Enbart jämförelse med den svenska vården och den i USA. Det kanske inte låter sig göras. Men jag kan kan inte låta bli att fundera kring skillnader. Tillbaks från min resa fortgår ännu en strejk för högre löner för sjuksköterskor. Den har nu tagit slut och det verkar som besvikelsen är stor.

Det gäller att välja sina strider, att ta strid för rätt fråga. Att ta strid för högra lön kan vara rätt. Jag har ingen annan åsikt om det annat än att kompetens ska löna sig. Har du skaffat den genom utbildning så skall det märkas i ditt lönekuvert, på samma sätt som det skall märkas om du skaffat dig kompetens på annat sätt. Tänk om vårdstrejken istället handlat om att korta vårdköerna, Att sjuksköterskorna hade ett nytt förslag på hur de skulle jobba för att vi snabbare skulle få vård. Eller att de skulle jobba på ett nytt sätt för att vi skulle slippa att sitta upp till åtta timmar och vänta på SÖS akutmottagning.

Nu gällde strejken deras lön. Och om den har lag ingen särskild åsikt, lika lite som jag har om lönen för en busschaufför. Men jag har åsikter om hur jag blir behandlad inom sjukvården. Vad jag kan förvänta mig förde tusenlappar jag varje år betalar till sjukvården. Kanske är det dags för facket att vidga sina vyer och ta upp en kamp för att vi som betalar för de fackligt anslutas tjänster skall få ut så mycket som möjligt. Att hitta ett sätt där det går hand i hand. Där det inte innebär att vi som skattebetalare antingen får betala mer i skatt eller att vi får sämre vård till följd av högre lön för personalen. Facket bör aktivt leta denna vinna vina situation.

Tre gånger det senaste halvåret har jag varit tvungen att resa in akut till sjukhus. En gång med sjuktransport, andra gången klarade jag det med taxi och tredje gången blev jag skjutsad in. De två första gångerna hamnade jag på SÖS i Stockholm. Ett av Sveriges största och förhoppningsvis bästa sjukhus. Alla gångerna var anledningen till att jag åkte in att jag hade krampaktigt ont i magen. Detta ledde till att jag hyperventilerade och att svetten fullständigt sprutade från min kropp. Jag kräktes tills det inte ens fanns en gnutta vätska att få ur min mage.

Bägge gångerna på SÖS blev jag vänligt och bra bemött. De tog emot mig direkt, jag slapp att sitta, eller i dessa fall ligga, i någon kö. De tog genast olika prover. Men först efter en timme och tio minuter första, en timme och en kvart andra gången gången, kunde de ge mig smärtlindring. Jag förstår att de måste utesluta saker innan jag kan få stark smärtlindring, men en timme och en kvart? Bägge gångerna fick jag dricka två olika drycker. Den ena var bedövning i magsäcken den andra stoppade syran som sprutade ut i magen. Därefter var det enbart att vänta 20-30 minuter innan det började värka och jag kunde få ytterligare lite medicin för att ta bort smärtan.

Första gången på SÖS så misstänkte de hjärtinfarkt, andra gången magsår. Mot magsåret (som jag inte hade) blev jag behandlad med medicin i ca två månader. Jag fick sedan genomgå gastroskopi. För dig som inte har gjort det kan jag säga att det är hemskt. För de flesta slutar kräkreflexerna efter en liten stund (de stoppar ner en slang i halsen för att kolla i magen) men för mig gör de inte det. Så under hela gastroskopin kräks min kropp.

Därefter var jag medicinskt färdigbehandlad.

Sen reste jag till USA. Här fick jag ett par dagar innan jag skulle resa hem ett nytt anfall. Det ta anfall kom ungefär samma tid som de bägge tidigare anfallen. De börjar ungefär klockan elva på kvällen och i detta fall höll jag mig till klockan fem innan jag reste in. Mest för att jag var rädd att min sjukförsäkring inte skulle täcka kostnaderna. Men klockan fem orkade jag inte mer och jag väckte min bror. Han sov på övervåningen och jag där nere, så jag kröp upp för halva trappan innan han hörde mig ropa.

Trotts smärtan så var jag tillräckligt klar för att både samla ihop de olika mediciner jag har och ta med mig mitt försäkringsnummer. Sen körde vi till Lawrence Memorial Hospital. Denna gång hade jag väntat allt för länge med att väcka min bror så att jag kunde komma in till sjukhuset. Det kändes som att alla mina krafter hade jag lagt på att spy ut det sista ur magsäcken. Jag lyckades resa mig och gå ur bilen, ta några steg innan jag bokstavligen föll ihop. Inte för att det plötsligt gjorde mer ont utan enbart för att jag inte orkade mer. Brossan var där och fångade mig i fallet. Så tungt lutad på min store lillebror stapplade jag mot ingången. Jag hann bara innanför dörren innan en kvinna kom med en rullstol. Med välbehag sjönk jag ner i stolen och lät mig köras in.

Så fort jag kom in på akutmottagningen så kändes det så som jag uppfattar att en myrdrottning kan uppleva sin tillvaro. Massor av drönare som skall hjälpa till. I detta fall ett gäng med personal som alla tycktes ha en specifik uppgift. Medan någon ställde fråga om min smärta, hur, var, när, så tog ytterligare en person blodtryck, någon kollade hjärtfrekvensen, någon tempen och någon satte in dropp. Ytterligare någon ställde frågor om var jag bodde och undrade om jag gick med på behandling och ville att jag skulle skriva under ett papper. Jag lyfte min arm som de just höll på att ta prover i och hon gick då genast över till plan B "Could you verbaly agree that we have the right to treat you? nes, of course! Var mitt självklara svar.

Frågor haglade om när allt började och var det gjorde ont med mera med mera. Någon sprang iväg med blodproven och jag kände mig som i centrum av alla de resurser som de hade till sitt förfogande.

Ett par minuter senare kom ytterligare en person som beklagade att läkaren fortfarande inte kommit. De hade nämligen code blue. Jag antog att det betydde att det hänt något allvarligt. Hon fortsatte och sa att de ringt in sin Jourläkare. Lagom till hon sagt det och jag varit på sjukan drygt fem minuter så säger hon: "Speaking of the devil, here he comes" och så var läkaren där. Han ställde några frågor, samma som andra tidigare sällt, kände på min mage och så fick han ett papper i handen... antar med mina provresultat.

Snabbt gav läkaren en manlig syrra en arbetsorder och vips så satte han först en spruta och sedan ytterligare en i min arm. Den första förklarade läkaren var mot mitt illamående och den andra mot smärtan. Han skulle komma tillbaks om fem till tio minuter för att höra om smärtan avtagit.

Lätt häpen ligger jag i sängen och funderar på vad som hänt de senaste minuterna. Hur kan det vara en sådan extrem skillnad mellan SÖS, ett av Sveriges största och Lawrence memorial hospital, ett mindre sjukhus i USA. Tyvärr allt till nackdel för Svensk sjukvård. Bortsett från att det tog svensk sjukvård över en timme längre att konstatera att de kunde ge mig smärtlindring så skulle jag sedan dricka en dryck. Att dricka när man har gallsten är inte lätt. Kroppen vill spy upp allt i magsäcken.

I USA rullar det sedan på, de tar röntgenbilder av mage, tarmar, lungor. Sedan går de vidare och ger mig en dryck att dricka för de skall se bättre när de gör CTR. Därefter ett ultraljud på min galla.

Sen kommer resultatet, du har gallsten, ett antal riktigt stora fulingar. Om det inte varit för att jag skulle resa hem efter två dagar så skulle de opererat. Men nu låter de svensk sjukvård ta hand om min galla. Även om jag kände mig hög som ett hus av de två extra sprutorna morfin så var jag tillräckligt klar för att fråga efter att få dokumentation som jag kunde lämna till min doktor. Vem min doktor var var var också en av de första frågorna de ställde. Det gjorde de inte heller på SÖS.

Men när jag frågade efter dokumentation i USA så var det fullständigt överflödigt, läkaren log bara och räckte mig en CD och några papper som han sa att jag skulle lämna till min läkare. Väll hemma kollade jag igenom CD:n jag fick. Här fanns röntgenbilder, massor av bilder från CTR och från Ultraljud. Allt klart för operation.

Efter detta besök kan jag inte annat än att konstatera att det är en allt för stor skillnad mellan välfärden. Jag som är för en offentlig sjukvård lika för alla. Men det förutsätter ju att jag både bli rätt diagnostiserad, rätt och snabbt behandlad. Denna gång blev jag både felbehandlad, feldiagnostiserad och det tog tid. Den typ av sjukvård har vi inte råd med. Så lätt förbannad känner jag mig just nu.

Dags att strejka för en sjukvård som ger oss medborgare rätt, snabb och relevant vård.

Enbart feldiagnostiserad.

Peter PC Carlsson

Del 1, Del 2, Del 3, Del 4

Enbart Hemlös och nu också utan sin resväska. Micke lämnade sin väska mellan en av våra taxiresor. Troligen reste han mer taxi denna dag än han gjort det senaste året. Efter tredje taxiresan tyckte han att det var dags att göra sig av med sitt hem. Vi gick fram till ett par killar som satt på gatan och så lämnade Micke sin väska där. Tog ut ett par grejer först, bl.a. en tandborste och sedan gick vi vidare.

Tänk att det kan vara just så enkelt att göra sig av med allt man äger, att byta ut allt man har mot ingenting. På det viset var Micke mycket mer fri än vad jag är. När jag undrade om han verkligen ville lämna allt så tittade han bara på mig, log lite finurligt och sa att det finns fler väskor.

Det finns alltid en ny väska som vi kan fylla med våra liv, en väska vi kan välja att släpa med oss eller som vi kan lämna bakom oss. Det fick mig att fundera på vad det är för ett bagage som jag drar runt på. Vad är det jag släpar med mig, som tynger och sinkar mig i det jag vill göra?

Det är lätt att låta sig begränsas, att finna skäl att låta bli, att inte göra något. "Halt, här kan ingen passera, här kommer ingen förbi! Det kommer aldrig över nån mera så gå är du snäll om ditt liv är kärt.."

Vi lämnade hans väska och gick. Micke lite lättare och än mer fri. Hos mig snurrade tankar om hur vi lever våra liv. Hans är tufft och hårt, men också fritt att göra vad han vill, just när han vill. Att bara ställa allt du äger och har i ett gathörn för att det är enklare att gå utan väska. Så, nu är du fri. Men också utlämnad till det du bär med dig inombord. 

Vi åt en lunch och drack en öl. Med misstänksamhet tittade personalen på Micke. Men vi hade ju betalat. Värdet av människan tycks inte konstant, inte ens utan väska. Vi åt, hamnade i diskussion med personalen och sen gick vi. Jag var lite upprörd. Micke tyckte att jag skulle släppa. Sånt är livet, jag är van menade han. Alla människor är lika mycket värda. En skimär, en falsk bild av vår verklighet. Jag är mer värd uppenbart inte bara i mina ögon utan också i andras. Vit man är mer värd än svart. Svårt att släppa, svårt att acceptera att världen inte är alltigenom god.

Utan väska går vi vidare, Micke lika obekymrad som tidigare. Enda gången han blev upprörd var när andra försökte blåsa mig. Det gör de bara för att de ser att du går med mig, säger han. De tror att jag blåser dig och de vill de blåsa dig tidigare. Ingen tvekan om att det gjorde honom upprörd, själv blev jag inte så upprörd av det. Mer av att det fanns rasism som han blev utsatt för. Med eller utan väska har vi olika bagage som vi bär med oss.

Redan då, men framförallt efteråt har jag tänkt på vilken tunn linje det är mellan att leva innanför och utanför samhället. Micke ville inte att någon skulle ta hand om honom, än mindre tycka synd om honom. Han var fylld av drömmar, tankar och idéer om sitt liv och sin framtid. Det kändes som att han hade mer visioner och framtidstro än jag. Men han var och är på andra sidan. Jag har möjligheterna medan han har en kamp för var dag. Att finna mat, boende, en dusch och möjligheter att tvätta sina kläder.

Kan vem som av oss hamna på andra sidan den tunna linjen? Kan vem som av oss glida iväg, tappa fotfästet för en stund, halka ut ur gemenskapen? Troligen kan vi det, troligen är det möjligt för vem som av oss att glida, att halka. Om så bara för ett kort tag, halka ut kan vi alla.

Innebär det då att vi som inte har halkat har ett särskilt ansvar att hjälpa? Eller har var och en ett eget ansvar att ta sig upp på banan igen? För min del känns svaret givet. Det är både ock. Dels har var och en av oss alltid ett ansvar för våra liv, för det vi gör eller inte gör. Dels har vi ett ansvar att vara behjälpliga för dem vi möter. Lika självklart som att vi vill ha hjälp den gång vi själva råkat halka och falla.

Allt för mycket tycks idag vara någon annans ansvar, någon annan skall ordna, fixa, hjälpa. Inte minst i vårt svenska samhälle har vi vuxna abdikerat. Vi har flytt undan och låter någon annan göra jobbet. Papper som kastas ska ju ändå städerskan plocka upp. Alkoholister som sitter på gatan och tigger är socialens ansvar. Ungdomar som halvfulla vinglar gatan fram skränande och bråkande är polisens uppgift. Den misshandlade grannfrun är något vi inte vill se. Inte heller det ständigt ensamma barnet i sandlådan. Kollegan på jobbet som är tyst och märklig vill vi inte heller se. Det får någon annan ta hand om. Inte ens vårt eget kiss på toaletten kan vi ta hand om, det får någon annan göra.

Vi abdikerar och slås med förfäran över hur andra beter sig. Det är ditt ansvar, ingen annans hur du lever ditt liv. Mitt hur jag lever mitt.

Micke krävde inget av andra, men han letade efter en sponsor. En sponsor som skulle finansiera hans tandvård. Han förväntade sig inte att någon annan skulle finna denna sponsor åt honom, det skulle han själv. Han var fortfarande ansvarig för sitt liv.

Var och en av oss kan falla och var och en av oss kan ta vårt eget ansvar, var och en av oss kan hjälpa. Kanske är det ingen annan som gör det.

Enbart någon annan.

Peter PC Carlsson

Del 1, Del 2, Del 3, Del 4

Enbart hemlös men verkligen inte rådlös. Fortfarande med handen uppe i luften undrade Micke vad vi nu skulle göra. Jag sa att det fanns två saker jag ville i NY, möta folk, tex på kaffer och barer samt att gå på olika klubbar. Gärna Jazz och Bluesklubbar. Visst det var lite tidigt på em för det så vi bestämde oss för att käka först, så enbart några kvarter bort stannade den gula bilen och vi steg ur. Köpte lite mat och en gemensam stor pilsner på flaska.

Sen var det dags för en tripp till Harlem. Själv visste jag inte att det var dit vi var på väg men nu hade Micke släppt allt vad billigt resande gällde med tunnelbanan så han viftade snabbt in en gul Ford. Gav en adress och lutade sig tillbaks i sätet. En kvart senare var vi framme. Harlem, de svartas område. Eller så var det åtminstone tidigare, nu var det inte helsvart längre, mer blandat. Vi steg av och gick till en av klubbarna som Micke manade var de bästa, men varken den eller andra var öppna på em. Så allt för tidigt var vi i Harlem för att gå på klubb.

Micke kände sig lika hemma som jag på landet i Småland. Han hejade och hälsade med massor av slag på knogar, knytnävar och handflator på folk i gathörn. Alla tycktes glida fram, strax över marken. Kanske för att de var höga, eller också var det deras svävande gång. Juno var en gammal bekant i en hörna där musiken dånade högt från T-shirt och brynjeklädda grabbar med svällande muskler. Micke och Juno snackade en stund och bägge tycktes tycka att det var kul att ses igen.

In på en pubb. Här satt några färgade och snackade och drack pilsner. Vi gick till ena ändan av baren.

Den vackraste kvinna jag någonsin sett kom fram och tog emot vår beställning. Jag stammade något om Samuell Adams och Micke tog samma. Så drack vi och sökte allt mer kontakt med Jamhil. En dubbelarbetande tjej från Jamica. Som drömde om att studera. Det var tidigt på em så det var lugnt i pubben, hon hade tid att prata med oss. Mest med Micke. Jag var en lätt udda fågel i denna svarta del av NY. Men vi satt där på var sin barstol, hon lutade sig fram bakom disken och vi snackade och skrattade ihop.

En gång när hon gick iväg lutade jag mig mot Micke och sa "När jag ser Jamhil så förstår jag att det finns flera gudar. Det krävs mer än en gud för att skapa en så vacker kvinna som hon." Som skjuten ur en kanon ställde sig Micke skrattande upp och ropade till sig Jamhil. Generad tittade jag redan ner i bordet och visste vad som skulle komma. Hon kunde inte tro att det var jag som sagt dessa ord. Varför inte då tänkte jag genast och kände mig lite upprörd. Det var ju sant. Hon var just så vacker som det krävs minst två gudar för att skapa.

Generande och leende satt jag där, såg mig omkring och visste inte var jag skulle söka min räddning. Men den fanns där. Några meter bort. En gammal svart kvinna, avmagrad och med högerhanden på den ölflaska vi nyss skickat dit, tittade på mig och undrade om jag kunde dansa. Jamhil satte på musik och det var soul i hela salen som ville flyga ut genom fönster och dörrar. Så jag och en kvinna närmare döden än kyrkan, ställde oss upp och lät rytmen strömma genom våra kroppar. Snabbt kände jag att det var underdelen av kroppen som skulle göra jobbet, så höfter och ben fick fritt spelrum.

Ibland sände jag en förstulen blick mot Jamhil, hon kollade och log. Inom mig log jag också. Men sen lät jag den tandlösa gamla damen sätta sig ner. Hon lös av lycka och jag lyfte mitt glas och skålade, viftade och beställde ytterligare en öl till henne. Vi log och skålade. Micke satt tyst och tittade på.

Klubbarna var fortfarande stängda och jag ville inte lämna denna vackra servitris. Men nattens två timmars sömn började ta ut sin rätt och det kändes som att det var dags att sova. Små rykningar i ögonen och en längtan att bara lägga mig ner. Ville inte ha mer att dricka, ville bara sova.

Visst är jag sambo, men nog hade jag velat ligga ner en stund på denna vackra kvinnars arm. Den kvinna som det krävts två gudar att skapa. Så med allt mer slutna ögon satt jag kvar vid disken. Micke hade under tiden flirtat med Jamhil och visste när hon skulle sluta. Även fått henne till att inte gå till sitt nästa jobb efter detta. Men jag var trött. Riktigt trött.

Skönhet och sömn, vad skall man välja. Sömn om man bara är trött nog så jag valde sömn. Vi gick och stack åter armen upp i luften, efter en stund kom en gul bil och vi kördes till ett hotell som Micke nämnde. Ett hotell där man kan boka enbart ett par timmar. Jag och Micke gled in, på det hotell där vi och prostituerade hyr per timme.

Vi la oss i samma dubbelsäng, smal och gnisslande. Lämnade överkastet på. Jag fick en känsla av att det var renare än resten av sängen. Flagor av färg hängde från både tak och väggar. En lätt syrlig doft steg upp från den fläckiga heltäckningsmattan. Jag ville inte somna, så jag låg och hörde Micke andas. Efter en timme steg jag upp och sa att nu skulle jag hem.

Motstridiga känslor brottades inom mig, jag ville tillbaks till Harlem, till Jamhil, till den sköna känslan på baren, till klubbarna som inte var öppna tidigare. Men jag ville inte heller lämna mina vänner.

Jag reste mig upp och plockade ihop mina saker, Micke blev stött. Vi skulle ju festa ihop ikväll. Men det var jag som hade pengarna, jag som kunde välja, så jag valde. Jag valde att gå ut, sträcka handen i luften och plocka en Ford. Micke följde med, nu var det jag som förde, jag som visste vad jag ville. Resan blev tyst. Inte ett ord ville han säga efter att han sagt att nu hade han ingen möjlighet, ingen chans på Jamhil. Han kunde inte åka tillbaks, hade inga medel.

Visst var det sant, men det var ju inte mitt problem. Vi hade haft en bra dag så långt. En dag av glädje. En dag där jag inte väntat jag att jag skulle finna allt det jag fann. Visst skulle jag velat undersöka även andra möjligheter, kanske hade jag gjort det om jag varit singel. Kanske inte. Men nu var dagen med Micke på väg mot sitt slut. Vi satt i en gul bil och han var tyst och sur. Jag lät däcken rulla. Inte ens föraren pratade, radion var tyst. Enbart en och annan syren kunde höras.

Huvudet var tungt av sömnbrist, av dagens öl och en och annan burbon. Intrycken pressade på och jag ville sova. Så stannade bilen vi steg ur, jag betalade och stängde dörren. Försökte säga hej till Micke men han var fortfarande sur. Sur för en möjlig fortsättning på en underbar dag. En dag som var en av de intressantaste i mitt liv.

Så började vi båda skratta, fnissa och så kramade vi om varandra. Som om det fanns en förståelse bortom den tunna linjen. Jag skulle gå tillbaks, han skulle vara kvar. Det var en gemensam dag, det var allt. Men mer än så, det var mer än så. Det var en gemensam dag och den gav mig så mycket. Hoppas att det också gav Micke mer än mat för dagen.

Vi tog varandras händer, önskade lycka och så fick han några dollar, inte så mycket. Men tillräckligt för ännu en måltid eller några öl.

Så vände jag mig om och gick. Sneglade över axeln, såg Micke och saknade honom redan. Han stod åter och pratade med någon ny Raymond.

Hemma stupade jag i säng, kände hur jag studsade ett par gånger på överkastet innan jag slocknade.

Dagen efter sökte jag honom åter, på samma ställe. Han var inte där. Hade just gått, kunde bara be om att sända ett hej från mej. Så är livet på denna sidan linjen.

Enbart en linje

Peter PC Carlsson

NY är hans stad, är min stad. Jag har inte varit där tidigare och han har just återvänt. Han har ett mål, ett mål med sin resa till och sitt liv i NY. Micke ser sig inte som ett offer, han har möjligheter och det är därför han är i NY. Nu skall han söka en sponsor, en sponsor som kan hjälpa honom att ordna hans tänder. Sen skall han ut och föreläsa, han har föreläsningen redan klar. Drar den snabbt för mig på amerikanskt vis och men självsäkert att detta är något som ungdomarna i skolan vill höra.

Kanske har han rätt, det spelar ingen roll, han har en dröm och han lever den. Målet med hans tid i NY är klart och han vet vad han vill. Jag kan inte lägga andra värderingar i det än att jag ser betydelsen av att ha ett mål, att ha en mening med sin tillvaro. Det har Micke.

Efter att vi stått och pratat en timme frågar jag om han vill ha frukost. Får egen del är frukosten klar, men jag ville vara artig mot Micke. Han tackade ja och vi gick runt hörnet. En liten Kinesbutik, här plockar Micke vant fram två stora burkar extra stark öl. Jag betalar och vi får varsin brun påse när vi går ut.

Kanske är jag dum, aningslös, eller bara ofantligt nyfiken på det jag inte vet något om. Men vi går ut och lutar mot en vägg. Öppnar våra påsar och dricker. Innehållet får inte visas. Det är inte tillåtet att dricka utomhus i NY. Inom mig fnissar jag åt att jag sitter med en brun påse och dricker ur den. Är jag med i en film, eller har jag bara sett en massa amerikanska filmer?

Ölen är stark och jag vaknar definitivt till liv. Micke fortsätter att svara på mina frågor och jag får veta allt mer om hans liv. Värmen strålar från honom och jag kan inte annat än gilla hans person. Tänk vad lätt det är att komma på fel sida om linjen, att hamna utanför. Det skulle kunnat vara jag, han skulle kunnat vara jag.

Jag frågar om NY och berättar att det är min första dag. Så mycket att se, han undrar vad jag vill. Allt svarar jag, allt vill jag. Han börjar gå mot tunnelbanan och jag stoppar honom. Taxi är så billigt, vi tar den istället. Han invänder men det blir taxi. På vägen möter vi Raymond. Han är en kille med grava drogproblem, kan inte se Micke i ögonen, och inte mig heller. Han vacklar med blicken och berättar om hur han blivit bestulen på allt han har. En ryggsäck med grejer. Hans soffa står på andra sidan gatan och Micke tycker att han skall gå dit så att inte den försvinner också.

Raymond menar att det är Micke som knyckt hans ryggsäck. Micke visste det sedan tidigare, en kille kom tidigare fram och sa att Raymond skulle döda Micke, eller snarare låta döda Micke för att han knyckt hans ryggsäck. Blåögd står jag där, vad vet jag. Har svårt att tro att den kille som inte ens kan lyfta blicken från marken har koll. Han hallucinerar och ser plötsligt saker när vi pratar.

Micke är lugn, ber honom bara att gå. Vi går, tar en taxi och åker iväg. Jag kommer ju från Europa, och än bättre från Sverige vilket är exotiskt. I Europa finns Red light distrikt, Amsterdam. Han undrar om jag varit där. Jag nickar jakande och så säger han att det finns i New York också.

Så sitter vi i taxin och kör mot west 30th street. Väl framme och tio dollar lättare, så kan jag bara konstatera att detta har inget med red light district i Amsterdam att göra. Vi gled in på en videoshop, gick upp en våning och där kunde man boka en hytt.

En hytt där man dels matade pengar till maskinen och dels stack in en bunt sedlar till tjejen som dök upp. Meningen var att jag skulle onanera till hennes stön och att hon tog av sig topp och trosor. Men det kändes riktigt töntigt så jag öppnade och gick ut. Mick fnissade och frågade om hon inte var bra. Jag sa som det var att det vet jag inte, men att jag inte var intresserad.

Så vi gick ut. Micke fnissade och jag kände mig lite som en lantis i stan. Det var liksom inte dit jag ville. När vi väll var där så passade Micke på att skälla ut en "brother" som tog emot pengarna. Inte för att han tog emot pengar utan för att han lämnade tillbaks för lite. Jag märkte det och Micke blev skitsur på killen. Bara för att du är vit så tror han att han kan blåsa dig. Jag är med dig och då tror han att jag blåser dig så då tycker han att han också kan göra det...

Kanske var det så, kanske en slump, tror inte det. Men vi gick och Micke sportade och fräste hela vägen ut. Sa till så fort vi kom ner att det var en oärlig kille däruppe som försökte blåsa kunderna.

Själv var jag tyst, jag bara gick.

Så ut på gatan igen och en hand upp i luften, nu var det dags för mat.

Enbart en dag

Fortsättning följer

Peter PC Carlsson

Enbart hemlös är vad Micke är. Jag möte honom för ett par veckor sedan i New York. En kille med drömmar om sin framtid, om förhoppningar om sitt liv.

Det var min första morgon i världens stad, en morgon efter en lång natt på klubbar i de mer exklusiva delarna av New York. Detta tillsammans med en annan Micke, också han svart men betydligt mer välbeställd. Denna min första morgon i NY började med att jag och mina vänner sökte oss till ett morgonfik nära vårt hotell. Ingen av oss hade varit just där tidigare, jag hade inte ens varit i New York, så vi gick gata efter gata för att finna en god macka och en kopp kaffe i staden som aldrig sover.

Efter en lien stund fann vi Starbucks. Vilket kaffe, hmmm. Inte alls som jag föreställt mig att det skulle vara blask. Nej det var ett perfekt kaffe. Gott, lagom starkt och härligt varmt.

Första dagen tillsammans satt vi där, vaknade till och berättade om våra olika resor över. Jag själv, de tillsammans från Moskva. Vi delade tidigare kväll. Två som sov, jag och en till som var ute i staden som aldrig sover. Var och en på var sitt håll. Själv kom jag hem klockan fyra på morgonen och var knappt vaken. Kaffet väckte mig bit för bit. Nu klockan nio kändes dagen genast mer tilltalande än när jag kissnödig steg upp vid sju.

Jag var säkerligen trött men allt för nyfiken på vad New York hade att erbjuda för att erkänna det, inte en gnutta bakfull, troligen beroende på att jag inte ens nyktrat till ännu. Men dagen var här och kaffet var gott. Vi satt i fåtöljer och njöt av den gryende dagen. Syrener i bakgrunden, dirigerande poliser på gatan. Gula taxibilar och stora stadsjeepar. USA kort och gott.

Sakta vaknade vi till, pratade om den kommande dagen som såg ut att möta oss med sol och värme. Det var den 3 maj och året var 2008. Äntligen var den sedan länge planerade resan en verklighet. Nu satt vi här, nu drack vi vårt kaffe och jag kände hur nyfikenheten vaknade inom mig.

Så när mina vänner började prata om shopping hade jag genast invändningar. Eller snarare andra planer. De fick gärna shoppa, jag ville uppleva staden. Min bästa vän har varit i NY flera gånger tidigare och upplevt stora delar av staden, men för mig var den ny. Så vi enades om att ses senare under dagen. Telefonerna fungerade och jag gav mig ut i bilarnas brus.

Några kvarter hem. Jag strosade och höll huvudet högt. Så mycket att se, så mycket att uppleva. Dagen var här, jag var här. Inom mig kände jag en känsla av lycka sprida sig. Ifrån magen och ut. Upp genom strupen trycktes ett vrål av lycka. Jag sträckte armarna i luften och skrek NEW YORK, NEW YORK. Lite lagom svenskt försiktigt. Fotgängare log, jag log. Dagen var här och jag vandrar i världens stad.

Brandstegar som enbart finns på amerikanska filmer slingrar sig längst byggnaderna, syrener som enbart hörs i samma filmer ljuder, gula taxi bilar. På något vis känner jag igen mig, känner mig hemma. På gatan möter jag ideligen folk som säger "Hi there, how are you?". Människor jag aldrig tidigare sett och som jag aldrig mer kommer att se. De tilltalar mig. Så osvenskt, så annorlunda, så välkommet och skönt. En vänlig stad tonar upp sig.

Nattens upplevelse finns fortfarande kvar. Klubbar med dörrvakter som får töntarna i Stockholm att se ut som hämtade från Snövit och de sju dvärgarna. Jag gled runt, åkte upp på Penthouse och upplevde New York by night. Men nu är det dag, du vandrar jag fortfarande trött och i ett russ av natten, av uppvaktning och av glädje genom en lördagsmorgon i NY.

I parkerna är det enbart några få som strosar runt. Träden sträcker sig upp mot den klarblå himlen och löven gör vad de kan för att slå ut. Vår i NY, jag är här och jag njuter så som det var länge sedan jag njöt. Detta är min stad, detta är min dag. Så med glada steg och med "hi there" går jag några kvarter för att komma till vårt hotell. Vägen kantas av upplevelse, allt är som på film. Jag har varit med om det tidigare men egentligen inte. Detta är filmens värld, något jag känner till, känner igen, trotts att jag aldrig varit just här. Nu är jag det och solen gassar.

Jag tar av mig min jacka, kasta den på axeln och vandrar vidare. Hörnet innan jag ska ta till vänster in på Rivington Street på centrala Manhattan så går jag förbi New Yorks motsvarighet till stadsmissionen. På andra sidan gatan står ett par soffor på trottoaren, där sitter och ligger ett par män. På min sida står de upp, de har antagligen just kommit ut från sitt natthärbärge. Några med nedslagen blick och några jag inte ens kunde bedöma.

"Hi there, how are you?" hörde jag en röst säga med både styrka och glädje. Det  var Micke. Micke en svart kille 48 år med en dotter han inte mött på flera år och ett barnbarn han aldrig har träffat. Hans tänder var för få och de han hade spretade åt alla möjliga vädersträck. Med ett varmt leende möte han mig, såg in i mina blåögda ögon och vi började snacka. Snart väcktes min redan hungriga nyfikenhet och vi pratade i en timme om allt och inget. Dagen var här, jag var i New York och detta var min stad även om jag inte bodde här.

Det är en tunn linje mellan att leva innanför och utanför samhället. En tunn linje som är värld att respektera. Micke var på andra sidan linjen medan jag var innanför. Vi pratade och jag gillade honom. Han verkade gilla mig. Nu väntade en dag då jag skulle uppleva en ny del av världen.

Fortsättning följer

Enbart en tunn linje

Peter PC Carlsson

Läs gärna i SvD om Stadsmissionens problem

Enbart val gör jag hela tiden. Valen är oftast icke val, men ibland väljer jag att välja. Att välja att leva, leva ut. Under de senaste två veckorna har jag gjort just det. Bejakat och valt att leva ut. Jag reste delvis med min bästa vän. Han sa en sak som stannat kvar i mitt medvetande. Du är helt annorlunda så fort du kommer utomlands. Hemma är du så kontrollerad och så fort du kommer ut så släpper du loss.

Jag funderade på det och kan bara hålla med. Hemma låter jag mig ofta begränsas, hämmas och tonar ner det som också är jag. Men väl på okänd mark blir jag trygg, jag släpper på min kontroll och låter nyfikenheten flöda över. Den rinner genom mina ådror och pulserar i takt med hjärtats slag. Nyfikenhet på livet, andra människor, andra kulturer, på det annorlunda, nyfikenhet på livet. En nyfikenhet på allt som finns, på allt som är möjligt, det jag inte vet något om. Nyfiken.

Så på okänd mark låter jag den spira, nyfikenheten. Ingen som vet vem jag är, ingen som vet hur jag förväntas vara. Vad jag förväntas vara, vem jag själv förväntar mig att jag är och hur jag är.

På okänd mark kan jag tillåta mig att vara mera fri. Jag tillåter mig att vara något mer, att vara hel, eller mera hel. Vi bär på så mycket, så många möjligheter, så många val. Men också på så mycket begränsningar, begränsningar som vi själva sätter upp. Som jag själv sätter upp.

Fri att vara vem jag vill, när jag vill och om jag vill. Så på okänd mark har jag ett enklare val, ett val att välja vem jag är. Så jag valde att vara fri, att våga vara mer av mig, tillåta mig att vara jag. Det är bara det jag vill, vara jag. Vara den jag är, hel. Hel och sann mot mig själv. Jag valde gång på gång min nyfikenhet. Möte människor som... ja... som jag annars aldrig annars skulle mött.

Flera små möten, möten som hjälper mig att stilla min nyfikenhet, som hjälper mig att se det jag inte annars kan se. Det är val, val att bejaka sin nyfikenhet, bejaka det jag har inom mig. Så lite stillad lämnar jag min nyfikna själ i New York. Mest betydde nog dagen med en uteliggare, vår dag på gatan, vår dag i Harlem. Jag kommer säkert att skriva mer om både det och andra möten senare.

Möten, att möta andra människor, med nyfikenhet, med en ärlig längtan att veta mer, att förstå. Att dela en stund tillsammans. En av de stunder som är mitt liv. En av de stunder som jag verkligen kommer att minnas. En del av en annan människas liv.

Vi kan leva, eller bejaka våra liv. Jag tror det är dags att jag åter tillåter mig att bejaka mitt liv. Att leva det. Leva mer hel, mer nyfiken och mer öppen för det jag inte vet något om. Det enda som hindrar är ett val, jag vill välja att leva, leva öppen.

Enbart öppen

Peter PC Carlsson

Enbart 17 maj. For en del finns det all anledning att fira. 1905 upplöstes unionen Sverige och Norge helt fredligt. Nu 103 år senare ar det en självklarhet att Norge och Sverige är två olika länder. Idag ar det enbart ännu ett datum, inget särskilt med det, i vart fall inte om du ar svensk, eller vad som helst utom norsk. Är du norsk är det fortfarande ett viktigt datum. Ett datum då man äntligen blev en egen nation.

Jag befinner mig sista dagen i USA en nation som ar stolt över att vara en nation. Flagan vajar överallt, det är ingen tvekan om att man känner tillhörighet och att man ar stolt över att vara amerikan. Vi saknar det, vi saknar stolthet, inte bara över att vara svenska utan också över de vi är.

Det finns sa mycket vi har att lära av andra kulturer, inte minst att vara stolt, att vara öppen och trevlig mot andra. Jag är innerligt trött på den svenska självgodheten. Vi är inte bäst, inte ens näst bäst. Vi är bra på massor av saker men ligger också långt efter på massor av områden.

Idag är det den 17 maj och det finns anledning att fira. Fira friheten, rätten att själv styra sitt land att vara en egen stat. Ett land som själv formar sin framtid.

Jag vill också vara fri, fri, fri, fri!

Enbart fri!

Peter PC Carlsson