Enbart förlåt. Du behöver inte be om förlåtelse, förlåt för vad? För att du ärligt delar med dig av ditt liv, för att du målande beskriver hur du lever med en förlust av din stora kärlek. En man som inte längre klara av att leva normalt.

Vi måste leva sant, leva på ett sätt som gör att vi känner oss hela inombords. Utan att göra våld på oss själva. Ibland innebär det svåra uppbrott. Ibland krävs andra förändringar. Men vi gör dem för att kunna må bra, eller vi undviker att göra något och mår dåligt. Leva sant, leva helt. Tänk att det kan vara så svårt och hur ont det gör ibland.

Du säger att du kämpade med att finna en väg till honom under 1,5 år, en kamp som du nu givit upp. Ändå hör jag din förhoppning, din innerliga önskan att det inte är för sent, att det ännu skulle kunna gå. Hoppet vill vi aldrig släppa och vi lever för våra drömmar. Men ibland måste vi släppa taget, vi måste för att klara oss själva, släppa taget för att kunna ta ett nytt någon annanstans. För att få händerna fria.

Släpper vi inte taget när det är dags så är risken att vi tappar greppet. Det låter just som det är vad din tidigare kärlek har gjort. Tappat greppet. Det är något helt annat än att släppa taget. Släpp honom även om det gör ont, släpp honom för att inte såras än mer, för att inte få sår som sedan aldrig kan läka. Han måste själva finna sin väg, han måste få ett fäste och känna att marken åter är stabil. Man kan visa vägen till räddning, till hjälp, men ingen räddning finns att få om man själv stretar emot. Viljan att få hjälp måste finnas, lusten att förändras.

Ta av din rock som är fylld av skuld, lägg den där du står på marken. Låt den ligga där när du går. Det du kan göra är att visa honom en väg till hjälp. Mer kan du inte göra. Du är fri från skuld, tag ditt liv och gå. Kanske kommer han att läka, kanske inte. Hur gärna du än skulle vilja så kan inte du läka honom.

Häromdagen berättade en vän till mig hur hennes man slagit henne. Hur hon blivit en misshandlad hustru. Nu går de skilda vägar efter år av fysiska och psykiska slag. Men vägen de vandrat har inte varit samma väg sedan första slaget föll. Då skildes de för alltid åt. Då var det för alltid för sent. Då var det redan dags att släppa taget för att inte riskera att tappa greppet.

Ibland sker saker vi inte vill skall hända, och vi får ställa oss till hur det nu ser ut. Utan skuld och utan skam har vi rätt att värdera om, vända oss om och gå. Ibland har vi också en skyldighet gentemot våra barn att göra det. Vända oss om och gå. Då, enbart då kan vi börja slicka våra sår, ge dem chans att läka.

Peter PC Carlsson

P.S. Svar skrivit till "Eva" en kvinna som liksom många andra söker en väg ut ur förtvivlan.