Enbart polis som skyddar sin polishund har rätt att avlossa åtta skott mot de bägge kamphundarna som bet sig fast i polishunden. Den ena av de bägge Pitbullterrierna dog och den andra kommer antagligen att avlivas efter att först plåstrats om på djursjukhuset.

Det som oroar mig är att polisen sköt åtta skott och en av hundjävlarna överlevde. Antingen måste det vara en riktigt dålig skytt eller också är polisens pistoler alt för klena. Nog borde åtta skott räcka för att fälla en pitbull.

Frågan är vad som krävs för att fälla en man som 48 gånger blivit dömd för att kört alkoholpåverkad? Om han nu är dömd 48 gånger vågar jag inte ens gissa hur många gånger har han då kört onykter.

Om samtliga bilar hade alkolås så skulle han inte ens kunna starta bilen. Men än är det uppenbart långt tills våra politiker våga fatta beslut om att alla bilar skall ha alkolås. Frågan är om en man som så notoriskt kör onykter verkligen skall få gå fri. Uppenbart är han ju en fara för allmänheten och i dessa fall borde han inte få gå fri. Jag är inte intresserad av straff, jag är intresserad av skydd för allmänheten.

Skulle han köra ihjäl någon som står mig nära hade jag nog velat att de bägge pitbullterrierna överlevt och kunnat sättas i samma cell som denne man. Kanske kan man trotts allt ha nytta av kamphundarna, sätt dem att punktmarkera notoriska förbrytare.

Peter PC Carlsson

Inlägget är pingat på Intressant.

Enbart bröllop kan locka fram så mycket kärlek, kan locka fram så mycket skratt, värme och glädje. När en av mina bästa kvinnliga vänner gifte sig idag så kunde jag inte annat än låta mitt hjärta svämma över av lust och längtan. Så vacker hon är när hon står där med sin partner. Så vacker, så vackert. Både min vän och hennes partner var vackra. Bägge kvinnor som får många män att falla, att låta blicken löpa fritt.

Jag känner mig så stolt, stolt över att vara en vän till detta vackra bröllopspar. Livet kan vara kort, det kan vara långt. Det som känns allt mer viktigt är att få vara en vän till någon jag håller kär, som till detta underbara brudpar.

En vacker dag en av de sista sommardagarna 2008, en kyrka i trä, dräkter i rosa och var och en av oss som var där bar rosa och svart. Allt enligt parets önskan.

Allhelgonakyrkan mitt i Stockholm. En kyrka som så aktivt jobbar för att nå alla människor i staden. Hit känner man sig välkommen, hit kan man gå för att känna sig som ett av guds barn. Men inte ens här kan man få bli vigd om man vill viga sig med någon av samma kön. Det är fortfarande inte tillåtet. Så vigseln är ett partnerskap, som är en borglig inrättning. I detta fall utfört av Mona Sahlin för en dryg vecka sedan. Nu är det kyrkans välsingnelse som är målet. Bara att se de stråla tillsammans får mig att tänka att den kommande akten äröverflödig, de ser redan älsignade ut.

Jag finner det så märkligt att ett äktenskap skall vara förbehållet två personer av olika kön istället för två personer som älskar varandra och vill leva med varandra. Nog borde det vara mer acceptabelt än att bara utgå från att man skall ha motsatt kön. Dagens ordning finner att det är ok att en 95 årig man gifter sig med en 18 årig kvinna. Lika väl som att man finner att det är ok att viga en 18 årig man med en 95 årig kvinna.

Jag tänker inte lägga värderingar i dessa åldersskillnader men finner att det är orimligt att samtidigt förvägra två män eller kvinnor som älskar varandra att få vigas i sin kärlek. Jag skulle gärna viga er i min kärlek till er, skulle gärna ändra lagarna om jag bara kunde. Men samhällets bristande förmåga kan jag bara säga att jag ser er som ett gift par, inte som ett par som ingått partnerskap.

Just nu vill jag enbart sluta mina ögon för att kunna längta, för att ,kunna drömma om er. Kram mina älskade vänner, Kram!

Enbart son. "My son is over the ocean, my son is over the see, so bring back, bring back, bring back my son to me, to me."

Just i denna skrivandes stund finns du över havet på väg till ditt äventyr, ett år i Kanada. Innan du lyfte i morse växlade vi några ord via sms. Genom den lilla skärmen strålade din lycka, din förväntan! Utan tvivel ger du dig iväg på en spännande resa. En resa där du än mer kommer att växa, där du för alltid kommer att lämna ungdomen och barndomen bakom dig.

När jag var 21, liksom du är nu, så gav jag mig också iväg på en resa. Mycket kortare än din, men den handlade om ett val, att göra ett val. Min dröm var att resa iväg med de rosa busarna, resan skulle gå till Nepal. Men plötsligt stod valet mellan att resa iväg på en längre resa eller att skaffa barn. Det valet flyger just nu över Atlanten!

Medan du flyger kan jag minnas, kan jag komma ihåg vad det var jag valde emellan. Äventyr i en resa och barn! Det var mellan detta valet stod.

Jag gav mig iväg på en tågluff, en sådan de flesta av oss gjorde under denna tid. Närmare fyra veckor var jag borta, jag hade sökt svar på vad jag ville med mitt liv. På vägen hade jag mött kvinnor, mött flickor och killar. Jag hade fått ta reda på vad jag ville. Jag ville leva med den kvinna som var tio år äldre än jag.

Så blev det, jag reste hem och hemma så fann jag att vi bodde grannar. Snart bodde vi under samma tak. Strax var det vinter och strax var det vår. Så plötsligt fanns du där. En son, min son, min första av fyra söner. Nu sitter du i luften, nu är du på väg. Jag kan inte annat än önska dig lycka till, att krama dig och hoppas att du finns där för mig, så som jag finns där för dig.

Jag finns här för dig, nu, sen, och för alltid. Oavsett vad som händer, vad som sker. Jag finns för dig min son. Jag finns! Och jag finns för dig!!!

Peter PC Carlsson

Inlägget är pingat på Intressant.

Enbart vision, en vision av det vi vill, det vi strävar efter. Alla vill vi något, alla söker vi något, alla gör vi något för att nå vår medvetna eller omedvetna vision. Det är inte alltid som vi lyckas, inte alltid som vi kommer dit vi vill, som vi har ens en möjlighet att uppnå våra visioner.

Företag har stolta visioner och som medarbetare har vi att ta ställning till dessa och att försöka leva efter dem. Kanske ställer vi oss bakom dessa visioner med hela vårt hjärta, kanske är vi likgiltiga eller kanske så är vi t.o.m. emot, tycker annorlunda kring dessa visioner. Oavsett om företaget har en vision, om jag står bakom den, om den är klar för mig så finns den, så lever den. Min fråga är om jag vill leva tillsammans med denna vision. Där jag nu jobbar är svaret helt klart ja, jag delar denna vision.

Så vad är min vision, min egen bild av det jag vill, det jag är och det jag gör. Har jag en klar bild, har jag en klar idé om vad jag är på väg, på vart jag vill göra?

I bästa fall svarar vi ja på denna fråga, men troligast så är svaret nej, åtminstone om vi är ärliga mot oss själva. Jag har delvis klart vad jag vill med mitt liv. För mig är det viktigt att kunna bidra till att göra skillnad, att spela en positiv roll i samhället. Det anser jag att jag kan göra genom det jobb jag har i den organisation jag nu är, till skillnad från en tidigare organisation.

Peter PC Carlsson

Inlägget är pingat på Intressant.

Enbart pappa, en pappa som de flesta andra, en pappa som vill så mycket mer än vad jag förmår. Skuld och dåligt samvete, en längtan till att kunna göra så mycket mer, att finnas där oftare, att vara med när det händer, att vara där när det behövs. En pappa när det behövs.

Är det inte just så som vi alla vill ha det, en pappa som finns tillhands. Troligen en önskan från alla fäder. I kväll är sista kvällen med sonen, sista kvällen innan han reser iväg, hamnar på andra sidan klotet, i Vancouver, Canada. Visst är det lite tungt, visst känns det jobbigt, men i grunden känns det så bra. Tänk att få vara 21 igen, att få möjligheten att lämna allt som man har bakom sig, resa iväg och sedan komma tillbaks om det känns bra. Komma tillbaks till det man vill tillbaks till.

Att vara pappa, att vara förälder, den som leder, guidar och visar vägar som finns att gå. Jag vet inte vilka vägar jag visat, vilka val jag givit. Jag vet inte vart för chanser jag inpräntat att det finns?  Än mindre vilka val jag sagt som är möjliga att göra. Oavsett vad jag sagt går han nu sina vägar, gör han sina val, tar sina chanser. Inte för att jag visat, inte för att jag sagt, nej nu går han sina vägar för att han väljer dem själv.

Min vigda roll som förälder är över. Nu kan jag välja att bygga en vuxen relation eller att bli en belastning, en förälder som man som barn alltid måste göra uppror emot, göra sig fri ifrån.

Jag vill så mycket, vi  så väl. Min älskade son jag vill att du prövar dina vingar, att du sträcker dem ut, drar några tag och känner hur det känns att lyfta. Låt dem bära dig, lyfta dig långt långt bort från ditt näste med mor, med far. Lossa banden och följ med dem som flyger söder ut!

Om några timmar delas våra vägar, mina vingar är stukade, jag är bunden här, av band till jorden av band till modern, till blodet som pulserar i våra ådror. Mitt band är mitt och jag vill släppa dig fri. Fri som jag aldrig varit, som jag hoppas att få bli.

Så lyft min son, lyft. Jag vill höra dina vingas slag, jag vill se dig le. Ytterligare några timmar finns du här, ytterligare en stund kan jag känna din doft, och byta några förströdda ord.

Lyft min son, lyft! Jag vill så gärna , så gärna, flyg.. Lämna boet, landet, pröva dig fram. Jag vet att det du har bär så långt som det krävs. Så lämna oss här, lämna oss nu och lyft. Se dig inte om min son, se dig inte om. Du har krafter, krafter som bär. Så lyft min son, lyft ditt huvud högt, se vad som väntar  vilka möjligheter som finns, se! Jag står kvar och drömmer mina drömmar att du förverkliga dina. Så se dig inte om, lyft min son, lyft!

Om du behöver mig står jag kvar, jag finns ännu här och är beredd att göra det som krävs, vad än det är!

Peter PC Carlsson

Inlägget är pingat på Intressant.

Läs gärna ett kul inlägg Enbart noshörningspartiet
Ytterligare ett kul inlägg, Enbart Pingvin

Enbart ljus kan få mina ögon att öppnas, enbart ljus kan få dem att vidgas. Idag är jag så fylld av sömn, trötthet, fylld av ett stilla vemod. Ännu håller ljuset, ännu håller sommaren sitt grepp om min själ. Även om det som idag finns dagar då ögonlocken är tunga så är det ljust. Solens strålar lyser upp mitt inre. Det mörker som sprider sig i nordens eviga novemberdunkel har fortfarande inte en chans att nå fram.

Än lekar livet, än lyser solen och än leker gäddor bakom Sjöbloms dass. Vi skålar i dricka och sörplar en kräfta. Fukten lägger sig allt mer och finns kvar allt längre var morgon. Men än lyser solen och ännu är människorna vackra. Det är nu jag bunkrar, det är nu jag samlar allt ljus jag kan finna, var sekund, var minut. Allt vill jag ha, allt.

När ljuset om en månad ebbar ut, när värmen kryper ner under täcken av löv, när solen gömmer sig på andra sidan klotet, när alla vackra döljer sig i lager av kläder. Det är då, då som fukten tränger på, det är då som längtan är som starkast och väntan som längst. Men än är det sol, än är det varmt och än finns det lek omkring oss.

I år tror jag åter att jag har väl laddade batterier, som kan driva mig genom höstfukten, guida mig genom vintermörkret, som kan leda mig till våren. För säkerhets skull söker jag var stråle, för att ladda allt vad jag kan, söker ljuset, söker värmen, söker den energi som skall ladda mig, hålla mig igång.

Och just nu är jag stark, just nu mår jag bra. Ikväll är det fest, ikväll mår vi bra. Det är dags att fira en vän som strålar. Mer om det en annan dag.

Enbart Bond kan locka fram skratt åt så dåliga klischor. Kollade i kväll på en av Bondfilmerna från 80-talet, med Timoty Dalton. De kvinnliga rollerna är minst sagt pinsamma. Man får antingen välja att bli förbannad eller också får man skratta åt hur töntig denna syn är.

VI såg en 20 år gammal Bond och skulle den kommit upp på biograferna idag hade den blivit helt sågad just till följd av hur kvinnorna framställs i filmen. Så vi valde att skratta åt spektaklet och lät oss underhållas. Genom att följa Bondfilmerna kan vi också se hur kvinnornas roll i Bond förändras. Det är något att glädjas över.

Små steg framåt, små steg. Visst vill vi ha stora steg på en gång, men hellre små steg än inga alls. Det jag reagerade på i Bondfilmen var inte att den är sexistisk, nej jag reagerar på att tjejerna framställs som att de inget kan utan den fantastiske Bond. Att se det idag var löjeväckande.

Detta löje är ett tecken på framgång, på de små steg som tagits och som fortsätter att tas. Så låt oss fortsätta att stäppa på, steg för steg.

Peter PC Carlsson

Inlägget är pingat på Intressant.

Läs gärna ett kul inlägg Enbart noshörningspartiet
Ytterligare ett kul inlägg, Enbart Pingvin

Enbart Viktoria är den som ändrat på tronföljden. Gustav Wasa ändrade på ordningen som tidigare råde att man röstade fram en ny kung när den gamla dött (inte ovanligt dödad av den nye kungen). Under hans tid infördes arvsmonarkin. Jean Baptiste Bernadotte var fältmarskalk i Napoleons arme och blev svensk regent 1818 under namnet Karl XIV Johan. Fram till 1 januari 1980 var det enbart arvingar från denne fransman som kunde bli tronregenter i Sverige. Då ändrades Succesionsordningen (tronföljden). Tidigare var det enbart män, pojkar eller för den delen gossebarn som kunde bli regenter i Sverige. Nu ändrades detta så att Kronprinsessan Viktoria står först på tur att bli regent i Sverige.

Med denna ändring så utgår numera tronföljden från Karl XVI Gustav (ättling till fransmannen Bernadotte). Numera är det enbart ättlingar från nuvarande kung, Prinsessan Viktoria, Madeleine och kronprins Carl-Philip som kan skaffa arvingar till den svenska tronen.

Det är sedan 1810, successionsordningen, bestämt att Sveriges regent skall vara ättling från Frankrike. Så är och förblir det fortfarande. Det som är nytt sedan 1980 är att vi inför en tronföljd att det är den först födde som blir först till tronen samt att vi numera utgår från Carl XVI Gustaf.

Men för att kunna bli regent i Sverige så krävs det mer än att man är ättling från Frankrike. Man måste också bekänna sig till den kristna tron, men inte vilken kristen som helst utan till Evangelisk-luthersk tro. Viktoria har rätt att gifta sig med vem hon vill. Men om hon vill bli regent i Sverige så skall hennes partner godkännas av nuvarande regent samt av riksdagen.

Om jag nu bortser från det gammalmodiga i att en demokrati har en regent, kung eller drottning, så vill jag ändå ställa mig frågande till att den tänkte regenten skall ha en speciell tro. Vi har ju religionsfrihet i Sverige. Varför skall inte den gälla vår regent.

Sveriges främste företrädare måste ha en speciell tro, evangelisk-luthersk tro. Ingen annan. Man kan inte vara katolik, inte ortodox, och naturligtvis inte jude, muslim, hindu eller sik. För att travestera Shakespear så säger jag "Det är något sjukt i staten Sverige!"

Att vi har en monarki har naturligtvis inget med en demokrati att göra, det är tradition. Men att vi har en monarki som dessutom har begränsningar och särskilda regler kring trosuppfattning och giftemål finner jag ytterst märkligt. Varför skall just våra franskättliga regenter diskrimineras och tvingas in i en religion som de inte kan välja fritt? Varför skall deras partner godkännas av både sittande regent och regering?

Skulle samtliga tre kungabarn konvertera till vad som helst utom evangelisk-luthersk tro ja då eroderas den svenska tronföljden. Jag hoppas Viktoria, trotts att hon är väl inskolad i att bli Sveriges regent, fritt väljer vem hon vill gifta sig med. Skulle hennes far, kungen, eller Sveriges riksdag säga nej ja då hoppas jag att hon ändå gifter sig av kärlek. Därefter lär det följa en intressant diskussion om reglerna för tronföljden.

Enbart inget att dölja argumentet ser jag lite här och var. Har du inget att dölja så behöver du inte bekymra dig. För min del är jag inte motståndare till FRA för att jag har något att dölja.
Ynget att dölja argumentet är ganska svagt. Jag kan argumentera emot det men det som för min del är kärnan är att jag är emot ett kontrollsamhälle. Jag vill inte bli övervakad oavsett om jag har något att dölja eller inte. Jag vill ha tillgång till mitt privatliv och jag vill att det skall vara just privat. Mitt privatliv, ingen annans. Även om jag och min partner inte har något att dölja så vill jag inte att andra ska se när vi har sex. Jag vet att det inte ha med FRA att göra, men det har med min integritet att göra.

Det finns saker som jag vill kunna känna mig säker om är privata. Det har inte något att göra med om man har något att dölja eller inte.

Jag vil inte ha ett kontrollsamhälle, jag vill ha ett öppet samhälle där tollerans och ansvar råder. Att övervaka och kontrollera leder bort från det samhälle jag vill ha.

Peter PC Carlsson

Inlägget är pingat på Intressant.

Läs gärna ett kul inlägg Enbart noshörningspartiet
Ytterligare ett kul inlägg, Enbart Pingvin

Enbart Noshörningspartiet NP fick mig att skratta så att tårarna rann idag på morgonen. Efter en liten stund slösurfande fann jag något av det roligaste jag läst på länge. Ett enfrågeparti. Till skillnad från Sverigedemokraterna SD som vill kasta ut invandrare så vill NP släppa in noshörningar i städerna. Framförallt Spetsnoshörningen.

Ledsen, men jag håller inte med om detta heller (skrattar så att tårarna rinner). SD och NP kanske skulle slå sig samman under parollen "Kasta ut och släpp in!". Men det känns lite förolämpande mot NP. De verkar ju bara för att att noshörningar inte skall diskrimineras. SD är liksom tvärt om för en diskriminering, ja inte av noshörningar dock... haha

Tänk att politik kan vara så kul. Jag brukar trösta mig själv när jag mött en "galning" med att än är inte den siste idioten född. Det är alltid lätt att ha ett förenklat och snävt perspektiv. Bygg om städerna så att noshörningar får plats för att de skall slippa att bo på savanen. Jo det står faktiskt så. Eller se till att minska invandringen så att vi som redan bor här får jobb och bostäder. Visst kan man ta ett perspektiv där enbart en fråga lyfts fram. Det kan vara populistiskt och locka väljare men har inget med ett ansvarsfullt politiskt parti att göra. Något som de flesta människor ändå är förnuftiga nog att inse.

Enbart prat med en tidigare arbetskompis. En vän från den tid då jag brände ut mig. Vi hade bestämt att vi skulle träffas för att åka en tur i en båt. En tur genom staden. Stockholm ser så annorlunda ut från vattnet. Allt det som är stressigt och hektiskt försvinner. Båten tuffar på i stilla mak och längst kajen rör sig människor. Svanar doppar sina långa halsar i vattnet, turister står med sina objektiv riktade mot Stockholmsmotiv.

Det är stillsamt och skönt. Men inte om det regnar. Kvällen till ära piskade regnet ner och vi satte oss i mitt rum på jobbet istället för att åka båt. Tog en pilsner och delade minnen. Efter ytterligare en pilsner så sken solen igen även om den inte gjorde det ute. Vi skrattade och berättade hemligheter för varandra.

Det är skönt att ha någon att dela saker med, att lita till och känna förtroende för. Ofta går livet allt för snabbt, allt för ofta står jag kvar med tankar som jag inte vet vart jag skall göra av. Mycket kan jag skriva men allt ryms inte här. Vänner med öron och förmåga att tänka och bemöta är viktiga.

Efter ett par timmar lämnade regnet staden och vi gick ut i Stockholms kvällen. Trampade iväg några kvarter på våra cyklar och gick in och beställde öl och biff. Mat och prat var vad det var. Det skulle också vara ett bra namn på en restaurang. Välkommen till mat och prat. Mest blev det prat. Det var så länge sedan vi sågs. Ett uppdämt behov av ord fick flöda, fick spelrum och vi tillät det.

Tänk vad skönt att bara få sitta med en vän och dela. Allt från tankar till nota. Det är de små sakernas ting som är värda att leva för.

Läs del 1 först

Enbart tårar fortsättning.
Ingen kom, hans övergivna gråt trängde allt djupare in i mig och min förtvivlan steg,varför, snälla någon ta hand om honom, krama honom och tala om att han är älskad. Men gråten fortsatte, hjärtskärande och övergivet. Stilla började det att gå upp för mig att det inte var en liten övergiven och tröstlös pojke jag hörde, det var ljudet av mig som steg upp i mitt medvetande. Än mins jag känslan av förvåning av undran. Hur kunde det vara jag? Hur kunde jag som alltid lyckats med det jag föresatt mig hitta mig själv i en slemmig pöl på golvet. Hur kunde jag finna mig själv där gråtandes på ett så hjärtskärande och övergivet vis att jag inte ens kunde känna igen mig själv?

Förtvivlan rullade runt i mina tankar och fortfarande kunde jag inte röra en muskel. Men tankarna hade vaknat och de rusade runt i mitt huvud för att finna samband, för att finna förståelse och mening med det som nu var jag. Tankarna försökte förstå, jag försökte förstå. Så hjärnan varvar igång, tankarna rusar, men helt utan att finna minsta spår av hur jag hamnat där jag var eller hur länge jag legat där.

Så söker de vidare och plötsligt finner jag mig själv fnitrrandes, efter en stund skrattande och gråtande samtidigt. Slempölen fortsätter att växa. Men jag skrattar, först stilla sedan allt mer hejdlöst. Skrattet gungar min kropp och jag känner huvudet guppar och slå på tröskeln. Magen börjar göra ont av mitt allt mer galna skratt. Äntligen fungerar en del av mina muskler och armarna tar ett tag kring den allt mer skrattvärkta magen.

Det var mina tankar som löpt runt och mitt i förtvivlan funnit ett minne. Det var ett minne av en intervju med Ulf Lundell. Lundell var och är en av mina favoriter. Av någon anledning hade en journalist bestämt sig för att fråga Lundell vad han ansåg var humor. Bara tanken att fråga Lundell vad som är humor är skrattretande. Men det var minnet av hans svar och hur han med sin lite dova röst framförde det som fick mig att explodera i skratt.

Uffes svar var: "Humor, humor det är när man ligger där på botten av det mörkaste av sig själv, när man har fallit, fallit och fallit igen, djupare och djupare ner i det svartaste mörkret. Man ligger där på botten och vet att man inte kan falla längre. Då, då plötsligt så öppnas en lucka till och man faller igen!! Det, det är humor."
Mitt minne hade letat upp något som var så absurt att jag inte kunde annat än att skratta. Humor, den kan vara svart och det var den. Det var dessa ord av Lundell som fick mig att skratta och le.

Just då, bestämde jag mig att det var dags att jag reste mig upp, att jag åter ställde mig på mina ben och börja ta steg tillbaks. Så jag ställde mig upp, lämnade tröskeln, slemmet och gråten där. Det var åter dags att vända mig upp ur det mörkaste av mig själv, lyfta mitt huvud och titta upp. Sakta skulle jag börja min klättring. Sakta men säkert skulle det vända. Lyckligtvis visste jag inte då hur lång tid det skulle ta. Då hade skrattet dött, dött för alltid.

Tidgare inlägg!!  Läs del 1

Peter PC Carlsson

Inlägget är pingat på Intressant.

Enbart tårar och en kladdig sörja av snor och slem vaknade jag i. Det har nu gått över åtta år sedan jag fann mig själv på tröskeln mellan köket och vardagsrummet. Sedan ett tag tillbaks var jag sjukskriven för utbrändhet. Jag hade arbetat mer eller mindre konstant alla dygnets vakna timmar det senaste halvåret, jag var också mitt uppe i en skilsmässa och jag var chef på en ny arbetsplats. Dessutom bodde jag själv fyrtio mil från mina barn som jag bara träffade på helgerna.

Det hade varit kaos på jobbet och pressen hade varit mer än vad vi klarade av. Denna gång berättar jag inte om min tidigare arbetsplats där några av Sveriges mer kända personer satt i styrelsen. Denna gång handlar det om starten på min resa tillbaks.

På tröskeln mellan köket och vardagsrummet fann jag mig själv liggande i en slemmig pöl. Jag vet inte hur jag hamnat där, än mindre hur länge jag legat där. Min högra kind låg tryckt mot tröskeln, och runt om mitt ansikte fanns en slemmig pöl. Först var allt tyst och jag blinkade med ögonen för att försöka förstå vart jag var. I övrigt rörde jag inte en muskel, jag låg bara kvar.

Efter en stund blev jag medveten om tröskeln, kände den trycka mot min kind, den gjorde lite ont. Fortfarande rörde jag mig inte. Fortfarande var tankeverksamheten helt avkopplad. Jag låg kvar, tittade in i väggen och blev medveten om den slemmiga pölen jag låg i. Började fundera på vad det var och vart det kommit ifrån.
Sakta steg mitt medvetande och jag kände hur mina tårar rann längst kinderna, hur snoret rann från min näsa och hur jag låg med öppen mun och saliv rann ut ur mig.

Det var mina egna vätskor jag låg i. Fortfarande var allt tyst, jag låg kvar, inte en finger som ville röra sig, inte en muskel som ville lyda.

Jag låg kvar, väntade, på vad vet jag inte, kanske på att förstå, på att mina tankar som fortfarande låg i dvala skulle vakna och hinna ifatt mig. Hur länge jag låg där vet jag inte, vet inte om jag somnade eller bara blundade en stund. När jag öppnade ögonen igen låg jag fortfarande kvar på samma ställe. Ingen hade flyttat mig, inte jag heller och tröskeln gjorde fortfarande ont.

En tid senare, minuter, sekunder eller timmar vet jag inte, hörde jag ett ljud. Först hörde jag det mycket mycket långt borta. Det var svagt men lätt väldigt ynkligt. Jag kunde inte urskilja vad det var. Jag försökte spetsa mina öron och sakta vaknade min hörsel till, sakta hörde jag ljudet komma allt närmre, bli allt tydligare. Det var ljudet av gråt. Jag hörde någon som grät.

Jag bodde på nedre botten och hade alltid fönstret mot parken öppen. Det lät så sorgset, så mättat av sorg, av övergivenhet, av ensamhet! Allt tydligare hörde jag ljudet av gråt, av omättlig sorg. En liten pojke som grät, som lät så övergiven och ensam. Tankarna vaknade äntligen till liv och de undrade varför ingen kom och tröstade honom. Varför kom ingen och tog honom i sin famn, tog upp honom, kramade honom och sa att allt skulle bli bra igen? Varför?

Fortsättning följer!!  Läs del 2

Peter PC Carlsson

Inlägget är pingat på Intressant.

Enbart vaken var uppenbarligen vad min kropp ville vara. Natten till igår gick jag och la mig som vanligt vid ca 23.00 på kvällen. Jobb väntade dagen efter. Normalt brukar jag somna direkt, i vart fall tar det sällan mer än fem minuter för mig att falla ner i John Blunds landskap. Ja om inte min partner skakar på mig förståss och säger att jag snarkar. Det tror jag mest är ont förtal, jag snarkar inte, jag sover. Det är skillnad. Tycker att det behöver införskaffas öronproppar i familjen. Nåja, det är en annan historia.

Jag har hittat en envis hosta, var och varför jag letade upp denna plåga vet jag inte. Men den följer efter mig och har gjort i många månader. Så lagom till jag skulle somna in så satte hostan igång. Men med en Fisherman´s Friend i munnen var jag åter dags för vaggvisan. Då bestämde sig gatukontoret för att städa våran gata. Jag tror aldrig att någon gata har städats så grundligt och så länge. Åtminstone inte med en så skramlig maskin. Men men vid halv ett var det tyst, jag hörde fortfarande maskinen men nu var den på väg att väcka några grannar längre bort.

Kanske var det ett natligt demonstrationståg av fascister, sverigedemokrater och andra som hade tillräckligt många skruvar lösa för att skramla runt och låta illa. Nå, nu var det tyst, enbart några hemvändande kroggäster hördes lite grand. Jag var trött som attan dels för att jag stigit upp vid sex på morgonen och dels för att jag jobbat hårt med en ansökan senaste tiden. Trotts det var det helt omöjligt att somna.

Johan Blund stod bredvid mig och kastade den ena näven efter den andra med sömnsand i mina redan grusiga ögon. Men timmarna gick och inte ens trist OS kunde få mig att somna. Jag låg där och väntade på att somna, blundade, tittade på OS, blundade tittade på någon film, blundade... Men jag förblev vaken.

Klockan sex på morgonen gav jag upp. Då steg jag upp, ingen mening att ligga kvar längre nu var det ju snart ändå dags att stiga upp. Så utan en minuts sömn fick jag ge mig iväg till jobbet. Konstigt nog var jag tämligen pigg. Den enda fördel jag ser med denna natt av sömnlöshet är väll att jag slapp bli väkt för att jag snarkar eller för att jag behöver gå på toaletten.

Strax innan jag skulle cykla iväg med grabben till dagis så fick jag den där microsömnen tre gånger. Ni vet att man fortfarande är vaken men nickar till och då vaknar man. Tydligen räkte det för min del. Full fart fram till strax efter tre på jobbet, sedan hem och hämta grabben från dagis, ge honom mat och sätta igång honom att leka.

Vid sju på kvällen gick jag och la mig, kunde fortfarande inte sova. Förbannade John Blund, han måste ha taskig sömnsand. Men efter ytterligare en timme vid åtta tiden somnade jag. Blev väkt vid nio (21) för att se på film. Ja jag hade bett om det. Sen från halvtolv så sov jag som en stock helt utan hjälp från något annat än stentunga ögonlock.

Troligen var det den stora ansökan som fortfarande låg och spökade i bakhuvudet. Onödigt, jag hade ju redan sänt in den så varför den skulle spöka nu fattar jag inte.

Enbart Verkstad lekte jag när jag var sådär 25 år. Jag har alltid varit ganska händig och framförallt gillat att jobba med händerna. Nu fick jag plötsligt för mig att min gamla bil skulle kunna lagas. Så jag frågade runt lite om hjälp att byta två tröskellådor, laga fem under bilen (som visade sig vara över tio) byta fyra skärmkanter och laga bakluckan längst ner samt ta ut rutan bak och sätta dit lite ny plåt där den gamla rostat bort. Samt fyra dörrar som behövde få en ny nederkant.

Jag hittade ingen kompis som ville, men dock en som lånade ut sin verkstad med grop, svetts, vinkelslip och allt. Dum som jag är så tänkte jag att det ska väll inte vara så svårt att svetsa. Eftersom jag aldrig gjort det tidigare så visste jag ju inte vad jag gav mig in på. Hade jag vetat, eller ens anat så skulle jag inte gjort vad jag gjorde.

Nåja, jag var ju inte dummare än att jag frågade hur man skulle göra, skaffade alla delar jag behövde och så körde jag efter jobbet till verkstaden. Det är ett underverk vad man kan ta bort gammalt skräp snabbt med en vinkelslip. Både tröskellådorna försvann i ett enda naffs och det gjorde snart alla fyra skärmkanter runt hjulhusen också. Bakrutan gick också ganska snabbt att ta bort liksom att med slipen skära ut den rostiga plåten. Bilen såg nu ganska kul ut och jag la vinkelslipen åt sidan.

För att svetssömmen skulle fästa och för att jag skulle få bort all rost var det dags för att sandblästra områdena runt där jag skurit bort en massa plåt. Klockan tickade på och en massa finkornig sand flög in i ögon, öron och inte minst i håret.

När jag skulle ta fram svettsen var det redan ordentligt mörkt. Eftersom jag aldrig svettsat tidigare så var det kanske inte så konstigt att jag till en början enbart brände hål i plåten. Jag började med bakluckan, mest för att det var enklast att stå där. Att det visade sig vara ett av de svåraste ställena att svettsa på hade jag ingen aning om. Jag skulle ju svetsa och forma plåten så att den passade för bakrutan. Den första halvtimmen växte bara hålet runt fönstret, varje gång jag skulle svettsa så brände jag bara större och större hål. Men efter en timme så började jag så smått fylla igen hålet.

Problemet var att nu var klockan riktigt mycket så snabbt bestämde jag mig för att se till att få dit de bägge tröskellådorna. De är bärande och därmed nödvändiga för att få köra bilen. För dig som inte vet så är tröskellådor ganska stora, de går under bägge dörrarna på bilens sida. Det är därför svårt att hålla upp dem själv samtidigt som man skall svettsa. Jag började med lite klämmor och vinkelhakar för att sedan svettsa. Men tiden gick och när klockan nu var över midnatt och min bil inte ens var i närheten av att vara körbar så bestämde jag mig för att vara lite radikal.

Vilken mekaniker, besiktningsman eller polis som helst skulle studsa när den får veta att jag helt enkelt poppnitade fast tröskellådorna. Det betyder att man sätter fast ungefär som med knappar i en väst. Detta går fort och är inget annat än en olaglig och temporär lösning. Bakrutan tejpade jag över med en plastsäck och skärmkanterna runt hjulen lät jag vara bortskurna. Så vid tre tiden på natten kom jag hem och kunde duscha.

Efter nästa dags jobb var det dags för mer natt arbete med bilen. Det skulle ta ytterligare tre långa kvällar innan jag var klar och jag hade lackat över de nya delarna. Tröskellådorna svetsade jag aldrig, jag poppnitade bara mer och la sedan på en tjock underredsmassa så att det inte skulle synas på besiktningen vad jag gjort.

De märkte inget på besiktningen och jag behöll bilen i ytterligare 2 år, gjorde en resa genom Östeuropa med den. När jag sålde den var den fortfarande rostfri.

Men jag är ingen mekaniker, inte min grej. Även om det visade sig att jag kunde så var det ett himla meck.

Ibland är det tur att jag inte vet vad jag ger mig in på och att jag inte från början inser mina begränsningar.

Peter PC Carlsson

Inlägget är pingat på Intressant.

Kul inlägg!!

Enbart homo, ja döm själva.

När jag var 19år gav jag mig iväg på en liten resa. Det var på den tiden det fortfarande gick bra att lifta, så jag liftade och hade liftat med en lastbil ner till Paris. Där hade jag tänkt bo hos en tidigare klasskamrat som nu var aupair. Men eftersom det var en överraskning så hade jag inget sagt. Och nog blev det en överraskning, väl framme vid hennes lägenhet så visade det sig att både hon och hennes rumskamrat rest hem till Sverige samma dag.

Jag tog upp min plånbok och räknade igenom hur mycket pengar jag hade, hur mycket skulle jag kunna lägga på boende. 300 Franska pengar skulle ekonomin tåla. Det var fortfarande tidigt på dagen men jag gav mig ut på hotelljakt. Hotell hittade jag många men inte som klarade min budget inne i Paris. Konstruktiv som jag var så bestämde jag mig för att ta en paus och gick in på en bar. Efter ett par öl så var jag inbegripen i samtal med unga killar och tjejer som ville träna på sin engelska.

Samtalen rullade runt och så gjorde beställningarna. Tankarna på att leta hotell blev allt mindre intressanta och efter ett antal timmar tänkte jag inte mer på detta. Så när det närmade sig stängningsdags så satt jag tillsammans en kille och ett par tjejer. Frågan om vad jag skulle sova dök upp och jag berättade glatt att det var inte ordnat än. Killen erbjöd mig att sova hos honom.

Ute på gatan viftade han in en taxi och en stund senare var vi framme vid ett nybyggt och exklusivt område i kanten av Paris. Hissen upp till en av de högsta våningarna och så öppnades portarna till en fantastisk våning. Genom att bara kolla runt i lägenheten så såg jag direkt att detta var en kille både med god smak och massor av pengar.

Jag sjönk ner i den stora soffan och lät fötterna gräva sig ner i den fantastiska mattan. Killen gick till barskåpet och kom fram med en flaska päronbrännvin som hans farmor i Polen hade gjort. Vi tog varsin smutt och fortsatte att prata. Natten var redan här och utanför de stora panorama fönstren såg jag Paris ljus lysa upp himlen.

Klassisk musik, tror att det var Chopin, strömmade genom rummet. Tända ljus och en trevlig stämning. M kom allt närmare och efter en stund satt vi precis bredvid varandra. Först verkade det så oskyldigt men efter ett tag blev M:s små beröringar av mig allt mer frekventa. En hand som strök över min arm, eller en hand på mitt lår, fingrar som drog bort en liten lock i mitt hår. Jag började inse att jag blivit uppraggad. Det första jag kände var smicker, att jag uppenbarligen var intressant för en homosexuell kille. Sen fick jag lite dåligt samvete för att jag inte förstått hans intentioner utan bara följt med föra att slippa betala för en övernattning. M var ju så trevlig, vi hade haft en riktigt kul kväll och jag ville inte göra honom ledsen.

Istället för att våndas över detta bestämde jag mig för att säga precis som det var, att jag var straight, och att jag inte förstått att han raggat på mig. Jag sa det bara rakt ut, som om det vore det naturligaste i världen. M log lite och frågade med glimten i ögat om jag verkligen var säker på att jag inte var homosexuell. Jag log också och sa att så vida jag visste så var jag straight. M tyckte att jag skulle ta reda på det. Det blev inte så, jag bestämde mig för att viss prostitution kan jag stå ut med för att sova. Så lite kramar var helt ok och skönt. Det är ju skönt att kramas. Att det sedan var en kille ja det var det som var annorlunda.

Dagen efter följde jag med till hans jobb frampå eftermiddagen. Det visade sig att han tränade den Paris ballerinor. Några timmar stod jag där och tittade när han tränade dem och visade dem hur han menade att de skulle dansa. Kanske funderade han på hur det skulle känts om jag lyft upp honom. Fortfarande är detta ett av mina mer trevliga reseminnen. Kommer aldrig att glömma M. Han var värd varenda kram han fick.

Peter PC Carlsson

Enbart tankar far runt just nu. Jag besöker regelbundet Madde/Jag är frisk som har canser. Hennes liv berör och jag tänker på henne var dag. Jag har ingen aning om vem hon är, bara att jag vill att hon skall vara frisk.

Just nu sitter jag med balkongendörren öppen. Någonstans i närheten pågår kulturfestivalen. Jag hör musiken, trummorna och basen, människor som då och då jublar. Det är så det ser ut, livet. Någonstans pågår något annat och vi finns just där vi finns, kan inget annat. Ibland vill vi vara med, ibland vill vi bara ha dörren öppen för att kunna höra vad som sker. Ljud av liv, av rörelse, av andra människor som lever sitt liv. Var och en av oss kan inget annat än att leva just våra liv. Leva dem så gott vi kan.

Allt för ofta missar vi meningen med just den dag då vi lever, just idag. Vi ser framåt, ser mot något annat och tänker inte på att det är just idag, just nu som vi lever. När smärtan drabbar, när krampen tar i, då blir medvetenheten om livet så mycket starkare. Allt har en ändä men så länge vi är friska lever vi som om livet vore oändligt.

När man drabbas av en sjukdom som canser så kan kampen som du för vara så mycket större än för din egen del. Alla vi som lever, alla vi, lever i skuggan av risken att drabbas. Några av oss kommer att göra det, några av oss kommer att dö. Men det är för hoppet vi lever. Det är för viljan att leva, att finns som vi finns till. Det finns inga trösterika ord, det finns bara en vilja och ett hopp att klamra fast vid. Jag är frisk och just nu klamrar jag fast vid hoppet att få vara det.

Jag kan inget säga till dig Madde, inget som kan hjälpa, inget som kan lindra. Men jag vill att du skall veta att det finns många som följer dig, som läser det du skriver, som hoppas, tror och ber. Vi är många som var dag startar våra datorer och besöker din sida, som innan vi gör det sänder en tanke av välgång, som ber om en liten förbättring, som tror på din förmåga att kämpa.

Det är det vi har, vår förmåga att kämpa, vår vilja att leva vårt hopp och vår tro. Men Madde du är inte ensam, vi är många som följer dig, som tänker på dig, som sänder våra tankar till dig. Vad dag, var stund har du oss här. De flesta av oss vet inte vem du är, har aldrig mött dig, aldrig sett dig.

Ändå så tänker vi på dig, ändå så ber vi för dig, ändå så sänder vi dig vår kärlek, våra tankar. Madde du har berört mig, så som du berört många andra och jag kan inget annat än att sända dig min kärlek.

Kram och kram igen.

Peter PC Carlsson

Inlägget är pingat på Intressant.

Kul inlägg!!

Enbart pingvin, en kungspingvin som blivit adlad. Jo visst du läste rätt, adlad. Sir Nils Olav. I DN kan man läsa om hur pingvinens militära bana gått spikrakt upp. Via SVT kan man ser Sir Nils Olav inspektera de Norska trupperna. Att han dog en gång hindrade inte att han fick leva vidare. Dock i form av en ny pingvin som genast antog den forne pingvinens militära grad.

Pingvinen bor till vardags i Edinburgs djurpark. Om du nu trodde att det var Britterna som adlade honom så har du fel. Det är vårt västliga grannland Norge som står för denna militarisering av Kungspingvinen. Det är inte utan att jag blir konfunderad på vår egen försvarsminister Sten Tolgfors. Han vill ju inleda ett militär samverkan med just Norge. Är det månne kungspingvinerna som skall ta hand om det gemensamma försvaret?

Ja, det är lätt att tro att det är en Norgehistoria vilket det ju också är, en sann sådan. Fast det kanske funkar bra, jag menar vem vill döda dessa söta varelse. Nej naturligtvis har Norge helt enkelt kommit på en smart militär strategi, rekrytera och i militära grader upphöja kungspingvinerna. Det ska bli spännande att se när Tolgfors påbörjar omdaningen av det svenska försvaret. Vår kära överbefälhavare Håkan Syrén må fasa för sitt jobb för nu kommer de "Norska Kungspingvinerna", tränade i Edinburgs djurpark.

Förutom att de inte kräver lön, ingen vill döda dem så har de också förmåga att färdas under vatten. Ubåtarnas historia lär därmed vara till ända för nu är kungspingvinerna här.

Det enda som möjligen skulle kunna vara en nackdel med en bataljon, eller för den delen en armada av Kungspingviner det är att de inte kan skjuta. Men och andra sidan är det ju svårt att komma närmare en fredlig trupp.

Jag lyfter på hatten och bugar mig inför Norges och Tolgfors geniala militära strategi. Ser fram emot de första gemensamma Norsk-Svenska kungspingvinstrupperna som sänds iväg på FN uppdrag. Ett första vore kanske att trampa minor i Afghanistan. Det skulle väcka omvärldens vrede mot minor när CNN kablar ut de första bilderna på de minröjande små kungspingvinerna som en efter en far i luften när de gör stigarna fria från minor så att barnen kan gå till skolan.

Nu skulle även djurrättsaktivisterna vakna, för sprängda pingviner går ju inte an. Det är illa nog med små Afghanska barn, men hallo, någon måtta får det vara. Kungspingviner. Nej där går gränsen.

Peter PC Carlsson

Pingat på Intressant.

Enbart utmaning har jag fått några gånger.
English version further down.

Denna gång tänkte jag att jag gör en egen utmaning. Egentligen är ordet utmaning fel, det är mer en fråga om reflektion. Jag kommer att sända den till några personer men ni som läser detta kan själva reflektera och får gärna gå in och ge er kommentar.

Skriv och sänd till någon du gillar och som du vill skall reflektera över sitt liv (det behöver vi alla göra).

Reflektion av idag

Går till den som sänt utmaningen (utmaningen kom från Enbart) och ge en kommentar. Svara gärna oavsett om du blivit inbjuden eller ej.

1. Skriver du att göra listor på allt du "måste göra"?
   Nej jag skriver inte att göra listor. Om jag skriver listor så är det "Har gjort listor"
   

2. Om du bara skulle skriva tre saker som är viktiga (privat eller jobb väljer du själv) vilka vore det?
   a.) Att se till att ta bättre hand om min hälsa och kropp,
   b.) Att njuta mer av mina barn, ta tillvara tiden med dem än bättre.
   c.) Att mer försöka möta livet och dagen så som den är, utan att jaga och jäkta.
   

3. Nämn en sak som du anser att du måste göra och varför du måste!
   Jag måste göra ett bra jobb.
   

4. Formulera om samma måste som om du ville göra det!
   Jag vill göra ett bra jobb.
   

5. Vad är det viktigaste i ditt liv?
   Mina barn är viktigast i mitt liv.
   

6. Beskriv hur du kan ägna mer tid åt det som är viktigt.
   Genom att sätta mig ner och fundera, landa, försöka vara just här kan jag ägna mer tid åt det som verkligen är viktigt.

Gör så här!

1. Skriv ett inlägg och svara på ovanstående oavsett om du blivit inbjuden eller ej.

2. Kopiera texten och skriv dina egna svar.

3. Gå till den som startade reflektionen, http://enbart.blogg.se/ och till den du fick inbjudan ifrån och ge en kommentar.

4. Innan du svarar med ett eget inlägg på din sida så sätt dig ner och fundera en stund. Ta några djupa andetag, koppla av och först när du känner dig lite avslappnad så svarar du.

5. Välj ut några personer och länka till dem som du vill skall svara.

6. Gå till dem du utmanat och skriv en kommentar att du utmanat dem.
    

Jag bjuder in!'
Vindens melodi
Nina
Ida
Nettan 
On a girls mind
Vardagsmat
Diqueen
Ajaxen
Barbamorsan
Annarkia
Makrame
Hertiginnan av Uppsala
Superjuristen
Marias betraktelser
Helena
Leva idag
Leinas dagbok
Mannasdubai
Carpe Diem

Reflections...

I´ve been challenged by Enbart and the questions and answers are as followed:

Reflections of today:

1. Do you write lists of all the stuff you "have" to do?
   Answer...
2. If you would choose three things that are important to you (private or work) witch ones would that be?
   Answer...
3. Mention one thing that you have to do and why?
   Answer...
4. Reform the same question/answer but now focus on how it would be done your way?
   Answer...
5. What is the most important thing in your life?
   Answer...
6. Here you can describe how you could manage to spend more time to that things that are important to you.
7. Answer...

This challenge is to be done like this:

1. Write a post and answer the questions (invited or not)
2. Copy the questions and write your own answers
3. Then go to the one that started the reflection http://enbart.blogg.se/ and then to the one you got your invitation from and please leave a comment.
4. Before you answer with your own post: Sit down for a while and think for a moment. Take some deep breaths, relax and when you do feel relaxed - answer the questions.
5. Choose bloggers that you would like to send this challenge to.
6. Leave a comment about your challenge for those who are challenged.

I want the following 7 bloggers to reflect over the important stuff in life:

My little gallerie made the translation

Peter PC Carlsson

Inlägget är pingat på Intressant.

Enbart vind som sveper förbi, vind som ruskar om ditt hår. En vind kan vara varm, eller kal. Den kan komma med dofter, med värme eller med regn. Vinden kan bära med sig förhoppningar eller vi kan bäva för dess kraft.

Det blåser en vind. Någonstans kommer den ifrån, någonstans är den på väg. En vind som är ljum men stark. Jag sätter mig ner ser ut över vattnet och ser några vågor med vita gäss. Vinden rycker i träden runt om men mina tankar är stilla. De vandrar långsamt från minne till minne. Vid varje minne stannar de kvar, dröjer sig där och låter minnet spelas upp, låter det vissa sig än en gång.

Det är en ljummen dag och vinden rycker i träden, tankarna går långsamt runt i minnesbanken. Ibland lyser en sol och ibland fäller jag en tår. Tyst sitter jag kvar på bänken och se gässen sköljas runt i sjön. Blicken är fäst långt, långt bort. Långt där i fjärran där, där borta. Som om det vore lättare att minnas, lättare att se det som en gång varit. Så blundar jag på nytt, pressar undan en droppe saltdränkt vatten.

Det rycker i träden men vinden är ljum, jag sitter stilla på en bänk, sitter stilla kvar.

Peter PC Carlsson

Pingat på Intressant.

Enbart leva just idag.
Det är just idag vi lever, just nu som är vårt liv. Det kan vara en bra dag, en dålig dag eller kanske till och med en hemsk dag. Men det är denna dag som är vårt liv, denna dag som är livet. När det är tungt, närdet är svårt, kan vi sluta ögonen och tänka. "Even this will pas".

Så är det även detta vill passera, förgå och bli till intet.

Det är vad vi gör av dagen, av just den dag vi lever som räknas. Vi kan enbart göra vårt bästa, enbart göra så gott vi kan.

Det är så lätt att fly, att söka sig bort, söka sig från istället för att gå igenom. Gå igenom det vi måste, det som håller vårt hjärta i sin hand, det som håller oss kvar, som för oss bort. Vi behöver läraoss att stå ut, att gå igenom. En dag, en dag i vårt liv. Vi tar den behandlar den och hanterar den så olika beroende på hur vi mår, vad vi vill och vilka vi är.

Men tänker vi någonsin på vad vi vill, vad det vi gör kommer att leda till? Jag vill leva, leva nu och göra det fullt ut. Men hur är det möjligt och hur kan jag leva det?

Peter PC Carlsson

Pingat på Intressant.

Yngste sonen

Enbart äldste sonen lämnade hemmet idag. Just nu sitter jag och jobbar med mina känslor av sorg och saknad. Trotts det känner jag i grunden glädje för hans beslut. Äldste sonen har beslutat sig för att resa bort, flyga iväg och tillbringa ett år i Canada.

Jag kan bara och vill bara uppmuntra honom men samtidigt känner jag redan en saknad. Ett år är både en kort och en lång tid. I vart fall är det den längsta tid som jag varit utan min äldste son, trotts att han redan fyllt 21.

Så när jag vinkade av honom idag så passade lägligt ett tungt åskmoln på att passera över himlen. Stora och ganska varma droppar föll ner över mig när jag vinkade adjö. Droppar stora som femtioöringar föll över mig och dolde mina tårar när jag stod kvar och vinkade.

Bilden av hur han stiger in, hur han ser mot mig och höjer sin hand sitter kvar på min näthinna. Tårarna sköljdes snabbt bort av de stora droppar av regn som föll.

Det är en så kort bit mellan lycka och sorg, så liten bit mellan värme och kyla, mellan skratt och gråt. Ibland blandas våra känslor och ena stunden känner vi glädje anda sorg. Det var just så det var för mig idag. Glädje och sorg, men tårarna var av saknad. Fast de spolades bort av ett ljummet åskregn.

Det är så det är, våra känslor spolas bort av ett ljummet åskregn, eller torkas av en varm sol, kanske fryser de till is av vinterns kalla vindar, blåser bort i höstvinden. Idag var det känslan av ensamhet och saknad som blandades med de varma dropparna.

Jag kan inte annat än att önska dig lycka till min son, hoppas att din resa och ditt år blir minst lika bra som du hoppas. Jag gråter inte längre, men jag saknar dig och kommer så att göra tills du åter står på tröskeln in i mitt liv.

Kram

Peter PC Carlsson

P.S. Jag finns, vad som än sker, ring eller skriv både när du vill och om du behöver något, vad det än är.

Enbart jämförelse ägnade Tamas Gellert sig åt i sitt sommarprogram, en jämförelse mellan hur flyktingar tas emot idag och när hans föräldrar kom från Ungern 1956. Då stod Järring på perrongen och beskrev med darr på rösten hur flyktingarna nu kom och sökte sig en fristad. Idag görs inga radioreportage när flyktingar kommer, ingen nationalklenod som Järring står med gråt i rösten och beskriver deras ankomst. 2006 firade Migrationsverket med tårta till följd av en lyckad utvisning.

Inslaget är två år gammalt men det har knappast blivit lättare att vara flykting i Sverige, eller Europa över huvudtaget.

Nu kommer Sverigedemokraterna att dundra inför nästa val, de kommer att ställa grupper mot varandra som så många gånger förr och peka på hur det behövs mer pengar till vård och omsorg. Hur våra gamla inte tas omhand och hur mycket flyktingarna kostar, hur brottsliga de är och vilka hemska kulturer de för med sig. Allt detta har de sagt tidigare och kommer att säga på nytt. Det var inte sant då och det är inte sant nu.

Att debattera med en Sverigedemokrat är egentligen tämligen meningslöst. De innebär då att man går med på att argumentera deras snedvridna och förvanskade bild och hur samhället ser ut. Hur skall man svara rätt när felet finns i frågan. "Har du slutat att slå din fru?" ja eller nej. Det ges inget utrymme till att man inte slår sin fru. Har du slutat att begå brott? Kanske skulle det gå att debattera om de kunde svara ja på denna fråga "Har ni nu slutat av vara emot invandrare?"

Nästa val kommer till stora delar att handla om miljöfrågor, om återställare och om kullkastning av den svenska modellen, om att stänga våra gränser. Att göra vår flykting och invandrarpolitik än mer restriktiv är att gå från den svenska modellen. Det är att stänga ute de som behöver vårt stöd. Sverige är till stora delar byggt med hjälp av invandrare. Det är det mångkulturella Sverige som har förutsättningar att skapa utveckling, att skapa nya tankar.

Men när Sverigedemokraterna kommer att göra anspråk på taburetterna så lär vi se både allmänhet och politiker som tassar på tå. Bengt Westerberg reste sig när Ny Demokratis förespråkare Bert och Ian skulle sätta sig i soffan efter att de blev invalda. Han tog av sig micken och gick. För detta har han fått mycket skit. Jag tycker att det hedrar honom. Att hävda att man måste samverka med alla som är demokratiskt valda är naturligtvis inget annat än rent nys. Varför då? Varför skulle alla behöva samverka?

Mona Sahlin har taktiskt och riktigt tydligt sagt att hon inte kommer att stödja sig på Sverigedemokraterna för att bilda regering. Reinfeldt har ännu inte sagt samma sak och lär inte heller göra det. Som opinionen ser ut nu kan de vara hans enda hopp att behålla makten. Att behålla en makt med stöd av Sverigedemokraterna är inte värt priset, då bjuds de in ditt de inte hör hemma.

Främlingsfientligheten frodas, den gror runt om i vårt land och Sverigedemokraterna kommer att göra vad de kan för att underblåsa missnöjet och därmed spä på motsättningarna. Är det ett samhälle som vi vill ha? Inte jag!

Släng ut dem skrev Expressen på ett löp den 6 september 1993, jag tycker åter det är dags för denna rubrik. Släng ut dem, alla dessa främlingsfientliga krafter som söndrar, splittrar och frodas enbart på vårt missnöje. Sverige har hittills lyckats hålla politiken relativt (bortsett från perioden med Ny demokrati) ren från missnöjes- och främlingsfientliga partier. Måtte vi kunna fortsätta med det. Annars lär vi se fler bränder av moskéer, fler Lasermän och i dess förlängning har vi de vita huvorna och kors som brinner.

Jag vill ha ett öppet Sverige, ett land där vi välkomnar invandrare och tar emot flyktingar. Givetvis kan vi ställa krav, varför inte öppna gränserna för invandring och säga välkommen, du har tre månader på dig att skaffa dig en försörjning för dig och din familj här är ditt arbetstillstånd!

Sverige är ett stort land med en allt för gles befolkning. Det kommer att behövas åtskilliga fler som bor och arbetar i detta land för att möta en åldrande befolkning. Dags att ta ställning och säga nej. Nej vi vill inte ha främlingsfientliga partier i Sveriges Riksdag, det är illa nog att de finns i vårt granland.

Enbart minister och alltid i tjänst. Det är lätt för oss vanliga medborgare att klaga över våra politiker. Lätt att anse att de har fel, gör fel och lätt att ifrågasätta deras politik. Jag funderade lite på det under gårdagen när jag på en privatfest träffade och umgicks med en av våra ministrar. Vi har träffats tidigare vid några tillfällen men då har det varit lite mer i officiella sammanhang. Tidigare har vi gång på gång hamnat i diskussioner om olika politiska frågor.

Denna gång var det så uppenbart en privat och ledigt klädd minister som dök upp och jag lovade mig att inte diskutera politik. De första timmarna gick det bra men till sist så var det ändå politik som diskuterades.

Aldrig ledig, åtminstone inte om du är minister. Då är man alltid i tjänst, även om du går på en privat fest. Idag funderar jag på om jag skulle vilja ha det så för egen del? Det var lätt att svara på, nej jag vill kunna vara ledig, vill kunna slappna av. Vill inte alltid behöva vara skärpt och genomtänkt. Vill kunna gå på en privatfest och tillåta mig att bli lite salongsberusad och slippa bli citerad och bloggad om.

Jag under dagen funderat lite på våra samtal och inser hur mycket mer komplex en politisk fråga är vad de flesta av oss tror. Så många nyanser och hänsyn att ta ställning till, att väga in i bedömningarna.

Flera gånger ursäktade vi oss för att vi pratade politik med ministern, men försäkrades att det verkligen var ok. Ska man tycka det även när man är på en privatfest, ja då gillar man verkligen sitt jobb.

Så under ett antal trevliga timmar diskuterades än det ena och än det andra. Så mellan skratt och skål fördes samtalet framåt. Men vad vi sa och vad ministern sa får vara denna kvällens hemlighet. Även en minister har rätt att få vara privat.

Peter PC Carlsson

Pingat på Intressant.

Läs och ta ställning mot FRA-lagen. Kontakta din riksdagsledamot.

Enbart Queer hippa, eller vad säger man när två tjejer skall gifta sig och man skall fixa en hippa? Jag vet faktiskt inte, men det var en grej jag började att fundera på och kom på lite olika varianter.

Har funderat och lekt lite med mina tankar. Till grund har jag haft orden Möhippa och Svensexa.

Ett mer Queer utryck skulle kunna vara:

Mösexa

Svenhippa

MöSven

SvenMö

Sexhippa (till skillnad för en sexy hippa)

Hippsexa (ej att förväxla med Hippy sex)

Peter PC Carlsson

Enbart Stockholm, eller enbart Stockholmarnas dag. 08ornas dag. Runt om i staden var det jippo. Jag jobbar på Medborgarplatsen och att sitta där denna dag var en känsla av att var mitt i en festival. Scener som byggdes musik som spelade glada röster och ett torg som myllrade av liv.

Jag promenerade hem och och medan jag la mig i sängen och läste bok så vibrerade huset av ett ordentligt fyrverkeri. 08ornas dag, fyrverkeri, ett ordentligt sådant. Visst är det kul att se men denna dag låg jag kvar i sängen och njöt av min bok. Ibland måste man inte fira. Inte ens om det är 08ornas dag.

Peter PC Carlsson

Läs och ta ställning mot FRA-lagen. Kontakta din riksdagsledamot.

Enbart vicepresident eller enbart en vis president? Spekulationer fortsätter om Clinton skall bli Obamas kandidat. Vi vet det snart. Men blir det över huvud taget en demokrat som president denna gång? McCain har ett starkt stöd i USA, Obama i Europa. Nu är det ju invånarna i USA som väljer.

Flera av de jag pratade med när jag var i New York höll med entusiasm fram Obama. Men i Midwest var det inte ens läge att prata politik. Här går man till kyrkan på söndagarna, och är konservativ. USA är ett mycket kristet och religiöst land. Ett land som vore muslimskt och betedde sig på exakt samma sätt skulle vi vara rädda för. Dessa kristna förfaller ofta att rösta republikanskt.

Men nog låter det som en spännande kombination Obama som förste svarte president och Hillary som vicepresident. Dessutom en av USA:s mest framgångsrika presidenter Bill Clinton i kulisserna. Inte utan problem med dessa starka viljor och karismatiska personer i samma stab. Ändå kan jag inte låta bli att drömma om detta scenario.

Go go Obama go.

Enbart arbete väntar efter några veckors ledighet. Det blev inte den semester jag tänkt. Det är ofta det inte blir just så som man tänker. Men det blev bra ändå, men betydligt mindre semester. Dels måste jag nu bryta min semester lite innan det var tänkt och börja jobba. Dels ägnade jag halva tiden till att vara på sjukhus och vänta på en operation för gallsten samt en vecka till att bli någorlunda pigg efteråt.

Men skräpet som gjort mig sjuk är borta och på så vis var det en bra semester. Fast det var ju inte det jag tänkt mig. Men nu är jag tillbaks.

Dags att tänka om, lite snabbt. I morgon börjar arbetet igen. Det blir mer semester sedan, någon annan gång.

Kram

Peter PC Carlsson

Läs och ta ställning mot FRA-lagen. Kontakta din riksdagsledamot.