Enbart service som efter frågas i huset i helgen. Familjens kock och spelkamrat. Ganska mysigt faktiskt. Att få tas i bruk, att komma till hand, att vara behövd. Nej jag skojar inte. Tycker om att laga mat, tycker om att bidra. Men jag vill ju ha något tillbaks också förståss. Vill inte bli lämnad med allt, vill att vi gör saker tillsammans.

Det gör vi, och just nu är min främsta roll att laga mat. Det är så lätt att jag känner skulkänslor gentemot mina barn, att jag inte tycker att jag är där tillräckligt för dem. Hur skulle jag kunna vara det när jag bor ett halvt land bort. Nej fysiskt kan jag inte alltid vara här men jag vill alltid finnas här för dem. Att de känner det, att de vet det. Pappa finns där för oss.

Det blir då lätt att jag kompensera min fysiska bortavaro genom att bjuda på god mat. Att nå deras hjärtan genom deras magar. Det funkar ganska bra, åtminstonne når jag fram till magarna.

Men den vardagliga servicen, att hjälpa till med läxor, att skjutsa till aktiviteter, hämta från kompisar. Ja, den kan jag inte bidra med, jag är ju inte här. Då är det fysiskt de behöver mig här. Så jag lagar mat, kockar och stoppa dem fulla med gott.

Skild och långt bort från mina barn lever jag mitt liv. Utan vardagspappa lever de sina liv. Otillräcklig kände jag mig ständigt tidigare, förlorad i mina egna känslor av skuld mot dem. Skuld för att jag inte fans kvar. Men jag gör det, jag finns kvar, jag finns, här är jag.
Skulden har krympt, vet inte om det är inflationen eller om det är att de har blivit äldre och jag ser att de klarar sig bra, jag ser att vi kontakt även om den inte är daglig. Jag finns, jag är här. Här för er. Bäst jag lagar lite mera mat, kockar lite till, mäta deras magar. Betalar av min skuld.

Älskade barn, tänk vad svårt livet är, vad svårt det är att känna att man gör rätt, vad svårt att göra rätt, men jag finns, jag är här. Mitt liv ett halvt land bort rymmer så mycket mer än det som syns. Ständigt finns de hos mig, i mina tankar, i mina drömmar.
Enbart den som lever kan dö, jag lever inte tillsammans med dem, men de lever med mig, hos mig.

Enbart hos mig.

Peter PC Carlsson