lika obekymrad som tidigare. Enda gången han blev upprörd var när andra försökte blåsa mig. Det gör de bara för att de ser att du går med mig, säger han. De tror att jag blåser dig och de vill de blåsa dig tidigare. Ingen tvekan om att det gjorde honom upprörd, själv blev jag inte så upprörd av det. Mer av att det fanns rasism som han blev utsatt för. Med eller utan väska har vi olika bagage som vi bär med oss.


Redan då, men framförallt efteråt har jag tänkt på vilken tunn linje det är mellan att leva innanför och utanför samhället. Micke ville inte att någon skulle ta hand om honom, än mindre tycka synd om honom. Han var fylld av drömmar, tankar och idéer om sitt liv och sin framtid. Det kändes som att han hade mer visioner och framtidstro än jag. Men han var och är på andra sidan. Jag har möjligheterna medan han har en kamp för var dag. Att finna mat, boende, en dusch och möjligheter att tvätta sina kläder.


Kan vem som av oss hamna på andra sidan den tunna linjen? Kan vem som av oss glida iväg, tappa fotfästet för en stund, halka ut ur gemenskapen? Troligen kan vi det, troligen är det möjligt för vem som av oss att glida, att halka. Om så bara för ett kort tag, halka ut kan vi alla.


Innebär det då att vi som inte har halkat har ett särskilt ansvar att hjälpa? Eller har var och en ett eget ansvar att ta sig upp på banan igen? För min del känns svaret givet. Det är både ock. Dels har var och en av oss alltid ett ansvar för våra liv, för det vi gör eller inte gör. Dels har vi ett ansvar att vara behjälpliga för dem vi möter. Lika självklart som att vi vill ha hjälp den gång vi själva råkat halka och falla.


Allt för mycket tycks idag vara någon annans ansvar, någon annan skall ordna, fixa, hjälpa. Inte minst i vårt svenska samhälle har vi vuxna abdikerat. Vi har flytt undan och låter någon annan göra jobbet. Papper som kastas ska ju ändå städerskan plocka upp. Alkoholister som sitter på gatan och tigger är socialens ansvar. Ungdomar som halvfulla vinglar gatan fram skränande och bråkande är polisens uppgift. Den misshandlade grannfrun är något vi inte vill se. Inte heller det ständigt ensamma barnet i sandlådan. Kollegan på jobbet som är tyst och märklig vill vi inte heller se. Det får någon annan ta hand om. Inte ens vårt eget kiss på toaletten kan vi ta hand om, det får någon annan göra.


Vi abdikerar och slås med förfäran över hur andra beter sig. Det är ditt ansvar, ingen annans hur du lever ditt liv. Mitt hur jag lever mitt.


Micke krävde inget av andra, men han letade efter en sponsor. En sponsor som skulle finansiera hans tandvård. Han förväntade sig inte att någon annan skulle finna denna sponsor åt honom, det skulle han själv. Han var fortfarande ansvarig för sitt liv.


Var och en av oss kan falla och var och en av oss kan ta vårt eget ansvar, var och en av oss kan hjälpa. Kanske är det ingen annan som gör det.


Enbart någon annan.


Peter PC Carlsson

Del 1, Del 2, Del 3, Del 4



080528 Enbart Hemlös Del 3

Del 1, Del 2, Del 3, Del 4



Enbart hemlös men verkligen inte rådlös. Fortfarande med handen uppe i luften undrade Micke vad vi nu skulle göra. Jag sa att det fanns två saker jag ville i NY, möta folk, tex på kaffer och barer samt att gå på olika klubbar. Gärna Jazz och Bluesklubbar. Visst det var lite tidigt på em för det så vi bestämde oss för att käka först, så enbart några kvarter bort stannade den gula bilen och vi steg ur. Köpte lite mat och en gemensam stor pilsner på flaska.


Sen var det dags för en tripp till Harlem. Själv visste jag inte att det var dit vi var på väg men nu hade Micke släppt allt vad billigt resande gällde med tunnelbanan så han viftade snabbt in en gul Ford. Gav en adress och lutade sig tillbaks i sätet. En kvart senare var vi framme. Harlem, de svartas område. Eller så var det åtminstone tidigare, nu var det inte helsvart längre, mer blandat. Vi steg av och gick till en av klubbarna som Micke manade var de bästa, men varken den eller andra var öppna på em. Så allt för tidigt var vi i Harlem för att gå på klubb.


Micke kände sig lika hemma som jag på landet i Småland. Han hejade och hälsade med massor av slag på knogar, knytnävar och handflator på folk i gathörn. Alla tycktes glida fram, strax över marken. Kanske för att de var höga, eller också var det deras svävande gång. Juno var en gammal bekant i en hörna där musiken dånade högt från T-shirt och brynjeklädda grabbar med svällande muskler. Micke och Juno snackade en stund och bägge tycktes tycka att det var kul att ses igen.


In på en pubb. Här satt några färgade och snackade och drack pilsner. Vi gick till ena ändan av baren.


Den vackraste kvinna jag någonsin sett kom fram och tog emot vår beställning. Jag stammade något om Samuell Adams och Micke tog samma. Så drack vi och sökte allt mer kontakt med Jamhil. En dubbelarbetande tjej från Jamica. Som drömde om att studera. Det var tidigt på em så det var lugnt i pubben, hon hade tid att prata med oss. Mest med Micke. Jag var en lätt udda fågel i denna svarta del av NY. Men vi satt där på var sin barstol, hon lutade sig fram bakom disken och vi snackade och skrattade ihop.


En gång när hon gick iväg lutade jag mig mot Micke och sa "När jag ser Jamhil så förstår jag att det finns flera gudar. Det krävs mer än en gud för att skapa en så vacker kvinna som hon." Som skjuten ur en kanon ställde sig Micke skrattande upp och ropade till sig Jamhil. Generad tittade jag redan ner i bordet och visste vad som skulle komma. Hon kunde inte tro att det var jag som sagt dessa ord. Varför inte då tänkte jag genast och kände mig lite upprörd. Det var ju sant. Hon var just så vacker som det krävs minst två gudar för att skapa.


Generande och leende satt jag där, såg mig omkring och visste inte var jag skulle söka min räddning. Men den fanns där. Några meter bort. En gammal svart kvinna, avmagrad och med högerhanden på den ölflaska vi nyss skickat dit, tittade på mig och undrade om jag kunde dansa. Jamhil satte på musik och det var soul i hela salen som ville flyga ut genom fönster och dörrar. Så jag och en kvinna närmare döden än kyrkan, ställde oss upp och lät rytmen strömma genom våra kroppar. Snabbt kände jag att det var underdelen av kroppen som skulle göra jobbet, så höfter och ben fick fritt spelrum.


Ibland sände jag en förstulen blick mot Jamhil, hon kollade och log. Inom mig log jag också. Men sen lät jag den tandlösa gamla damen sätta sig ner. Hon lös av lycka och jag lyfte mitt glas och skålade, viftade och beställde ytterligare en öl till henne. Vi log och skålade. Micke satt tyst och tittade på.


Klubbarna var fortfarande stängda och jag ville inte lämna denna vackra servitris. Men nattens två timmars sömn började ta ut sin rätt och det kändes som att det var dags att sova. Små rykningar i ögonen och en längtan att bara lägga mig ner. Ville inte ha mer att dricka, ville bara sova.


Visst är jag sambo, men nog hade jag velat ligga ner en stund på denna vackra kvinnars arm. Den kvinna som det krävts två gudar att skapa. Så med allt mer slutna ögon satt jag kvar vid disken. Micke hade under tiden flirtat med Jamhil och visste när hon skulle sluta. Även fått henne till att inte gå till sitt nästa jobb efter detta. Men jag var trött. Riktigt trött.


Skönhet och sömn, vad skall man välja. Sömn om man bara är trött nog så jag valde sömn. Vi gick och stack åter armen upp i luften, efter en stund kom en gul bil och vi kördes till ett hotell som Micke nämnde. Ett hotell där man kan boka enbart ett par timmar. Jag och Micke gled in, på det hotell där vi och prostituerade hyr per timme.


Vi la oss i samma dubbelsäng, smal och gnisslande. Lämnade överkastet på. Jag fick en känsla av att det var renare än resten av sängen. Flagor av färg hängde från både tak och väggar. En lätt syrlig doft steg upp från den fläckiga heltäckningsmattan. Jag ville inte somna, så jag låg och hörde Micke andas. Efter en timme steg jag upp och sa att nu skulle jag hem.


Motstridiga känslor brottades inom mig, jag ville tillbaks till Harlem, till Jamhil, till den sköna känslan på baren, till klubbarna som inte var öppna tidigare. Men jag ville inte heller lämna mina vänner.


Jag reste mig upp och plockade ihop mina saker, Micke blev stött. Vi skulle ju festa ihop ikväll. Men det var jag som hade pengarna, jag som kunde välja, så jag valde. Jag valde att gå ut, sträcka handen i luften och plocka en Ford. Micke följde med, nu var det jag som förde, jag som visste vad jag ville. Resan blev tyst. Inte ett ord ville han säga efter att han sagt att nu hade han ingen möjlighet, ingen chans på Jamhil. Han kunde inte åka tillbaks, hade inga medel.


Visst var det sant, men det var ju inte mitt problem. Vi hade haft en bra dag så långt. En dag av glädje. En dag där jag inte väntat jag att jag skulle finna allt det jag fann. Visst skulle jag velat undersöka även andra möjligheter, kanske hade jag gjort det om jag varit singel. Kanske inte. Men nu var dagen med Micke på väg mot sitt slut. Vi satt i en gul bil och han var tyst och sur. Jag lät däcken rulla. Inte ens föraren pratade, radion var tyst. Enbart en och annan syren kunde höras.


Huvudet var tungt av sömnbrist, av dagens öl och en och annan burbon. Intrycken pressade på och jag ville sova. Så stannade bilen vi steg ur, jag betalade och stängde dörren. Försökte säga hej till Micke men han var fortfarande sur. Sur för en möjlig fortsättning på en underbar dag. En dag som var en av de intressantaste i mitt liv.


Så började vi båda skratta, fnissa och så kramade vi om varandra. Som om det fanns en förståelse bortom den tunna linjen. Jag skulle gå tillbaks, han skulle vara kvar. Det var en gemensam dag, det var allt. Men mer än så, det var mer än så. Det var en gemensam dag och den gav mig så mycket. Hoppas att det också gav Micke mer än mat för dagen.


Vi tog varandras händer, önskade lycka och så fick han några dollar, inte så mycket. Men tillräckligt för ännu en måltid eller några öl.


Så vände jag mig om och gick. Sneglade över axeln, såg Micke och saknade honom redan. Han stod åter och pratade med någon ny Raymond.


Hemma stupade jag i säng, kände hur jag studsade ett par gånger på överkastet innan jag slocknade.


Dagen efter sökte jag honom åter, på samma ställe. Han var inte där. Hade just gått, kunde bara be om att sända ett hej från mej. Så är livet på denna sidan linjen.


Enbart en linje


Peter PC Carlsson

Del 1, Del 2, Del 3, Del 4



080528 Enbart Hemlös Del 2

Del 1, Del 2, Del 3, Del 4



Enbart hemlös är egentligen fel att säga. Micke har ett hem, det är New York. Ditt hör han hemma. Han berättar om hur han varit borta några år, i Boston, men att det är i NY han känner att han hör hemma. Han kan gatorna, folket, snacket och han känner Harlem.


NY är hans stad, är min stad. Jag har inte varit där tidigare och han har just återvänt. Han har ett mål, ett mål med sin resa till och sitt liv i NY. Micke ser sig inte som ett offer, han har möjligheter och det är därför han är i NY. Nu skall han söka en sponsor, en sponsor som kan hjälpa honom att ordna hans tänder. Sen skall han ut och föreläsa, han har föreläsningen redan klar. Drar den snabbt för mig på amerikanskt vis och men självsäkert att detta är något som ungdomarna i skolan vill höra.


Kanske har han rätt, det spelar ingen roll, han har en dröm och han lever den. Målet med hans tid i NY är klart och han vet vad han vill. Jag kan inte lägga andra värderingar i det än att jag ser betydelsen av att ha ett mål, att ha en mening med sin tillvaro. Det har Micke.


Efter att vi stått och pratat en timme frågar jag om han vill ha frukost. Får egen del är frukosten klar, men jag ville vara artig mot Micke. Han tackade ja och vi gick runt hörnet. En liten Kinesbutik, här plockar Micke vant fram två stora burkar extra stark öl. Jag betalar och vi får varsin brun påse när vi går ut.


Kanske är jag dum, aningslös, eller bara ofantligt nyfiken på det jag inte vet något om. Men vi går ut och lutar mot en vägg. Öppnar våra påsar och dricker. Innehållet får inte visas. Det är inte tillåtet att dricka utomhus i NY. Inom mig fnissar jag åt att jag sitter med en brun påse och dricker ur den. Är jag med i en film, eller har jag bara sett en massa amerikanska filmer?


Ölen är stark och jag vaknar definitivt till liv. Micke fortsätter att svara på mina frågor och jag får veta allt mer om hans liv. Värmen strålar från honom och jag kan inte annat än gilla hans person. Tänk vad lätt det är att komma på fel sida om linjen, att hamna utanför. Det skulle kunnat vara jag, han skulle kunnat vara jag.


Jag frågar om NY och berättar att det är min första dag. Så mycket att se, han undrar vad jag vill. Allt svarar jag, allt vill jag. Han börjar gå mot tunnelbanan och jag stoppar honom. Taxi är så billigt, vi tar den istället. Han invänder men det blir taxi. På vägen möter vi Raymond. Han är en kille med grava drogproblem, kan inte se Micke i ögonen, och inte mig heller. Han vacklar med blicken och berättar om hur han blivit bestulen på allt han har. En ryggsäck med grejer. Hans soffa står på andra sidan gatan och Micke tycker att han skall gå dit så att inte den försvinner också.


Raymond menar att det är Micke som knyckt hans ryggsäck. Micke visste det sedan tidigare, en kille kom tidigare fram och sa att Raymond skulle döda Micke, eller snarare låta döda Micke för att han knyckt hans ryggsäck. Blåögd står jag där, vad vet jag. Har svårt att tro att den kille som inte ens kan lyfta blicken från marken har koll. Han hallucinerar och ser plötsligt saker när vi pratar.


Micke är lugn, ber honom bara att gå. Vi går, tar en taxi och åker iväg. Jag kommer ju från Europa, och än bättre från Sverige vilket är exotiskt. I Europa finns Red light distrikt, Amsterdam. Han undrar om jag varit där. Jag nickar jakande och så säger han att det finns i New York också.


Så sitter vi i taxin och kör mot west 30th street. Väl framme och tio dollar lättare, så kan jag bara konstatera att detta har inget med red light district i Amsterdam att göra. Vi gled in på en videoshop, gick upp en våning och där kunde man boka en hytt.


En hytt där man dels matade pengar till maskinen och dels stack in en bunt sedlar till tjejen som dök upp. Meningen var att jag skulle onanera till hennes stön och att hon tog av sig topp och trosor. Men det kändes riktigt töntigt så jag öppnade och gick ut. Mick fnissade och frågade om hon inte var bra. Jag sa som det var att det vet jag inte, men att jag inte var intresserad.


Så vi gick ut. Micke fnissade och jag kände mig lite som en lantis i stan. Det var liksom inte dit jag ville. När vi väll var där så passade Micke på att skälla ut en "brother" som tog emot pengarna. Inte för att han tog emot pengar utan för att han lämnade tillbaks för lite. Jag märkte det och Micke blev skitsur på killen. Bara för att du är vit så tror han att han kan blåsa dig. Jag är med dig och då tror han att jag blåser dig så då tycker han att han också kan göra det...


Kanske var det så, kanske en slump, tror inte det. Men vi gick och Micke sportade och fräste hela vägen ut. Sa till så fort vi kom ner att det var en oärlig kille däruppe som försökte blåsa kunderna.


Själv var jag tyst, jag bara gick.

Så ut på gatan igen och en hand upp i luften, nu var det dags för mat.


Enbart en dag


Fortsättning följer

Peter PC Carlsson

Del 1, Del 2, Del 3, Del 4


 


080527 Enbart Hemlös Del 1.

Del 1, Del 2, Del 3, Del 4



Enbart hemlös är vad Micke är. Jag möte honom för ett par veckor sedan i New York. En kille med drömmar om sin framtid, om förhoppningar om sitt liv.


Det var min första morgon i världens stad, en morgon efter en lång natt på klubbar i de mer exklusiva delarna av New York. Detta tillsammans med en annan Micke, också han svart men betydligt mer välbeställd. Denna min första morgon i NY började med att jag och mina vänner sökte oss till ett morgonfik nära vårt hotell. Ingen av oss hade varit just där tidigare, jag hade inte ens varit i New York, så vi gick gata efter gata för att finna en god macka och en kopp kaffe i staden som aldrig sover.

Efter en lien stund fann vi Starbucks. Vilket kaffe, hmmm. Inte alls som jag föreställt mig att det skulle vara blask. Nej det var ett perfekt kaffe. Gott, lagom starkt och härligt varmt.


Första dagen tillsammans satt vi där, vaknade till och berättade om våra olika resor över. Jag själv, de tillsammans från Moskva. Vi delade tidigare kväll. Två som sov, jag och en till som var ute i staden som aldrig sover. Var och en på var sitt håll. Själv kom jag hem klockan fyra på morgonen och var knappt vaken. Kaffet väckte mig bit för bit. Nu klockan nio kändes dagen genast mer tilltalande än när jag kissnödig steg upp vid sju.


Jag var säkerligen trött men allt för nyfiken på vad New York hade att erbjuda för att erkänna det, inte en gnutta bakfull, troligen beroende på att jag inte ens nyktrat till ännu. Men dagen var här och kaffet var gott. Vi satt i fåtöljer och njöt av den gryende dagen. Syrener i bakgrunden, dirigerande poliser på gatan. Gula taxibilar och stora stadsjeepar. USA kort och gott.

Sakta vaknade vi till, pratade om den kommande dagen som såg ut att möta oss med sol och värme. Det var den 3 maj och året var 2008. Äntligen var den sedan länge planerade resan en verklighet. Nu satt vi här, nu drack vi vårt kaffe och jag kände hur nyfikenheten vaknade inom mig.


Så när mina vänner började prata om shopping hade jag genast invändningar. Eller snarare andra planer. De fick gärna shoppa, jag ville uppleva staden. Min bästa vän har varit i NY flera gånger tidigare och upplevt stora delar av staden, men för mig var den ny. Så vi enades om att ses senare under dagen. Telefonerna fungerade och jag gav mig ut i bilarnas brus.


Några kvarter hem. Jag strosade och höll huvudet högt. Så mycket att se, så mycket att uppleva. Dagen var här, jag var här. Inom mig kände jag en känsla av lycka sprida sig. Ifrån magen och ut. Upp genom strupen trycktes ett vrål av lycka. Jag sträckte armarna i luften och skrek NEW YORK, NEW YORK. Lite lagom svenskt försiktigt. Fotgängare log, jag log. Dagen var här och jag vandrar i världens stad.


Brandstegar som enbart finns på amerikanska filmer slingrar sig längst byggnaderna, syrener som enbart hörs i samma filmer ljuder, gula taxi bilar. På något vis känner jag igen mig, känner mig hemma. På gatan möter jag ideligen folk som säger "Hi there, how are you?". Människor jag aldrig tidigare sett och som jag aldrig mer kommer att se. De tilltalar mig. Så osvenskt, så annorlunda, så välkommet och skönt. En vänlig stad tonar upp sig.

Nattens upplevelse finns fortfarande kvar. Klubbar med dörrvakter som får töntarna i Stockholm att se ut som hämtade från Snövit och de sju dvärgarna. Jag gled runt, åkte upp på Penthouse och upplevde New York by night. Men nu är det dag, du vandrar jag fortfarande trött och i ett russ av natten, av uppvaktning och av glädje genom en lördagsmorgon i NY.


I parkerna är det enbart några få som strosar runt. Träden sträcker sig upp mot den klarblå himlen och löven gör vad de kan för att slå ut. Vår i NY, jag är här och jag njuter så som det var länge sedan jag njöt. Detta är min stad, detta är min dag. Så med glada steg och med "hi there" går jag några kvarter för att komma till vårt hotell. Vägen kantas av upplevelse, allt är som på film. Jag har varit med om det tidigare men egentligen inte. Detta är filmens värld, något jag känner till, känner igen, trotts att jag aldrig varit just här. Nu är jag det och solen gassar.

Jag tar av mig min jacka, kasta den på axeln och vandrar vidare. Hörnet innan jag ska ta till vänster in på Rivington Street på centrala Manhattan så går jag förbi New Yorks motsvarighet till stadsmissionen. På andra sidan gatan står ett par soffor på trottoaren, där sitter och ligger ett par män. På min sida står de upp, de har antagligen just kommit ut från sitt natthärbärge. Några med nedslagen blick och några jag inte ens kunde bedöma.


"Hi there, how are you?" hörde jag en röst säga med både styrka och glädje. Det  var Micke. Micke en svart kille 48 år med en dotter han inte mött på flera år och ett barnbarn han aldrig har träffat. Hans tänder var för få och de han hade spretade åt alla möjliga vädersträck. Med ett varmt leende möte han mig, såg in i mina blåögda ögon och vi började snacka. Snart väcktes min redan hungriga nyfikenhet och vi pratade i en timme om allt och inget. Dagen var här, jag var i New York och detta var min stad även om jag inte bodde här.


Det är en tunn linje mellan att leva innanför och utanför samhället. En tunn linje som är värld att respektera. Micke var på andra sidan linjen medan jag var innanför. Vi pratade och jag gillade honom. Han verkade gilla mig. Nu väntade en dag då jag skulle uppleva en ny del av världen.


Fortsättning följer

Enbart en tunn linje


Peter PC Carlsson

Läs gärna i SvD om Stadsmissionens problem

Del 1, Del 2, Del 3, Del 4



080521 Enbart Val

Enbart val gör jag hela tiden. Valen är oftast icke val, men ibland väljer jag att välja. Att välja att leva, leva ut. Under de senaste två veckorna har jag gjort just det. Bejakat och valt att leva ut. Jag reste delvis med min bästa vän. Han sa en sak som stannat kvar i mitt medvetande. Du är helt annorlunda så fort du kommer utomlands. Hemma är du så kontrollerad och så fort du kommer ut så släpper du loss.


Jag funderade på det och kan bara hålla med. Hemma låter jag mig ofta begränsas, hämmas och tonar ner det som också är jag. Men väl på okänd mark blir jag trygg, jag släpper på min kontroll och låter nyfikenheten flöda över. Den rinner genom mina ådror och pulserar i takt med hjärtats slag. Nyfikenhet på livet, andra människor, andra kulturer, på det annorlunda, nyfikenhet på livet. En nyfikenhet på allt som finns, på allt som är möjligt, det jag inte vet något om. Nyfiken.


Så på okänd mark låter jag den spira, nyfikenheten. Ingen som vet vem jag är, ingen som vet hur jag förväntas vara. Vad jag förväntas vara, vem jag själv förväntar mig att jag är och hur jag är.


På okänd mark kan jag tillåta mig att vara mera fri. Jag tillåter mig att vara något mer, att vara hel, eller mera hel. Vi bär på så mycket, så många möjligheter, så många val. Men också på så mycket begränsningar, begränsningar som vi själva sätter upp. Som jag själv sätter upp.


Fri att vara vem jag vill, när jag vill och om jag vill. Så på okänd mark har jag ett enklare val, ett val att välja vem jag är. Så jag valde att vara fri, att våga vara mer av mig, tillåta mig att vara jag. Det är bara det jag vill, vara jag. Vara den jag är, hel. Hel och sann mot mig själv. Jag valde gång på gång min nyfikenhet. Möte människor som... ja... som jag annars aldrig annars skulle mött.


Flera små möten, möten som hjälper mig att stilla min nyfikenhet, som hjälper mig att se det jag inte annars kan se. Det är val, val att bejaka sin nyfikenhet, bejaka det jag har inom mig. Så lite stillad lämnar jag min nyfikna själ i New York. Mest betydde nog dagen med en uteliggare, vår dag på gatan, vår dag i Harlem. Jag kommer säkert att skriva mer om både det och andra möten senare.


Möten, att möta andra människor, med nyfikenhet, med en ärlig längtan att veta mer, att förstå. Att dela en stund tillsammans. En av de stunder som är mitt liv. En av de stunder som jag verkligen kommer att minnas. En del av en annan människas liv.

Vi kan leva, eller bejaka våra liv. Jag tror det är dags att jag åter tillåter mig att bejaka mitt liv. Att leva det. Leva mer hel, mer nyfiken och mer öppen för det jag inte vet något om. Det enda som hindrar är ett val, jag vill välja att leva, leva öppen.


Enbart öppen


Peter PC Carlsson


080509 Enbart Relaxed

Enbart relaxed is what I feel. There has been a couple of wild days. Now I'm back in a more normal way of traveling. Soon I will rent a car and try to find some smal places in the middle west. I have left my lovely city, New York, New York.
It's really easy to meet people. Know I will just relax for some day.

Short, that's al folks. My ride is caling me.

Peter PC Carlsson

080508 Enbart Upplevelse

Enbart Upplevelse. Ja det blir det jag kan skriva om i dag. Dessutom skriver jag helt utan svenska tecken. De finns inte i denna dator. Ja, ja, det funkar.

Upplevelse blir det mest riktiga vis att beskriva vad som sker kring mig. Det sker saker och jag tar chansen och bejakar. Har hunnit med en hel del annorlunda personer. Ibland kan till och med jag tycka att jag tar lite stora risker. Men det ger en hel del tillbaks att leva lite riskabelt.

En afton blev jag guidad runt i ovan delen av befolkningen i New York, av en konstnar. En annan dag var det en hel dag med en kille som var uteliggare. Vi gled tillsammans runt i staden, och jag upplevde den annorlunda denna dag. Mycket visdom fanns i denna grabb. Tacksam for guidningen i Harlem.

Efter Down Town, Harlem, East and West. Var det dags att bekanta mig med Broklyn. En Advokat, kinnesiska, tog mig runt. Vi motes pa Starbucks. Otroligt latt att ta och fa kontakt med Amerikaner.

Guidning i NY kan ske med guidebok eller med folk som finns till hands.

Mer om allt senare.
Men gissa om jag alskar New York.

Peter PC Carlsson

080502 Enbart Resa

Enbart resa ska jag nu om en liten stund. Resa iväg, uppleva och njuta. Men jag kommer att sakna, sakna dem jag lämnar kvar. Men så ljuvligt, att få ha semester, koppla av och uppleva. Lite längtan är bara bra, och jag kommer att längta.
Men just nu längtar jag till.
Får se om jag skriver när jag är borta. Annars får ni hålla till godo med att läsa det som redan är skrivet.

Peter PC Carlsson

080101 Enbart Nytt

Enbart nytt är året, enbart nya löften att bryta.

Det finns många sätt att fira nyår, mycket man kan göra just vid tolvslaget. Jag mins när det skulle bli millenieskifte, ni vet då alla klockor skulle stanna och krisplanerna aldrig behövde tas i bruk. Ja det skiftet var det några om ville flyga från tidszon till tidszon för att fira igen och igen.


Nu tog vi inte flyget igår, men vi ringde till Taxi. Kvart i tolv lyfte vi luren för att den skulle kunna komma fram inom en timme. Tidigare hade vi ringt och försökt att förbeställa men det gick inte nyårsnatten. Så kvart i ringde vi och tio i tolv står bilen där. Jaha, ska vi då fira nyår i baksätet på en Taxibil. Fnissande tar vi med oss en flaska skumpa och sätter oss i bilen. Raketerna skjuts upp vart vi än kör, smällare smäller och folk vandrar längs gatorna. Så slår klockan tolv vi skålar och beskådar fyrverkeri efter fyrverkeri. Till och med Taxichaffisen blir bjuden på skumpa fast tackar nej. På skansen står Jan Malmsjö och lyfter blicken mot skyn ser samma syn som vi. Ännu ljuder hans stämma i TV-apparaterna "Ring klocka ring!" och det ringer i klockor och telefonerna dör men Taxichaffisen svarar i sin mobil. Önskar gott nytt och det gör även vi. Stadsdel efter stadsdel glider förbi det smäller och blänker. Året är nytt men natten är ändå svart.


Fnissande stiger vi ur, skålar med chauffören en sista gång, lämnar 340 kr och går in. Året är nytt! Idag är jag slö, idag är jag lat och jag trivs med det. TV och film precis som en nyårsdag skall vara. Lat, lat och lite slö.


Enbart Taxi


Peter PC Carlsson


Enbart halv fem 071230

Enbart dödstrött gick jag till sängs i går. Somnade med TV:n på och vaknade bara till av att pappa ringde och tackade för att vi givit mamma magsjuka när vi var nere... hmm ja så var det inte riktigt men hon har nu fått den. Typiskt. Jag som trodde att vi väntade tillräckligt länge innan vi åkte ner till dom. Nå, nu får mamma spy lite.

Själv vaknade jag pigg redan vid halv fem i morse. Allt för tidigt om du frågar mig. Men jag väckte mig själv av ett jäkla hostande. Så jag gick upp, behövde sedan gå på toaletten eftersom jag varit dum nog att äta glass igår (gjord på mjölk). Så jag hade ont i magen utav bara den. Sen kunde jag naturligtvis inte somna om. Kanske berodde det på att jag satt och läste morgontidningen.

Visst är det ganska skönt att vara uppe när alla andra sover? Jag tycker det, lugnt, stilla och inte en kotte som stör. När jag väl gick och la mig vid halv sju så var det ju lagom tills att Leon skulle vakna, det gjorde han också... så sedan dess har jag varit vaken.

Ska kolla på lite biljetter idag. Det blir av, resan till New York. I maj. Kan inte riktigt se fram emot det ännu, men ska se till att boka resan.

Ska se till att besöka min bror också, som bor i Kansas sedan ett par år tillbaks. Nej nu är det surfande som gäller.

Enbart slut.

Peter PC Carlsson


Enbart kalkon 071227

Enbart ännu en middag med kalkon. Min familj har ingen tradition av julkalkon så nog blev jag förvånad när mamma berättade att vi skulle bli bjudna på kalkon på juldagen. Fantastiskt god. Dagen efter värmde vi kalkonen och det var fortfarande gott. Så idag så är vi hos Leons mormor och morfar och gissa vad vi får till middag. Jajjemän kalkon. Gott även denna gång men det blir nästa överdrivet att äta det tre dagar på rad. I morgon skall jag laga en paj och då blir det med kalkon i. Kalkon, kalkon.


I övrigt en riktigt grådassig jul, då tänker jag inte på vår magsjuka, den är över, utan på det trista vädret. Nåja, det är ju tur att jag redan är deprimerad annars hade jag nog blivit det.


I bilen på väg till Laholm (mormor och morfar) så satt vi och pratade, jag kunde konstatera att jag känner mig mer som mig själv nu. Enklare att hålla sorgen och meningslösheten borta. Visst är det så att jag fortfarande tycker att det är tämligen meningslöst, men jag säger nu tämligen. Jag säger inte längre att allt är meningslöst. Det är ett stort steg fram.


Kanske finns det hopp trotts allt, kanske? Jäkla väderdepp. Nåja. Even this will pas.


Leon har i vart fall som vanligt bidragit till att lyfta mungiporna från golvet. Idag är han doktor. Fick en doktorsväska av M&M och det betyder att jag har fått ett antal sprutor och flera gånger också fått hjärtat undersökt. "Nu du frisk pappa!", ja nu är jag frisk. Alla andra också faktiskt. Så många sprutor som vi har fått så klarar vi oss säkert från det mesta.


Nej, nu är det dags att avsluta kvällen med lite filmtittande tillsammans samtidigt som det blir ett par drinkar. Vodka på tetrapack.... Hmmm... samma smak som vanligt tror jag, men lite absurt känns det allt.


Enbart skål och god natt!


Peter PC Carlsson


Enbart kultur 071219

Enbart ett grabbigt grabbgäng kan komma på dessa resor. Nu senast så är förslaget att vi skall resa till Kaliningrad via Gdansk. Förra året var vi i Polen. Det låter ganska fint att kalla det för en kulturresa. Men kulturen består huvudsakligen av inköp av alkohol, besök på restaurang en vansinig massa snack om tjejer och hur fantastiska vi är.... men ack, ack vilken liten verkstad. Stora trutar helt utan förmåga eller om det är vilja att handla. Så även om det låter grovt, och det gör det verkligen... till och med jag rodnar,.... så händer inget.

Som svar på killarnas mailbombning gjorde jag följande inlägg angående förslag att resa till just Kaliningrad.

"Det är ju fantastiskt att kulturgruppen haft ett förberedande möte där man uppenbarligen testat lite av vodkan man köpte i Polen. Uppenbarligen gav den mersmak då det nu stundar ny resa till vodkabältet.


Vi skulle ju kunna förenkla leveransen genom förhandling med Gazprom. Jag har aldrig förstått motståndet mot denna ledning som skall dras genom Östersjön, men å andra sidan har jag inte fattat varför den skall leverera en massa miljövidrig gas heller när det finns miljövänligare alternativ som etanol. Fördelen med etanol är att den fungerar som drivmedel för både maskiner och människor.


Gas vet vi ju sedan andra världskriget är en tämligen olämplig kombination just ihop med människor. Så följdaktligen bör vi se till att ledningen dras och att det genast fylls på med vodka i den. Intresset från diverse importörer i Sverige borde då bli tämligen omfattande.


Internethandeln av spirituosa lär också minska betänklligt till just vårt avlånga och köldslagna land. Tullarna får då tid att ge sig i kast med smuggling av torsk och kanske även en del av de polisiära resurserna kan omfördelas till att jagga torskar, framförallt det torskbestånd som ger sig på östeuropeiska småflickor.

Allt för att bevara Östersjön. Som jag ser det är detta ett klockrent miljöförslag. Faktiskt lite förvånad att inte Milöpartiet kommit med detta förslag tidigare."

Väntar fortfarande på svar efter detta inlägg :-)

Enbart kultur på rör

Peter PC Carlsson


 


Enbart hem 071209

Enbart på landet är det så dålig kommunikation att det inte går en enda buss på söndagar. Detta mellan Lagan och Ljungby i Småland. Otroligt. Nå, det finns ju alltid en tumme att sätta upp, lifta. Ja det verkar bli alternativet. Annars kommer jag inte till min förbindelse för att resa upp till Stockholm.
Har annars haft en bra helg med mina barn, Fixat mat och kollat film. Skönt. Fortsatt att stoppa i mig mina tabletter som jag än så länge inte känner ett smack av. Men det hade jag inte väntat mig heller.

Nej nu ska jag nog plocka ihop mina grejer och se om jag kan ta mig in till stan. För att sedan åka upp till Stockholm igen.

Enbart en lång resa framförmig.

Peter PC Carlsson

Tidigare inlägg
RSS 2.0