Enbart julkort, och en del reklam återstår snart för posten att dela ut. Mitt senaste julkort sände jag nog för 20 år sedan. Givetvis får jag inte heller längre några kort. Saknar jag dem? Nej inte direkt. Men nog är det härligt att läsa ett brev, att få nyheter från vänner eller bekanta.

Det fanns en tid då jag skrev väldigt mycket brev. En tid då jag med penna och papper satt och skrev sida efter sida. Några av dem sände jag, ytterligare några fick jag besvarade. Uppkrupen i en soffa med en brasa tänd, en stor kanna med te och så blocket i knäet. Visst kan jag sakna det. Nu har brasan slocknat och blocket har blivit en lapptopp. Men fortfarande sitter jag kvar uppkrupen i en fåtölj och skriver.

Åren går, en del drömmar består medan andra lämnas kvar längst vägen. En del kommer till men mest är det tomhet som fyller den tid som inte är inrutad. Inte minst såhär på hösten så kommer tankarna på mening och mål. Jag vaknar ännu en dag och sköter mina bestyr. Ännu en dag läggs till alla andra dagar som jag passerat. Är detta den dröm jag lever? Är det just så här som var livets stora mening?

Kanske, kanske är det just det. Att finna njutning och lust i det lilla. Att vara tillfreds med att bara vara, att bara få finnas och att få uppleva ännu en dag fylld av inrutad tid. Enklast är att leva utan att tänka. Att stiga upp, klä på sig och göra det jag ska. Så går ytterligare en dag och någonstans där framme finns ett slut. Men tills den dagen kommer så lever vi våra liv, vi lever dem så gott vi kan. Kanske lever vi vår dröm utan att veta det. Kanske lever vi utan att inse det.

En dag läggs så lätt till alla andra medan vi väntar på något annat, något mer och något bättre. Men här ligger jag och duger med eller utan julkort.

Peter PC Carlsson

För övrigt anser jag att Sverigedemokraternas åsikter och cancern skall bekämpas!

Gör ENBART som favorit på Nyligen  Intressant?

Enbart Xanta är en fiktiv historia. Tidigare inlägg, Xanta Nr 1.

Jag kom hem igen, varför vet jag inte, vet inte vad mamma och pappa gav för förklaring men jag fick åter komma hem. Moster skrev i sin dagbok att hon var orolig men att jag verkade så glad av att få komma hem. Hur kan ett litet barn på ett år vara annat än glad att få komma hem till det enda den känner till?

Det kanske är viktigt att jag direkt berättar att det är inte mina föräldrar som sett till att jag ligger där jag nu ligger. Det är många år sedan jag lämnade dem bakom mig. Men jag vill berätta detta för att ni skall förstå vem jag, Xanta är. Vad som har format mig och fört mig dit jag nu är. Kanske har det ingen relevans, jag vet inte. Men jag vet att det finns en massa i mig som vill komma ut, tankar, funderingar och saker som kunde varit så annorlunda.

I fem år levde jag med mina föräldrar. Fem år då socialen gång på gång fick komma och ta hand om mig, föra mig till sjukhus och ge mig nya kläder. Men mest av allt var min moster där. Hon besökte mig flera gånger i veckan. Ibland bodde jag hos henne. Framförallt när mamma var inlagd. Ja hon var inlagd på psyket ganska mycket under mina första år. Pappa var ute och reste. På jobb brukade han säga, men jag vet nu att han aldrig jobbade. Mest tror jag att han pratade för partiet. Han pratade för de etniskt svenska, de som vårdade och brydde sig om sina barn. Men jag vill inte skriva om honom just nu, kanske senare.

Så ofta bodde jag med min moster. Jag mins än hur jag älskade hennes lilla hus på landet. Hur jag kände mig fri att leka och bara vara, utan att ständigt se mig över axeln i rädsla för vad pappa skulle säga och göra. Moster bara fanns där, med ett varmt leende. Hon behövde inte ens säga något för att jag skulle känna en värme inombords. De gånger mamma hämtade mig kände jag mig oftast trygg, jag brukade bara gråta en liten stund. Men när pappa hämtade mig brukade jag springa och gömma mig och skrek som en stucken gris när han bar mig till bilen.

Jag kan ännu minnas min mosters ögon hur de glänser och hur hennes tårar rinner var gång pappa hämtade mig. Mot slutet av min tid med mina föräldrar så kommer jag mest ihåg hur mycket stryk jag fick för att jag lekt med fel kompisar på dagis. Abdul och Jasmin var två av mina bästa vänner. Ingen av dem fick jag leka med för mina föräldrar. Jag förstod aldrig varför, jag gillade ju bägge. Båda var roliga, glada och tyckte om mig. De brukade säga att jag var söt. Mamma och pappa sa aldrig att jag var söt.

En dag när pappa hämtade mig lekte vi blindbock på dagis. Jose var blindbock och hade fått tag i mig. Jag försökte hålla mig så tyst som möjligt men kunde inte låta bli att fnissa när hans händer försökte känna på mitt ansikte och i mitt hår för att ta reda på vem jag var. Det killades när han följde huvudet ner mot min hals och jag fnittrade just som ett litet barn kan göra. Det var just då pappa kom in. Jag såg genast hur röd han blev i ansiktet och mins än hur ont det gjorde i min arm när han släpade ut mig från dagis. Han sa inte ett ord, han bara drog mig och tryckte på mig mina kläder. Jag grät hela vägen hem, inte så mycket för örfilarna jag fick när han spänt fast mig i bilen, som för att jag inte förstod vad jag gjort för fel. På vägen hem sa han inte ett ord, jag vet bara att jag var rädd för att han körde så fort.

När vi väl kom hem var pappa helt kall. Vi gick in och han pekade bara på min plats vid bordet. Jag satte mig, mamma serverade mat och vi åt utan att någon av dem sa ett ord till mig. Mina tårar rann. Pappa stirrade hela tiden på mamma men jag mins inte vad de sa. Efter maten satte de sig både nära mig och lutade sig framåt. Jag kände mig rädd, ville kräkas och visste inte vad jag skulle göra. Både pappas och mammas ögon var frånvarande, jag mins än hur kallt blå deras ögon såg ut.

Just när jag trodde att pappa skulle explodera började mamma förklara för mig att jag inte skulle leka med "svartingar", de var inte som vi. De var inte rena och de tänkte inte som vi. Så fortsatte mamma en stund och pappa reste sig och gick. Efter en stund vågade jag fråga mamma vad hon menade med "svartingar" och att de inte var som vi. Vilka vi? ville jag veta. Mamma blev röd i ansiktet och såg sig oroligt omkring. De är inte som vi svarade hon bara med en kyla och ilska i rösten.

Den kvällen somnade jag med värk i min arm, sveda på mina kinder och med en stor undran om vilka vi var, varför inte vi fick ha kul, varför inte jag fick leka. Var det fel på mig? Varför hatade pappa mig och vad hade jag gjort för fel som fått mamma så arg?

Xanta
---

Fortsättning i flera delar följer på denna fiktiva historia!

Peter PC Carlsson

Rösta på månadens blogg i rutan till vänster på första sidan!
För övrigt anser jag att Sverigedemokraternas åsikter och cancern skall bekämpas!

Gör ENBART som favorit på Nyligen  Intressant?

Det första slaget var väntat, inte för att jag gjort något, inte för att jag såg det innan. Men jag förväntade mig att få stryk, att få smäll, att bli slagen! Jag hade alltid blivit det. Från det att jag var liten, från det att jag kan minnas så har mina dagar omgivits av att jag får stryk. Så varför skulle jag inte få det nu. Därför kan jag inte säga att jag blev förvånad, det hörde liksom till att jag skulle ta emot slag och en massa elaka ord. Som om jag fanns för att vara andras slagpåse, för att få andra att kunna ta ut sin frustration på sitt egna misslyckande.

Jag hade blivit utvald, jag var den som skulle hela och vara botgöring. Det var alltid jag som fick skulden, vad det än var, hur orimligt det än var att jag skulle gjort det, jag fick skulden. Och jag fick stryk. Det var så det var, det var så jag var van. Det var det jag förväntade mig. Slag efter slag, krav efter krav och nya slag. Inget var bra, inget var tillräckligt.

Just nu ligger jag i en gipsvagga hela jag. Mer eller mindre hela kroppen är ihopspikad och jag har huvudet i bandage med en stålstälning som omger den, skruvar som sticker in i skallen för att hålla nacken på plats. Min rygg är bruten, bägge armarna är gipsade och mitt högra ben ligger i sträck för att läka. Jag är blåslagen, gipsad och jag känner mig ändå riktigt glad. Äntligen kan jag bli fri, äntligen kan jag låta rädslan fara. Mina fingrar är fria men jag blir trött av att skriva så oftast har jag hjälp av en vän som kan berätta min historia.

Det är inte lätt att veta var man skall börja en historia. Det som är viktigast, det som hänt senast, oförrätterna, det som hände först? Så jag börjar med vem jag är för jag vill inte längre vara ett offer.

Jag är Xanta 27 år gammal och född och uppvuxen i Sverige. Bägge mina föräldrar är minst sagt svenska. Etniskt svenska brukar pappa säga. Ja, jag kan till och med säga att det har han slagit in i mig. "Vi är etniskt svenska!"

Vårnatten 1982, när jag föddes, var blåsig. Mina föräldrar hade svårt att ta sig från den lilla byn in till sjukhuset för vinden piskade och de var rädda för att träd skulle falla över vägen. När de kom fram i sin gamla Volvo leddes mamma genast in och de konstaterade att hon redan var öppen närmare tio centimeter. Vattnet hade gått och på sjukhuset undrade de när? Hur länge sedan det var som vattnet gått. Några timmar var svaret och det blev snabbt aktivitet på systrar och barnmorskor. Mamma fick ligga ner och hjärtljud mättes. Mitt hjärta slog och det slog febrilt. De klämde och kände på mamma som mest skrek av smärta.

En timme senare var jag ute, jag fick för första gången dra in luft i mina lungor. Det var också första gången jag fick skrika för att jag fick en dask på stjärten. Men det skulle inte bli sista! Kan kroppen redan nu veta vad som väntar, kan en nyfödd bebis redan i magen känna sina föräldrar? Naturligtvis vet jag inget om förlossningen, mer än det som berättats och om de bilder jag fått se. Ändå så kommer min rädsla krypande så fort jag ser dessa bilder. Inte för förlossningen men för det som skulle följa.

Efter fyra dagar reste mamma hem, fyra dagar som antagligen varit de bästa i mitt liv. Jag fick mat, värme, omtanke och rena blöjor. Jag vet egentligen inte vad som hände det kommande året. Jag vet bara vad jag fått läsa från socialen och från min mosters dagböcker efter att hon dog. Kanske berättar jag mer om min moster sedan, hon finns inte mer och i hennes testamente fanns dagböcker upptagna som gåva till mig. Massor av dagböcker, en för var månad i hela hennes vuxna liv. När jag fyllt ett år kom socialen på besök. Jag vet faktiskt inte varför, det framgår inte ens av min mosters dagböcker. Men de  kom och jag var uttorkad. Varken mamma eller pappa var hemma. Jag låg i min spjälsäng och min stjärt var sönderfrätt av min egen bajs. Bajs som var intorkad där bak och uppblött där fram av min egen urin.

Svedan var antagligen enorm men jag skulle bara ha gett socialarbetaren ett trött leende när hon plockade upp mig ur sängen. Tre dagar fick jag ligga på sjukhus och när jag skrevs ut hade varken mamma eller pappa varit på besök. De kom tillbaks dagen efter på kvällen och ringde min moster och frågade var jag var. Tydligen brukade hon åka och hämta mig, men denna gång satt hon och vakade vid min morfar i tre dygn innan han dog.

Xanta
---

Fortsättning i flera delar följer på denna fiktiva historia! Xanta Nr. 2

Peter PC Carlsson

P.S.
Nominera Enbart Månadens för februari. 
Intressant?
För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas

Enbart Canada har nu bägge mina äldsta söner i sitt grepp. Äldste sonen reste dit för att vara där ett år redan i slutet av augusti. Mellangrabben kom dit igår för att besöka sin bror under ett par veckor. Han kom lagom för att äta julmiddag med släkten.

Nog känns det lite konstigt att inte träffa dem över jul, nog känns det konstigt att de som nyss var så små har blivit så stora. På något vis hänger jag inte med. Det är som att jag inte har blivit så mycket äldre. Jag ser mig fortfarande som om jag vore trettio, fast jag vet att det inte är så. Men ändå, nog är det lite märkligt att få vuxna barn, barn som tar hand om sig själva och som lever sina egna liv, lever sina drömmar.

Just att de lever sina drömmar är jag stolt över. Tänk om de skulle ha fastnat i mina, men nu är det snarast så att jag fastnat i deras. För nog skulle det vara underbart att bestämma sig för att ta ett sabbatsår från det liv man lever och resa till Canada för att bo och leva där. Nytt språk, ny kultur och nya vänner. Tänk vilken merit, att komma tillbaks och visa att man jobbat och bott utomlands under ett år.

Mellangrabben berättade om sina planer för mig häromveckan. Alla hans kompisar som inte går i skolan är arbetslösa, själv pluggar han ännu men vill inte börja på universitetet. Så han tänker att det är bättre att åka utomlands och söka jobb. Jag kan inte annat än att hålla med. Det är en erfarenhet som är värd mer än arbetslöshet och skoltrötthet.

Jag tänker då hur annorlunda världen är idag mot när jag var liten. Det är inget konstigt att resa ut, att jobba utomlands att ta till sig en annan kultur. Det är bara vi som är äldre, som inte förstått att världen är liten och vi kan röra på oss. Ja om det inte finns Sverigedemokratiska partier i andra länder förståss. Partier som gör vad de kan för att hindra människor att komma dit, som gör vad de kan för att varna för det främmande. Men mina barn känner sig inte främmande i Canada, skulle säkert inte göra det på en massa andra ställen heller.

God jul killar. Hoppas verkligen att ni har härliga veckor tillsammans.

Kram pappa.

Peter PC Carlsson

Intressant?
Sprid på alla sätt du kan för att nå målet för Sveriges största blogginsamling för barncancerfonden.
För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas! 

Enbart Arbogabarnen och dess familjer behöver vårt stöd. Skriv under och stöd Arbogabarnens familj, det har vi gjort. För att ge föräldrarna ett stöd för att få stop på spridningen av bilderna på deras mördade barn så skapars den här protestlistan och när DU är den tusende på listan så skicka listan till [email protected] Expressen. Sajten Pirat Bay vägrar ta bort obduktionsbilder

Obduktionsbilderna på de mördade Arbogabarnen ligger ute på en sajt på nätet. Nu kräver deras pappa att bilderna ska bort. Men sajten vägrar. Polisens förundersökning om Arbogamorden finns på fildelningssajten The Pirate Bay. Därmed kan alla se bilderna på de två mördade barnen.

Deras pappa, Nicklas Jangestig, vill att tidningarna skriver om Pirate Bays agerande, trots den uppmärksamhet sajten får för sin publicering av bilderna.

- Så här borde det inte vara och det måste uppmärksammas, säger han.

Hans sambo och barnens 'bonusmamma' Amy Haglund har skrivit till sajten och protesterat. Hon fick via mejl svaret 'Det var ett djävla tjat. Nej, nej och åter nej.'

- Vi har inget emot fildelning. Men i det här fallet handlar det om bilder på mina sönderslagna barn. Själva förundersökningen kan vara kvar, men vi vill att de tar bort eller svartlägger, bilderna, säger Nicklas Jangestig.

- Visst ska man värna om tryckfriheten men man måste kunna visa hänsyn i en sådan här sak, säger han.

Sajten slår ifrån sig kritiken.

- Jag tycker inte att det är vår uppgift att bedöma om någonting är etiskt eller oetiskt eller vad andra människor vill lägga upp på nätet, säger sajtens pressansvarige Peter Sunde till TV4 Nyheterna.

Gör så här:

Kopiera hela texten, skriv in ditt namn längst ner. Lägg ut i ett eget blogginlägg eller skicka vidare detta i ett mail till några du känner!

1. Helén Jakobsson Hammarstrand

2. Lena Dahlgren Trelleborg

3. Madeleine Nilsson

4. nicklas strömberg

5. Linda Ohlsson

6.. Camilla Forss, Malmö

7. Veronica Christensen, Limhamn

8. Niklas Christensen, Limhamn

9. Mia Johansson, Hyllinge

10. Anette Svensson,hyllinge

11. Jennifer Fredhage, Ljungby

12. Christian Larsson, Ljungby

13. Helena Lundström, Horda

14. Hasse Picher, Horda

15. Maria Möllerström, Vollsjö

16.. Lotta Björkman, Hjärup

17. Lotta Wedin, Västra Nyrup

18.Kerstin Ericsson, Ängelholm

19. Malin Lavin, Markaryd

20. Helena Larsson, Åsljunga

21. Lina Rosberg, Ängelholm

22. Cecilia Lindh, Höganäs

23. Åsa Stenberg, Glumslöv

24. Carina Nilsson, Häljarp

25. Annika Troell, Bara

26. Lotta Larsson, Svedala

27. Linda Bengtsson, Malmö

28. Linda Oscarsson, Malmö

29. Ulla Nilsson, Trelleborg

30. Christina Gyllarp, Malm m

31. Marie Lundström, Hjärup

32, Eva Dahlgren, Lund  

33. Irene Skott, Lund  

34. Pia Feinberg Malmö  

35. Helene Persson, Staffanstorp

36.Anitha Thorstensson Staffanstorp

37. Carina Kramer Staffanstorp

38.Maria Bodell

39. Annica Lindgren Lund

40. Isabell Björklund

41. Åsa Rydberg, Nacka

42. Maria Sundlöf, Ljusdal

43. Ann-Marie Löfberg, U Väsby

44. Britt-Marie Stenander, Halmstad

45. Angelica Nilsson, Jönköping

46 Jeanette Hedberg

47 Jenny Wallerström

48. Hanna Krigholm  

49. Ulrika Svensson, Strängnäs  

50 Mie Hällgren, Nykvarn

 51 Annelie Eklöv Sala

52 Jeanette Blom

53 Sofia Grundström Finspång

54. Ulla Karlsson, Vingåker

55. Lena Klasson, Österåker

56. Lennart Eriksson, Österåker

57.Diana Karlsson Vingåker

58.Magnus Larsson Vingåker

59. Carina kauppila karlsson

60. Linda   Gunnarsson

61. Camilla Hellström Sträng, Gyttorp

62. Maja Ardesjö, Sundbyberg

63. Therese Axelsson, Örebro

64. Monica Axelsson, Stråssa

65. Ewa Thunell, Lindesberg

66.Susanne Lindberg, Lindesberg

67. Maja Johnsen, Nora

68. Thom johnsen,Nyhyttan,Nora

69. Pia Eberheim, Nora

70. Eva-Lena Lisselgård, Lessebo

71. Eva Grundberg

72. Gun Bruzelli Persson

73. Helena Persson

74.Camilla Svensson, Örnsköldsvik

75.Susann Simonsson

76.Eva Sjödin

77.Sofia Sjödin

78. Josefine Östh Uppsala

79. Erika Westin Borås

80. Jimmy Ångnell, Östersund

81. Maria Frånlund, Östersund

82. Camilla Lundin, Östersund

83. Anders Persson Aspås

84. Nina Johansson, Säffle

85 Madeleine Hilmersson Kil

86 Ann-Christin Silensjö Säffle

87. Ann-Christin Ahlqvist Klippan

88. Dorrit Ricketts Åstorp

89. Mikael Helander Åstorp

90.Hanna Bonnevier Hässleholm

91. Kristoffer E Dudzik, Hässleholm

92. Elisabeth Trolle

93. Agneta Engvall  

94. Carina Hansson

95. Eva Tedenlid

96. Jeanette Andersson

97 . Jonas Andersson Trelleborg

98 Håkan Fransson, Malmö

99    JAN JENSEN  HELSINGBORG

100 Annelie Edvinsson

101 Anna Lindberg, Helsingborg

102 Irene Eriksson, Stockholm

103 Yvonne Malm

104 Susanne Bäcklin

105 Madelene Segelöv, Orsa

106 Hanna Ankartjärn, Stockholm

107 Göran Sundström, Järfälla

108 Lotta Fridell Sundström, Järfälla

109 Susanne Granholm Västerås

110 Åsa Erikson Västerås

111 Pia Rizell Örebro

112. pia r nygårds örebro

113. Lotta Brodin Örebro

114. Unn Thofelt, Örebro

115. Kerstin Svanberg, Västerås

116. Charlotte Hedin, Bjärred

117. Eva Stålkrantz, Norrtälje

118. Thomas Stålkrantz 

119. Björn Strömberg, Norrtälje  

120. Michel Pernet  

121. Mari Tenggren Norrtälje

121 Marie Brottman Norrtälje 

122 Mona Fredrikson Täby 

123 Alf Bäckström, Stockholm

124 Marie Brundin, Västerås

125 Per-Arne Persson

126 Kenneth Andersson Mölndal

127 Maritha Svensson, Mölndal

128 Susanna Löfstrand, Torslanda

129 Frida Asteberg, Sävedalen

130 linda Lignell, Göteborg

131 Mia Einarsdotter, Sävedalen

132 Charlotte Nikander, Hyllstofta

133 Tomas Nelin, Billesholm

134 Johanna Nelin, Billesholm

135 Nina Hemgard, Övraby

136 Annelie Nilsson, Gärsnäs

137 Jenny Persson Sankt Olof

138 Lena Persson, Sankt Olof

139 Eva Nilsson, Kivik

140 Anna-Karin Nicander

141 Christer Akej

142 Annika Liljegren

143 Berit Roos

144 Susanne Lindquist

145 Ulf Svensson

146 Fanny Törnkvist, Johanneshov

147 Stefan Törnkvist, Västerhaninge

148 Anton Törnkvist, Västerhaninge

149 Gustav Törnkvist, Västerhaninge

150 Carina Törnkvist, Västerhaninge

151 Camilla Karlsson Glava

152 Solveig Myrvold Koppom

153 Merja Larsson

154 Cicci Wik Forshaga

155 Petra Karlberg Karlstad

156 http://enbart.blogg.se/ Peter PC Carlsson, Stockholm

-------------
Peter PC Carlsson

Hoppas att du antagit utmaningen Länk till Lucia, om inte gör det nu!

För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas. 
Skänk en gåva till Barncancerfonden. Läs gärna inlägget om Tim som kämpar och om Madde som inspirerar.

Kära Anne

Först när jag läste att du noterat att jag startat insamlingen och börjat marknadsföra den så skämdes jag. Jo jag skämdes för att jag som aldrig ens träffat Madde, blandade mig i. Men efter att läst hur viktigt du ansåg att insamlingen var kändesdet att jag gjorde något bra.

Jag kan aldrig förstå det Madde eller ni har upplevt. Det enda jag kan göra är att låta mig beröras, låta min medkänsla och empati få utrymme. Jag kan också verka för att fler kan ta del av hur ni tillsammans berör alla som läser. Det var grunden till att jag startade insamlingen. Men också att jag är så trött på ytligheten. Jag vill att vi alla skall stanna upp. Stanna och tänka efter vad som är viktigt för just oss.

Var gång jag gick in på Maddes blogg så lät jag mig beröras, efter ett tag skrev jag även enstaka inlägg i hennes blogg. Hon fanns i mina tankar för att hon berörde och det gör hon än, det gör du och David än.

Skulle det vara så att Maddes insamling vinner en X-box får du mer än gärna den och ge den till dem du vill. Jag visste inte ens om att man kunde vinna en X-box innan. Jag är övertygad om att den kommer till glädje på Sahlgrenska. Jag hoppas att vi vinner den så blir det ytterligare en gåva av betydelse. En gåva som Madde, du och David sett till blivit möjlig liksom alla de pengar från hundratals och åter hundratals personer som skänkt och fortsätter att skänka.

Insamlingen handlar så mycket mer än om pengar. Den handlar om vår förmåga att se, att känna, att visa omsorg och engagemang. Det handlar om att visa att vi är just människor, människor som kan ta till sig och visa att vi finns för var och en. Den kraft som finns i givandet gör mig rörd. På liknande vis som du Anne, Madde och  David gjorde mig rörda för ert varma sätt att skriva och möta dagen.

För allt det känner jag mig djupt tacksam. Mitt enda bidrag är att öppna en fond och försöka få så många som möjligt att inse att de vill ge, att deras gåva är viktig, att deras gest har betydelse.

Stilla sakta lugnt

Sakta, stilla lugnt,

Hand på ditt lår,

Hand i ditt hår,

Sakta stilla lugnt,

Smeker din hals,

Smakar din hud

Sakta stilla lugnt

Känner dina tår

Spritlande doft

Kittlande längtan

Sakta stilla lugnt

Min hand i din,

Fingrar så långa,

Så hårda och ömma

Sakta stilla lugnt,

Fingrar längst din hud

Läppar smaker,

Salt, lust och längtan

Sakta stilla lugnt

Min famn är din

Du kittlar lockar manar fram

Hand kupad runt

Sakta stilla lugnt

Så perfekt, så rent

Lycka lust och liv

Ömt och varmt

Sakta still lugnt

Peter PC Carlsson

P.S. En dikt skriven för ett antal år sedan. Kanske läser du den nu :-)

Enbart en smutt av livet

Grymt är det att leva, när man sitter och väntar på att livet skall börja, så hör upp gó vänner hör upp, låt oss kasta våra ok och varje dag kasta av oss täcket, stolta visa upp vårt stånd och vår tjocka buk. För inget tack har vi att vänta då vi stilla vandrar i tystnad och stilla tillfredställande vankelmod. Nej hör upp gó vänner hör upp, vi lever nu och inte sen. Var minut av ditt liv kan vara den sista, var minut kan också bli den första.

Fet lekamen i skrynkliga lakan, rufsigt och stripigt hår är lågt från idealet, finnar och blekglåmig hy liknar inte Tom Cruse. Men det är nu vi finns, det är nu vårt stånd är hårt, så res dig upp min broder, res dig upp, tag din lem i hand gå så stolt genom huset och visar vad du har, tag ett andetag så djupt att du känner doften din, gå i cirklar, gå fram, gå tillbaks, ta sen riktning på dass, töm så allt du har och känn dig slak.

Det är nu vi lever min vän och det finns inget att vara rädd för, kanske vaknar vi upp en morgon och finner att vi är döda, tänk vad vi då skall ångra att vi inte har levt den tid vi ännu levde.

Peter PC Carlsson

En text skriven till en vän 1997.

Enbart tråd, Livets tråd. Ibland känns den så tunn, så omöjlig. Hur ska den hålla den tyngd som vi belastar den med. Skörheten är också dess fascination. Livet är så förunderligt, en sådan gåva. Jag vet inte varför men just nu känns det viktigt att göra klart för mig själv om livets värde i sig. Av någon anledning är livet så upp och nedvänt för tillfället, jag vet inte vad som händer inom mig just nu. Det vet jag i och för sig sällan. Men nu har det varit en tid då det har varit mer upp och ner än vanligt.

Dagar går och det är dessa dagar som är livet, det är vad vi gör i varje stund som är livets mening. För min del kan jag inte annat än önska och kräva att varje dag ska vara en underbar dag. Kanske borde jag nöja mig med mindre, men det går inte, varje dag jag lever vill jag känna att jag gör det och njuta av att jag gör det. Med dig kan jag göra det, med dig kan jag leva. Tänk så förunderligt fint att våra trådar skulle mötas, att de skulle trassla in sig i varandra, att de sakta men säkert bildar en gemensam väv. Min tråd strävar inte längre ensam fram, inte längre ensam upp, den hakar in i din. Med detta är jag så nöjd. Du är en skatt en skatt som inte går att försäkra men som jag på alla sätt vill värna om och vårda. Ensam är svag och först tillsammans får vi en mening, tillsammans med andra bildar våra trådar en väv, ett mönster.

För mig är det så viktigt att kunna hålla fast vid livets mening. Du är mitt livs mening. Så förlåt mig för detta svammel, men jag vill för mig själv hitta en fast punkt, en stadga i en gungande tillvaro. Livet är skört och ändå så slås jag ofta av hur meningslöst och tungt allting känns. Det är därför jag skriver. Det är för mig själv som jag skriver, det är för mig jag visar på det självklara. När kroppen bråkar, när tankarna skenar så behöver jag en fast punkt.

Jag älskar dig och jag älskar den väv som du väver med mig.

Kanske kan jag någon gång komma över min otillräcklighet, men ensamhet, kanske, kanske inte, men det jag vet är att jag älskar att ha dig i min närhet, att vara med dig, att kela med dig, att äska dig, att älska med dig. Men jag vill hela tiden ha så mycket mer av dig, så mycket mer än vad tiden vi lever i kan ge mig. Jag vill varje dag komma hem och känna doften av dig där jag bor, jag vill gå genom rummet och se hur du lever där, dina saker blandade med mina, jag vill känna din närvaro tätt, tätt inpå mig, ja jag vill känna din närvaro djupt inom mig. Jag vill beröra och beröras av dig och älskade du berör, berör mig så djupt så innerligt djupt. Men ständigt vill jag ha mer. Jag njuter så av att känna in kärlek, av att känna min kärlek till dig, men jag räds så ofta för att förlora den, för att förlora dig, för att inte räcka till. Nog är det märkligt, att det man har vill man ha mer av, jag vill ha så mycket mer av dig, jag vill ha hela dig, hela tiden och skulle antagligen inte vara nöjd ändå. Samtidigt vill jag inte alls ha hela dig, jag vill att du ska vara självstädig och stark, jag vill att du ska vara precis som du är, men jag vill ha mer av det. En sådan märklig ekvation, en sådan längtan.

Framförallt vill jag ha möjligheten att välja dig istället för jobbet, istället för att åka iväg och stycka upp min tid. Tänk att bara kunna välja att vara hemma ibland, att stanna i sängen tillsammans med dig, eller att ta cykeln tillsammans och trampa iväg till vattnet, sätta oss på en bänk och kyssas. Det är de små tingen jag längtar efter, att röra vid din hand när vi promenerar, att se ditt hår gunga när du går, att höra ljudet av dina steg, att känna hur ditt hår killar på min näsa när du ligger över mig och se dina ögon glänsa när du ler mot mig. Av allt detta vill jag ha mer, av hela dig vill jag ha mer.

Det är så lätt att glömma det som är viktigt, att fastna och kämpa med det som kräver min uppmärksamhet just nu istället för att var med dig.

Det är så svårt att förstå sig själv och då än svårare att förstå någon annan, men det jag förstår är att jag älskar dig, djupt och innerligt, varmt och sinneligt. Kom i min famn och stanna där, låt mig hålla om dig, låt mig hålla mig fast vid dig, hjälp mig att stå, hjälp mig att hålla fast när jag faller. Jag vill vara din pelare på samma sätt som du är min.

Älskar dig och det är inget jag säger, det är något jag känner.

Peter PC Carlsson

Utdrag ur ett brev för något år sedan

Enbart kork som går ur, som ploppar upp efter många års instängdhet, så vill känslorna ut. Du skrev att efter skilsmässan fick dina känslor äntligen spelrum, möjlighet att röra sig och åter kunde du få ha dina drömmar. Drömmar som i så många år varit instängda och förträngda.

Ditt brev till mig berör mig, rör mig och gör mig både lite rädd och lite stolt. Min mening är inte att någon skall bli ledsen, men jag vill hjälpa till att förlösa känslor, att frigöra det som sitter fast, ge det en liten puff så att det lossnar, att det får kraft att göra sig fritt.

Jag vill inte stjälpa upp och ner på ditt känsloliv så som du skriver att jag gör men gärna tumla om både ditt, andras och mitt genom att fånga stunder, fånga känslor, händelser och teckna dem så att de berör.

Just att du skriver att det är omtumlande och underbart för dig att få läsa detta från en man gör mig både glad och bedrövad.
Glad för att jag uppenbarligen lyckas fånga och skriva så att kvinnor blir berörda.
Bedrövad både för att det är så som du skriver att få män uttrycker känslor, men också bedrövad för att de finns där, känslorna hos oss män. Även om vi inte visar dem, även om vi inte uttalar dem, även om vi inte erkänner dem. De finns där och tillåts inte att komma fram. Det gör mig bedrövad. Release me!

Att förtrycka sina känslor är inget som vi mår bra av att göra, de måste få sitt utrymme, inte nödvändigtvis styra våra liv, men de måste få plats, få spelrum, andrum för att vi ska få rum att andas. Att leva tillsammans, att leva ihop som par, som partner, som ett, som ett vi med tre rum. Ett rum för mig, ett för dig och ett för oss.

Sluta aldrig, aldrig, aldrig att drömma. Drömmar är hopp om ett lite bättre liv, om en lite bättre värld, om ett lite bättre jag. Drömmar är vägen till framsteg, vägen till vår strävan att lyckas, att vilja nå fram. Drömmar är vår kompas även i mörker. Så dröm, dröm men liv i nuet, lev idag, inte i drömmarnas stad.

Det är aldrig för sent att ge upp, att byta kurs, att byta väg. Varje dag vi vaknar är den första dagen i resten av våra liv. Vi vet inte hur länge vi kommer att leva, men kanske vet vi hur vi vill leva. Du har valt en annan bana på ditt liv, en annan väg, en ny riktning och är "fri" i mötet med andra.

Vi är inte så annorlunda som du tror, ingen ser heller på mig att jag är annorlunda, att jag står utanför, det är mer en mental bild av hur jag känner. Alla är vi det, annorlunda, alla är vi unika.

Enbart annorlunda och unik vill jag leva, vill jag vara, då kan jag vara normal och okonstlad. Enbart då.

Peter PC Carlsson

Enbart förlåt. Du behöver inte be om förlåtelse, förlåt för vad? För att du ärligt delar med dig av ditt liv, för att du målande beskriver hur du lever med en förlust av din stora kärlek. En man som inte längre klara av att leva normalt.

Vi måste leva sant, leva på ett sätt som gör att vi känner oss hela inombords. Utan att göra våld på oss själva. Ibland innebär det svåra uppbrott. Ibland krävs andra förändringar. Men vi gör dem för att kunna må bra, eller vi undviker att göra något och mår dåligt. Leva sant, leva helt. Tänk att det kan vara så svårt och hur ont det gör ibland.

Du säger att du kämpade med att finna en väg till honom under 1,5 år, en kamp som du nu givit upp. Ändå hör jag din förhoppning, din innerliga önskan att det inte är för sent, att det ännu skulle kunna gå. Hoppet vill vi aldrig släppa och vi lever för våra drömmar. Men ibland måste vi släppa taget, vi måste för att klara oss själva, släppa taget för att kunna ta ett nytt någon annanstans. För att få händerna fria.

Släpper vi inte taget när det är dags så är risken att vi tappar greppet. Det låter just som det är vad din tidigare kärlek har gjort. Tappat greppet. Det är något helt annat än att släppa taget. Släpp honom även om det gör ont, släpp honom för att inte såras än mer, för att inte få sår som sedan aldrig kan läka. Han måste själva finna sin väg, han måste få ett fäste och känna att marken åter är stabil. Man kan visa vägen till räddning, till hjälp, men ingen räddning finns att få om man själv stretar emot. Viljan att få hjälp måste finnas, lusten att förändras.

Ta av din rock som är fylld av skuld, lägg den där du står på marken. Låt den ligga där när du går. Det du kan göra är att visa honom en väg till hjälp. Mer kan du inte göra. Du är fri från skuld, tag ditt liv och gå. Kanske kommer han att läka, kanske inte. Hur gärna du än skulle vilja så kan inte du läka honom.

Häromdagen berättade en vän till mig hur hennes man slagit henne. Hur hon blivit en misshandlad hustru. Nu går de skilda vägar efter år av fysiska och psykiska slag. Men vägen de vandrat har inte varit samma väg sedan första slaget föll. Då skildes de för alltid åt. Då var det för alltid för sent. Då var det redan dags att släppa taget för att inte riskera att tappa greppet.

Ibland sker saker vi inte vill skall hända, och vi får ställa oss till hur det nu ser ut. Utan skuld och utan skam har vi rätt att värdera om, vända oss om och gå. Ibland har vi också en skyldighet gentemot våra barn att göra det. Vända oss om och gå. Då, enbart då kan vi börja slicka våra sår, ge dem chans att läka.

Peter PC Carlsson

P.S. Svar skrivit till "Eva" en kvinna som liksom många andra söker en väg ut ur förtvivlan.

Enbart minnen lever kvar av dig. Minns du första gången vi möttes? När jag vände mig om så satt du bara där, just där. Vid det bord jag skulle sitta, där satt du. Minns du? Oh Gud, jag minns. Så fort jag sluter mina ögon kan jag se dig framför mig. Du sitter där, dina ögon brände rakt in i mitt hjärta, långt innan vi ens sagt hej. Innan jag ens kommit fram till ditt bord.

Alla vänner runt bordet och jag kunde bara se dig, ville ha dig, smeka dig, kyssa dig, äta dig. Ville ha dig. Minns du hur underbart åtrån steg i våra kroppar, hur längtan tog över och vi till sist gick hem till mig och älskade djupt och innerligt. Hur vi omfamnade varandra den natten. Båda utan en tanke på vår otrohet, varken, du eller jag. En sådan njutning, sådan lust, sådan brinnande längtan som vi släkte, gång på gång den natten.

Minns du vår trevande promenad genom natten, alla vackra platser i staden jag visade dig. Hur jag pekade på stadens ljus, hur vi andades samma ångande luft, kände doften av vatten och billar. Stockholm, pulserande i natten, likt våra hjärtan. Glödande gick vi hem till mig. Musik fick ljuda stilla genom natten. Stearinet brann och flämtande skuggor jagade över väggarna i takt med våra flåsande andetag. Inte en kyss, inte en smekning utan rysning av välbehag. Som jag njöt av att tillfredsställa min längtan av att få tillfredsställa din. Hur jag njöt av att kyssa ditt kön, att låta din blygd växa sig stor i min mun. Fukten som du ger smekte jag med längtansfull tunga in i min mun. Dina glädjetårar kysser jag och smaksätter min gom.

Ja minns smaken av dig, av alla dina läppars kyssar. Hur vi lekte med varann. Hur vi njöt av varandra. En brinnande natt, en förändringens natt. Stormar drog igenom våra kroppar, våra hjärnor fylldes av lustgas och ögonen av solens strålar. Aldrig mer skulle vi kunna se världen så som den tidigare var. Brända av varandras intensitet lämnade vi varandra nästa dag. Men glöden var tänd och lågor slog ständigt upp. Det sprakade i våra bröst, när elden härjade, det knakade när hjärtan växte och det lät av slag när pulsen tilltog av blotta tanken på dig, på din kropp.

Dagens ljus kom allt för snabbt, vi vandrade tillsammans bort, bort från vårt näste ut i novembermorgonens kyla med frost längst vår väg. Min hand höll om din vi vandrade i tystnad, i förvirring och begynnande förtvivlan men också i hopp och förtröstan. Du fanns, jag fanns. Vi fanns, här och nu. Men nu skulle ta slut, ditt liv, och mitt liv.

Kärlekens frö var sått, åtråns och lustens hade vi redan planterat. Nu skulle kärleken gro, vad vi än gjorde, den grodde och grodde. Du reste hem, bort, bort från mig, till ditt liv, jag var kvar i mitt. Men vi stal tid, massor av tid, tid till att ringa varandra, tid till att skriva till varandra, tid till att läsa brev, tid till att drömma och längta. Det var en tid då vi uppfyllde varandra, då vår längtan brann så stark, då våra hjärtan blödde blod av tårar i saknad.

Så när vi åter möttes var det allvar, vi hade så mycket mer än lust, så mycket mer än en tom längtan att fylla. Fröna hade grott och kärlek fanns redan där. Månad efter månad av brinnande lust, längtan och hetaste kärlek. Den tiden kommer nog aldrig igen, den hetta, den intensitet den energi och dessa drömmar. Jag älskade dig då och jag älskar dig nu, kommer alltid att göra det.
Det blev aldrig vi, det var kanske inte menat så. Då och då kan det ännu blöda. Men jag längtar inte mer, jag längtar inte. Men jag saknar och sörjer dig och kan drömma om dig. Vet du, jag tror att det är samma sak för dig. För alltid finns jag där, för alltid. Dag efter dag, nära din sida. Du har mig med dig, en liten bit av mig finns kvar hos dig, så som du för alltid finns hos mig.

Jag minns dig med glädje, med värme och med ett ömt leende vårdar jag dig. Hoppas så att ditt liv nu är det du vill leva, jag vet att det inte var det då.

Enbart minnen kan få mig att le, att sluta mina ögon och minnas doft, hud och värme. Enbart ditt namn kan få mig att drömma, att minnas vem du var. Undrar vem du är nu?

Enbart minnen som är värda att vårdas finns kvar runt dig.

Peter PC Carlsson

Enbart ett mail väckte en massa tankar. Tankar som jag varit tvungen att tänka på i flera dagar. Det handlade om seende. Det var ett bra mail, väckte mycket tankar, tankar som också gå utanför själv mailet. Här kommer det svar som jag formulerade.

Hej

Jag vet inte om jag har funderat färdigt. Vet bara att det jag nu har i mina tankar är just det som centreras kring det du benämner som SEENDET.
Att se saker för vad det är, att inte lägga in värderingar utan att just se dem, att låta saker vara och att betrakta dem. Jag vill se, men jag vill framförallt förstå. För mig går livet väldigt mycket ut på att förstå. Jag behöver förstå för att kunna leva.

Jag har fyra barn, alla killar och jag har haft många diskussioner kring barn och hur man skall fostra dem. Fortfarande håller jag fast vid att jag vill inte ha lydiga barn. Idag går jag till och med längre än tidigare, jag vill ha olydiga barn. Det jag menar jag att barn (eller för den delen vuxna) ska inte göra som jag säger. De ska göra det de förstår är rätt. Det är förståelsen som är viktig. Det är förståelsen av hur deras agerande blir som är det centrala. Alltså skall jag fostra till förståelse inte till lydnad.

Lydiga barn, lydiga vuxna är farliga! De kan göra vad som helst. Beroende på hur de hamnar i olika situationer så lyder de en Hells Angels ledare, en ledare för Bevara Sverige Svenskt, de lyder en Gammel kommunist eller en Fascist. Lydnad är av ondo. Förståelse är en nyckel till självständiga individer, till ett samhälle som utvecklas i demokrati.

Så om du skall lyda något, så lyd inte :-)

Att fostra till förståelse, till ifrågasättande, till självstädigt tänkande innebär att fostra till att ta ansvar. Vi har allt för lite av ansvarstagande, allt för mycket av att det är någon annans fel, någon annans skuld. Vi urskuldar beteende med bl.a. bakgrund och droger. Men jag säger att vi är alltid ansvariga för våra handlingar även om vi inte menar att det skulle bli som det blev. För om inte jag är ansvarig för mina handlingar vem är det då? Gud?

Att se är att konstatera att något är på ett visst vis. Men det betyder inte att jag acceptera det. Det betyder inte att jag tycker att det är bra. Att se är just att se, innan jag värderar.

För ett tag sedan såg jag ett stort ungdomsgäng spraka ner en "gästarbetare" från Polen (vet att han var från Polen för jag pratade med honom efteråt) på tunnelbanespåret. Jag kunde inte värdera och bedöma varför. Jag kunde inte bortförklara att de var fulla och att det var därför de gjorde det. Jag kunde enbart och var som människa ansvarig för att agera för att hjälpa honom upp från spåret och från vidare angrepp samt att ringa polisen.

Det kan funnits många anledningar till varför det blev som det blev, men beteendet är inte acceptabelt och jag agerar utifrån det.

Att förstå blir sedan grundläggande för att jag skall hantera det som hände. Varför, vad gjorde att det blev så? Ett lätt svar är just alkohol, droger, rasism. Men är det acceptabelt för det?. Nej naturligtvis inte. Det är vad jag ser, men inte vad jag acceptera.

Att se är att aktivt betrakta och kunna beskriva det jag ser. Inte att acceptera men jag vill se för att förstå.

Enbart förståelse

Peter PC Carlsson