Enbart röd är solen när den sänker sig. Någonstans ovan de täta molnen lyser solen röd i skymningen. Jag vet det, föreställer mig det var dag regnet faller från mörka moln. Så mycket enklare det känns då solen lyser, när dess stålar gör dagen till just dag. Denna eviga 6-månaders novemberskymning som råder i det bittra norden varje vinterdag.

I brist på sol kan inget mörker hindra mig att drömma om dess varma sken. Hur solens röda strålar sänker sig över staden. Inget kan hindra min fantasi att känna värmen i gryningen, hur solen lätt bränner min hy under dagen. Drömmar i ett evigt november.

Piskande vind, kalla stickande droppar, blöta kläder och kall hud. Eviga november. Snart är våren här, snart hörs fåglar kvittra, katter gåta och snart vandrar molnen bort. Kylan drar likt en slingrande ål bort och efter följer en gryning med doft av vår. Regn fuktar marken och solen värmer den. Grönt blir åter grönt, himlen och havet blir blått. Gråa moln, dagg, fukt och färglöshet lämnar vi snart bakom oss.

Men ännu är tid för drömmar, för längtan om en ljusare och varmare tid. Bort från detta, bort från kyla. Vi längtar till, vi längtar från. En längtan till världslig värme till, till själslig närhet.

Stor är solen, stor och röd, glödande sänker den sig ner till oss. Glödande speglar den sig i världens vatten, glödande glänser den i dina ögon. Med glöd i min blick speglas solens ljus. Små glänsande strålar slår in i min själ, lyfter och lyser så att mörkret flyr. En enda skimrande stråle som speglas, reflekterar och studsar runt i mitt inre kan fylla mig med lust och liv. Så jag öppnar mina ögon och lyfter min blick upp mot den skymmande natten för att fånga en sista skymt. För att få en enda stråle till. Trånande stirrar jag, söker ett ljus, söker ljus i mörkret. Ljus i den gråa dag som är våra vintriga liv.

Det är ljust ljus jag söker, ljus vi söker, bara ett enda ljus var dag. Ett ljus som kan skinna om så bara just idag. Ljus, ljus skimrande ljus. Ett enda ljus tvingar dunkla färger, dunkla tankar  bort. Ljus ger mig hopp. Hopp om en än ljusare tid, en än varmare tid. Och Gud sade varde ljus och det vart ljus. Gud såg att det var gott. Och jag känner att det är gott. Genast rusar jag till kyrkan och till kiosken för att få en gottepåse. En påse med gott.

Och jag satt där i min fredagssoffa med påsen och kände att det var gott. Strålarna rann ut över min själ, rann ut över rummet och jag drack allt vad jag kunde, lapade i mig och kände att det var gott, att det gjorde gott.

Vinden mojnar framåt kvällen, vågen planar mot sanden, stiltje breder ut sig över havet. Träden stretar med spretiga fingrar upp mot månens vita sken. Rofyllt hör vi nattens djur. Solen är ännu röd och stor, inte längre här, men alltid där i skymningslandet, alltid på väg, upp, eller ner. Upp som ett gyllengult klot, tävlandes med tuppen att fånga vår första stund just denna dag. Ned som en glödande fläck som sakta sjunker ner. Lägger sig till vila likt våra trötta kroppar söker den ro.

Jag öppnar min dörr för att släppa in det sken som ännu finns. Öppen för ljus, mottaglig för den värme som finns söker jag mig fram. Kanske stöter vi på varandra, kanske möts vår väg. Jag ska då se om glöden ännu skimrar i din blick, om du följt vart solen gick ner, eller vart den stigit upp.

Enbart röd, enbart glöd, enbart gyllene klot.

Peter PC Carlsson