Enbart far är vad jag huvudsakligen är. Mer än halva mitt liv har jag varit pappa. En pappa som långt ifrån räckt till det som jag anser att jag borde. Inte blev det bättre av en skilsmässa. Det man aldrig kan skiljas från är sina barn. Jag varken kan och än mindre vill.

Hur lycklig och bra en skilsmässa än är så innebär den att relationerna kräver mer för att kunna upprätthållas. Visst har det funnits dagar då jag inte tänkt på mitt tillkortakommande men de har inte hindrat min känsla av skuld. Älskade barn, jag lämnade aldrig er!

Men det är ju inte sant, jag lämnade familjen, er och er mamma. Hur skall jag då kunna säga att det inte var er jag lämnade? Många år har gott, ni har vuxit upp och blivit stora, självständiga och kloka. Jag skulle så gärna vilja vara med och ta åt mig äran för de ni blivit. Men det kan jag inte.

Ni är och har blivit så bra trotts att jag inte funnits var dag i er vardag. Ni har blivit så trygga och säkra trotts bristen på en närvarande pappa. Mina tårar av saknad har på inget vis varit en hjälp i ert läsande av läxor. Min kramp i bröstet, för att inte var kväll kunna ge er den kram jag så innerligt gärna vill ge er, har på inget sätt kunnat ersättas av den tomhet jag alltid bär med mig i mitt bröst.

Att skiljas är svårt, det är jobbigt och det blir allt mer tungt ju längre man varit tillsammans. Men att lämna sina barn är och förblir ett öppet sår som aldrig kan läka. Mer än halva mitt liv har ni funnits i mitt hjärta och i min dagliga tanke. Hela ert liv har jag funnits, även fast ni inte sett mig. Men jag vakar ständigt över er och det ni gör. Jag längtar och önskar så att jag får finnas i era tankar även om det är så försvinnande kort. 

Att vara far, att vara pappa är mer än något annat. Inget jag gjort, inget av det jag är eller kan bli kan jämställas med att få vara far. Jag är inte bara far, jag är en stolt far över min barn. Men betydligt mindre stolt över mitt eget faderskap. En evig kamp med att finnas, att vara tillhands och att kunna leva sitt liv, är något som alla fäder, alla mödrar får brottas med. Men jag som lever på distans jag önskar så att jag kunde vara närmare än vad tanken kan erbjuda.

Peter PC Carlsson

För övrigt anser jag att Sverigedemokraternas åsikter och cancern skall bekämpas!

Gör ENBART som favorit på Nyligen Intressant?

Enbart en tanke återkommer lite då och då. En tanke som blir till en fråga, som blir till ett krav och slutligen till ett ifrågasättande. ”Är jag tillräcklig, gör jag tillräckligt, är jag bra nog? Är jag värd den lön jag får, är jag värd den familj jag har?” Kanske är det självklarheter för dig, men det är det inte för mig. Vad jag än gör, hur jag än gör så ser jag att jag skulle kunnat göra det lite bättre. Kunnat vara lite bättre, kunnat vara mera närvarande. Funnits mer till hands. Gjort lite bättre ifrån mig.

Antagligen är det en omöjlighet att känna att man räcker till, att finna sin egen tillräcklighet. Snarare är det en fråga om att acceptera att man har gjort så gott man har kunnat. Frågan är snarast om vi själva anser att det är tillräckligt. Om vi inte gör det kan vi då acceptera att vi har gjort det bästa vi kunnat efter våra förutsättningar och efter vår förmåga?

Det låter så enkelt, ändå är det så svårt. Jag vill så gärna vara tillräcklig, jag vill så gärna göra bra ifrån mig och jag vill räcka till allt som jag ställer upp som inre krav. Ekvationen har så svårt att gå ihop men blir lättare om jag accepterar att jag inte är bäst i klassen i allt. Kanske är jag inte ens bäst i något område.

Skillnaden är enorm. Att vara bäst kräver så otroligt mycket mer än att bara vara bra. Ändå är det oftast inte ens bäst vi siktar på. Nej vårt mål är högre än så. Vi siktar på att vara perfekta. I vår brist på fulländning så dövar vi vårt samvete och vi köper oss fria från skuld.

Självklart säger vi ja till nya kläder, mera leksaker och särskillda maträtter. Vi säger ja, inte för att vi tror att det är det bästa, utan för att det köper oss fria från vår tänkta skuld. Ständigt ställer vi oss själva i skuld. Vi skuldsätter vårt samvete med tankar om hur det skulle kunna vara om allt vore perfekt. Var och en av oss släpar därför med oss ett skuldberg som vi inte ens vill erkänna att vi har. Istället riskerar vi att skapa en verklig skuld när vi med pengar och kravlöshet köper oss fria. Risken är stor att vi varken gränssätter oss själva eller våra barn just till följd av att vi känner skuld.

Vore skulden verklig kanske det kunde vara rimligt att kompensera, men oftast gör vi det utifrån en föreställning om hur det borde vara. På samma sätt som vi ser i en modetidning och ser hur vi borde se ut. En självpåtagen skuld som vi försöker att köpa oss fria ifrån. Ett försök som från början är dömt att misslyckas. Svaret är knappast kravlöshet eller flera saker som skall köpas. Snarare mer tid, mera tid vi bestämmer oss för att tillbringa tillsammans med våra barn. Eller att vi accepterar att det vi gör på jobbet är tillräckligt bra.

Visst är det märkligt att vi inte kan se det vi gör, att vi brister i realism och invecklar oss i en tidsödande och helt onödig jakt på perfektion. Därefter går vi dödströtta hem, avfärdar familjen, sätter på TV:n och säger att vi inte har tid.

Peter PC Carlsson

För övrigt anser jag att Sverigedemokraternas åsikter och cancern skall bekämpas!

Gör ENBART som favorit på Nyligen Intressant?

Enbart döden delar upp oss människor en gång för alla. Levande eller död. Livet går i vågor. Som liten möter vi en första gemenskap i skola och tillsammans med andra barn. Ja efter det att vi ammats av våra mödrar och vaggats på natten av en sömndrucken förälder.

Vi växer och byter klasser, vänner, idrottslag och föreningar. Allt tycks synkroniserat och vi lever våra liv i harmoni. Dagarna går och sommarloven tycks oändliga. Vi växer och möter våra första hormoner. Det är nu vi vet och förstår att livet är så mycket mer än lek. Tonåren kommer och går de flesta av oss består. Men i var årskull är det någon som faller från. Någon som allt för tidigt möter döden.

Så fortsätter studier och fester i en rullande röra. Men snart möter vi kärlek och står likt våra föräldrar med en liten på vår arm. Barnvagnsrace och föräldragrupper. Dagisbarn, blöjbyt varvas med glada bröllop och 30 års kalas. Som snart avlöses av 40-årskalvs och en och annan upprivande skilsmässa. Far och morföräldrar går till sista vilan, föräldrarna möter en aktiv pension och vi skjutsar barn till en till synes oändlig ström av aktiviteter.

50-årskalasen börjar, bröllopen är slut, barnbarnen dyker upp utan att vi känner oss gamla. Barnbarn skall passas och så byter vi jobb en sista gång. Vänskapskretsen fyller 60- och begravningarna börjar. Morbröder, farbröder, fastrar och mostrar. En och annan granne och slutligen mor och far. Så står vi där på toppen av vårt liv utan en generation mellan oss och döden.

Dagarna går och vi möter dagarna som pensionärer. Kanske är vi glada och friska pensionärer, aktiva motionärer. Nöjda med livet som det varit, så som det är. En tid av långsamt åldrande, resande och frid. Men med tiden som går lär vi allt bättre känna sjukvården och kroppens begränsningar.

Dagar som går och nu återstår enbart avsked av vänner och släkt. Döden delar oss människor mellan levande och död. Enbart tiden avgör vem som blir ensam kvar.

Jag var på en vacker begravning idag. En begravning med ljus och glädje. En begravning i ljuset av en tro på gud. Trots allt ljus, trots all tro kan jag inte låta bli att tänka på några rader...

"Vad blev ditt liv? Ett fotspår uti sanden, som spolas bort av böljorna på stranden. Den saken är ej värd att tänka på. Ty andra komma efter dig och gå!"

　
Nomiera en eftertänksam blogg till Månadens Blogg.

Peter PC Carlsson

För övrigt anser jag att Sverigedemokraternas åsikter och cancern skall bekämpas!

Gör ENBART som favorit på Nyligen  Intressant?

Enbart barn kan gör mig så varm om hjärtat. Inget annat, absolut inget annat kan värma mig så som just barn. Jag tittar ofta på vackra kvinnor och blir glad, men det är just barn som värmer mitt hjärta. Så fort min kropp får tillfälle att koppla av, så fort jag får lite lugn runt om mig så kommer det viktigaste i livet fram. Barnen. Vad annat är överhuvudtaget värt något än just barnen?

Det är lätt att leva livet så fort, att tro och försöka hinna så mycket att vi inget annat kan än att jäkta och försöka hinna med oss själva och allt det vi vill. Men så får vi en paus, så får vi en liten sutnd över och det är då vi vet att det är barnen som spelar roll. Det är de och enbart de som är viktiga.

Jag tror inte för en sekund på att det är bra att vara Curlingförälder. Tvärt om tror jag att barnen själva måste få kämpa, de ska sträva och jobba för att uppnå sina mål. Sina mål, inte mina. De ska få jobba för att nå någonstans, men vi som vuxna skall visa dem vägar att gå. Ibland kanske de lyssnar ibland inte. Men de lär sig, och de lär sig snabbt. Jag tror att det bästa vi kan göra som vuxna är att vara förebilder, att visa på vägar och stödja dem i deras drömmar. Det är bara det vi kan göra. Allt annat är förgängligt.

Jämt och ständigt känner jag saknad efter mina barn. De barn som jag skildes från för snart tio år sedan. Men jag vet att de har världens bästa mamma och de har en grundtrygghet i sig själva som jag verkligen önskar att alla människor kunde ha. Fast jag är inte där. Jag ser dem, träffar dem, kommunicerar med dem och finns alltid för dem. Men jag saknar deras dagliga närvaro. Jag saknar att få göra läxorna tillsammans, att få sätt plåster på deras sår. Jag saknarr att få tvätta deras tvätt, att få förmana och att få ban na dem när de gör saker de inte skall göra. Jag saknar att höra deras röster, att se deras kalsonger på golvet, att plocka deras tvätt. Jag saknar att höra dem spela musik när jag skall sova och jag saknar att plocka undan deras disk efter deras fester!

Vad vore dagen, ja vad vore livet utan barnen? Tomt och torftigt. Det är just barnen som är målet med våra liv. Att se till att människosläktet fortlever, att vägleda unga till mogna vuxna. Vad annat kan egentligen spela någon roll?

Nomiera en eftertänksam blogg till Månadens Blogg.

Peter PC Carlsson

För övrigt anser jag att Sverigedemokraternas åsikter och cancern skall bekämpas!

Gör ENBART som favorit på Nyligen  Intressant?

Enbart jag, enbart jag, så naken, så ensam så helt och hållet jag. Var och en av oss föds utan kläder, utan något annat än hopp att bli omhuldade omhändertagna. Några av oss föds med bättre förutsättningar än andra. Du och jag, och alla andra i västvärlden. Var och en av oss föds med en silversked i munnen.

I jämförelse med andra i just vår omgivning är det lätt för en uteliggare att se att han har det sämre än nästan alla andra i Sverige. Ändå har han en silversked i munnen jämfört med stora delar av jordens befolkning. Så är det. Det är ett faktum. Vi har det bra och vi fortsätter att bekymra oss om våra vikter. Inte för att vi har brist på mat utan för att vi är för feta. Vadå kris?

Tänk om vi ändå kunde lära oss lite perspektiv. Jag är rik som ett troll, i jämförelse med nästan alla på jorden. Men jag är en medelsvensson i Sverige. Dock har jag tillräckligt för att kunna leva mitt liv på ett mycket gott vis.

Någonstans i allt finns jag. Någonstans bland bör och måsten finns jag. Det är jag som väljer, det är jag som avgör vad just jag skall göra. Många har åsikter, många tycker och en del till och med kräver eller förväntar sig. Ytterligare några tar till och med för självklart att jag skall göra något. Att jag skall bete mig på visst vis.

Så ser våra liv ut. Vi kan välja att följa kraven, förväntningarna eller vi kan välja att leva just vårt liv.

Om det är något jag önskar, oavsett vad jag själv tycker, så är det att mina barn lever just sina liv. Att de tar för sig av livet, att de trampar på alla dem som vill förminska dem, på alla dem som vill begränsa dem, på dem som inte själva orkar leva sina liv utan hackar på andra. Om det är något jag önskar, så är det just det, att barnen finner kraft att leva ut, att leva sina liv. Att de kan leva dem just så som de vill. Starka, fria och fyllda av lust, av längtan. Enbart det önskar jag mig, enbart det!

Älskade barn, stå på er, var stolta för just de ni är. Det är jag, stolt över er. Stolt som en tupp, stolt så som bara en far kan vara. Och långt stoltare än vad en eller annan fet padda förmår.

Nominera en eftertänksam blogg till Månadens Blogg.

Peter PC Carlsson

För övrigt anser jag att Sverigedemokraternas åsikter och cancern skall bekämpas!

Gör ENBART som favorit på Nyligen  Intressant?

Enbart cool är viktigt att vara redan när man är 4 år gammal. "Kolla pappa, jag är lite cool!". Eller så kan jag höra "Nej, pappa, inte den, den andra, jag vill vara lite cool." Just det att han vill vara lite cool är ganska kul. Hur är man när man är lite cool?

Nyligen mötes två föräldrar bägge med varsin fyraåring. Samtalet kom snart att handla om barn, så som det ofta gör med småbarnsföräldrar. Det är liksom det vi kan prata om. Nå, i vart fall så blev det samtal kring att vara cool och vad som är coolt.

I vårt fall är det saker som Spiderman, tuffa kepsar och tröjor med fräcka bilder och mönster, eller skor som det går att springa fort i. Då är man lite cool. Den andra föräldern berättade att för deras grabb var det Scoobydoo. Så vad som kan vara lite coolt är helt enkelt olika beroende på vem man är och visst är det coolt att en tecknad och lättskrämd hund kan vara lite coolt.

Mina barn får gärna klä sig så att de känner sig coola, det har jag inget emot. Tvärt om, bra att de känner sig just coola. Det betyder ju att de är tillfreds med sig själva. Tyvärr är det ofta så att någons coolhet går ut över någon annan. Dvs att de talar om för andra att det de har på sig inte är okej. Ibland funkar det inte att ta på de kläder jag tänkt för någon på dagis tycker att den ärr töntig. På en fyraåring!

Det är inte lätt att vara förälder men inte heller att vara fyra år och vilja vara lite cool. Hur var det nu Strindberg sa? "Det är synd om människorna." Ja, nog är det synd om oss. Redan i tidiga år anstränger vi oss för att vara tillags, att vara accepterade, att vara okej, att vara cool. Vi anpassar oss efter de normer som råder för att vara okej. Ändå är det just okej vi är när vi föds. Vi föds bra men kan växa upp till något dåligt. Kanske för att vi anpassar oss för mycket, eller att vi gör det till fel personer. Jag önskar så att vi alla kunde få känna oss lite coola för att vi är just de vi är. Då kära Strindberg, då vore det inte längre synd om människorna.

Älskade människa ni är mer än okej, ni är både bra och bäst just för att ni är ni.


Tidigare inlägg idag, Enbart Sommar, Enbart Cool.
Rösta på månadens blogg i rutan till vänster på första sidan!

Peter PC Carlsson

För övrigt anser jag att Sverigedemokraternas åsikter och cancern skall bekämpas!

Gör ENBART som favorit på Nyligen  Intressant?

Enbart stolt, stolt som en tupp om morgonen, stolt som en nyförlöst mamma. Stolt så som en världsmästare, stolt som den förste att bestiga det omöjligaste av berg. Stolt som en pappa över sin son. Så stolt är jag. Stolt. Något annat ord finns inte att beskriva det jag känner, det jag är. Jag är stolt.

Jag ser på mina barn och jag ler. Jag ser på dem och jag känner hur hjärtat smälter. Ingenting kan vara större, ingenting kan vara viktigare och ingenting kan kännas bättre än just det här. Idag är Hampus dag, idag tog han på sig en välsydd kostym, handsydda skor, knöt en slips och sin bästa min. Idag satte han en mössa på sitt huvud, en mössa så vit, en mössa med skärm och inskriptionen Hampus forever.

I hällande regn under gråtunga moln sprang han ut. Han ropade och skrålade efter en hel dag av skålande. Glada och fyllda av vin kom de ut, glada och fyllda av glädje lät de regnet skölja ner medan de sprang, medan de ropade och sjöng. "Sjung om studentens ljuvliga dar..." och de sjöng, och de skrålade. De ljuvliga dagarna var förbi. Framför dem fans regn och blytunga moln. Men lyckan var, och skall så vara, total. De sjöng och kände stolthet över att kunna bocka av och lämna bakom sig.

Få har haft en sådan kamp med sin skola som just Hampus, få har fått kämpa så som han har gjort. Från första klass till sista. Men han har kämpat han har jobbat och jag känner mig så stolt. Så innerligt stolt. Han har övervunnit skolans restriktioner, skolans stelbenthet och sin egen skoltrötthet. Inte tack vare, utan trotts skolans insatser.

Hampus slutade, byte linje, hoppade av och började om. Han jobbade och kämpade och fick hoppa över en klass. Min stolthet vet inga gränser när jag ser honom stråla likt en glödande sol i regnet som sköljer över våra paraply.

Så älskade son, jag lyfter min hatt, jag lyfter vart glas i vårt vitrin och jag skålar och vrålar av glädje för dig. Du anar ej, kan ej ana hur stolt jag känner mig, hur glad du gör mig. Först när du blir far, när du blir pappa kan du veta innebörden av vad stolthet innebär. Älskade Hampus, jag är stolt, så enkelt är det, Stolt, stolt och åter stolt.

Tack älskade Hampus för att du finns, för att du gör mig stolt. Måtte livet göra dig rättvisa och ge dig all den lycka som finns att ge.

Jag älskar dig min son, älskar dig!

/Pappa

Peter PC Carlsson
Glöm inte att nominera till juni månads blogg.

Tidigare inlägg idag, Passa på!
För övrigt anser jag att Sverigedemokraternas åsikter och cancern skall bekämpas!

Gör ENBART som favorit på Nyligen  Intressant? 

Enbart familjen är vår vagga. Det är i familjen vi skall finna vår kraft, känna oss trygga och kunna vara oss själva. Det är här vi skall kunna hämta vår kraft och få vår energi att möta världen. Ibland är det just så, ibland får vi energin i familjen men ibland är den krävande och suger ut var droppe av kraft ur våra kroppar. Kanske för att vi prioriterar fel, kanske för att vi inte gör de rätta valen, för att vi allt för ofta låter familjen komma i andra eller i sista hand.

Någonstans har vi vårt bo, någonstans har vi vår trygghet och känner oss hemma. Det måste inte vara i familjen. Många finner det bland vänner, bland bekanta. Andra låter tryggheten och självkänslan växa på jobbet och det blir arbetskamraterna som blir vår familj.

Ständigt söker vi balansen, ständigt försöker vi räcka till på jobbet, bland vänner, för våra barn och tillsammans med vår partner. En ekvation som allt för ofta visar sig vara omöjlig att leva efter. Ju mer jag ger på ett ställe ju mer otillräcklig känner jag mig någonananstans.

Vi lever helt enkelt våra liv i ett tempo och med en intensitet som gör det svårt att hinna med allt vi vill.

Vad är det som gör att vi tror att allt vi önskar, allt vi vill uppnå skall vi ha nått när vi är 30? Nog är det ironiskt att vi försöker hinna med allt i våra liv och därför missa själva livet. Längan vill vi ta död på, den ständiga strävan tar vi död på och lånar oss till våra drömmar. Sen betalar vi av dem!

Skillnaden mellan att sträva, spara och kämpa för sin dröm och att låna, konsumera och sedan betala av våra drömmar är inte bara stor, den är gigantisk. Betalar du av dina drömmar? Jag visst inte att drömmar var till avbetalning. Jag vill inte att drömmar skall vara för avbetalning. Drömmens tillkomst blir satt i skuld och den som är satt i skuld är inte fri.

Vilket ödets ironi att bli skuldsatt av sin dröm, den dröm som skall göra oss fria.

Hemma i familjen skall vi få växa, hemma i familjen skall vi få gro och känna oss trygga. I familjen skall vi kunna koppla av, det är här vi skall få plats att själva eller tillsammans kunna forma våra drömmar. Vår trygga vrå, vårt rum där vi kopplar av och finner energi.

Rösta på Månadens blogg i rutan till vänster på första sidan.

Peter PC Carlsson

För övrigt anser jag att Sverigedemokraternas åsikter och cancern skall bekämpas!

Gör ENBART som favorit på Nyligen  Intressant?

Enbart värme kan vi finna i många former. Just nu längtar de flesta av oss svenskar efter värme och sol. Vi ser så fram emot att vrida fram klockan inte bara en timme i natt utan så pass att vi har en strålande sol och möjlighet att packa ner våra vinterkläder till nästa vinter. Men den värme vi lever av är gemenskap. Människan är ett flockdjur. Vi blir till i gemenskap med andra. Det är Enbart så vi kan forma och formas.

Jag har alltid haft väldigt få vänner, mycket få, men de har alltid stått mig nära. Jag vet att de skulle göra nästintill allt för mig på samma sätt som jag skulle göra för dem. Bara att tänka på dem ger mig en känsla av värme, av närhet. Det är just närheten jag söker, närheten som ger mig en känsla av tillhörighet och värme.

Enbart hovet är i centrum just nu. En förlovning har skett och ett kungligt bröllop är att vänta. Tänk att det kan bli så mycket ståhej kring ett bröllop. Visst är det fantastiskt vilket engagemang som föds kring att en monark skall gifta sig. Vickan är säkert en bra person, hon ger ett bra intryck och verkar oftast påläst och kunnig. Hennes uppgift att repressentera Sverige är en ärvd uppgift och till detta skolas såväl hon som hennes blivande man.

En kvinna av börd och en man av folket, ja så sägs det. Tänk, en man av folket får gifta sig med en kvinna av börd. Ordalydelsen är så förlegad, så gammaldags. Vad innebär det att vara av börd? Att Vickan har bättre blod i sina ådror än vi som varken är kungliga eller adliga? Jo det är vad som åsyftas. Vickan härstammar från Jean Baptiste Bernadotte. En hög militär i Napoleons arme som efter lite olika turer blev erbjuden kungatronen i Sverige. En tron han Enbart såg som en tillfällig post innan han skulle återvända till Frankrike.

Vickan härstammar från en franska revolutionsmilitär som fick det svenska namnet Karl XIV Johan. Det är hennes börd, inget fel på den. Det som är märkligt är att vi upphöjer kungligheter till något de inte är, förmer. Vickan är den enda i hela Sverige som rent lagligt inte själv kan bestämma vem hon ska gifta sig med. Hon måste enligt Svea Rikes lag ha ett godkännande av såväl sin far, Kungen, som av regeringen.

Samtidigt är ett kungligt bröllop något som engagerar, något som ger energi till en nation som befinner sig mitt i en världsekonomisk kris. Bara det gör att det antagligen är bra för Sverige med ett kungligt bröllop just nu. Själv bryr jag mig inte ett jota om med vem Vickan gifter sig. I och för sig hade jag tyckt att det varit kul om hon velat gifta sig med en svart man som samtidigt är muslim. Det hade ställt monarkin på sin spets. Vår monark måste nämligen bekänna sig till den evangeliskt protestantiska tron.

Nej det skall fan till att vara kunglig. Tur att Vickan är uppvuxen och fostrad till uppgiften för annars skulle man knappast frivilligt välja rollen. Ständigt påpassad och ständigt ifrågasatt. Jag önskar dig ett riktigt lyckligt äktenskap Vickan och jag önskar också att du under din tid som monark kommer att få möta ett Sverige som lämnar monarkin bakom sig. Stort grattis till er förlovning du kvinna av börd och du man av folket.

Peter PC Carlsson

P.S.
Rösta på månadens blogg i rutan till vänster på första sidan! Kan göras en gång per dag februari ut.
Intressant?
För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas

Enbart dyslexi är något som många av oss är drabbade av. Kungens dyslexi skämtas det ofta om. En del saker anses okej att driva med folk om, så som dyslexi. Framför allt om det är kungen som har det. Kungen är ju en offentlig person och honom kan man alltid driva med. Skulle kungen suttit i rullstol hade det antagligen varit okej att skoja med detta också. Hade han varit CP-skadad hade vi inte skämtat om detta.

Göran Persson fick jämt och får fortfarande utstå skämt om att han är fet. Lyte är fortfarande ok att skämta om. Sexuella skämt är okej så länge som man har män som sexobjekt. Det gäller att vara politiskt korrekt. Över tiden så ändras vad som är det korrekta, vad som är okej att skämta om. Själv har jag alltid ansett att det finns inget som inte är tillräckligt tragiskt för att inte ta på allvar och som man därmed kan skämta om. Men lyte? Va, är ändå inte det något för Stefan och Christer på deras revyer i Falkenberg?

Väldigt många av oss har olika typer av funktionsnedsättning. Det kan vara hörsel, syn, rörelsehinder eller kanske att vi är födda med fel kön för just det sammanhang vi befinner oss i. En del har dessutom det hindret att de är födda i av fel föräldrar, med fel kultur, fel bakgrund ja kanske till och med födda i fel land. Själv är jag född i småland och brukar skratta åt de stackars Stockholmarna som lite då och då försöker göra sig lustiga genom att göra urdåliga försök att härma den småländska dialekten.

Alla är vi hemma någonstans och alla känner vi oss borta på de flesta ställen. Att höra till att få vara en del av och att få känna tillhörighet är viktigt och centralt för att vi skall kunna må bra och identifiera oss som en av de vi lever tillsammans med. Många av de som är Sverigedemokrater kommer inte att förstå detta resonemang. Knappt något annat resonemang heller för den delen.

Själv är jag dyslektiker, lite för tung, lite för lång, lite för mycket man, lite för mycket smålänning, lite för dålig syn, lite för dåligt hjärta och lite för högt blodtryck. Var och en av oss har våra brister. Men det kan ockkså vara brister som blir en tillgång. Min dyslekxi gör att jag nästan aldrig skickar något som är felstavat eftersom jag använder rättstavningen i datorn. Min långd och tyngd ger mig pondus och min småländska ger mig trovärdighet. Mina glasögon ger mig karraktär och mina hjärtproblem ger sympatier.

På samma vis är det med andras funktionshinder, med andras tillkortakommanden. En muslim som talar arabiska har lättare att förstå och göra affärer med OPEC-länderna än vad jag har. Det är så det fungerar, var och en av oss har våra tillgångar, våra tillkortakommanden. Det är så vi måste se det, det är så vi skall lära oss att acceptera varandra. Själv undrar jag vad Jimmy Åkersson har för kvalitéer som bygger på hans funktionshinder. Ja mer än det funktionshinder att han är partiledare för SD.

Enbart önskad är vad var och en av oss vill vara och kan vara. Jag har verkligen känt en längtan och önskat vart och ett av mina barn, faktum är att jag till och med skulle önska mig fler. Inget gör mig så fylld av glädje och kärlek som just mina barn. Tyvärr lever jag bara med ett av mina fyra barn, men det går inte en dag utan att jag tänker på hur var och en av dem har det, var de gör och vad de tänker om mig.

Att skiljas är jobbigt isig, men även när skilsmässan är så bra som en skilsmässa kan vara så kvarstår ändå att man inte lever tillsammans med sina barn hela tiden. Själv bor jag dessutom långt bort så vi träffas inte ens var vecka eller ens var annan vecka. Det finns så många stunder då jag verkligen önskar att det vore annorlunda. Stunder då jag även önskar att jag bodde kvar, trotts att jag vet att det inte var ett bra alternativ Men det jag önskar är att få finnas där för mina barn, finnas tillhands för dem.

Det jag kan hoppas är att de trotts avståndet kan känna att jag alltid finns där för dem, att jag alltid bryr mig, alltid tänker på dem och alltid skulle ställa upp för dem vad det än är. Ändå kvarstår faktum, jag finns inte där för dem i vardagen. Jag har övergivet dem i deras vardag. För detta kommer jag alltid att känna skuld och dåligt samvete. Det spelar sedan ingen roll att jag vet att jag och deras mamma har gjort vad vi kan för att göra det bästa av situationen. Skulden kvarstår, jag lämnade dem och deras mamma.

Det har snart gått tio och och jag har börjat lära mig leva med skulden, acceptera att jag känner den och ibland bemöta mina egna känslor med att jag trotts allt alltid finns och att jag gör vad jag kan. Men saknad går inte alltid att resonera med, jag saknar er grabbar. Så enkelt är det och för att jag lämnade er känner jag skuld.

Rösta på månadens blogg i rutan till vänster på första sidan! Läs mer!

Peter PC Carlsson

För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas!

Gör ENBART som favorit på Nyligen  Intressant?

Enbart Zürich är huvudstaden i Schweiz och väster om Zürich ligger en stad som heter Bolligen. I skogen utanför Bolligen lever en kvinna som varit anmäld försvunnen i tolv år. 1997 försvann hon från sitt hem utanför Berlin. Inte ett spår lämnade hon efter sig. 40 år gammal lämnade hon det liv hon hade, ofrivilligt eller frivilligt men kvar blev hennes son som undrade vad mamma tagit vägen.

Tolv år senare finner man henne levandes och välmående men boendes i skogen i Schweiz. Hon ville inte hem igen. Det finns tillfällen då var och en av oss kan få en känsla av att vi vill lämna allt och tänker att vi bara vill fly, bara åka iväg. Men det bli inte mer än just en tanke, vi stannar där och återgå till våra liv.

Men hur kan man hamna i en situation där man hellre flyr bort från sitt barn och bosätter sig i skogen i ett helt annat land, långt bort från sin familj? Uppenbarligen kan man hamna i en situation där man inte längre orkar med sitt nuvarande liv utan bryter upp och lämnar allt. I staden finner vi dem i parker och på torg. Människor som brutit upp och lämnat. En del frivilligt och andra har hamnat där ändå.

Lika lite som man kan tvinga kvinnan att flytta hem till sin familj lika lite kan vi tvinga våra hemlösa. Det enda vi kan göra är att erbjuda och söka sätt att öka deras livsmöjligheter. Även om det är kommuner och stater som har ansvaret kan var och en av oss bidra genom vanligt hyfs som att svara på tilltal eller genom att säga hej. Vem vet, en dag kanske någon av oss tröttnar och bestämmer oss för att lämna allt för att bo i skogen. De vi möter är alltid medmänniskor oavsett om de är hemlösa eller ej.

Enbart Sabina och hennes kommentar till mig fångade hela min uppmärksamhet. "Nu har slut kampen nått mig! Och jag ville bara säga att det du gjorde för Madde var så fint gjort! Du är en god människa! Glöm aldrig det!
Kramiz"

Jag stelnade till inom hela mig, små kalla kårar kom fram och förvandlades till isblock innan jag han komma in på Sabinas blogg "Sabinas kamp" för att läsa vad som hänt. Med tårar som ständigt fick blinkas bort förstod jag att Sabinas tid på jorden snart är slut. Metastaser i hjärnan gör att det ofta bara är en fråga om tid, även om hopp finns så länge hon orkar kämpa.

Var människa har förmåga att fängsla och beröra oss. Jag tror att det är så att vi kan känna en kärlek till varje enskild människa på jorden bara vi får ta del av bitar från deras liv. Sabina har jag aldrig mött, aldrig pratat med men hon berör mig som om vi känt varandra länge. Kanske för att jag kan identifiera mig med henne. Förälder med barn hon älskar och som hon inte vill lämna? Jag vet inte, men jag önskar så att hon får leva, att hon få vara med och se sina barn växa. Att hon får vara med och se sina barns barn.

Ibland är verkligheten för ond, för svår att riktigt kunna mäkta med. Mitt i denna onda dröm så är Sabina stark och tänker just på sina barn, på det hon missar, det hon inte kommer att få vara med om. Jag önskar så att det finns möjlighet, att det finns hopp. Hopp, du har mitt hopp Sabina, mitt hopp, se film om henne.

Peter PC Carlsson



För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas!
Sveriges största blogginsamling för barncancerfonden.

Gör ENBART som favorit på Nyligen  Intressant?

Enbart manlig är målet, är vår norm att vara. Så vi manliga män, vi skall spänna våra muskler och visa vår manlighet. Tuffa killar får snygga tjejer, nej det är ingen myt det är sant. Visa dig tuff och kaxig och du har en fördel i att få kvinnor. Mjuka killar göre sig icke besvär. Oavsett alla jämställdhetsdebatter, och snack om att vi vill ha mjukare killar så attraheras kvinnor av män, av manliga män.

Som man skall man vara manlig i sin kropp, i sitt beteende och man skall vara självsäker. Det är ingen åsikt, det är en observation. Kvinnor tänder på män som tar för sig, som vet vad de vill. Det har inget med jämställdhet att göra, det har med attraktion att göra. En man som vet vad han vill är attraktiv. Den man som dessutom har lärt sig vad en kvinna tycker om har än fler fördelar.

Så ni manliga män, lär er kvinnornas önskemål. Lär er vad de vill ha, lär er hur ni ger komplimanger och lär er att bekräfta och ge uppmärksamhet. Sen är världen er. Jag vet hur jag fångar en kvinna och hennes intresse. Jag kan inte lova att hon blir förälskad i mig men jag kan lova att hon finner mig intressant om jag vill det.

Livet är fullt av koder, av olika små sätt att visa oss för varandra. Att vara manlig är attraktivt om det kombineras med medkänsla och ömsinthet. Koder vi kan använda för att fånga eller bli fångade av den vi gillar.

Jag är en man, en stor man. Mina ben är som stockar, min bringa är stor, min hjäsa är kal. Allt detta är manligt, liksom mina stora händer men även min lite för runda mage. Det är manligt. Jag är en man, en man som borde trivas i min kropp, som borde trivas med den jag är. En man som kan attrahera, som vet hur jag kan smickra och tillfredsställa. En man. Men jag är inte tuff. Jag har aldrig kämpat på de tuffas arena, men jag har kämpat och vunnit på de självklaras arena. Självsäkra män. Jag är en av dem.

Med en manlig styrka, med en manlig självsäkerhet följer krav på en kvinnlig ödmjukhet, en kvinnlig känslighet. Jag hoppas att jag uppnår den en dag. Att jag kan vara finkänslig nog att känna de gränser de önskningar som aldrig uttalas. En modern man, det är vad jag vill vara. En man med bibehållen manlighet och med en ökande känslighet. Så vill jag vara, bara så, enbart så.

Peter PC Carlsson

Intressant?
För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas! 

Gör ENBART som favorit på Nyligen  Intressant?
 

Enbart jaga våra mål, våra liv, vår balans är vad vi gör. Vi inriktar våra liv på att bli något annat, att bli något mer, att bli det vi inte är. Jag är en jägare, jag jagar efter något, vad som, som ger mig en mening med mitt liv. För jag är en jägare.

Hur lätt det vore att jaga och ta ett villebråd vilket som. Men så ser det inte ut. Mitt liv, våra liv, är beroende av att vi lever tillsammans. Beroende av att vi finns där för varandra. Det finns stunder då var och en av oss känt oss jagade. Stunder då var och en av oss varit just jagade.

När jag gick i sjuan och i åttan så gjorde jag det i en annan stad. Jag växte upp i en by med enbart tre hus. När jag började i sjuan så reste jag till den stora staden Ljungby för att gå i Kungshögsskolan. Här var vi elva parallellklasser. Redan i sexan var jag en av de killar som det var OK att jaga, som det var OK att mobba. Men då klarade jag det ganska bra. I sjuan och åttan var det värre. Det var en stor skola och jag kände mig fortfarande liten trotts min storlek.

Det finns många minnen från denna skola, men det jag mins mest är två saker. Att jag ständigt var jagad och min klasslärare. När min klasslärare väl fick veta vad som hände så upphörde jakten. För det är jag dig evigt tacksam!!!

Men som barn vill man inte berätta, vill inte säga något om det som sker. Så jag gömde mig på toaletten så fort jag kunde under rasten. Men samtidigt var jag så ung och oförstörd att jag först inte förstod att det var på allvar när jag blev jagad. Egentligen vet jag inte ens nu varför just jag skulle bli jagad, varför just jag skulle få stryk. Antar att det var bara något som skulle vara. Någon skulle få stryk och jag var ett av de lämpliga offren. Så jag fick stryk. Idag kan jag inte ens minnas det, vet bara att det har hänt.

När det blev rast gick jag ut, det var vi alla tvungna att göra. (Korkade skola och lärare). Ibland gick det bra, jag kunde hålla mig i skuggan där ingen kunde se mig. Ibland kunde jag gömma mig där det fanns en vuxen. Fast det sista straffade sig alltid efteråt. Nej jag skulle ha stryk. Klart att jag skulle, jag var ju stor och samtidigt ung. Så stryk skulle den lite tjocka långa grabben ha. Dessutom var han ju en lantis. Nå, allt detta kunde jag ju förstå, det var så det var. Så jag sprang, sprang fort. Oftast kom jag undan, men inte alltid. Då gjorde det ont.

En gång sprang jag ner på stan. Jag kubbade in i en galleria och en skivaffär. Kan inte säga att jag kände mig trygg med ett gäng på ett trettiotal personer som cirklade runt. Jag möte min mamma där som hade handlat och vi pratade en kort stund. Hela jag skrek inom mig att berätta att jag skulle få stryk. Men jag sa inget och mamma gick. Efter en stund gjorde jag det också, gick, eller snarare sprang.

Hur mycket jag än sprang, hur fortjag än sprang så var det någon av de trettiotal som jagade mig som sprang snabbare. Fäktandes och springande så nåde jag skolan, jag sprang uppför trappan till ingången. Efter mig följde ett trettiotal som ville slå mig, som ville ge mig stryk för att jag var jag.

Skolan var tyst, de hann ifatt, jag fick stryk och de gick vidare. Inringningsklockan hade ringt klart, jag låg kvar. Egentligen gjorde det inte så ont. Munnen blödde och näsan rann. Men sparkarna på kroppen gjorde inte så ont som det var menat. Så när de gick så reste jag mig upp och gick lite för sent till lektionen. Fick för sen ankomst. Det var ok! En smäll gör ont när den träffar, men oftast går den snabbt över.

Enbart hemma kan man vara sig helt själv, avslappnad och lugn. Här finns möjlighet till vila, till ro, till lugn och till trygghet. Så är det eller så borde det vara för alla. Många barn växer dock upp i hem som är allt annat än avslappnade och trygga. Här är istället en miljö där de hela tiden måste vara på sin vakt, en miljö som gör att du ständigt måste vara bered på något hemskt.

Många växer upp med hot om våld eller att bli utnyttjade. Andra får se sina föräldrar bråka och kanske även slås. Rädslan för det oprovocerade våldet ute på gator brukar ofta diskuteras. Det finns anledning till att diskutera det. Men det våld och det sexuella utnyttjandet förekommer oftast i hemmet. Det är någon barnet känner som står för det.

För varnade man för fula gubbar, kanske ska man varna för den fulla pappan eller andra släktingar istället? Detta inlägg är delvis kopplat till kommande inlägg. En gästblogg som berör och upprör.

Var och en av oss har ett ansvar att bemöta och ta hand om andra på ett riktigt vis. Ser vi att saker inte står rätt till har var och en av oss en moralisk skyldighet att ingripa på det sätt vi kan. Måtte jag aldrig möte en man som sexuellt utnyttjar ett barn, jag har storlek och styrka och en vrede mot dessa som ingen vill möta.

Peter PC Carlsson

För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas

Gör ENBART som favorit på Nyligen  Intressant?
 

Enbart Luccebulle är vad min son vill vara i Luciatåget. Vid middag idag pratade vi lite om Lucia och nästa fredag är det fest på dagis... ursäkta i förskolan, där han går. Då kommer vi förväntansfulla föräldrar med digitalkameror och videokameror. Det är vi som sitter med tindrande ögon för att se våra gunstlingar uppträda i roliga kläder och sjunga gulliga sånger.

Mammor och pappor känner sig stolta och lite nervösa, hur skall det gå, mins han texten, håller han sig i ledet? Som kille brukar man få välja mellan att vara tomte, pepparkaksgubbe eller stjärngosse. Strut på huvudet är inte alltid det roligaste att ha, inte ens på kräftkalas om ni frågar mig. Förra året skuttade en liten röd tomte runt och visst var han i ledet ibland men mest när han skuttade igenom det. Dräkten passar även i år, det enda som behövs är en ny mössa. Men lille grabben har en annan idé. På min fråga vad han vill vara i år säger han mycket bestämt "Jag ska vara Luccebulle!" Luccebulle? frågar pappan. "Ja!" svarar han lika självklart.

Jaha, varför inte? Med tanke på att man kan vara en pepparkaka så kan man väll vara en Luccebulle. Så då blir det till att fundera ut hur en Luccebulledräkt ska se ut, hur den skall göras. Hmm har inte tillräcklig fantasi känner jag. Nå det är ju några dagar kvar så det skall väll gå att komma på hur en Luccebulle ser ut.

Undra vilka sånger som är Luccebullarnas?


Peter PC Carlsson

Hoppas att du antagit utmaningen Länk till Lucia, om inte gör det nu!

Inlägget är pingat på Intressant.

För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas. 
Skänk en gåva till Barncancerfonden. Eller kolla på Enbart Gåvor! Läs gärna inlägget om Tim som kämpar och om Madde som inspirerar. Mina länkade läsare.

Enbart värde har var och en av oss. Vi har ett värde, du har ett värde och jag har ett värde. Barn har ett värde. Inget värderar jag lika högt som mina barn! Vad skulle jag kunna värdera lika högt? De flesta av oss sätter våra barn högst men alla gör inte det. Våld mot barn sker framförallt i hemmet. Det är de nära som slår, de som skall vara ditt skydd. Mitt hjärta kan inte annat än att blöda när jag läser om det exempel som nu lyfts fram från Storbritannien, Baby P (17 månader).

Jag kommer aldrig att kunna förstå hur misshandel, systematisk misshandel av små barn kan förekomma. Jag vet att det sker men jag kan omöjligt förstå hur man kan misshandla sina barn eller andras barn. Att sjunka så lågt är långt ifrån värdigt en människa. Visst kan vi alla bli trötta på barn, till och med våra egna. Men ingen normal människa misshandlar barn.

Jag förstår däremot den vrede som växer, inte minst på nätet, emot de föräldrar som utsatte lille Peter för våld som ledde till hans död, bruten ryggrad, revben och en tand nedslagen i lungorna. Över 50 skador. Den vuxna världen sviker. Det är lätt att bli rädd för det våld som andra kan utsätta våra barn för men skall vi vara till stöd för barn skall vi titta i våra egna nätverk, hos våra vänner och se hur barnen behandlas. Det är hemma som våldet förekommer, både mot barn och kvinnor.

Om det varit invandrare hade media genast börjat prata om hedersmord. Nu pratar vi inte om att det är hedersmord och gjorde inte heller med lilla Bobby från Nässjö för ett par år sedan. Det är bra för det finns ingen heder i att döda någon, allra minst att döda barn. Det görs enbart av svaga och fega människor, vars handlingar är allt annat än hedervärda, vars handlingar är värda att fördömas och all den avsky vi kan känna.

Mobben växer och med rädsla för föräldrarnas liv skyddas namnet på dem och på Peter. Det är rätt, det är riktigt att skydda dem mot medborgarnas vrede. De skall dömas i domstol och deras handlingar kan jag aldrig förlåta. Det finns säkert förklaringar till deras agerande, det gör det nästan alltid, men de är och förblir förkastliga.

Denna vinterdag sänder jag dig alla mina tankar lilla Peter. Enbart 17 månader tilläts du bli innan du misshandlades till döds. Jag tänker på dig idag, på dig och 30.000 andra barn som helt i onödan dör var dag. De flesta dör av svält som skulle kunna förhindras men du dog till följd av ett aktivt våld från dem som skulle ha skyddat dig. Det sveket är större än allt jag kan tänka mig.

Kram lille Peter, kram.

Peter PC Carlsson

Inlägget är pingat på Intressant.

För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas. Skänk en gåva till Barncancerfonden. Läs gärna inlägget om Tim som kämpar och om Madde som inspirerar. Mina länkade läsare.
(Vill DU gästblogga så hör av dig genom att skriva en kommentar om att du vill.)

Enbart vit är marken och det är fullt med lekandes stimmandes och stojandes barn som älskar den snö som fallit. Idag har pulkorna kommit fram, idag har vantar blivit våta. Vi har gjort en paus i åkandet, en paus för att bli varma och för att åter längta till snön.

Längtan börjar nu bli stark så det är dags att åter ge oss ut i den vita vintern, den vinter vi allt för ofta saknar och ser för lite av.

Så nu är det åter dags att ta på alla kläder, att kasta oss ut i backen för ännu några åk. Skönt att det blir lite vit, att det blir ljust. Nu saknas bara lite kyla så att det får vara vit, så att det får vara ljust och så att det kan fortsätta värma våra barns små hjärtan.